Försök till förnyelse

Ett inte särskilt omvälvande inlägg.

---

 

O, jag vill så gärna tillhöra den där gruppen människor som förnyar sig! Som vågar tänka i nya banor, prova nya saker eller kanske göra gamla saker på nya sätt. Därför har jag bestämt mig för att försöka börja förnya mig. Lite grann, i alla fall. Små steg. Du får ju tänka på att jag befinner mig i aftonen av min levnad! Det är svårt att lära gamla hundar sitta – även om man är sin egen matte eller husse!..

I aftonen av min levnad… (Fast bilden tog jag igår, den 6 februari 2015.)

Lördagsmorgon. Ingen tid att passa. Sovmorgonsläge. Vad händer? Jag sover lätt och blir väckt av mobilens svaga bzzande från vän som är vaken och vill ha min uppmärksamhet. Somna om? Glöm det! Jag gör en FEM, det vill säga ligger kvar i sängen och försöker läsa min tegelsten på gång. Boken är fasligt tung, bindningen helt fel för omfånget – jag orkar läsa 20 sidor, sen är mjölksyran i armarna ett faktum.

Kaffe vore gott. Jag trycker på min redan förberedda och laddade perkolator. DET måste jag ändra och förnya: jag kan inte förbereda kaffe kvällen innan som värsta gamlingen! Eller? Är det inte egentligen… rätt smart..?

Jag skriver ett surt blogginlägg och delar ut en svart bak. (Note to self: måste bli positivare!). Kommer på att jag är sugen på knäckemackor med ost som doppas i kaffe – så där som pappa och jag brukade frukostera tillsammans ibland när jag var liten och hade en vit kopp med blå rand. Min allra första, egna kaffekopp… (Vi har alltid haft personliga kaffekoppar eller muggar i min familj. Nåde den som försökte ”låna” nån annans! En sann kränkning!)

Knäckemackor och kaffe till frukost, i vardagsrummet, framför #nymo. Wow, vilken förnyelse!

Fixar mackor och häller upp kaffe – och sätter mig i vardagsrummet (nytt! bra!) och slår på TV:n. (?) Ja, jag vill frukostera framför Nyhetsmorgon, #nymo, som alla twittrar om var och varannan morgon (man behöver inte titta egentligen, man kan kolla sitt Twitterflöde).

Hur länge står jag ut? Knappt den tiden det tar att äta upp mina tre små knäckemackor! Det SKRIKS (vad hände med vanlig samtalston?), det visas sportresultat (ointressant för mig), jag ser vädret – TVÅ gånger på tio minuter. Och så rappare… Nä, jag gillar inte rapmusik. Det är inte musik i mina öron, det är prat. Mera prat… En smått manisk person dyker upp på skärmen och pratar världspolitik. När det börjar bli lite intressant kommer reklam. Det kommer reklam i TV4 tamejtusan var tionde minut! Jag skojar inte!

Nä, nu har jag försökt förnya mig tillräckligt för idag! Jag går och sätter mig vid datorn och skriver lite. I morgon är en ny dag och då kan jag göra nya försök till förnyelse. På måndag börjar en ny vecka. Då kan jag… till exempel städa, för det brukar jag sällan göra på måndagar.

Vad gör DU när DU förnyar dig???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vilar öronen

Det är natt. Så här dags brukar en Toffla sova, men nu njuter hon av påskledighet i dagarna fem. Och i skrivande stund njuter hon av tystnaden. Bara suset från leksaksdatorns fläkt hörs.

Jag vilar öronen. Det är mycket prat nu och jag förstår det. Mamma är ensam i vanliga fall och saknar nån att prata med. Jag är rätt van att vara ensam om dagarna och har inte samma behov av att prata. Jag skriver ju förresten hellre.

På skärtorsdagen sov jag länge. Jag brukar inte kunna sova så länge första dan jag är ledig. Men just nu känner jag mig så sliten och less. Det blir aldrig nån ordning på tillvaron hur mycket jag än sliter. Jag sov lätt. Hörde alla påträngande ljud. För i huset var det ett himla hallå redan tidigt. Inget att säga nåt om, bara tiga och stå ut när vissa puckon drar fram dammsugaren som en vrålande stridsvagn, låter ett barn skrika sig hes och tvättar med en icke stillastående tvättmaskin i badrummet. Nej, som granne är det som sagt bara att stå ut. Skita i att det var ledig dag. För efter klockan sju på morgonen är det fritt fram att föra ett himmelens liv. Vilken tur att jag har all rätt i världen att uttrycka mina åsikter i min blogg!

Så jag var vaken när Jonny från lokalblaskan ringde och gav mig, ett i hans tycke, säkert, bra förslag: jag skulle få tidningen för halva priset fram till sommaren. Men hallå! Hur dum får man vara? Jag har ju för fan just sagt upp min prenumeration! Och vadå fram till sommaren. Säg två månader i stället. Men det klart, det låter ju kortare.

Jag vann igen.

Men jag vann igen på lokalblaskans lotter! Jag fick ju två för att jag har deltagit i sjuhundrafyrtioelva läsarundersökningar och fick välja mellan en månads prenumeration eller två trisslotter. Jag tog lotterna. Jag har skrapat fram två vinster à 30 kronor och jag var och hämtade ut en ny lott igen när vi var och handlade. Sen har jag ju de fem jag fick av mamma när hon kom också.

Skärtorsdagskvällen glodde vi på Antikrundan. Jag hade datorn i knäet. Mamma pratade hela tiden. Men det blev ett inlägg ändå. Spelade lite Wordfeud med Fästmön emellanåt också. Jag får visst storstryk i det här partiet. Annars har vi varit ganska jämna de senaste matcherna.

Fick ett litet ryck och började skruva ihop min nya kökslampa. Pillrigt och dåliga skisser i kombo med dålig syn på nära håll är inte bra. Läsglasögonen låg så fint – på soffbordet i sin plastficka. Men jag tror att det blev rätt. När det är dagsljus ska jag ta ner den gamla lampan och koppla ihop sladdarna. Sen får vi se om jag lyckas få ljus i huset eller om jag stryker med på grund av elsjabbel. Den ser fin ut, i alla fall, lampan, och det var ett bra pris på den, 399 kronor.

Bilen ska dammsugas också medan det är ljust, men det jag ser fram emot mest är våffellunchen! Jag högläste instruktionerna för våffeljärnet för mamma. Där stod att man skulle torka av järnet inuti första gången och INTE äta de två första gräddningarna. Men det skulle ju innebära att vi gick miste om fyra våfflor!

Det skiter vi i!

sa mamma.

Vi äter dem ändå!

Lite frän så där, kan hon vara, min mamma. Hur som helst var jag lite förutseende och köpte TVÅ paket våffelmix… Tror vi kan goffa tills vi spyr.

Bädda rent ska jag göra också. Köra en maskin tvätt – lite senare på dan. Tänk, så retligt för somliga, förresten, när nykomlingsfrun pratade en lååång stund med mamma och mig i morse och var så trevlig så. Det är bara vissa som inte vågar visa sig i trapphuset när mamma och jag kommer eller går. Är det det dåliga samvetet, tro? Det där som stavas L-I-S-T-A och F-Ö-R-S-Ö-K-A B-L-I A-V M-E-D. Bara för det ska jag bo kvar här till döddagar. För min hörsel lär väl snart bli så dålig så då behöver jag ju inte bli störd.

Nej, nu tror jag att jag ska sova lite. I mitt påskpyntade, tysta hem.

Livet är kort.

Read Full Post »

Natten som var: Bzzzzz… och PIIIIIIP!

På natten ska man sova. Jag går och lägger mig ganska tidigt eftersom jag ju måste kliva upp tidigt också. På kvällarna är jag trött. Vissa kvällar dimper jag ner i sängen redan vid 21-tiden. Det beror inte enbart på vanlig kvällströtthet, utan det är ju nånting som härjar i kroppen, som en del av er vet. Men snart ska det inte härjas mer.

Kvällstrött.

Jag brukar somna snabbt. Läser nåt kapitel, sätter på sovrums-TV:n på lagom tyst ljudnivå. Just när jag är på väg att somna stänger jag av TV:n med fjärrkan.

Igår var inget större undantag. Först. Jag gick och la mig vid 22-tiden, somnade snart – bara för att vakna vid midnatt. De sedvanliga kramperna satte in, framför allt i vänsterbenet. Händerna var avdomnade, som varje natt. Jag slocknade igen. För att vakna vid tvåtiden – av att Ajfånene bzzzzzade. Jag måste nog sätta den på tvärtyst över natten hädanefter. Den bzzzzzar nämligen på mig så snart jag får mejl eller nån kommentarer på bloggen eller det twittras om mig eller så. Vissa nätter sover jag väldigt lätt och då vaknar jag av bzzzzzet. Dumt av mig.

Men jag somnade om. För att vakna nån timme senare, strax efter klockan tre, av att det pep nånstans i lägenheten. Nej, det var inte brandlarmet, utan ett annat larm – det som sitter under diskbänken och som ska varna för vattenläckor. Tjolahopp, liksom, klockan tre på natten… Det var bara att masa sig upp igen och kolla om det fanns nån läcka. Naturligtvis fanns det inte det – det var som vanligt batteriet som hade tagit slut! Varför tar alltid alla såna där larmbatterier slut mitt i natten? Turligt nog hade jag ett nytt batteri i kylen som jag plockade fram. Sen fick jag riva ut alla sophinkar, ta loss vattenlarmet, byta batteri och koppla in igen. Det tog väl nån kvart – och sen var jag förstås klarvaken. Då var klockan närmare halv fyra och 6.10 skulle harpan på Ajfånen väcka mig. Så nej. Idag är jag inte pigg efter en natt med bzzzzz och piiiiip…

Som grädde på moset har jag en längre tid dragits med ett irriterande kontakteksem. Troligen är det min förlovningsring jag är allergisk emot. Jag har varit röd på fingret av och till, men den här gången har det röda samt klådan och svedan tagit mitt finger i besittning sen i somras. Trots kortisonsalva på recept vill det inte läka.

Det syns dåligt på foto, men eksemet sitter på ringfingret, där jag har förlovningsringen.

 

Man tror inte att man kan vara allergisk mot guld och jag skrattade lite tyst för mig själv när mamma hävdade att hon har även den åkomman. Hon har ju liksom allt och guldallergi hade jag inte hört talas om! Men så googlade jag och fann att man visst kan vara guldallergisk. Fast det är ju inte guldet i sig man är överkänslig emot utan andra ämnen i smyckena som gör dem mindre rena. Min förlovningsring är i 18 karat guld, som säkert är uppblandat med nickel och allt möjligt. Om ringen hade varit i 24 karat kanske jag hade varit symtomfri. Ett synnerligen tiny problem, kan tyckas, men till saken hör att jag ju faktiskt vill vara förlovad med Fästmön. Hur jag gör nu vet jag inte riktigt. Tidigare har eksemen försvunnit efter några dagars behandling med kortisonsalvan, nu tycks de inte vilja ge med sig.

Och nu blir det djupt! Avslutningsvis, några frågor som du gärna får kommentera:

1. Om två eller flera träter, är det då möjligt att det kan vara bara ens fel?
2. Är det OK att ventilera en konflikt med personer som den man har en konflikt med känner, men inte med den man har en konflikt med?
3. Om jag inte kan bli förlåten, är det ändå möjligt att jag kan förlåta? (Den här frågan är synnerligen viktig för mig!)
4. Är en skuld evig eller kan allting leda till försoning?
5. Mår en människa bättre av att fortsätta hata den som har gjort henne illa än att försöka försonas?
6. Är man en bättre människa om man kan välja mellan hat och försoning och man väljer att fortsätta hata?
7. Vad är meningen med livet?

Tack på förhand för dina kommentarer! 

Livet är kort.

Read Full Post »

Mittwoch

Visst sa jag nån gång att jag har börjat sjunga i bilen igen till och från jobbet? Tro nu för all del inte att jag är som en lärka om morgnarna. Visserligen vaknar jag tidigt och de flesta morgnar utan att klockradion dansar igång. Huset har ju en levande väckarklocka som brukar ge hals vid sextiden, vilket egentligen är en halvtimma innan jag ska upp. Men jag ligger väl på nån sorts stand by och sover lätt för jag brukar kliva upp mellan fem och tio över sex. Sen är jag som en zombie. Om jag ska göra nåt som kräver nånting utöver det vanliga robotbeteendet på morgonen måste jag skriva tydliga lappar. Det blir något bättre när jag har tvättat mig och fått i mig lite kaffe. Ändå brukar jag för det mesta lyckas låsa in Fästmön – eller mamma, när hon är på besök – genom att låsa båda låsen och peta ner piggen. Det innebär att låset måste låsas upp med två nycklar – inifrån. Eller utifrån, dårå. Men den som är inlåst är ju där inne. Min mamma lider av klaustrofobi (hon lider av ”allt”! Hon har för övrigt också bråck. Jag mindes inte om mitt bråck sitter på matstrupen eller magmunnen – mamma har bråck på båda ställena.). I mellandagarna uppstod en paniksituation när jag lyckades låsa in henne i bilen tillsammans med EL, kära sysslingens hustru, under tiden jag skulle in till blomsterhandeln för att köpa blomma till kära sysslingens mors grav… Jag blev helt enkelt utkallad till bilen och fick låsa upp.

Solen tittar fram mellan stammarna. Jag tog bilden i morse genom bilrutan när jag stod och väntade på grönt ljus.

När jag kommer fram till jobbet är det inte alltid med hoppsasteg jag hasar mig in. Men nånting märkligt händer! Så snart jag kommer innanför luftslussen blir jag glad. Min fula nuna spricker upp i ett äkta leende. De första jag möter är städarna och vi hälsar alltid på varandra. De ler också alltid. Man tror att man har kommit till paradiset…

Denna onsdag, Mittwoch, mitt i veckan, ska jag utföra två intervjuer, en på morgonen, en på seneftermiddagen. Efter lunch får jag studiebesök av fakultetskommunikatören L och en prao. Mellan varven blir det lite webbande och intranätande samt jobb med kommunikationsplanen. Torsdag och fredag är hittills blanka, men jag vet ju hur det brukar bli.

På torsdag fyller för övrigt Fästmöns pappa 75 år. Och det märkliga är, insåg jag just, att även min före detta svärfar fyller år denna dag! Varför kommer jag ihåg såna saker???

Igår kväll segrade pizzorna över fiskbullarna till middag, så jag gissar att det blir fiskbullar idag i stället. Inga problem med det, jag gillar fiskbullar. Men efter att min magen har velat vända ut och in på sig de senaste veckorna unnade vi oss pizzor igår. Jag började ju knapra magsårsmedicinen igen efter undersökningen i måndags och nu är mitt liv drägligt igen. Det enda jobbiga är att magsårsmedicinen tar ut funktionen av två andra tabletter jag äter, men jag hoppas doktor Jan hör av sig snart och har en lösning på det. Vidare knaprar jag på piller som ska göra mitt blod bättre och jag känner mig piggare, i alla fall lite piggare. Påpiggandet går inte riktigt lika snabbt som jag skulle önska, men man får ju, som bekant inte allt man önskar sig här i världen.

Jag är mycket bekymrad över min Storasyster och om du är en snäll människa tycker jag att du går in på hennes blogg och ger henne en kram! Hon behöver det!! Och hon är värd alla kramar i hela världen såsom hon kämpar!

Read Full Post »