Gälla för död

Ett inlägg om en bok.

---

 

En överraskning blev Ruth Rendells bok Gälla för död som var en av böckerna i vännen Agnetas bokkassar. TACK! Boken hade ingen skyddsomslag och jag trodde att även denna var en Wexford-deckare. Så var inte fallet – boken är en av författarens psykologiska thrillrar. Och, som sagt, den blev en riktig överraskning – i positiv bemärkelse!

Flera olika kvinnor och deras liv och leverne beskrivs. Ganska snart kommer läsaren till insikt om att de har en gemensam nämnare, en man. Jeff, Jock, Jerry och allt vad han kallar sig, är en sol-och-vårare. När han har lurat kvinnorna färdigt får han en och annan av dem att tro att han omkommit i en tågolycka. Men så hittas han död på en biograf – och han är mördad. Hans kvinnohistorier rullas upp och de misstänkta är inte direkt få…

Den här boken är riktigt bra! Jag fångas av de olika historierna och författaren gör ett mycket bra jobb när hon flätar ihop trådarna. Framför allt är porträtten av de bedragna kvinnorna lysande. Läsaren vet förstås vem mördaren är. Trots detta är boken väldigt spännande.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Antikrundan 2016: Uppsala 2

Ett antikt inlägg.

---

 

Torsdagar = Antikrundan. Idag var jag förstås extra nyfiken eftersom det var andra delen från inspelningen i Uppsala i augusti förra året. Den däringa gången jag köade i sex timmar och fick två… eller var det tre? minuter med han Schunnesson. Han som hade så bråttom för att det skulle spelas in när han värderade en bok som var med i kvällens program! Då blev jag lite putt eftersom jag tyckte att han var ganska arrogant och halvgrinig. Han hade lagt fram tändare och cigarrett, så i efterhand gissar jag att han bara var röksugen. Och sen skulle han ju värdera framför kameran. I kväll värderade även jag – men hemifrån, i bästefåtöljen och med Antikrundans app. Hur resultatet blev ser du uppe till höger, på diplomet.

Här är några av kvällens prylar som jag tyckte var mest spännande:

• En snusdosa gjord på sköldpadda värderade jag till 7 500. Experten tyckte att den var lite mer värd, 8 000 – 10 000 kronor.
• Den ovanliga högrocken från Nymans värderades till mellan 5 000 och   10 000 kronor. Jag tyckte att den var värd lite mer, 15 000 kronor.
• Vargpälsen att ha i släden var värd 9 000 kronor, ansåg jag. Experten la sig lägre, på 5 000 kronor.
• Lådspegeln var väldigt vacker och värd 40 000 kronor enligt mig. Men experten värderade den mellan 25 000 och 30 000 kronor.
• Elfenbenselefanten värderades till 10 000 kronor. Jag var snål och tyckte 8 000 kronor.
• Den tyska leksaksbilen och motorcykeln värderades till mellan 43 000 och 45 000 kronor. Jag satte värdet till 40 000 kronor.
• Golvlampan var helt fantastisk tyckte jag och värderade den till 50 000 kronor. Det gjorde experten ungefär också.
• På Bra, Bättre, Bäst visades tre foton av Marilyn Monroe. Jag hade bara rätt på ett, det som var minst värt.
• Porträttet av Bruno Liljefors värderades till nånstans mellan 80 000 och 100 000 kronor. Jag la mig på 85 000 kronor.
• Boken, den häftiga, med kopparstick värderade både experten och jag till 150 000 kronor.

Det verkar som om jag håller kunskaperna vid liv eftersom jag fick diplom som Antikkunnig. Nästa torsdag är Antikrundan tillbaka på Läckö slott. Då är jag inte med i bild som jag var i kväll, men väl i bästefåtöljen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kameran

Ett inlägg om en dokumentärfilm.

---

 

Jo jag har en och annan vän. En av dem är fotograf och heter Henry Diltz. Äh, jag bara skojar! Min vän heter nånting heeelt annat. Men vännen är fotograf, tar bra bilder och tyckte att jag absolut skulle se en dokumentärfilm om Henry Diltz. Just den kvällen filmen gick var jag… låt oss säga… lite håglös. I kväll är jag… lite mindre håglös och tvingade Fästmön att se Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kameran.

Henry Diltz fotad av Henry Diltz. Med en riktig kamera. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 

Naturliga nätstrumpor. Min bild, Annas ben.

Häromdan sa jag till min vän att jag är så avundsjuk på dem som kan ta bra porträtt. Nån

people person

är jag verkligen inte – vare sig i livet eller med kameran. Den knappa timslånga filmen om Henry Diltz gjorde mig… så glad. Han är nämligen uppenbarligen just en

people person, 

men han gillar också att fota vattenposter, golv och kossor. Henry Diltz bilder är fantastiska i sin enkelhet. Han ser det sköna i det lilla – och när det gäller människor, det oförfalskade, osminkade.

Nu ska jag kolla om det finns några böcker med Henry Diltz-foton som jag kan få tag i (låna, köpa billigt) så att jag kan titta och njuta, för på Play ligger filmen bara kvar till början av oktober. Människor, däremot, kommer jag aldrig att förstå mig på. Det är totalt lönlöst att jag försöker lära mig ta porträtt. Jag får fortsätta plåta blommor, vattendroppar, spindlar, träd, Televinkendockor, bokhyllor, lustiga mönster, möjligen kroppsdelar- ja, sånt som inte kan göra mig illa. Så där som människor kan.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

KulturNatten den 12 september – mitt urval #kulturnattenuppsala

Ett kulturellt inlägg.

---

 

Om en vecka, lördagen den 12 september, är det dags för Uppsalas årliga KulturNatt. Den har funnits sju färre år i stan än jag. Det var stans (kultur)elit (?) som tog initiativet, det vill säga kulturchefen och teaterchefen samt chefredaktörerna på lokalblaskan och lokalradion. Som jag minns det var allt gratis i början. Inga inträden eller så. Snarare utträden – kulturen kom ut till gatorna och visade upp sig fritt för folk. Idag är KulturNatten i Uppsala den största i Sverige, enligt dess webbplats. Den är så stor att den förutom en egen webbplats också har en egen programtidning i papper. I år har pappersprogrammet i tidningsform ett 20 sidor stort omfång. Och långt ifrån alla aktiviteter är gratis.

Nu menar jag inte att kulturutövare ska utöva sin kultur gratis. För ett tag sen pratade jag med en god vän som har haft en karriär som… låt oss säga sångerska. Otaliga var de gånger hon ombads sjunga på privata tillställningar, helt apropå och bara för att. Ja, bara för att hon sjöng professionellt. Hade hon ställt upp alla gånger skulle hon inte ha fått göra annat än gratisjobba och sånt gillar inte hon och inte jag. Jag fick ett liknande förslag, fast inom kommunikation- och marknadsföring och inte sång, häromdan. Typ kunde jag inte tänka mig att slänga ur mig… etc etc. Nej, jag jobbar inte gratis.

Men på en KulturNatt tycker jag att det ska vara gratis så länge det inte handlar om att sälja några verk. Om nåns tid kostar borde kommunen stå för det, om det inte går att plocka lön för extra arbets tid ur den egna marknadsföringsbudgeten. Har inte alla en sån??? (<=== retorisk fråga.) Hur ska vi annars komma ifrån uppdelningen kulturelit – vanliga människor som är kulturellt intresserade?

Jag tänker inte bevista KulturNatten i Uppsala i år av olika skäl som jag inte vill gå in på här. Men om jag hade kunnat åka ner på stan skulle jag ha kollat in följande – eller i vart fall nåt av det:

• Öppet hus på Radio Uppland, Vårfrutorg, Bredgränd. Öppet kl. 16 – 20. Guidade visningar, artister på scenen utanför och Radioapan.
• Vandring i Pontus Wikners – kristen homosexuell i 1800-talets Uppsala – fotspår. Samling på trappan till Carolina Rediviva kl. 11  – 13, 14.30 – 15.30. Pris: 100 kronor.
• Weird things customers say in bookshops or why bookshops matter. Författaren Jen Campbell, som har skrivit The Bookshop book, och Jan Smedh samtalar kl. 18 – 19 på English Bookshop, Svartbäcksgatan 19.
• Guidning av Dag Hammarskjöld, Folke Bernadotte och Raoul Wallenberg på Fredens Hus, Uppsala slott, kl. 13, 15 och 17. Cirka 45 minuter/tur.
• Jag är Ingrid. Klockan 18.30 – 20 30 på Fyrisbiografen, S:t Olofsgatan 10. Ett personligt och fängslande porträtt av Ingrid Bergman, hennes karriär och privatliv. Det står inget om nån kostnad, men gissningsvis är visningen inte gratis. Ordinarie biljettpris är 95 kronor, pensionärer, studenter och unga upp till 18 betalar 80 kronor. Ingen rabatt för arbetslösa utan inkomst.
• Författarstafett i Missionskyrkan, S:t Olofsgatan 40, kl. 18 – 23. Stafetten inleds av Magnus Alkarp och avslutas av Kjell Eriksson. Tack och lov! Två duktiga författare.
• Lars Lerin – Tillsammans. Utställningen visas på Värmlands nation, Riddartorget 3 och handlar om att älska och bli älskad. Jag såg utställningen i Stockholm på Sven Harrys i augusti. 

Och HÄR hade det varit intressant att fråga om du som har läst det här inlägget ska gå och vad du tänker kika på. Men kommentarsfunktionen till alla inlägg utom dem om böcker är ju avstängd.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fotografiska: Naket, obegripligt och engagerande

Ett inlägg om Fotografiskas pågående utställningar.

---

 

Naket, obegripligt och engagerande. Det är i korthet min sammanfattning av besöket på Fotografiska museet i söndags. Som fjärde ord borde det också kanske stå

överraskande,

men det är mitt favoritmuseum i Stockholm alltid. Ja dess utställningar är överraskande, vill säga.

Jag försöker alltid besöka Fotografiska när jag är i Stockholm. Den här gången gick jag in på mitt presskort eftersom jag ville skriva om de pågående utställningarna. Det kändes liiite märkligt att bli tillfrågad om jag sökt ackreditering för utställningar som har pågått ett tag, men efter att kassakillen (ingen avstavning!) gått bakom kulisserna och frågat ”nån” fick jag tillträde. Nåt pressmaterial fick jag däremot inte, för det fanns inget (?!). Det hittade jag i stället på Mynewsdesk, tack så mycket!

Me kissing Vinoodh, en sorts ”we-fi” av de båda fotograferna Inez och Vinoodh.

På entréplanet möttes vi besökare av Inez & Vinoodhs utställning Pretty much everything. Utställningen öppnade redan den 12 juni och pågår till den 27 september. Inez & Vinoodh är två holländska fotografer som blandar foto och konst, kan man enkelt uttrycka det. Med Cecil Beaton-utställningen i bakhuvudet skulle man kunna säga att de använder mera skruvade sätt att porträttera människor på. De har gjort porträtt och kollage för många kända varumärken och av många stor stjärnor. Och jag måste nog säga att bilderna av lady Gaga, som finns med i just den här utställningen på Fotografiska, är väldigt annorlunda. För mig är många av deras verk till och med så annorlunda att de blir obegripliga och inte heller så sällan obehagliga.

Lion before storm av Nick Brandt visar ett stolt och kraftfullt djur.

Museets Nick Brandt-utställning, On this earth a shadow falls across the ravaged land, öppnade redan den 22 maj och finns att se till den 13 september. Det här är en riktigt engagerande – och sorglig – samling sepiabilder på temat Östafrikas hotade djurliv. Jag hade ingen aning om att mellan 30 000 och 35 000 elefanter slaktas varje år eller att noshörningshorn är mer värdefullt än guld. Det är bilder på kraftfulla lejon och magnifika elefanter vi betraktare får se. Men vi får även se jägarna med sina troféer. Några jaktscener bjuds vi däremot inte på. I stället fascineras i alla fall jag av att Nick Brandt kommer så nära de fantastiska djuren. Det är omöjligt att gå opåverkad från de här bilderna!

Aktstudie i skärgården av Anders Zorn – en liten selfie, minsann! Bilden tillhör Zornmuseet.

Det finns väl knappast nån hyfsat allmänbildad svensk som inte känner till konstnären Anders Zorn, eller? Du vet, han som kanske är mest känd för att ha målat de där frodiga kullorna. Men faktum är att Anders Zorn även var fotograf. På Zornmuseet i Mora finns ett tusental av hans bilder från 1890-talet och fram till hans bortgång 1920. På Fotografiska finns några av dessa foton att se till och med den 30 augusti i utställningen Zorn och kameran. Det är oerhört spännande att se fotona som tagits för att vara förlagor till konstverken, men också de annorlunda bilderna av prostituerade på bordeller i bland annat Egypten. (En del foton är synnerligen erotiska. Bland annat får vi se ett par kvinnor ”in action”. Pryda jag rodnade i mörkret.) Anders Zorn var en av de första konstnärerna att använda just kameran som hjälpmedel. Eftersom det ansågs vara lite fusk var fotografering av modeller inte nåt man talade om offentligt. Att Anders Zorns foton lyfts fram här gör därför denna utställning extra intressant.

Men… Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

Här hittar du Fotografiska museet:

Fotografiska museet finns på Stadsgårdshamnen 22, nära Slussen, i Stockholm.

Museet har öppet alla dagar utom midsommarafton och julafton kl. 9 – 23.

Entré: 120 kronor. Pensionär och studerande (ta med giltigt studentbevis!) samt grupper om minst 20 personer: 90 kronor. Barn under tolv år: gratis.

Museet finns också på Facebook, Instagram och Twitter.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lars gav Cecil i bonus hos Sven-Harry

Ett utställt inlägg där rubriken med all säkerhet klarnar allt eftersom du läser vidare i texten.

---

 

Foto är ett av mina stora intressen, kanske näst efter litteratur. Men när Fästmön berättade att Lars Lerin hade en utställning på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm just de dagar vi skulle vara i Stan, var jag inte sen att nappa. Lars Lerin är framför allt konstnär. Han vann det litterära Augustpriset för bästa fackbok förra året för sin Naturlära. Dessutom har jag har hört honom sommarprata och jag har sett en dokumentärfilm på TV om honom, hans konst och hans kärlek. Så mitt sikte var inställt på Lars. Men jag fick också foto och Cecil Beaton på köpet, samt Kakan Hermansson och Nino Ramsby i lördags!

Audrey Hepburn fotad av Cecil Beaton 1963. (Bilden är lånad med tillstånd av Sven-Harrys konstmuseum)

Den där bilden av Audrey Hepburn från 1963… Jag gissar att jag inte är den enda som har fascinerats av den… Faktum är att jag skulle kunna ha blivit stående framför den i timmar. Den har sannerligen en rent hypnotisk effekt. Men där fanns så många fler verk av Cecil Beaton att beskåda, samtliga i svartvitt, förstås.

Vid första anblicken kan bilderna se väldigt… enkla ut. Inget märkvärdiga. Tittar en lite längre ser en så mycket mer – trots att porträttfigurerna inte alltid möter betraktarens blick.

Cecil Beaton föddes samma år som min morfar, 1904, och dog 1980. Han fotade stjärnor från filmen, kungligheter med flera från 1930-talet och cirka 40 år framåt. Jag hörde två äldre damer ampert konstatera i utställningssalen att Cecil Beatons bilder är alltför arrangerade. Ja, kanske det. Men är inte det ett av de allra bästa sätten att lyckas med just porträtt? Sen är det väl hur man arrangerar bilden som speglar objektet på ett speciellt sätt, tycker jag. I just detta arrangerande ligger Cecil Beatons styrka som porträttfotograf, enligt min mening.

Idag förvaltar Sotheby’s Cecil Beatons fantastiska samling, en samling som också består av verk från andra världskriget. Den som är i Stockholm kan se en bråkdel av dem på Sven-Harrys konstmuseum vid Vasaparken augusti månad ut. Gör det!

Men Lars Lerin-utställningen, dårå? Lugn, den missade jag inte. I samband med EuroGames, ett HBTQ-evenemang med inslag av idrott, kultur och politik, visar Sven-Harrys konstmuseum en liten utställning med Lars Lerin samt även Kakan Hermansson och Nino Ramsby. EuroGames avslutades igår, söndag, men även denna utställning finns kvar månaden ut.

Detalj ur Tillsammans I till XXII av Lars Lerin (Lånat via Creative commons)

 

Transboy III av Nino Ramsby. (Lånat via Creative Commons)

Med vidlyftiga penseldrag (!) kan jag säga att Lars Lerins bilder av gaypar är mycket intima och nakna, Kakan Hermanssons verk ser ut som nåt ett dagisbarn framställt och Nino Ramsbys verk överraskade mig positivt, trots sin svärta. Eftersom den sistnämnde även är både sångare och musiker har han tänkt berätta om resan som transsexuell kille i bild, sång och dikt. Oerhört smärtsamt, oerhört nära, oerhört skört.

 

Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

 

Här hittar du Sven-Harrys:

Sven-Harrys konstmuseum finns på Eastmanvägen 10 – 12, nära Vasaparken, i Stockholm.

Museet har öppet onsdag – fredag kl. 11 – 19 samt lördag – söndag kl. 11 – 17. Tisdagar är reserverade för förbokade grupper!

Entré konsthallen: 100 kronor. Pensionär och studerande: 80 kronor. Barn och unga under 18 år: gratis

Sven-Harrys hem och konstsamling: 150 kronor (inkl. konsthallen). Pensionär och studerande: 130 kronor. Barn och unga under 18 år: gratis

Museet finns också på Fejan, Instagram och Vimeo.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fotobokssugen!

Ett fotografiskt inlägg.

---

 

Det var ett tag sen jag gjorde min senaste fotobok. I november 2012 blev Året på Ultuna färdig. Innan dess gjorde jag Älskade Byhåla (2010) och Solfjäderstad (2011). Tro nu inte att jag har slutat fota sen dess. Det är nog bara så att tiden eller pengarna inte har räckt till för en ny fotobok. För det är ganska pyssligt att sätta ihop en fotobok i text och bild. Och så kostar det en del om man göra en fin bok.

Mina tre fotoböcker.

Jag har hittills gjort böckerna hos Fuji. Det blir jättefina böcker. Jag har valt ett fyrkantigt format med hårda pärmar och tjockt papper i inlagan som gör bilderna rättvisa. Och då kostar det. Men det som också får mig att tveka är att det har varit ganska mickligt att göra böckerna. Man kan göra på två olika sätt – och båda sätten har sina för- och nackdelar. Jag har hittills endast gjort böckerna online, men det går också att ladda ner ett program. Genom att göra boken online kan jag välja olika teman, men jag kan inte redigera mina bilder (det går att beskära bilder i alla fall) eller spara en kopia på min dator. Ändå känns det bättre än att ladda ner en programvara. Och redigera mina bilder gör jag ju i Photoshop.

Mina två första böcker innehåller bilder från Metropolen Byhålan. Den tredje är bilder från Sveriges lantbruksuniversitet på Ultuna. Och nu är jag sugen på att göra en fjärde bok. Frågan är bara vilken typ av bok jag skulle göra. Jag älskar ju träd och blommor och har tagit en del bilder på sånt. Fast det känns lite tjatigt och inte så originellt (om jag nu har ett behov av att vara mer originell än jag redan är…). Naturen gillar jag ju, å andra sidan. Kanske himlar och moln, kan vara nåt..? Jag vet inte… En bok med roliga bilder..? Jag har tagit några såna bilder genom åren.

En riktig utmaning vore att göra en bok med porträtt. Och då menar jag inte selfies, även om det i sig också kunde vara en kul grej. Fast selfies drunknar man i på Instagram och det räcker. Många unga människor har Instagramkonton som enbart innehåller bilder på dem själva. Hur kul är det, liksom? Jag tycker att selfies kan vara roliga och fina – i lagom doser.

Nä, men porträtt, dårå… Jag är verkligen skitdålig på att ta bilder av människor. Kanske har det att göra med att jag ibland har lite svårt att närma mig människor. Det är lättare att närma sig träd. De står stilla. Så just därför vore det ett sätt för mig att träna på att fota människor och sen göra en fotobok med bra bilder. Eller i vart fall hyfsade bilder… I klass med Elisabeth Ohlson Wallin blir jag förstås aldrig… Nästan alla hennes porträtt är ju helt fantastiska.

Elisabeth Ohlson Wallins fotobok Ack Sverige du sköna hade jag förmånen att få recensera för ett tag sen. Klicka på bilden så kommer du till den recensionen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Martha

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Martha behövde fem nya organ för att fortsätta leva. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Tredje säsongen av När livet vänder körde igång förra veckan. Säsongspremiären bjöd oss ett starkt porträtt av ren och skär broderskärlek. Som vanligt skärmade jag av omgivningen vid 20-tiden för att se och höra Anja Kontor samtala med nästa person: Martha, som fick fem nya organ för att bli fri från sin cancer. Två år senare blev hon världsmästarinna i fem grenar i VM för transplanterade.

När Martha var 30 hade hon inte haft nån större motgång i livet. Sen drabbades hon av en ovanlig cancerform. Valet stod mellan transplantation eller cellgifter livet ut. Att vänta på ett nytt organ kan vara en jobbig och tung väntan. En ovisshet och oro. För man kan ju faktiskt dö under tiden. Men Martha behövde fem nya organ: lever, bukspottskörtel, magsäck, tolvfingertarm och tunntarm.

Ordet cancer tog hon aldrig till sig. Rädd var hon hela tiden. Varje dag blev en förberedelse för operationen. Martha beskriver det som att hon stod i en genomskinlig bubbla som hon inte kunde ta sig ur. Och allting bara fortsätter utanför. Till sist var hjärtat det enda som levde. Men sen ringde telefonen, det fanns en donator och operationen blev av.

De fem medaljer hon tog 2011 delar hon ut till donatorn, familjen, sjukvårdspersonalen, alla som står på väntelista för organ och till sig själv. Och så säger hon:

En dag ska jag dö, men alla andra dagar är livets.

Det finns inget mer att tillägga. Martha har bara så rätt.

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)

Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Desperado söker #nyttjobb

Ett jobbsökande inlägg. OBS! Inlägget är ironiskt!!!

---

 

Jag försöker förnya mig på många sätt och vis. En sak jag har jobbat med både igår kväll och idag är att förnya mitt personliga brev, det som jag använder som bas när jag söker nytt jobb. Så… Vad tror du om detta???

Desperat desinformatör/propagandaminister söker arbetsgivare tillräckligt korkad för att anställa henni                           5 mars 2015

Desperat desinformatör.

Jag har jobbat med desinformation och propaganda i hela mitt vuxna yrkesliv. Min främsta uppgift i yrkeslivet har varit att förvirra folk och få dem att missförstå allt jag säger, skriver och gör. (För referenser fråga B, M, S med flera!)

I somras arbetade jag min sista dag hos min förra arbetsgivare. Jag vet inte vem som var gladast när jag stängde dörren, men jag minns att jag skuttade och tog hoppsasteg mot bilen på parkeringen. Och sen såg jag mig aldrig mer om.

Hösten 2014 har jag mest såsat omkring. Jag har läst böcker, jag har skrivit böcker som ingen vill ge ut, jag har ätit mig till en enorm övervikt och jag har mest ägnat mig åt att lata mig. Ingen vill väl tillbringa mellan fyra och sex timmar varje dag med att leta och söka nytt jobb? Det kallar jag prostitution, kort sagt.

Åren 2011 – 2013 arbetade jag i en synnerligen akademisk miljö. Men ack så jag trivdes! Det är faktiskt så att välutbildade människor är mer toleranta – många av dem är ju själva kufar.

På den arbetsplatsen gjorde jag upp fina planer och byggde till och med ett hus. Men när det var gjort tog pengarna slut för arbetsgivaren. Jag fick ett skambud där jag skulle utföra samma uppgifter som tidigare fast på halva tiden. Det hade aldrig funkat. Därför lämnade jag byggnaden. Den står där än, faktiskt. Och huset jag byggde är orört sen dess. Där hänger fortfarande porträtt på mina dåvarande kollegor, människor, som liksom jag, inte heller jobbar kvar. Till exempel.

Innan jag kom till akademin gav jag alltför många av mina bästa år till en rätt spretig arbetsgivare. Där gällde det att smöra för cheferna, på ren svenska. Uj, uj, uj! Och när jag tröttnade på det sa vi tack och hej, leverpastej!

Men tro det eller ej, jag kan göra bra saker också. Jag är till exempel alltför pratsam när jag blir nervös (gen nedärvd från mamma och mormor), jag är otroligt glömsk nuförtiden, allmänt ilsken, folkskygg och säkert hemsk som granne – för jag har ju aldrig fest hemma i lägenheten och inte röker jag heller! Stackars mina grannar!

Läsa och skriva kan jag. Det senare har retat gallfeber på många, ska gudarna veta. Men även det är nedärvt, dock från pappa. Mot slutet av sitt yrkesliv fick han en kåserispalt i Byhålebladet. Där skrev han så roligt och träffande att grannarna slutade hälsa. Och detta smittade ju av sig till hans dotter.

Ärligt talat, jag är ganska desperat och behöver ett jobb! Eller rättare sagt, jag behöver en inkomst. Självklart vill jag arbeta så lite som möjligt för högsta möjliga lön. Ungefär som en direktör på lands… Nej, nu ska vi inte vara såna!

Vill du veta vad jag har gjort tidigare kan du klicka på den här länken (URL:en går naturligtvis till en snusksida) och läsa vad jag påstår att jag har gjort. Eller varför inte bara googla på mig? Pratar du med mina före detta jobbarkompisar får du nog höra ett sanningens ord, som att jag är skvallrig, enerverande energisk och tråkig på rasterna (hon läser ju bara böcker hela tiden!)

Med ganska vanlig hälsning

Tofflan

PS Ring mig sen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Slut i rutan – och nåt nytt

Ett TV-inriktat inlägg.

---

 

Idag på eftermiddagen plingade det på min ytterdörr. Jag glodde först i tittögat som den kärring jag är, men öppnade sen trots att jag gissade att det var säljare som stod utanför. Konstig tid för naseri, eftermiddagen, förresten. Fast det finns ju dumma människor som jag som faktiskt är hemma.

Två småpojkar, knappt torra bakom öronen, tittade på mig och undrade om jag hade tid. Jag svarade att jag inte ville prata med dem om de ville försöka sälja nåt till mig. Då svarade pojken som förde talan:

Vi kommer från Com Hem och vill prata med dig om den förändrade prisbilden.

Då bad jag dem gå. Jag är tvångskund hos Com Hem via min bostadsrättsförening. Com Hem har försökt lura på oss ett baspaket bestående av åtta kanaler som man har fått välja själv ur ett visst utbud. Detta är än så länge gratis, men det var den prisbilden som nu skulle förändras. Sist jag fick besök av en dörrförsäljare från Com Hem både svor han åt mig och himlade med ögonen för att jag inte var intresserad av detta paket. Skälet till att jag tackade nej var att jag gissade att man ville skapa ett behov – och sen så småningom ta betalt för det. Jag hade uppenbarligen rätt. Det räcker bra med de 17 kanaler jag har ändå som tvångskund. Jag tittar kanske på fyra, fem stycken av dem bara, nämligen.

I kväll ska jag för en gångs skull inte titta på Veckans brott klockan 21 i SvT1. Jag ska i stället se den sista delen av serien Mordet. Det har varit en mycket sorglig serie där vi tittare har fått följa fem autentiska mordfall, berättade ur offrets synvinkel. Naturligtvis har det varit skådespelare som agerat i de dramatiserade scener som har visats upp, men verkliga närstående har också fått prata till oss i rutan. Riktigt bra TV-program har detta varit. Den enda kritik jag har mot serien är att samtliga fem mordoffer som porträtterades var unga människor. Även lite äldre människor mördas, TV3! Det kan tyckas grymt att unga människors liv ändas i förtid – och det är det. Men det är lika grymt när en människa, som har levt lite längre, får sitt liv släckt av nån annan. En variation hade varit bättre, tycker jag.

Samtidigt som Mordet startar en brittisk kriminalserie i tre delar i TV4, Hustrumördaren. Våld och mord inom familjen är vanligt förekommande. Detta på TV4 är dock fiktivt, men jag spelar in för att titta senare.

Värdshuset i Deckarna där författarna träffas. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ytterligare en bra serie avslutas i morgon kväll. Det är SvT:s Deckarna som jag brukar skriva om efter varje avsnitt eftersom sex olika deckarförfattare porträtteras. I morgon är det Katarina Wennstams tur. Det har varit väldigt intressant och underhållande att få en glimt av hur författarna jobbar och lite grann också varför de skriver såsom de gör. Min största kritik mot programmet har varit Krister Henrikssons smygande i buskarna. Bort med Krille och in med sex nya deckarförfattare snarast! Jag föreslår till exempel… Karin Wahlberg, Viveca Sten, Kristina Appelqvist, Michael Hjorth, Hans Rosenfeldt och Johan Theorin.

För den som vill se ännu mer brittisk kriminalserie visar SvT1 Fortitude klockan 22 på söndag, direkt efter den andra och avslutande delen av Arne Dahl: En midsommarnattsdröm. Fortitude är ett arktiskt samhälle där våldsamma brott är okända – tills nu. Totalt blir det tolv delar, vilket jag tycker är liiite för många delar. Tror jag. Innan jag ens har sett den första…

Några av karaktärerna i Fortitude som börjar på söndag. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »