Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ta för givet’

Tacksam i solen

Ett tacksamt och soligt inlägg.


 

Jag är så tacksamDet finns inget annat ord som sammanfattar det jag känner just nu. Solen värmer så där lagom mycket och från och med måndag tillhör jag åter igen de arbetandes skara. Jag ska få göra rätt för mig. Jag ska få tillhöra ett gäng på en arbetsplats igen. Jag ska få lön (en bra sån, dessutom). Varje vardagsmorgon ska jag traska ut till bilen och åka till jobbet. Det jag känner inför allt detta är… så stort… Men ordet TACKSAMHET är nog det som sammanfattar känslorna bäst.

Samtidigt vet jag hur skört livet är och hur snabbt saker och ting kan förändras. Jag säger inte att varje stund av de senaste sju åren har varit svår – jag har fått många fina och goda erfarenheter också. Men det jag var med om i januari 2009 önskar jag ingen. Det har förändrat mig på många sätt. En bestående förändring är att jag aldrig tar nåt eller nån det minsta för givet/n längre. Ändå känner jag mig idag som att jag befinner mig i solen, fast ändå på rätt sida av säkerhetsnätet.

Solen genom kattnätet

Tacksamhet och sol känner jag på rätt sida om säkerhetsnätet snart. (Nätet sitter på Fästmöns balle*.)


Torsdagskvällen blev lugn. 
Jag laddar för jobbstarten på måndag, naturligtvis, men nu har jag nog fixat det mesta som jag behöver få klart innan dess. Därför packade jag upp min present från yngsta bonusdottern och gladdes åt att det var ett glas med lock och sugrör matchande det Anna fick. Till våra glas fick vi också en stor behållare/tank där vi kan ha till exempel isvatten, saft eller kanske bål. En burk med lock är inte heller dumt att ha nu när det är balleväder** och en kanske sitter i solen med en pilsner. Men igår kväll, när det började blåsa lite senare, gjorde jag hett Tobleronekaffe och tog med mig ut på ballen. Till det mumsade jag på kakorna som sagda bonusdotter också bakat. Måste säga att jag är imponerad av kakbaket – kakorna var jättegoda! Och presenten till mig och Anna alldeles för dyr… Tacksamhet!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Selfie nyklippt

Jag är i alla fall fin och nyklippt i håret…

I natt sov jag lite bättre, men jag har svårt att komma till ro. Det är så mycket spännande som händer just nu och tankarna vill liksom aldrig sluta snurra. Det är mest bra tankar, dessutom. Det har varit lite brist på såna.

I morse sov jag ända till 7.30. Alarmet var ställt till åtta, för jag hade tid för klippning klockan tio. Kalufsen hade växt bra mycket sen sist och jag var tacksam att det gick att flytta den ursprungliga klipptiden närmare – från tisdag till fredag. Och nä. Nån skönhet är jag INTE, men M gör mig i alla fall fin i håret. Därför bjuckar jag på en selfie där jag faktiskt inte gör nån större grimas utan mest är mig själv. Mest… stel… (Det är skitsvårt att fota sig själv, ju!) Notera också att jag inte är iklädd tjockis-svart utan clown-rött. VAD HAR HÄNT???

Efter att ha pladdrat konstant med M gick jag för att ta bussen hem – bara för att se den passera mitt framför näsan. Då tog jag ett snabbt beslut att traska över Kungsgatan till Sandys för att ladda batterierna med en kaffe och nånting till idag. Det blev deras übergoda cappuccino och en ENORM bit morotskaka – enda sättet för mig att få i mig morötter som är så nyttiga… Givetvis laddade jag mobilbatteriet också i deras smarta laddstation. Önskar att fler kaféer och matställen tog efter detta!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.


Medan jag mätt och go’ väntade på bussen 
sammanfattade jag för mig själv hur mycket och var det byggs här i Uppsala. Det senaste året – eller egentligen åreN! – har jag varit ytterst sällan på stan. Inte är det kul att gå på stan om en inte har varken ärenden eller pengar?! Redan på vägen in till stan har det smällts upp flera nya hus. Jag undrar vilka som bor där, för är det hyreslägenheter är hyrorna säkert lika enorma som morotskakan fast i negativ bemärkelse; är det bostadsrätter är insatserna motsvarande höga. Vem har råd, liksom??? När en lever på a-kassa lär en sig att få pengarna att räcka till – UTAN att skaffa lån och plastkort. Sånt är en nämligen utestängd från när en inte har en lön. Nu har jag lärt mig leva på nästan ingenting. De månader jag fick 800 kronor över på ersättningen från a-kassan efter att alla räkningar var betalda var riktiga LYXMÅNADER. Notera att existensminimum, exklusive boendekostnad, var 4 675 kronor förra året för en ensamstående vuxen. En sån som jag hade aldrig heller fått en hyreslägenhet. Ingen hyresvärd, inte ens en kommunal som vi får nu från och med nästa månad (det har vi inte haft på en 20, 30 år, tror jag), vill ha hyresgäster utan inkomster.

Hus på Vaksalagatan

Det här huset på Vaksalagatan har funnits i cirka tio år, men känns ändå ganska nytt.


Morotskakan var verkligen enorm 
så jag tog en annan buss än min vanliga hem bara för att få promenera en bit, cirka tio minuter. Magen blev väldigt förvånad och vet inte riktigt hur den ska förhålla sig. Jag har sagt till den att den får lugna sig och att det inte blir nåt mer att äta förrän senare i kväll. Då tänkte jag grilla lax och göra sås på rödlök, rom och crème fraiche.

Hemma i New Village noterade att nån gök från Halmstad har ringt två gånger på min fasta telefon. Eftersom namnet bakom numret tycks vara skyddat är det inget jag ringer upp. Det är så många företag som låtsas ha privatnummer som ringer. Dessutom är jag inte längre tvungen att svara på ALLA samtal eftersom de kan komma från presumtiva arbetsgivare. I stället sprättade jag ett brev med snigelposten från min nya arbetsgivare med en inbjudan till ett informationsmöte för nyanställda i slutet av maj. Jag nästan grät när jag läste det – av glädje. Och tacksamhet!  

Vidare blev jag mycket glad för det fina vykortet från Sister of Pain, du vet hon med skyddsänglarna. Det var ett perfekt kort att skicka till en bokmal som jag, men jag blev också så glad över de fina orden på kortets baksida. Tänk att det finns såna fina människor som en bara har träffat i cyberspace… Alla är uppenbarligen inte troll eller galnaTacksamhet!

Detta bildspel kräver JavaScript.


I morse när jag vaknade 
var det första jag såg ett av hyllplanen med olästa böcker. Redan då kände jag en sån där ilning av sol i sinne och tacksamhet. Tänk så mycket spännande jag lär få vara med om framöver – såväl i fiktiva världar som i verkliga livet… TACK ALLA som inte har sett mig som en loser!

Hyllplan med olästa böcker

Mycket spännande väntar i såväl fiktiva världar som i det verkliga livet.


*balle = balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som jag tror väcker någon liten avundsjuka hos en och annan FEM-vän…


 

Kommunalrådet i maktens korridorer

Kommunalrådet i maktens korridorer.

Förra våren gjorde Kommunalrådet ett studiebesök på mitt dåvarande jobb. Idag var det dags för det motsatta – jag gjorde ett besök på Kommunalrådets jobb i Stadshuset. Visserligen har jag varit där tidigare, men det är ändå nåt speciellt att få en egen guidad tur i maktens korridorer. Se alla porträtt i guldramar på gråa gamla gubbar – och två (2) kvinnor, till exempel. Och notera att på Kommunal-rådets kontor arbetas det minsann! Där fick jag emellertid inte fota, vilket var helt förståeligt.

Vi skuttade över gatan till Uppsala Stadsteater där man numera kan luncha rättvisemärkt och vegetariskt. Fika kan man också – te eller kaffe serveras – och till det delade vi på en nöthistoria, som var dagens dessert. För själva fikeriet öppnar först om tre veckor, ungefär. Kommunalrådet bjöd på förtäringen, så nästa gång är det min tur.

Det var så roligt att träffas igen – det var ju ett tag sen. Dessutom är det valår i år och ändå tog sig Kommunalrådet tid att träffa en presumtiv väljare! Nyss kommen från valstugan och med fullt av pins med partibeteckningen i posten var det själv klart att prata val för Kommunalrådet. Men det var jag som ställde frågorna, notera! Och det är väl det jag gillar med Kommunalrådet, att det inte tas för givet vissa saker.

Docka vit docka röd

Docka vit docka röd halades fram.

Men vi pratade böcker också. Mest böcker av vår gemensamma författarfavorit Maria Lang. Jag har alla hennes böcker utom två ungdomsböcker hemma i mitt bibliotek; Kommunalrådet har sin samling där nu titlar ”byts ut” mot förstaupplagor…

Så tätnade stämningen och Kommunalrådet halade upp en Maria Langbok. Till mig. Det var Docka vit docka röd, en bok författaren dedicerat till sin systerson Ove Hoffner år 1982. Boken handlar för övrigt om systersonen.

Docka vit docka röd var en bok jag önskade mig och fick till julklapp det året. Jag hade flyttat till Uppsala för att plugga på hösten, men kom hem till föräldrarna för att fira jul. Farmor hade nyligen gått bort och det var väl inte direkt nån uppsluppen julstämning. Jag flydde gärna med min deckare!

Hälsning fr Maria Langs systerson

En hälsning till mig från Ove Hoffner, Maria Langs systerson!


Kommunalrådet vet 
att jag äger alla Maria Langs böcker och att jag har läst dem också, men hon bad mig öppna boken… Och där… På titelbladet… hade Maria Langs systerson Ove Hoffner skrivit en hälsning till mig! Till mig!!! 

Vilken otroligt fin gåva att få! Tusen, tusen tack till Ove Hoffner, systerson och Ilona Szatmari Waldau, kommunalråd! BOKEN ska jag naturligtvis läsa på nytt och skriva om på en blogg nära er. Sen ska den ställas in på hedersplats bland mina Maria Lang-böcker.


PS Kommunalrådet bloggar här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej fan, jag ryser när jag läser om en kvinna inom barnomsorgen som stängde in barn i torkskåpet, höll för ett gråtande mycket litet barns mun och knäppte ungar på huvudet och drog dem i håret. En unge stängde hon dessutom in i ett värdeskåp. Nog för att barn är värdefulla, men värdeskåp brukar vara väldigt små…

Förutom idioter till förskolepersonal finns det massor av folk som skaffar barn, men som inte borde ha barn. Stackars barn som inte är säkra varken hemma eller på dagis! Man tycker att föräldrar borde älska sina ungar och att den som väljer att jobba med barn också på nåt sätt skulle gilla barn. Uppenbarligen ska man inte ta sånt för givet.

Jag har valt ett liv utan egna barn. Ett av mina främsta skäl till det var att jag inte träffade nån som jag litade tillräckligt mycket på för att vilja ha barn med. Att sätta ett barn till världen och uppfostra det som ensamförälder fanns inte i min världsbild. Tiderna har emellertid förändrats och hade jag varit yngre idag hade jag kanske skaffat barn. Idag verkar det vara ganska lätt att skaffa barn, för par som inte kan få barn tillsammans liksom för den som är ensam. Men ärligt talat är jag ingen barnmänniska. Och det är nog det allra starkaste skälet till att jag har avstått. För även under stenåldern, när jag var ung, gick det att skaffa barn.

Ibland är det svårt att undgå att notera hur vissa föräldrar uppför sig tillsammans med sina barn. Man tar sig för sin panna både en och två gånger. Den utbildning i barnomsorg som en del föräldrar dessutom har tycks mest vara en bit papper som man kanske har fått per postorder. Hur kan man annars vara så totalt fri från empati?

Kvinnan som kränkte barnen på förskolan fick villkorlig dom och 40 dagsböter.  De skador hon åsamkat fyra små barn ansågs vara värda 37 000 kronor. Det är det totala beloppet kvinnan ska betala barnen i skadestånd. Kvinnan nekar till brott och menar att hon är utsatt för en sammansvärjning. Det enda jag menar är att det är jädrigt billigt att kränka barn i Sverige.

Nej, jag har sagt det förr och jag säger det igen:

Somliga borde inte skaffa barn.

Dessutom lägger jag till, efter att ha läst om den barnakränkande kvinnan på förskolan:

Somliga borde inte jobba med barn.

Det kan ju inte bli annat än en svart bak, eller hur?

En svart bak för föräldrar och vuxna som jobbar med barn och som kränker barn.

Read Full Post »

I morse var jag på ett långt och bra avslutande möte med min bandagerade coach. Våra möten har gett mig mycket och jag kan bara konstatera att vi borde ha träffats redan för två år och åtta månader sen.

En tidig lunch på en bufférestaurang mitt i smeten i stan med en vän. Jag kan bara konstatera att en del bara tar, somliga bara får och några blir av med. Livet är inte rättvist, inte så ofta i alla fall. Men den före detta arbetskamrat som lunchade på samma restaurang och som stirrade tomt på oss när vi passerade, han har bara fått, han. Vi har suttit i rummen mitt emot varandra.

Det regnar och åskar. En bra eftermiddag för att städa, konstaterar jag.

Jag saknar. Jag saknar det jag en gång tog för givet och det jag aldrig mer tar för givet. Men jag är inte knäckt. Jag ska bara gråta en stund i min ensamhet.

Ridå!

Read Full Post »

Idag funderar jag över det viktiga i livet. Jag skjutsade Fästmön till jobbet strax före klockan 13 och nu är jag ensam hemma fram tills hon slutar klockan 20. Strax innan vi åkte kokade jag en skål rabarberkräm på Slottsfruns rabarber som vi fick tidigare i veckan. Kostade oss nada, jag hade till och med potatismjöl i skåpet! Gott till middag eller kvällsmat.


Gott till middag eller kvällsmat.

                                                                                                                                                                    Jag minns en tid när jag tog såväl rabarber som rabarberkräm för givna. En tid när jag också tog för givet att mina föräldrar alltid skulle vara mina föräldrar – och framför allt i livet. En och annan salt tår slank nog ner i kastrullen under koket.

Det blev en tur till Tokerian innan jag landade hemma igen. Vittjade postboxen och fick ett mindre trevligt brev från a-kassan. Jag förstår inte att a-kassans ton alltid måste vara mer eller mindre hotfull. Är jag misstänkt för nåt? Förutsätter man att jag fuskar? Den här gången vill a-kassan för andra gången att jag skickar ett arbetsgivarintyg. Jag har redan skickat ett i december förra året.

Jag skriver ju som bekant en del blogginlägg mot betalning och jobbar för ett företag som heter Blogvertiser. Varje gång jag har skrivit ett inlägg på uppdrag skriver jag nogsamt upp en (1) timmas arbete på mitt a-kassekort. Hittills i år handlar det om under tio timmar – timmar som jag som sagt har redovisat på mina a-kassekort och timmar som jag fått lön för och som jag har skattat för. Du kan ju själv räkna ut att det inte handlar om några tusenlappar.

Och inte är det att se som nån deltidsanställning heller, vilket a-kassan tycks påskina. Det handlar om uppdrag. Jag har nu letat upp blanketten på nätet och använt mig av så kallat ifyllnadsstöd för att kunna fylla i den som PDF. Vidare har jag ringt och pratat med Anders, som jobbar på Blogvertiser. Den delvis ifyllda blanketten har jag mejlat till Anders, som nu i sin tur ska komplettera den och skriva under den och slutligen skicka den till a-kassan. För mindre än tio timmars uppdrag, timmar jag redan har redovisat, har detta arbete tagit över en timma i anspråk.


A-kassan är byråkrati i sitt esse ibland.

                                                                                                                                                                Är det nåt som är viktigt i livet??? Ja, för mig som lever på a-kassa är det viktigt eftersom jag är beroende av den lilla inkomst det ger. Men jag har svårt för byråkrati när den är i sitt esse, det har jag. Och jag undrar om inte handläggarna på a-kassan har annat att göra än att skicka brev till oss som uppbär ersättning. Vi (Jag), som har betalat och betalar vår (min) a-kasse-avgift varje månad under såväl goda tider, som arbetslösa. Vi (Jag), som söker jobb febrilt. Vi (Jag), som har jobbat på uppdrag mindre än tio timmar under ett halvår. Vi (Jag), som plikttroget har angett det på våra (mina) blanketter. Jag blir så ledsen, så ledsen, så ledsen.

Därför vill jag sluta det här inlägget med en vacker dikt som jag läste idag i en ung människas dödsannons. Jag tror nämligen på änglar. Dikten Himmelsfärd är skriven av Anna Rydstedt och jag hoppas att det är OK att jag citerar de delar av den som var införda i annonsen:

Över trädens toppar
jag flyger upp i himlen,
där pigga änglapojkar
med vana änglaflickor
skall duscha mig från svett och gråt
ur svala regnmoln

Fastän jag inte än har fållat
min vita änglaskjorta
utan slarvigt i eoner springer
i en röd pyjamas,
som jag dog i
en gång,
så var Gud snäll ändå
och gav mig ett par vingar,
gröna som björkarna den våren
jag klättrade i björkarna och
hämtade mig löv,
vita som vingenäver i flykt
med Mikael
över solen

Read Full Post »