Helgplaner

Ett inlägg om helgen och om glädjen som saknas.

---

 

Jag satt här och läste… Som synes behöver jag tvätta håret OCH skaffa tandställning mot underbettet.

Jag satt här igår och läste min tidning… Ja, det vill säga jag läste pappersvarianten av QX, en tidning jag knyckte i Pride Park i lördags. Och sen läste jag förstås boken jag ska recensera. Den hinner jag inte ta mig igenom före helgen – helgen börjar ju för övrigt idag. Recensionen kommer därför nån gång under nästa vecka.

I eftermiddag ska jag åka till Förorten, skjutsa barn och grejor och hämta Fästmön. Efter nåt ätbart tar vi oss sen in till stan för att gå på konsert. Jag har inte varit i stan på hela sommaren, för jag räknar inte en bussresa till centralen som ett stadsbesök liksom inte heller besöket hos frissan – salongen ligger i utkanten av stan. Nej, jag häckar ju mest här i New Village. Vad ska jag i stan att göra? Bli irriterad på folk? Det kan jag lika gärna bli här hemma. Det är tröttsamt när människor inte förstår hur röster ekar i grytan som bildas av omkringliggande hus. Det gör att alla här hör deras fest, trots att vi inte är bjudna (för övrigt skulle jag aldrig frottera mig på ett party där Mr Besser-Wisser deltar). Och jag blir liiite grinig och hyssjar när jag genom mitt öppna arbetsrumsfönster har hört en unge säga

Det är en fluga!

sex gånger, högt, utan respons från nån förälder.

Vi ska lyssna på Sarah Dawn Finer i Parksnäckan!

En har blivit folkskygg, det är bara att konstatera. Jag klarar fint av att umgås med en till två personer i taget, helst såna ur närmaste umgänget eller familjen. Sen tar det stopp. Därför blir det extra intressant att se hur det avlöper i kväll. Jag gissar nämligen att vi inte är ensamma om att lyssna på Sarah Dawn Finer i Parksnäckan här i Uppsala. Biljetterna var en liten överraskning från Anna, som vet att Sarah Dawn Finer är det närmaste en idol för mig. Hon reser och far Sverige runt och ger konserter, hon reser utomlands och sjunger, är med i teateruppsättningar… jag blir trött bara jag tänker på hennes schema. Och jag förstår verkligen att hon numera nästan aldrig svarar på Tweets… Men i kväll ska vi lyssna på hennes ljuva stämma när hon och hennes tremannaband kör akustiskt. Det blir nog en magisk kväll, särskilt som solen har lovat att hålla sig framme.

Stadshuset i Stockholm ska vi kanske titta på. Den här bilden är dock från november förra året.

I morgon far vi sen iväg, Sar… Anna och jag, för att utnyttja två gratisnätter på hotell som Anna har fixat. Vi får ungefär två dar i Stockholm allt som allt (anländer lördag eftermiddag, åker hem måndag lunch). Lucille vaktar över mitt hem och får på så vis en fristad (utan att jag förklarar närmare). Det ska bli skönt att få tid tillsammans. Tid, när bara Anna och jag upplever saker. Det är för lite av den varan sen en tid tillbaka och det tär. Sen vet jag också att Anna alltid är mamma, att Anna jobbar när hon inte har semester och att jag är dotter (inte till Anna, förstås!) och har mitt skrivande. Men nu… Nu har vi två dar som ingen tar ifrån oss. Jag lämnar datorn hemma. Behöver jag skriva kan jag faktiskt göra som FEM och jag gjorde när vi var barn, eller som Kim M. Kimselius gör på sina resor – skriva för hand. Block och penna brukar finnas på hotellet. Jag vill vara närvarande den här gången, inte tänka på nästa text eller nästa blogginlägg eller om jag har fått nåt mejl.

Datorn får stanna hemma, alltså, du läste rätt. Visserligen är jag livegen, men jag har lagt på några extra kol och det jag behöver göra på måndag kan jag göra när jag kommer hem – bara det är före midnatt. Jag har tidsinställt några blogginlägg ifall du saknar mig förfärligt. Och du som finns på Instagram kan nog se en och annan bild som jag skickar upp – kopia går till Twitter också. Mejlen får vila helt. Jag har inte riktigt hittat tillbaka till glädjen i skrivandet. Orden finns där, de kommer ut utan problem, men jag känner mig inte välkomnande eller glad över dem. Bara ledsen och sorgsen. Det är med andra ord rätt illa ställt.

Vad händer hos DIG i helgen??? Skriver du några rader i en kommentar och berättar har jag nåt kul att läsa, det vet jag bestämt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Jaktmarker och dito troféer

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Vill du läsa mitt inlägg ”Skarp som en laserstråle”?

Ett inlägg om ett inlägg.

---

 

Laserstrålen från Carolina Rediviva, sedd från busshållplatsen vid Stadshuset igår kväll.

Det gäller att vara skärpt. Att vara skarp som en laserstråle, som den som eminerar från Carolina Rediviva. Det känns skönt att ha det gjort, det som jag gjorde igår. Sen vad det får för ”konsekvenser” återstår ju att se. Det kan uppstå märkliga situationer, men jag tror att det skulle kunna bli riktigt, riktigt bra. Har vi kommit så här långt, så… Vad är det man brukar säga gäller..?

The sky is the limit…

 

Vill du läsa mer??? Då behöver du lösenord. Du som inte har lösenordet kan skriva en kommentar nedan så sätter jag upp dig på sändlistan. Då skickar jag det till dig via den e-postadress du en gång angav för att få kommentera. Det är viktigt att du anger en fungerande e-postadress i kontaktformuläret och att dina övriga uppgifter inte är falska eller felaktiga!!!

Eftersom jag byter lösenord då och då har jag en sändlista. Det glädjer mig oerhört att den börjar bli så lång! TACK!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Skarp som en laserstråle

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Lättad och laddad

Ett både lättat och laddat inlägg.

---

 

En del sår har fortfarande bara skorpa och börjar blöda när man skrapar på dem.

Den här dagen blir inte som jag hade tänkt ursprungligen. Den ursprungliga planen var att skriva om två år av mitt liv den här veckan. Det blir bara ett år. Jag orkar inte ha ett sånt rasande tempo, helt enkelt. Det är svåra saker att gräva i och en del sår har ännu inte blivit till ärr. Och det vet vi ju alla hur det kan bli när man skrapar på ett sår med skorpa – det kan börja blöda. Generellt sett mår jag gott av det hela, tyngden lättar fortfarande. Men det jag säger är att det inte är lätt att bli lättad, om du fattar vad jag menar..?

Plan B för den här dagen var att städa. Så blir det inte heller. Min tandläkare hörde av sig igår igen och jag nappade och bokade en tid. Detta sitter jag och laddar för nu. Det har legat ett kallelsekort på datorbordet framför mig sen april när jag först fick en kallelse till maj. Då var jag tvungen att avboka eftersom ett tandläkarbesök hade inneburit att det inte hade varit nån större idé för mig att pendla till jobbet den dan. Nu har jag inget jobb att pendla till, så tiden finns. Däremot har jag ingen inkomst, vilket ju är värre. Men när jag ringde och pratade med mottagningen berättade personalen att jag har 300 kronor kvar i tandvårdspeng. Dagens besök, med undersökning, röntgen och lite putsning, går på cirka en tusenlapp. Min tandläkare brukar låta mig delbetala. Det blir värre om det är nåt som behöver göras i käften… DET har jag INTE råd med!

Jag kan fortfarande undra över varför det kostar mer för den enskilde att gå till tandläkaren än att gå till doktorn. Ett läkarbesök i primärvården kostar idag 150 pix, ett tandläkarbesök såsom mitt idag en tusing. Är inte tänderna en del av kroppen? Ett ”bidrag” med 150 spänn per år från staten (=tandvårdsförsäkringen) räcker ju inte särskilt långt…

Laddat med en hundring. Men den har nog inte kommit in än.

Eftersom min tandläkare har mottagning mitt inne i stan har jag bestämt mig för att ta bussen in. Det är för dyrt, helt enkelt, att parkera. Det som fick mig att tveka mest är min hälsporre, men jag får försöka att klara av att gå från Stadshuset till tandläkarmottagningen. Därför ville jag försöka kolla om mitt busskort var laddat. Det har ganska lång tid varit omöjligt att skapa ett nytt konto via datorn hos UL för att kunna ladda på busskort och kolla saldo, men igår kväll hade jag tur! Det funkade! Fast det tog väldigt lång tid och var otroligt segt. Man tror att de ska fixa tekniken när de byter system till nåt bättre. Detta har verkligen varit i ursämsta laget. Dessutom kan det ta upp till ett dygn innan de summan man har laddat har kommit in på kortet. Även här hade jag tur, det fanns pengar så jag kan åka både tur och retur.

För övrigt har jag hört att ägaren till UL diskuterar att förändra zonindelningen igen, eftersom många har klagat på att det är dyrt. Dyrast är det att åka på sms-biljett, men för den som åker på reskassa från Förorten in till stan kostar det 40 spänn mot 19 kronor före zonindelningen. Det är ganska mycket pengar för den som är arbetslös, till exempel. Det blir då ganska hånfullt när ägaren vill ge dem som redan har jobb och en inkomst rabatterat pris på bussresor… Kanske barn, pensionärer, studenter och arbetslösa kunde få dessa rabatter i stället, personer som inte har inkomster eller har väldigt låga…

Ja, det är en del man undrar över här i livet och mycket som verkar orättvist, till exempel..

1. Varför är det dyrare för den enskilde att gå till tandläkaren än till doktorn? Är inte tänderna en del av människokroppen?
2. Varför vill ägaren till stans bussbolag ge rabatterade priser till dem som har jobb och inkomst i stället för att ge rabatterna till dem som inte har nån inkomst eller väldigt låg sådan?

Nu har jag lättat mig lite och det är dags att sätta fart om jag inte ska komma försent. Jag är naturligtvis skitnervös och vettskrämd och det spelar ingen roll att både tandläkaren och tandhygienisten är söta och snälla. Så här är det jämt för mig!

Och i sammanhanget är detta en skitsak med tanke på att det idag är exakt 13 år sen 9/11... Hemsk dag, den 9 september 2001… Två år senare mördades Anna Lindh. Vi får aldrig glömma!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kommunalrådet, dockorna och systersonen

Ett inlägg som jag tror väcker någon liten avundsjuka hos en och annan FEM-vän…

---

 

Kommunalrådet i maktens korridorer.

Förra våren gjorde Kommunalrådet ett studiebesök på mitt dåvarande jobb. Idag var det dags för det motsatta – jag gjorde ett besök på Kommunalrådets jobb i Stadshuset. Visserligen har jag varit där tidigare, men det är ändå nåt speciellt att få en egen guidad tur i maktens korridorer. Se alla porträtt i guldramar på gråa gamla gubbar – och två (2) kvinnor, till exempel. Och notera att på Kommunal-rådets kontor arbetas det minsann! Där fick jag emellertid inte fota, vilket var helt förståeligt.

Vi skuttade över gatan till Uppsala Stadsteater där man numera kan luncha rättvisemärkt och vegetariskt. Fika kan man också – te eller kaffe serveras – och till det delade vi på en nöthistoria, som var dagens dessert. För själva fikeriet öppnar först om tre veckor, ungefär. Kommunalrådet bjöd på förtäringen, så nästa gång är det min tur.

Det var så roligt att träffas igen – det var ju ett tag sen. Dessutom är det valår i år och ändå tog sig Kommunalrådet tid att träffa en presumtiv väljare! Nyss kommen från valstugan och med fullt av pins med partibeteckningen i posten var det själv klart att prata val för Kommunalrådet. Men det var jag som ställde frågorna, notera! Och det är väl det jag gillar med Kommunalrådet, att det inte tas för givet vissa saker.

Docka vit docka röd halades fram.

Men vi pratade böcker också. Mest böcker av vår gemensamma författarfavorit Maria Lang. Jag har alla hennes böcker utom två ungdomsböcker hemma i mitt bibliotek; Kommunalrådet har sin samling där nu titlar ”byts ut” mot förstaupplagor…

Så tätnade stämningen och Kommunalrådet halade upp en Maria Langbok. Till mig. Det var Docka vit docka röd, en bok författaren dedicerat till sin systerson Ove Hoffner år 1982. Boken handlar för övrigt om systersonen.

Docka vit docka röd var en bok jag önskade mig och fick till julklapp det året. Jag hade flyttat till Uppsala för att plugga på hösten, men kom hem till föräldrarna för att fira jul. Farmor hade nyligen gått bort och det var väl inte direkt nån uppsluppen julstämning. Jag flydde gärna med min deckare!

En hälsning till mig från Ove Hoffner, Maria Langs systerson!

Kommunalrådet vet att jag äger alla Maria Langs böcker och att jag har läst dem också, men hon bad mig öppna boken… Och där… På titelbladet… hade Maria Langs systerson Ove Hoffner skrivit en hälsning till mig! Till mig!!! 

Vilken otroligt fin gåva att få! Tusen, tusen tack till Ove Hoffner, systerson och Ilona Szatmari Waldau, kommunalråd! BOKEN ska jag naturligtvis läsa på nytt och skriva om på en blogg nära er. Sen ska den ställas in på hedersplats bland mina Maria Lang-böcker.

PS Kommunalrådet bloggar här!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vigsel, vittnen och vin

Ett inlägg om gårdagens vigsel och lite annat.

Igår eftermiddag hade Fästmön och jag äran att vara vittnen när min nästanbror Magnus och hans Eva-Lena gifte sig i Stadshuset. De tu, som har levt i synd under 34 (!) år, hade beslutat att barnen (26 och 23?) äntligen skulle bli äkta. (<== detta är skämtsamt kärvänligt skrivet och sagt av makarna själva) Dessutom älskar de varandra – det är så uppenbart när man ser dem! – att vigseln främst av allt var en kärlekshandling.

Efter diverse akuta skilsmässor (!) anlände så vi vittnen sist.

Fint folk kommer sent

har man ju hört, men i det här fallet var det för att jag hade varit otydlig och Anna hade glömt en sak. Jag tror att vi var mer nervösa än de som skulle gifta sig.

Själva ceremonin var inte nån utdragen historia och vi vittnen fick intyga redan i förväg att det verkligen var Magnus och Eva-Lena som skulle gifta sig. Vigselförrättaren var högtidlig och samtidigt normalbeteende. Vi fick till och med fotografera honom.

Eva-Lena bar Magnus mormors svarta kinesiska sidenjacka. Magnus mormor, en syster till min morfar, var en otroligt vacker och nätt kvinna. Jackan passade Eva-Lena perfekt, som om den var sydd till henne!

Magnus hade valt sin farfars vigselring som sin vigselring, medan Eva-Lena fick en ring i vitt guld. Genom sidenjackan och farfarsringen var de som inte längre går på denna jord ändå med.

Efter vigselakten traskade vi till en låst Teaterbar på Uppsala Stadsteater. När vi så skakat galler ett tag visade det sig att dörren var öppen. De nygifta bjöd oss på eftermiddagslunch bestående av ljuvlig räkmacka och öl.

Här kommer några bilder från vigseln etc:

Detta bildspel kräver JavaScript.

De nygifta blev senare upphämtade av Taxi Moa. Gissningsvis skulle de hem och göra barn nu när det är tillåtet. Skämt åsido, vi tyckte att det skulle få kvällen för sig själva. Men vad skulle de ostyriga vittnena hitta på?

Det var bara fem minusgrader ute, men kändes som 25 grader kallt. Vi laddade på våra busskort och gick sen till Paris för att äta. Men hovmästarinnan lämnade oss i sticket och där stod vi som två fån. Så gör man verkligen inte mot två presumtiva gäster! Jag tvingades dessutom möta en Mytoman med sällskap. Nej, till Paris går vi aldrig mer för att försöka äta.

Vi bestämde oss i stället för att traska vidare till Vaksala torg och Soul food. Även om det inte är nån mångstjärnig restaurang serveras där god mat av trevlig personal.

Soulfoods meny är finfin och har gott i alla prisklasser.

Menyn är åt det amerikanska hållet samt inkluderar även pizzor. Anna valde en köttbit medan jag tog kycklingspett. Till båda serverades grönsaksgrillspett också, mycket gott! Idaho potatis med olika såser blev tillbehören. Och husets röda var ett enkelt, men gott vin.

Anna var jättefrusen.

Tack vare blåsten kändes det som sagt som om det var -25 grader ute. Vi var verkligen frusna! Därför ordinerade drUlrika var sin fyra konjak till kaffet på maten.

Ett glas konjak hjälpte oss att få upp värmen.

Vi tittade in på Torgkassen och fick med oss lördagsgodis hem. Vi kom lagom i tid för Stjärnorna på Slottet. Vår kväll avslutades sen med en hemsk film om en kvinna som dog alldeles ensam samt en film där två homosexuella män hängdes. Nej fy, det var fel avslutning på en annars förträfflig dag.

Och kanske blir det vår egen vigsel som firas nästa gång det är nån familjehögtid..? Vem vet…

DEN vigseln blir nog emellertid kanske inte i Jukkasjärvi som vi först tänkte… Möjligen om vi fryslortar får väldigt mycket konjak…

Livet är kort. Kortare än du nånsin vet.

Read Full Post »

Tillfälligt avBROTT

Ett snabbt inlägg om en osmidig ballerina.

Jag är en klantig tant. En osmidig ballerina. Fästmön och jag hade klivit av bussen vid Stadshuset och gick upp mot gågatan. I stället för att gå som normalt folk trampade jag i ett hål i asfalten på gatan och gjorde en piruett. Ja, jag ska ju alltid vara lite märkvärdig. Pinsamt!!! Anna sa att jag liksom rullade ihop mig som en boll. En jävla tung medicinboll i såna fall… En snäll okänd dam hjälpte mig upp. Det känns inte som om nånting är brutet, men jag har nog vrickat till min friska fot en del. Ena armbågen gör lite ont och handflatorna svider, fast det gick inte hål på huden nånstans. Jag kan gå på foten och vi tog en kulturnattsrunda som emellertid slutade lite i förtid. För det är inte skönt att gå på foten även om den är funktionsduglig.

Så nu behöver jag sätta upp foten i högläge och vila den. Mer text och bilder från vår Kulturnatt kommer därför i morgon – om jag kan gå till datorn…

Måste sitta med foten högt.

Var du nere på Kulturnatten??? Skriv gärna några rader och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Nej!

Varning för lite skitnack!

Nej, jag var inte hungrig och jag skulle inte ha nån middag…

Min middag. 

Jag skulle ju dela ut ett pris. Eller rättare sagt Mie skulle få bjuda mig på öl för att hon vann en tävling kring lådan på toa på jobbet. (Den med skit i.) Men lite plockmat slank ner ändå. (Dock inte i lådan på toa på jobbet…)

Och Mie var inte ett dugg trevlig, inte Mats heller. Nehej då! ÄH FAN, JAG BARA SKOJAR!!!

En trevlig Mie. Naturligtvis tog jag bilden när hon minst anade det! 

Bloggvännen Mie har tappat sitt förled och blivit vän. Men faktum är att vi faktiskt kände varandra utan att vi visste om det innan – jag känner i alla fall Mies pappa, för vi har jobbat ihop. Small world…

Det var såå kul att ses och det lär bli snart igen om inget trist inträffar. Förhoppningsvis joinar Fästmön och Den däringa Kullan då också.

Trött, men mätt och glad haltade jag iväg till Stadshuset där jag tog fel buss hem med flit. Skönt att promenera, trots häleländet, med bara månen som sällskap i höstmörkret.

Med månen som sällskap. 

Så vackra färger, så jävla irriterande skitdålig Ajfånkamera… Men ändå…

Rena natta.

Nu ska jag strax borsta tand och sen skutta i säng. Orken är definitivt slut. Så ock en synnerligen bra kväll. Tack, M n’ M! (Jag var alltså ironisk i början av inlägget.)

PS Sa jag det att jag VERKLIGEN har en andedräkt som en kompost efter ädelost och tonfiskrullar med mera???

Livet är kort.

Read Full Post »

Lag och rätt och… uppmärksamhet

I fredags stängdes delar av centrala Uppsala av. En knivbeväpnad man hade tagit sig in i Stadshuset och hotade att ta livet av sig. Ryktet säger att det handlar om att mannen skulle utvisas. Personalen lämnade byggnaden, för han hotade ju inte dem som jobbade där. Och för resten, det var väl inte så många kvar en fredagseftermiddag klockan 16…

Det blev ett stort hallå kring hela händelsen. Fredagströtta arbetare kom inte hem från sina jobb och gröngölingarna stadsbussarna fastnade mellan avspärrningarna. Nu efteråt är folk fortfarande jättearga för att polisen spärrade av.

Låt mig dra en parallell historia. I början av 1990-talet tillträdde jag en tjänst vid en förvaltning inom den verksamhet som ansvarar för länsinvånarnas mentala och kroppsliga hälsa. Mitt uppdrag var liknande det jag har idag – att bygga upp en informationsverksamhet. Fast det här var ju förstås före internets stora genombrott och hemsidor var ytterst ovanliga. Min andra arbetsdag kom en ung man in i administrationsbyggnaden där jag och mina nya kollegor arbetade. Det var sen eftermiddag och det var en mellandag, en dag mellan nyår och trettonhelg. Mannen hade en morakniv i handen och han låste in sig på toaletten. Där deklarerade han att han skulle göra sig själv illa.

En vanlig morakniv.

Folk blev handlingsförlamade. Jag sprang runt och frågade vart man skulle ringa – min tanke var psykiatrin, vars akutmottagning låg fem minuters gångväg från administrationsbyggnaden. Men därifrån fick vi ingen hjälp. Så småningom ringde nån polisen, som dröjde tämligen länge. När man slutligen anlände hade förvaltningschefen, en gång i sin ungdom skötare, lyckats tala ut mannen från toaletten och fått honom att överlämna kniven. Då först kom polisen och tog hand om mannen. Jag fick senare veta att han var nyutskriven från slutenvården och skulle utvisas. Några avspärrningar var det inte tal om och polisen kom som sagt när mannen redan var oskadliggjord.

Jag kom att tänka på den här incidenten när jag hörde om vad som hade hänt här i Uppsala i fredags. Först, vilken skillnad det tycks vara när det handlar om Stadshuset respektive en administrationsbyggnad… För övrigt verkar det inte vara nån större skillnad mer än att folk blev hindrade från att komma hem och blev upprörda för detta. Samma bakgrund, hot om utvisning, gäller idag, knappt 20 år senare. Och samma förtvivlan hos den drabbade. Media fokuserade på den stoppade framkomligheten i centrala stan. Folk fotade och filmade och mannen visades upp både här och var, förhoppningsvis med maskerat ansikte i alla sammanhang. Jag undrar bara om det är nån som har skänkt mannen nån enda tanke..? Vad hände honom sen, efter att han förts till sjukhus? Är han färdigvårdad nu? Är han utvisad? Det här är retoriska frågor. Jag ville bara ställa dem eftersom jag tyckte att de flesta inte hade skänkt huvudpersonen nån större tanke…

I dagarna pågår en rättegång i ett av våra grannländer. Rättegången har fått enorm uppmärksamhet i media. Och på så gott som varenda foto som visas upp på gärningsmannen ler han mot kameran. Han är inte maskerad, men det är väl knappast så att nån betvivlar att han är skyldig till det fruktansvärda han anklagas för. Men han älskar det här! Han älskar den här cirkusen och den uppmärksamhet han får. Så varför ge honom detta? Varför inte vägra att visa upp en enda bild på monstret – ja, för oavsett om han är sjuk eller frisk är han ju ett monster om han befinns skyldig. Varför??? Nej, stäng av kamerorna och ge det hela så lite uppmärksamhet som möjligt. Jag vill inte se hans grinande ansikte och jag tror att de drabbade kanske känner likadant. Jag kan också ifrågasätta att man ens håller rättegång, skuldfrågan är ju så uppenbart solklar. Lås in och kasta bort nyckeln!

Ge inte uppmärksamhet åt monster! Sluta fota!

Read Full Post »