Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lust’

Ett inlägg om intressen. MINA intressen, förstås, det är ju MIN blogg.


 

Linfrön i fil

Frukost.

Ja nu var det länge sen jag la ut en bild på LINFRÖN, så det börjar jag det här inlägget med. Inte så att linfrön är nåt av mina intressen, snarare har det blivit nånting nödvändigt. Uppblötta i vatten över natten äter jag dem i min frukostfil. Det smakar inte gott, men det gör gott. Tarmen hälsar och tackar, så att säga.

I morse vaknade jag emellertid med lite värk igen. Men jag vaknade inte av värken utan av att nån i huset spikade en halv minut. Hantverksintresse är inget dåligt intresse, men varför måste det alltid odlas tidiga morgnar i huset där jag bor? Jag sover sisådär om nätterna. Det har fått till följd att jag vaknar tidigt, men somnar om. För dagen brukar jag sen vakna runt klockan åtta numera. Tidigare var det sju. Jag har bestämt mig för att inte vara så hård mot mig nu när jag går omkring med en dum mage. Nåt alarm ställer jag inte, jag vaknar av egen maskin – dock inte i morse, alltså.

Kaffe

Kaffe måste jag ha varje morgon och förmiddag. Den här koppen intog jag dessutom igår eftermiddag i Gamla Uppsala.

Förutom linfrön är kaffe nånting jag bara måste ha varje dag. Jag brukar perkolera sex koppar som jag sen dricker under morgonen och förmiddagen. Det är då jag är som mest aktiv med att leta lediga tjänster, skriva ansökningsbrev och såna saker. Då kan jag med ganska gott samvete ägna eftermiddagen åt mina intressen – även om jag alltid är tillgänglig när det handlar om jobbsökeriet!

När kommer hon fram till det där med intressena då? undrar du säkert. (Jag ser hur du nickar.) Nu. Från en dryck till en annan, tänkte jag, så det skulle bli en snygg övergång. Jag älskar vin. ÄLSKAR vin. Men det ska vara rött, fylligt och helst italienskt! Dessvärre kan jag inte odla det intresset så mycket för tillfället. Rödvin påverkar min tarm negativt. Nu dricker jag det inte hinkvis utan det blir ett eller två glas till maten eller ostarna. Om magen sköter sig, kan hon möjligen få ett halvt glas till kvällen. Vinet må vara mindre bra för tarmen, men bra för mitt blod! (Du som läser här fattar varför jag aldrig behöver gå till doktorn, va? Jag ställer mina egna diagnoser och behandlar med egenvård i stället. Det är billigare.)

Orkidén får vatten

Orkidén får sitt fredagsvin/sin fredagsfika. (Tänk bort diskhon etc!)

Men kanske följer jag min orkidés exempel och dricker vatten. Orkidén och jag fyller år nästa vecka. Då har den bott hos mig ett år tack vare vännen Agneta. Den första tiden var den lång, vacker och blommade med flera gula blommor. Sen liksom… säckade den ihop – bara för att vakna till liv igen nu i vår!!! Jag är verkligen inte nån orkidéexpert, men jag älskar blommor. När det gäller orkidén har jag därför tagit hjälp av både mamma, som alltid lyckas med sina, och vännen B som kan ”allt” om och som samlar på orkidéer. Det var till exempel B som tipsade mig om att orkidén ska ha vatten

som inte är för kallt och inte för varmt.

Det får den. Varje fredag ställer jag ner den i diskhon efter att ha hällt upp lite vatten som inte är för kallt och inte för varmt.

I mitt hem finns ytterligare 47 krukväxter. När det gäller blommor generellt händer det att jag utnyttjar Belgiska Anna, hon som är ett levande uppslagsverk när det gäller blommor. Sen har jag andra vänner också, som Lucille, på vilka det kliar så mycket i fingrarna av lust att KASTA en och annan av mina växter att de då och då förser mig med nya exemplar för att liksom tränga ut de mindre bra. Försöken lyckas emellertid inte – mitt hem är öppet för ALLA krukväxter. Härom året fick jag flera kraftiga pelargoner av Lucille. Och visst är de vackra nu när de också börjar blomma i morgonsolen i köket?

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Mörka skyar

Molnen hopar sig och mörkret sänker sig. Vad passar bättre då som sällskap än en riktigt spännande deckare?!

Förutom blommor, som jag gillar att fota också, har det väl inte undgått dig att jag har ett stort intresse av böcker och litteratur? De intressen som tar största delen av min fritid är att skriva och att läsa. Jag hade en intressant diskussion för ett tag sen med Johanna, som bokbloggar, om det här med att ta sig tid för läsning. Vi upplever båda två att vi ibland får försvara oss för att vi gillar att läsa och för att vi läser mycket och ofta. Vi blir till och med kritiserade för att vi har böcker i våra bokhyllor i våra hem… Jag kan bara beklaga dem som inte inte läser och som inte har böcker hemma – deras liv måtte vara ganska… futtiga och torftiga. Böcker för mig är inte bara ett intresse, de är vänner som alltid är tillgängliga och sällskapliga och resor i fantasin till verkliga platser eller fiktiva. Och nu när molnen åter hopar sig på himlen och mörkret sänker sig… tänker jag… läsa…

 

En riktigt go’ fredagskväll önskar jag Dig!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om andra halvan av helgen.


 

Ett par meningar ur mitt manus

Rean på mitt manus fortsätter. Här är en titt på sidan… 69, tror jag.

Livet må vara torftigt på vissa sätt, men jag lider ingen nöd som en del andra människor gör. Dessutom skulle många säga att mitt liv inte ens är lite torftigt. Fästmön tycker att jag ska sluta skriva manus om jobbiga och svåra saker jag har varit med om och i stället skriva om de roliga saker vi har gjort. (Hon kanske har rätt. Mitt manus är fortfarande på rea och intresset är… ja, gissa…) Anna är den som kan få mig att tokskratta när livet är kolsvart. Senast igår i bilen skrattade jag så att jag egentligen borde ha stannat mitt fordon och skrattat färdigt. I morse uppstod en annan dråplig situation. Somliga skulle arbeta och jag skulle vara snäll och skjutsa min kära arbeterska denna kalla morgon i februari (-6,2 grader). Men jag var trött. Jag var så trött att jag tog fel jacka och började kränga på mig. Den fastnade redan vid överarmarna. Då brast det för Anna – det vill säga hon brast ut i gapflabb: jag hade ju tagit hennes… ”kvinnojacka” (figursydd och så) och sånt passar inte alls på en Toffelkropp, nio kilo minus till trots.

 Caldora multepulciano dabruzzo 2003

Lördagskvällens vin, en Caldora multepulciano dabruzzo från 2003.

De nio kilona minus… Ja jag kanske ska kommentera dem. Jag kör verkligen ingen diet, men om jag ska likna det hela vid nånting får det väl bli 4:3. Under fyra dar i veckan äter jag inget godis, fikabröd, snacks och sånt, nåt som jag tillåter mig de andra tre dagarna i veckan. På vardagar äter jag rätt torftiga frysrätter till lunch och rostat bröd eller yoghurt till middag. Lördagar och söndagar försöker uppbringa ork och lust att laga mat. Låt oss säga att det är betydligt roligare (understatement) att laga mat och dricka en flaska gammalt, gott vin när en har sällskap vid middagsbordet.

Min söndag… resten av helgen… Efter morgonens utflykt lyckades jag somna om och vaknade strax före nio av att en av mina Wordfeudmotspelare gjorde ett drag samtidigt som nån i huset stängde en skåpslucka eller en garderobsdörr hårt. Eller hårt och hårt… Det är väl normalt enligt deras standard. Personligen anser jag att det är fel på samtliga gångjärn i deras skåpsluckor och garderobsdörrar – de är för hårt spända. Lyhördheten kan jag inte göra nåt åt och inte heller kan jag plinga på med en mejsel i handen. Däremot funderar jag på att lämna en karta med små självhäftande dämpningskuddar i deras postbox. Jag är nämligen ganska säker på exakt vems gångjärn som är för spända.

Det är soligt idag också, så jag är inne. Jag känner mig som den stora och läskiga Tove Jansson-Mårran och jag vill inte visa mig offentligt. Jag har i stället ägnat mig en stund åt Berit Hård. Det är en både rolig och heterosexig tredje och sista del som Unni Drougge har skrivit om henne! Alltså jag ömsom skrattar, ömsom rodnar.

Jag deltog i en utlottning på Instagram i morse, hos @retrolyckan. Det tycker jag att du också ska göra, för du har möjligheten att vinna två fina ostindiska kaffekoppar. Tävlingen pågår fram till klockan 21 i kväll – vilket ju är perfekt tajming. Då sänder TV4 nämligen Maria Langs Kung Liljekonvalje av dungen. Jag har visserligen sett både den gamla och den nya filmen och självklart läst boken, men jag tänker titta ändå – och äta godis. Den som spar hon har… Det vill säga hon hade så mycket lördagsgodis kvar från förra helgen att hon inte mäktade påbörja gårdagens inhandlade godispåse. Eh… ja…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Bäddad dubbelsäng

Renbäddat med ord. Ikonen ovanför sängen har pappas moster Tron (Vera) målat.

Efter instagrammande och lässtund rev jag ut lakanen ur sängen, sparkade igång en maskin tvätt och bäddade rent. Nån nytta måste en göra även på vilodagen. Rena lakan kräver förstås en ren kropp också. Jag skurade av lite badrummet och i duschrummet/toan innan jag tog en skön dusch, tvättade håret, slipade fötter, smorde in mig… Söndagslyx och absolut inte torftigt.

Minst en gång varje helg telefonerar jag med lilla mamma. Idag ringde jag på eftermiddagen och vi pratade i nästan 52 minuter. Det vill säga mamma pratade 50 minuter och jag två. Men jag vet hur det är när det inte finns nån att prata med om dagarna. Då blir den som sen hör av sig bombarderad med ord. Det är ju lite tur att mamma har en och annan go kusin som ringer ibland och att mamma har en dotter som också hör av sig. För egen del vågar jag inte tänka på vad som händer när jag blir gammal. Om jag nu blir gammal.

Jag har varit ute på vift en stund på seneftermiddagen/kvällen. Trött, trött, trött ska jag nu sätta mig och äta lite söndagsmiddag, en middag som består av ostrester, kex, fikonmarmelad, ett glas vin och nyinköpta, blåa vindruvor (20 kronor för en ask). Berit Hård gör mig sällskap fram till klockan 21 när Maria Lang tar vid. Sen ska jag krypa ner mellan rena lakan…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt kallt inlägg.


 

Mörkt i köket

Mörkret har jag inga problem med.

Nej vinter gillar jag inte. Nog hade jag kunnat tänka mig lite snö under jul- och nyårshelgerna, men inte nu. Idag är vädret bara vidrigt. Jag fick skotta mig in i garaget i morse och jag fick skotta mig in i kväll. Det är lite svårt med tanke på min rygg. Tur att den snö som fallit är lätt. Sen var det kallt och halt och allmänt jävligt. Smart var jag i alla fall som tog lite extra tid på mig i morse. Jag lämnade Clark Kent* på jobbets parkering och gick in för att jobba mina åtta timmar. Det snöade hela jävla dan. Faktum är att jag hellre tar mörker än snöhelvete. Och mörkt var det när jag kom hem… Men det känns fint att stakar och stjärnor är borttagna – det är ju tjugondedag Knut idag.

Jag har en bra resväg till och från jobbet. Den går till största delen längs en två- eller trefilig väg. Inte har jag långt till jobbet heller. Det är jag så tacksam för. Jag tänker på kollegan E som har en bit att pendla. Tur att E verkar vara så lugn och trygg bakom ratten. Själv sitter jag på helspänn. Det finns alltid dårar som ska fram fort, så även i kväll när det inte var riktigt plogat och ännu halare än i morse… Vissa kanske har nio liv, men majoriteten har det inte. Det vore fint med lite hänsyn till oss med ett enda.

Att gå i ide vore en bra idé för mig den här årstiden. Jag vill helst inte gå ut när snö och blåst viner runt knuten och det är snorhalt. Temperaturen ska krypa ännu mer neråt igen. Såg nåt om att den skulle stanna nånstans mellan 25 och 30 minusgrader på fredag. USCH!

Snö

Snöhelvete!

Och ja. Jag gnäller hur mycket jag vill på snön på min blogg. (Men jag är glad åt att jag har en bra resväg till jobbet OCH nya vinterdäck.)

Arbetsdagen – och kylan – har gett mig ont i båda armbågarna. Det är inte bra. Lederna känns extremt belastade och jag hittar inget läge där jag kan vila dem. Jag fick i alla fall en textgranskning färdig idag och jag skickade korrektur till författaren. På eftermiddagen hade jag ett arbetsmöte. Tyvärr blev det ingen lunch med mor och dotter idag, men kanske kan den bli av nästa vecka. I morgon ska NK** och jag luncha i restaurangen och inte i lunchrummet. Ibland är det så skönt att smita iväg.

På grund av armbågarna tänker jag inte sitta alltför länge vid datorn nu i kväll, men en liten bloggrunda skulle jag vilja hinna med. Numera tar jag inte nån sån varje dag, som jag gjorde förut. Det var ganska länge sen jag slutade med det. Jag läser färre bloggar också, jag har varken tid eller lust. Och min egen driver jag bara mot slutet, även om det känns evighetslångt till dess…

En evighet dröjde det nästan, men idag fick jag besked angående en tjänst jag sökt – i början av augusti förra året. En del arbetsgivare har uppenbarligen inte bråttom. Det är ändå inte den längsta tiden jag har fått vänta. Jag har ansökningar gjorda i februari 2015 som jag ännu inte fått svar på.

En maskin julrött jobbar på i badrummet. Till skillnad från somliga tvättar jag vid vettiga tidpunkter. Jag har betalat en räkning utan att sucka. Betala räkningar gör jag också vettig tid i stället för sista dan när ”alla andra” gör det och det kan vara svårt att logga in hos banken. Klockan 21 häller jag ner mig i bästefåtöljen för att se premiäravsnittet av Vänligen Lars Lerin på SvT 1. Vem vill missa Lars Lerins möte med Anni-Frid Lyngstad?!

Vad gör DU i kväll, dårå??? Skriv gärna några rader i en kommentar om du har vägarna förbi den här bloggen!


*Clark Kent = min lille pansarvagn till bil

**NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite ja ja, sånt är livet-inlägg.


 

Termometer med minusgrader

Det var minusgrader för första gången igår och det är fortsatt kallt idag.

Så blev det helg. Gissa vem som vaknade strax efter klockan sex i alla fall? Slumrade sen gjorde jag. Men den riktiga sömnen ville inte komma tillbaka. I stället tillbringade jag nån timme med Maj i sängen. Det är nog det enda negativa med att ha börjat jobba – jag hinner inte läsa lika mycket och ofta! Eller rättare sagt: jag orkar inte och hinner inte. (I hela detta stycke hade jag bytt pronomen från det till jag. Självkänslan! Sen bytte jag tillbaka igen. Jag skriver som jag vill på min blogg. Och jag ville ändra.)

Idag har jag massor att göra (att sitta en stund vid datorn och inte jobba är en av sakerna jag har att göra) och min tanke var att ta saker i den takt jag har lust med. Så blir det inte. Min dag var ju så inrutad, men jag fick, som siste man, slänga om lite bland mina rutor. Det är väl bra att jag jobbar på det. Att vara flexibel, alltså. Fast det är ju lättare när det finns gott om tid och när en känner att en inte kommer i sista hand.

Det är kallt och soligt. Redan igår noterade jag de första riktiga minusgraderna för säsongen. Men det var tidigare än i morse. Idag tycks kylan hålla i sig. Jag gillar inte att vara ute och köra bil på två bra och två dåliga sommardäck när det är så här. Kylan kom tidigt i år. Nu blir väntan lång till de nya vinterdäcken den 26 oktober. En spännande grej med att köra i kväll blir i alla fall att kolla hur mina nya, starkare linser funkar i mörkerkörning. Jag kan rimligtvis inte se sämre än jag gjorde före bytet.

Hur jag mår? Tackar som frågar, Ingen! Igår kväll fick jag feber, men segade mig ändå uppe till klockan 23. Sen somnade jag som en sten. I morse när jag vaknade fanns inte ett spår av febern. Dessutom är näsan varm och luftrören inte alls lika irriterade som igår kväll. Så det vete tusan om jag inte bara var

lite trött.

Eller så blir luftrören irriterade av kylan, inte av nån infektion. Irriterad var förresten ordet, för det är jobbigt att inte känna sig helt på topp.

Detalj ur tavlan Just nu vill jag leva av Kitty Lindsten

”Just nu vill jag leva” heter tavlan som bilden visar en detalj av. Konstnären heter Kitty Lindsten.

Jag vill hoppa tillbaka till det här inläggets början och böckerna om Maj. Nu läser jag sista delen i trilogin. Jag var nyfiken på böckerna, men sen lite skeptisk. Nu dras jag in i berättelsen, jag känner med karaktärerna – frustration, framför allt. Boken blir en del av mig. En del som just nu är glad och tacksam för det som finns i mitt liv, men som ändå inte kan låta bli att känna en viss besvikelse och sorg. Var det så här livet skulle bli och vara? Denna ständiga kamp för att hitta en plats i tillvaron. En plats, som sen inte på nåt sätt är cementerad. Och under tiden glömmer jag liksom bort det viktigaste: att leva. Ibland kan jag känna ett stick av vemod över mina val. För jag anar vad som komma skall, jag ser det i min närhet, på sätt och vis. Men borde jag inte vara nöjd då över att jag ändå har valt, inte blivit tvingad? I skrivande stund kan jag inte besvara den frågan.

Gult träd

På väg att ta slut, men kommer igen gäller för trädet. Men för mig?

Det är visst lite trångt i bröstet, denna lördagsmorgon. Jag har rivit ur sängarna och ska bädda rent, trots att den ena sängen knappt är soven i. Jag tvättar. Krukväxterna har fått lite omsorg. Deras jord var lika torr som ett par vinterfnasiga läppar. Duscha, tvätta håret, äta frukost ska jag göra innan jag samlar ihop mina sopor. Det skulle behövas en skottkärra! Jag fattar inte hur det kan bli så mycket sopor när jag inte är hemma om dagarna?! Sen iväg på några ärenden och köpa mat. Hade tänkt fika, men det får vara. Hem igen och ringa mamma. Städningen sparar jag till i morgon, likaså läsningen och recensionen av professor Frans i serieform. Av den senare ska det bli två versioner, en till bloggen, en till UppsalaNyheter.

Bloggen ja… Det är nu bara åtta procents utrymme kvar. I veckan har jag inte haft nån större lust med bloggen, men jag har harvat på. Och det tänker jag göra till slutet. Det är bara att inse att skrivlusten lyser med sin frånvaro. Den kommer inte tillbaka, jag har knappt ens känt nåt behov av att vardagsprata av mig heller. Jag kan lika gärna fortsätta att prata med tapeterna, responsen är så liten. Samtidigt vill jag ändå tacka DIG som då och då lämnar en kommentar här! Själv läser jag knappt bloggar längre, men det är inget jag har dåligt samvete för. Det bara är så. Jag orkar varken med glättiga och ytliga bloggar eller deppiga. Been there, done that, liksom…

Jag har skrivit en bok. Jag har skickat manus. Men jag är varken ung eller känd. Möjligen skulle den bli utgiven posthumt om… Pensionssparande? Nä, jag tänker på att jag vill återvända till jorden när jag är färdig här. Och det finns det inte pengar till idag. Åter igen, been there, done that… But have I seen it..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vilodagsinlägg.


 

Plötsligt inser jag att jag är vrålhungrig. Det är söndag och jag har tagit sovmorgon. Jag låg kvar i sängen och läste med en senapsmugg nyperkolerat kaffe intill på nattduksbordet. Nu har jag cirka 50 sidor kvar i den andra delen av Kristina Sandbergs Maj-trilogi. Efter den behöver jag en paus, så det blir en deckare av en för mig helt ny bekantskap, Tom Rob Smith. Jag köpte hans bok Barn 44Myrorna i förra månaden för en guldpeng. Sen inser jag att många brittiska deckare står på ett eget hyllplan och väntar på mig tack vare vännen Agneta. Men helt klart hinner en inte läsa lika mycket nu när en jobbar som när en var arbetssökande.

Sörja för de sinaAlla pocketböcker 10 kronor! Barn 44 fyndade jag.
Maj behöver pauseras med lite spänning.


Skälet till att jag är vrålhungrig
beror kanske på att jag har skrivit fem jobbansökningar nu på vilodagens förmiddag. Nej, det är inte så att jag inte trivs med mitt nya jobb, men det är ett konsultuppdrag och sträcker sig bara fram till årsskiftet. Då måste en ligga steget före och försöka hitta nåt mer permanent innan uppdraget tar slut. Alla säger att det är lättare att få jobb när en redan har nåt. Det är säkert sant. Men visst är lite märkligt att det dyker upp fem intressanta lediga tjänster just när jag har skrivit kontrakt för ett uppdrag?!

Idag är himlen blå och solen skiner. Jo, jag borde gå ut… Jag borde dammsuga också. Vådan av att ha starkare linser är att en ser skräp mycket bättre…. Men varken promenad eller städning lockar. Jag ska ta en dusch, inta frukost och läsa ut min bok. Igår kväll orkade jag inte skjutsa hem Fästmön från jobbet, men jag erbjöd per sms att göra det idag i stället. Hon kunde inte svara på mitt erbjudande igår eftersom hon kanske behöver jobba över, men jag utgår från att hon hör av sig om hon är intresserad. I såna fall blir det en bilutflykt i eftermiddag.

Jag har gjort iordning växterna jag köpte igår och fixat krukor från förrådet till dem. Kaffemugg är också framplockad, vattenflaska på gång. Egentligen är jag redo för en arbetsdag i skrivande stund! Jag ska emellertid lägga band på mig och försöka koppla av. Kanske blir det trots allt en söndagspromenad efter frukost. Det känns som jag inte pallar med ytterligare en dag av grannens skrikgullande med sin unge. Igår var jag till och med tvungen att dra på Spotify för att slippa höra gapandet.

Saint Paulia och novemberkaktus

Redo att gå till jobbet.


Lite datorfix borde jag ta itu med,
men lusten saknas. Jag säkerhetskopierade i alla fall igår. Tyvärr beter sig datorn konstigt ibland. När jag ska dra över bilder från min iPhone påstår den sen igår att jag inte har installerat drivrutiner till min scanner. Eh? Den scanner jag hade var för gammal för att funka ihop med den här datorn, så den och datorn har aldrig varit ihop, så att säga. Vidare krånglar musen. Plötsligt slutar den fungera när jag sitter och skriver ett inlägg, till exempel. Men tar jag upp Anteckningar och börjar skriva fungerar musen igen. Märkligheter som det säkert inte finns nån förklaring till.

Igår kväll hade jag ett gott och långt mobilsamtal med vännen FEM. I kväll väntar inget babblande utan säsongsstarten av Bron på SvT1. Tio söndagskvällar, inklusive denna, framöver är räddade!


Vad håller DU på med då??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ålder.


 

Tårta

”Ulrika evigt ung” stod det på min tårta när jag fyllde 40…

Nä, åldersfixerad har jag aldrig varit. Inte heller har jag haft några större kriser som har med åldern att göra. Ja, jo inför min 30-årsdag var det ju lite krisigt, men det handlade mest om ett sprucket förhållande. Nu har jag emellertid förstått att jag är 53 år och slängd på tippen, i princip – på grund av min ålder.

 

 

Erfarenhet och kompetens förvärvade genom åren är inget värt. En ska vara mellan 35 och 40 år. Jag säger inte att människor i den åldern inte har erfarenhet eller kompetens, men nog borde jag åtminstone slå dem med hästlängder vad gäller erfarenhet. Tyvärr inget som noteras.

Alla dörrar stängs, en efter en. Jag är varken söt eller ung eller känd, för den delen. Berättelsen finns nedtecknad. Men ingen är intresserad av en okänd kärring på över 50. Hade jag varit snygg och 35 och kanske deltagit i nån dokusåpa, så kanske…

Tårta


Häromdan läste jag en bra debattartikel i Resumé.
(Tack för länken, E!) Erik Haglöf, som har skrivit artikeln, är vd och rekryterare på Bohmans Nätverk. Redan i ingressen pekar han ut det jag redan vet, men ingen nånsin pratar om: åldersdiskriminering på arbetsmarknaden.

Erik Haglöf jobbar alltså som rekryterare. Hösten är högsäsong för såna eftersom många företag letar efter nya medarbetare. Men tyvärr ser Erik Haglöf att alla inte är välkomna. Snävast är normerna hos företag vad gäller åldern. Och så ger Erik Haglöf ett exempel på hur två personer, båda kring 50, som presenterats som kandidater till tjänsten som kommunikationschef för ett internationellt företag, gjorde så att relationen mellan företaget och Bohmans Nätverk äventyrades.

Erik Haglöf vågar skriva om annat kring ålder som vi redan vet. Detta att 35 – 40-åringar tillhör de mest stressade och utbrända. Han skriver i debattartikeln:

[…] De är mitt i karriären och samtidigt fullt upptagna av att skapa ett liv med partner, barn och renoveringsobjekt. De underskattar inte sällan vad allt detta innebär och sitter desperata vid sina datorer långt in på natten efter att barnen har lagt sig för att hinna med jobbet.
Ingen annan grupp är heller så mycket sjukskriven, vabbande eller föräldraledig som just denna. […]

Tårta


Den här rädslan att anställa äldre arbetskraft då?
Vad beror den på? Erik Haglöf presenterar tre skäl – som han genast förkastar…

  1. Arbetsgivare tror att yngre människor med automatik hänger med bättre i den snabba tekniska utvecklingen runtomkring oss.
  2. Föreställningen att äldre är fast i gamla tankemönster och inte kan lära nytt.
  3. Äldre är dyrare att anställa än yngre.

[…] Många äldre har stenkoll på vad som händer på den digitala sidan. Forskning, bland annat av Dweck et al, visar att människor oavsett ålder är fullt kapabla att utveckla nya förmågor. Dessutom är det oftast mycket lönsamt att anställa äldre arbetskraft om man räknar in att de generellt har en låg sjukfrånvaro, hög arbetsmoral och ett sunt perspektivtänkande som behövs som komplement i en snabbrörlig tid. Många äldre får också både tiden och lusten till en nytändning i arbetslivet när barnen flugit ur boet. […]

Erik Haglöf tror att det handlar om rädsla hos arbetsgivarna. De vill inte sticka ut, de vill göra som alla andra gör. Det finns flera undersökningar som visar att svenska arbetsgivare är sämst i världen när det gäller att anställa och behålla äldre arbetskraft. Enligt en undersökning från 2012 är det bara fyra procent av svenska arbetsgivare som jobbar med dessa frågor, medan siffrorna för till exempel USA och Kina är 18 procent, Hongkong 24 procent och Singapore 48 procent. I USA är det till och med straffbart att fråga om ålder vid en anställningsintervju – där tycks man vara mer intresserad av att anställa nån som har rätt kompetens.

Tårta


Samtidigt, menar Erik Haglöf,
klagas det på att det inte finns tillräckligt med kompetent arbetskraft och att vi står inför stora pensionsavgångar. Det pratas om att höja pensionsåldern.

Erik Haglöf är mycket tydlig i sin slutkläm där han menar att vi kanske borde införa lagstiftning liknande den amerikanska mot åldersdiskriminering. Han skriver:

[…] Om inte en omvärdering av äldre och erfaren arbetskraft kommer till på frivillig väg, kan den typen av lagstiftning vara värd att utvärdera även här i Sverige. Vi kan inte fortsätta att slänga 40- och 50-åringar på den mentala tippen. Det är ett alldeles för stort slöseri, både på individ- företags- och samhällsnivå.


Tårta


Tack, Erik Haglöf, för att du vågar sticka ut hakan och ta upp detta! Jag är 50+, frisk och vill inget hellre än att jobba – med kommunikation. Jag har 25+ års erfarenhet inom området, inga barn, inga barnbarn, inget husdjur och jag renoverar inte min bostad för tillfället. Men på tippen vill jag inte bo!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett höstligt, men mest röstligt inlägg.


 

Regnstänk på bilfönstret

Det regnar och är härligt!

I morse var det underbart gott att sova! Skälet är enkelt: regnet vräkte ner utanför. Det finns inget som söver mig så bra som ljudet av regn mot tak och fönster. Så det blev lite sovmorgon, ända till 7.20. Och regnar gör det fortfarande. Nog vet jag nån i familjen som inte är så förtjust i regn för att håret blir knollrigt. Men jag som ser det knollriga håret utifrån tycker bara att det är gulligt. Nu ska jag emellertid inte se det knollriga håret idag, troligen, utan jag ska stanna inomhus och göra annat. Lyssna på hur det fortsätter att vräka ner och hur höststormarna ruskar om mitt hus. Sen kan ”alla andra” gnälla och klaga bäst de vill. Typ såna som har jobb och bara gnäller på sina jobb gnäller säkert på vädret och hösten också.

Jag vet inte vart dagen igår tog vägen. Jag kollar vad jag skrev igår och jag kollar mina lappar och kalendrar. Sen minns jag: jag städade. Eller jag började städa och ska fortsätta idag. Vissa leder påminner mig fortfarande om att de finns. Detta i sin tur påminner mig om att jag måste ringa min mottagning idag för att förnya recept på magpillren och salvan. Salvan har jag klarat mig utan ett tag, men det är inte helt optimalt för vissa ställen är irriterade. Magmedicinen klarar jag mig utan en dag, kanske två, innan jag börjar kräkas. När jag tänker efter spelar det egentligen ingen större roll, jag är ju mest hemma. Fast i morgon ska jag ju göra en intervju i en affärsrörelse. Inte så bra då ifall en spyr ner varorna som ska säljas…

Leksakstelefon

Jag kunde lika gärna ha ringt på den här, för jag fick inte prata med nån levande människa.

Så! Nu kan jag pricka av receptförnyelsen! Tror jag… Min mottagning, privat förstås, har blivit så infiltrerad av jättekolossen som ska ha ansvar för länsinvånarnas vård och omsorg att jag för första gången sen jag blev patient vid mottagningen inte fick prata med en levande människa. Vid receptförnyelse brukar en alltid bli uppringd. Idag sa en inspelad röst vad jag skulle säga. Sen hamnar mina e-recept på apoteken – om fem dar. Fy så dåligt! Tidigare var det samma dag.

En bra sak var i alla fall att jag fick använda min röst. Det gjorde jag inte igår. Tror jag. Jo, det gjorde jag visst – kring midnatt. Det verkar som om det har kommit nytt folk vägg i vägg. De tyckte att det var en bra idé att börja spöka spika en kvart före spöktimmen. Det tyckte inte jag, som just höll på att somna då (de spikade i rummet vägg i vägg med mitt sovrum). Så jag vrålade först…

Tyst!!!

… sen

Håll käften!!!

och så slutligen

TYST!!!

Då upphörde hammarslagen. Tänk att folk inte bara förstår att man inte spikar när klockan är nästan midnatt... Det är fan i mig ofattbart! Tidigare på kvällen och under dan hördes inte ett ljud, så det måste vara nattugglor eller vampyrer som har flyttat in.

Gungstol

Modell för min nya bästefåtölj? En arbetssökande får ju inte sitta för mjukt, tycker en del.

Och nu kom jag på att jag faktiskt använde rösten en gång till igår. På kvällen ringde en man som jag först ställde mig väldigt avvaktande till. Fördomsfullt tänkte jag:

Typisk försäljare, som inte har kollat med NIX!

Men det gällde ett scanningprojekt som jag har anmält mitt intresse för att delta i. Oavlönat, förstås. Tänk så många gratisjobb det finns i Sverige! (<== ironi) Som läget är nu har jag inte det minsta lust att delta i nåt projekt. Samtidigt ger det mig nåt att göra och jag får koll på vad jag handlar i livsmedelsväg. Det kan ju vara bra så att jag inte får för mig att leva över mina tillgångar, som somliga anser. Det är fantastiskt hur väl vissa människor känner en utan att ens ha träffat en i verkliga livet! (<== ironi igen). Jag får nog byta ut bästefåtöljen också mot en trästol. Hittade en modell i en av mina bokhyllor, förresten.

Gapande groda

En får inte överanstränga sin lilla röst…

Som grädde på moset vaknade Myndigheten till liv och mejlade mig ett tips. De tror uppenbarligen att en inte kan varken surfa på internet, söka information eller läsa. Jag är verkligen trött på alla tips jag får – det är vägar in jag behöver.

 

Tar mig för min panna och skriker lite. Men bara lite lätt. En får ju inte överanstränga sin lilla röst.

 

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan festar om bland grönsaker och blommor. Och blir glad för ett par böcker.


 

Trappor och brygga

Ingen lust med vattengympa idag.

Ett av dagens uppdrag är avklarat. Det är jag nöjd med, men naturligtvis är jag inte färdig än. Allt ska göras. Domaren står och pekar finger, viftar med piskan i andra handen. Plötsligt har jag fått ont i två från varandra skilda leder. De har varit oonda ganska länge, men idag bestämde de sig för att pocka på min uppmärksamhet. Inget att göra nåt åt, bara att ogilla läget. Nån doktor går jag inte till. Däremot måste jag ringa endera dan, för magmedicinen är på väg att ta slut liksom eksemsalvan. Kan jag komma ihåg detta??? Nu har jag skrivit detta på alla möjliga kom-ihåg-lappar och även här, så det borde inte falla mellan några Toffelstolar.

Vattengympa hade jag inte heller nån större lust med idag, men jag tog en liten promenad ner till bryggan och kollade läget. Här är så fint när solen skiner och det är varmt och en kan bada, simma – helst utan publik, förstås. Så stor lust att visa upp sin blekfeta lekamen fylld av svullna venväggar har en ju inte… Den kröppa skulle nog till och med skrämma bort eventuella fiskar…

Onda leder, regn i luften och ingen vattengympa… Vad göra? Jag hade skördefest – med tillåtelse att partaja. Mitt uppdrag var att vattna diverse växtlighet som inte nåddes av regnet. Som tack fick jag skörda. Och det gjorde jag! Det blev några små, men otroligt söta och goda tomater samt två bamsingar till squash som fick följa med hem till New Village. Kanske nån i Himlen vill ha en squash också.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Min själ är inte i bästa skicket just nu. 
Det behöver jag egentligen inte påminna mig om, det vet jag. Men det jag behöver påminna mig om då och då är sånt jag kan göra för att lindra. En riktig lisa för själen är att titta på blommor – och såna fanns det gott om där jag var. Tack till Annas snälla mamma för att jag fick detta uppdrag och samtidigt kunde glömma det som gör ont en stund!

Detta bildspel kräver JavaScript.


På vägen hem 
stannade jag vid ICA Heidan och köpte en portion varmrökt lax till 30 procents rabatt! Sen köpte jag nåt mer, men det har jag glömt vad det var. Nåja, nån sorts middag får jag nog ihop till kvällen, nåt lite mer normalt än vindruvor och ostar, som jag åt igår.

I postboxen låg en överraskning, delvis, i form av två spännande böcker som jag ska läsa och recensera här och var. Det var två riktiga kontraster när jag la dem bredvid varandra för att fota. Boken om den manliga professorn är blå, boken om flickan Alice är rosaTack till författaren Mohamed Omar samt till Vaktel förlag för böckerna! 

Professor Frans och den siste Sturen samt Alice i Spegellandet

Professor Frans och den siste Sturen av Mohamed Omar samt en nyutgåva av Alice i Spegellandet av Lewis Carroll.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om bilägandets lustar och olustar.


 

Nu är jag och min älskade Clark Kent* till doktorn. Översatt till svenska betyder det att jag ska åka och få min bil reparerad. Det där stenskottet, du vet. Jag har inte varit ute i garaget och tittat på bilen sen jag kom hem från Stockholm. Om vindrutan har spruckit lovar jag dig att jag grinar. Högt och ljudligt. Det sved så jäkligt för ett par år sen att behöva hala upp tusenlappar för att jag var seg med att ta mig till Ryds.

Clark Kent

My Toyota is fantastic! Men börjar bli till åren kommen…


Jag älskar min bil,
men den börjar bli till åren kommen. Och med åren kommer krämporna, precis som hos oss människor. När vi kom hem från Nora hade ena fönsterhissen pajat, till exempel. (Troligen ett kretskort och ett nytt sånt kostade hela 7 000 kronor. För tre år sen…) Sen är det lite annat smått och gott som skulle behöva fixas till. Om jag bara finge en lön…

Du tycker säkert att jag är larvig som talar om min bil som Stålmannen, mannen i mitt liv. Men faktum är att Clark Kent är det hjälpmedel jag ofta behöver för att ta mig ut. Av olika skäl åker jag helst inte kommunalt och nån fungerande cykel äger jag inte, bara en rostig sak som har hängt obrukbar i kallförrådet sen 1999, ungefär. Kort sagt och utan att förklara närmare än vad jag redan gjort behöver jag min bil. Därför älskar jag den.

Häromdan läste jag i Byhålenytt om en stackare som fått sin bil stulen i slutet av 1980-talet  i Metropolen Byhålan. Ja det var en lång sorgeperiod, tänker du, men historien är inte slut än. Mannen fick nämligen helt nyligen parkeringsböter och trängselavgifter på sin stulna bil. Av nåt skäl tycks anmälan ha försvunnit från polisens system. Den stulna bilen är en röd Golf och nu är den efterlyst igen. Kanske dags att koppla in Hasse Aro eller varför inte självaste Brynolf Wendt?..

fågelbajs

Fågelbajs på bilen är inte heller kul.


Men du ska inte tro
att jag tycker mest synd om mannen med den stulna, röda Golfen som fick böter. Jag tycker nog att det är snäppet värre med bilägaren som fick sina säten nersmetade med kattbajs. Hur polisen vet att det är just kattbajs förtäljer inte historien, men gissningsvis har det tagits prover och analyserats. Även detta skedde i Metropolen Byhålan.

Med dessa två hemska historier tänker jag att… om så är fallet… vad är en sprucken vindruta? Min bil är ju inte stulen och inte nersmetad med bajs, i alla fall. Fast du får gärna hålla en tumme att dagens reparation av stenskott inte blir nåt dyrbart! 

 

*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ofungerande saker.


 

Det är skönt att vara hemma igen. Jag var så trött igår kväll att jag gick till sängs direkt efter att ha sett hur Vera försvann in till doktorn. Det var säsongsavslutning, men jag hoppas förstås på en fortsättning. Ett kapitel i min bok på gång lyckades jag ta mig igenom innan ögonlocken föll tunga över mina ögonglober.

Skallen är full av intryck som jag nu bearbetar på mitt eget sätt. En del av det var att skriva om Nora-trippen igår. Det mesta av trippen var en härlig upplevelse, men naturligtvis var bägaren inte utan smolk. Inte nog med att en snubbe tjafsar om 150 kronor, Clark Kent* är lite sjuklig också. Jag skjutsade hem Fästmön igår efter resan och det var då jag upptäckte det. Det blev gamla vägen hem och naturligtvis blev det stopp vid järnvägen. Jag stannade, stängde av motorn och skulle hissa ner fönstren i framsätet med fönsterhissarna. Bara en fungerade, men tack och lov var det den vid förarsidan.

Regn på bilrutan 2

För att tänka positivt är det tur att fönsterhissen slutade funka när rutan var uppe och inte nerhissad. Det regnar ju liksom av och till här…

Hemma i garaget kollade jag så passagerardörren, att den var stängd och hyfsat ren. Inget hjälpte. Idag kollade jag på nätet. Det kan vara ett kretskort som är trasigt och ett nytt sånt kostade 2012 ungefär 7 000 kronor, exklusive arbete. Glad blev jag INTE över att läsa detta, förstås. Nu står det väl inte på förrän AC:n pajar och då blir det problem. Dörrarna fram i bilen har bara fönsterhissar och inga manuella ”vevar”. Fönstren till passagerarsidan sköts med reglage från förarsidan, men också från passagerarsidan. Men inget funkade, det var totalt dött. Om man ska tänka positivt är det väl att jag får vara glad att fönstret är stängt och inte öppet. Det hade ju varit betydligt värre om det inte gick att få upp…

Men det är inte bara bilen som är behäftad med fel. Här i mitt hem försöker jag blunda för att kranen i tvättstället på toa läcker. Den behöver en ny packning, men vaktis sa att tvättställsblandaren är så gammal att den nog går sönder om jag försöker byta packning. Alltså skulle hela blandaren behöva bytas. Även den ena kranen i badrummet har börjat droppa, så det behövs väl bytas där också. Tusenlappar…

Kvitto från Preem

Tankat hade jag gjort, men inte fått nån räkning.

På tal om bil hade jag inte fått nån bensinräkning. Därför ringde jag Preem, där jag har plastkort, dan innan vi skulle åka till Nora. Jodå, faktura var skickad den 13 juli, men nädå, det måste ha blivit nåt fel, för en och en halv vecka ska det inte ta för ett brev med snigelpost att komma fram. Jag fick via e-post en fakturakopia så jag kunde betala. Lite senare under onsdagen hittade jag plötsligt i min postbox… en räkning från Preem! Den mänskliga faktorn måste ligga bakom och som jag ser det har det antingen delats ut till fel postbox och legat hos nån granne ett tag eller så har posten fördröjt leveransen på annat sätt. Jag är trots allt glad att jag löste det i tid innan förfallodatum. Att få betalningsanmärkning när man är i min situation är INTE det bästa… (Nåja, jag blev faktiskt telefonintervjuad senare på onsdagen, så vem vet, min situation kanske förändras snart…)

En tredje grej som inte funkar som den ska är bakgrundsbilden på Twitter. Där måste jag då och då gå in i designinställningarna och spara om. Irriterande, men knappast nåt jag kan göra nåt åt… Fast jag har lust att bara skrika…

Varför funkar det inte bara som det ska?!

Doro Phone Easy 624

Mamma tycker tycker att den nya mobilen, en Doro Phone Easy 624, inte är särskilt easy att klara av…

Jag uppfattade det som om mamma kände likadant igår när jag ringde. Det var nio år sen på dagen som pappa dog och jag hade förväntat mig en ledsen mamma. Nja, hon var mest upprörd över att hon inte klarar av sin nya mobil och att hon fått en påminnelse om elräkningen. Den förra fick hon hjälp med av nån, men ska få lite mer hjälp på måndag; den senare fick hon ringa om själv. Telefonköer, förstås, men sen visade det sig att det hade blivit nåt fel och räkningen är betald. Hon blev rekommenderad att ta autogiro, så blankett skickades och nu ska lilla mamma fylla i den. Blanketter kan vara krångliga och jag hörde förtvivlan i hennes röst. Själv är jag 30 mil bort och kan inte hjälpa med varken mobil eller räkning.

Utöver detta hade en av mammas miljoner kusiner ringt och lämnat ett dödsbud: en av kusinerna har varit svårt sjuk och gick bort i veckan. Mamma, själv skröpplig**, fick i uppdrag att meddela äldsta faster – eller om hon tog på sig dig själv – samt mammakusinen B. Äldsta faster är nästan 100 år och man vet aldrig hur en sån gammal människa tar ett dödsbud. Alltså fick mamma ringa dottern, mammakusinen K. Vidare hade en kusin flyttat utan att meddela mamma, vilket gjorde henne nästan mer upprörd än dödsbudet.

Detta pratade mamma om i 20 minuter innan hon frågade hur det var med mig. Då hade min glädje över Nora-trippen nästan hunnit gå över, men jag sa

Ja, jag har varit i Nora…

Och så berättade jag mycket kort om våra upplevelser och sa att vi kunde prata mer i morgon (det vill säga idag). Jag tänkte att nåt att äta, lite sömn och vila skulle ge mig mer ork och tålamod, liksom.

Mugg med kaffe

Ytterligare en senapsmugg med kaffe innan husmor slår till.

I morse sov jag ända till klockan nio. Sömnen blev bara störd ett par gånger under morgonen av några hastiga uppvaknanden, men jag tvingade mig att stanna i sängen. Så man kan säga att jag har sovit i nästan tio timmar. Helgen ligger blank framför mig. Jag tvättar just nu och ska väl fortsätta dan med att hänga tvätt.

Nästa vecka har vi en födelsedag i familjen. Nån riktigt bra idé till present har jag inte, men det är nåt jag måste ta tag i typ nu. Eller snart. Om jag bara får mitt trötta jag att funka som det ska… Jag tror det blir ytterligare en senapsmugg med kaffe innan den här husmodern orkar slå till. Det blir en lugn dag hemma idag, annars. Min intention är att läsa – om inte nåt annat slutar fungera och jag måste ta tag i det genast, vill säga…


*Clark Kent = min lille bilman

**skröpplig är östgötska och betyder sjuklig, risig om människor

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »