Ibland

Ett inlägg om hur det känns. Ibland.

---

 

Ensammast i världen?

Ibland funderar jag över vad jag skriver här. Att jag skriver. Hur mycket jag skriver. Ibland önskar jag att fler läste mellan raderna, för ibland känner jag mig som en informationsmaskin med uppdrag att roa, att bjuda på mig själv. Ändå hamnar inte allting här. Här skriver jag långt ifrån allt jag tänker, gör och är med om. Men jag tankar ur här och det är skönt att ha den här platsen för detta ändamål. För ibland känner jag mig så ensam och har ingen människa att tanka ur inför. Jag blir irriterad på mig själv eftersom jag ibland väljer ensamheten. Ibland väljer jag den för att jag tror att jag vill vara ensam. Sen vill jag inte det alls… Då känner jag mig som den där draken jag såg igår. Den där lilla ynkliga, ensamma som steg på himlen…

Jag skulle ha haft dragning av en vinnare i galgtävlingen igår kväll. Men jag orkade inte. Det kändes inte rätt efter inlägget med bilderna från Gamlis. Så det blir väl dragning under söndagen nån gång. Du har alltså fortfarande chansen att gissa vad det står på galgen bakom. Till tävlingen!

Jag vet inte om jag tyckte att ostbågar och rödvin var så gott.

Lördagskvällen blev mest tråkig. Jag har läst så mycket att jag har ont i både nacke och ena armbågen. Nervös är jag också inför jobbstarten. Självklart är jag rädd för att misslyckas så att belackarna ska få vatten på sina kvarnar. För egen del gjorde jag vatten till vin igår. Nån på mitt förra jobb påstod att ostbågar och rödvin var en sån fin kombo. Jag vet inte om jag tycker det, ärligt talat… Kvällens vin skriver jag om längre fram när jag har provat det till nåt mer än ostbågar!

 

 

 

Jag glodde på TV lite grann. Såg Mr Selfridge, förstås, och efter det fastnade jag i filmen Fucking Åmål. Den filmen hade jag verkligen inte tänkt se av personliga skäl (X såg den med Y och sen var X otrogen och dumpade Z, för att göra en sex månader lång historia kort). Vidare är jag inte exakt överförtjust i Lukas Moodysson som jag har sett rätt många divalater av. Men bra filmer kan han göra, det tycker jag visst.

Inte bara ett passande kort till en bokmal – det har fungerat som livräddare också!

Även om jag har läst så mycket att nacke och armbåge smärtar, är böcker ändå ett gott sällskap. Jag känner mig mindre ensam när jag kan stoppa näsan i en bok. Sen vet jag att folk har synpunkter på oss som läser mycket. Ungefär som jag har synpunkter på såna som bara glor på sport på TV. Men jag har både glädje och nytta av böcker – till och med det fina kortet från Sister of Pain, det med böcker på framsidan! Sagda kort har nämligen räddat livet på TVÅ (2) humlor som jag annars hade haft ihjäl med TV-tidningen eller annat lämpligt tillhygge. Nä, nu har dessa feta bumlingar, som lyckats ta sig in i mitt hem genom via nåt av alla mina öppna fönster, blivit fångade med ett vanligt IKEA-glas mot till exempel en fönsterruta eller en fönsterbänk. Därpå har jag låtit vykortet glida in under glaset. Jag har sen vänt på glaset där kortet har blivit ett lock. Och slutligen har jag gått ut på ballen* och släppt fången fri. Alla glada – särskilt jag, som inte är så förtjust i brummande insekter…

Ibland inser jag att böcker är en riktiga livräddare. Och bättre vänner finns ju inte. Därför blev jag naturligtvis extra glad när jag vaknade denna söndagsmorgon och upptäckte att jag har vunnit ett signerat exemplar av Emelie Schepps nyaste bok Prio ett! Boken är så ny att den inte har kommit ut i handeln än. Tjolahopp! Ibland är livet… rätt OK. Också. Trots inledningen på det här inlägget. Nu ska jag mejla min adress till Emelie Schepp, sen ska jag dyka ner i bingen en stund med dagens första kaffe och Tove Alsterdal, en för mig ny litterär bekantskap.

 

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Maria Wern: Dit ingen når

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Serien Maria Wern som går just nu på Tv4 bygger på Anna Janssons karaktärer, snarare än hennes böcker. Eller så är de två avsnitten, som bildar en film, baserade på flera olika böcker. I kväll såg jag Dit ingen når. Ytterligare en film, det vill säga två avsnitt, återstår för säsongen.

En ägare till ett antikvariat hittas död i sin bil på färjan till Fårö. Mannen är mördad, men ingen förstår varför. Sen finner polisen Maria Wern och hennes kollegor ett märkligt utrymme under antikvariatet. Det verkar som om nån har hållits fången där. Och så mördas ytterligare en gubbe. Samtidigt har Maria klara problem att klara av tillvaron och hennes chef tvingar henne till en psykolog.

Asså vad är det här? Eva Röse har klara problem att spela en polis som är på väg att gå in i väggen. Det är inte trovärdigt för fem öre. Berättelsen i sig är otäck, men den känns mest tråkig. Nä, snälla Anna Jansson, inga flera såna här filmer.

Hoppfullt!

Tofflan

Toffelomdömet blir lågt. Att det ens blir något beror på att… tja, antikvariat är spännande…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dåliga och bra saker

Ett surt inlägg.

---

 

Det hänger ett svart moln ovanför mitt huvud. Nu har jag varit på dåligt humör sen i söndags seneftermiddag och det är irriterande. Jag vill vara glad och tjolahopp, inte sur, arg och ledsen. Därför tänker jag gnälla av mig lite igen. Det löser inga problem, men det lättar på trycket i bröstet. Jag börjar med e-posten som efter snart två dar fortfarande inte fungerar. Förra veckan kunde jag inte logga in och läsa mejl på tre dar. Kanske blir det samma den här veckan. Det är fruktansvärt irriterande när en väntar viktiga mejl. En faktura som kommit till inboxen lyckades jag som tur är betala på annat sätt. Men jag är less på att mötas av denna bild när jag har försökt logga in:

Den här bilden vill jag inte se.

Fler dåliga saker: vädret. Igår morse var det massor av snö. Den försvann tack och lov, men bara för att ersättas av regn igår och gråväder idag. En kan ju inte bli annat än trött och grinig då…

Snö vill jag INTE ha!

På jobbet har det varit en tråkig dag. Jag petar i slutet med ett gäng beskrivningar och de tycks visst aldrig bli färdiga. Fast jag är färdig med hälften, när jag tänker efter. Eftersom jag är anställd vid Myndigheten sen den 1 mars måste jag tidrapportera på ett annat sätt. Jag vet inte hur många gånger jag har frågat om detta, men idag gav jag mig inte. Det tog hela jävla dan att få veta hur jag ska göra och det känns rätt… ironiskt med tanke på visstidsanställnings längd. Det är skillnad på längd och längd. Och på skit och pannkaka. Jag vet, jag vet, jag veeet, men lik förbaskat gör det ont.

Efter jobbet skulle jag handla. Jag hade ett par ärenden inne på apoteket och där lyckades jag, som den elefant jag är, riva ner saker. Sen försökte jag gissa hur mitt ANSIKTSVATTEN, som det heter på svenska (jag vägrar säga face clean toner, jag bor i Sverige), ser ut numera. Sist var flaskan eller vätskan blå, idag gick den åt aprikos. En blir bara galen när ACO ständigt och jämt ändrar utseendet på sina förpackningar! Det skapar bara irritation och innehållet förändras ju inte – det blir varken bättre eller sämre. Det är lika bra som förra gången.

ACO ansiktsvatten har gått från blått till aprikos.

Jag brukar alltid betala kontant på Tokerian. Bara det att jag inte hade så mycket kontanter i plånkan idag, så jag fick betala med kort. Smart av mig eftersom jag ska äta betal-lunch två dar i rad. Jag har nån sorts aversion mot kortbetalning, nästan som lite bacillskräck.

Men nåt bra då? Ja, det vill jag avsluta det här inlägget med, för är slutet gott är allting gott, eller..? Igår upptäckte jag att en av mina amaryllisar plötsligt fått fart. En stängel har skjutit i höjden och i toppen… en knopp!

Opp Amaryllis! (Strunta i risbusken bakom, det är en gammal gummiplanta som jag borde ha kastat för länge sen.)

Inte nog med amaryllisen i vardagsrummet. I köket har jag flera pelargoner. En av dem blommar och en har knoppar.

Det blommar!

Slutligen: dagens post. Antiktidningen gör mig alltid glad, för den kan jag bläddra i och drömma mig bort från mitt råttbo till andras vackra och välinredda hem.

Här finns det drömhem.

Nä, det är inte mycket som är bra idag, men en får vara glad för att en tycker om att titta på blommor och antikviteter. För övrigt står mig alla gratulationer till nya jobbet upp i halsen. Det är ju faktiskt inte alls som det ser ut i cyberspace. Jag har inte ljugit, utan det är vissa sociala medier som är… yxiga. Allt blir bara så… ironiskt…

Nu ska jag skutta ut i badrummet och ta hand om ren tvätt, äta en macka och ringa till en surbobba. Jag gissar att du är avundsjuk!..

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kvinna inför rätta

Ett inlägg om en bok.

---

 

I januari nätshoppade jag ett gäng pocketböcker. Det blev lite gott och blandat och faktiskt inte bara deckare. Louise Doughtys bok Kvinna inför rätta hade jag noterat lite här och var (utan att läsa recensioner). Boken blev en av sju i mitt Bokuspaket (som jag fick åka till Tjottaheiti och hämta). Nu har jag alldeles nyssens slagit ihop pärmarna.

Yvonne Carmichael är 50+ och har ett ganska gott liv. Hon är genetikforskare och lever tillsammans med maken Guy. Parets två barn är vuxna och utflugna. Livet går sin gilla gång – tills en dag när Yvonne gör nåt helt annorlunda: hon möter en okänd man och har sex med honom i en krypta. Yvonne drabbas av en sorts passion och hon och mannen inleder ett förhållande. Men att det för nåt fruktansvärt med sig blir tydligt redan i början av boken: den börjar med en rättegångsscen. Och det är Yvonne som blir förhörd…

Det är svårt att hitta nån vettig genreterm för boken annat än erotic crime. För hur gärna jag skulle vilja att det vore en deckare, så är det inte det. Detta är en nästan 400 sidor lååång roman om ett passionerat förhållande som leder till domstolen, på sätt och vis. Särskilt spännande är det inte. Jag väntar hela tiden på att boken ska bli det, men inte ens slutet överraskar mig.

Boken är välskriven, även om meningarna ibland är vindlande långa. Men den är… tråkig. Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tillklippt!

Ett inlägg i vilket Tofflan berättar att hon har blivit klippt, men också klippt till – verbalt. Hon slåss INTE!

---

 

Nyklippt!

Bad hair day? Ja, det har jag haft varje dag i ett par veckor nu. Därför var det extra skönt – om än besvärligt – att ta sig genom rusningstrafiken i centrum till bästa M för en klippning. Blodtrycket åkte upp ett par snäpp när trafikköerna knappt rörde på sig, men jag kom fram med 20 minuter tillgodo. Uppsala centrum är inte gjort för bilkörning. Nehej, det är ju bra på sätt och vis för alla kommunpolitiker som jobbar och bor i centrum att slippa dålig luft. Samtidigt måste en ibland genom centrum för att nå bortom det. Ibland går det att åka på utsidan, som jag gör när jag i vanliga fall åker till och från jobbet. Men idag skulle jag ju stanna till i stan och vägrade köra utanför den. Med håret på ända och säkert högröd av ilska och frustration plingade jag på hos M. Så snart jag fick lägga huvudet i M:s kompetenta händer var all irritation som bortblåst. Ergo: är du förbannad, gå till min frissa! (Fast boka tid först.)

I morse när jag bilade till jobbet var det snorhalt. Uppsala centrum är inte gjort för bilkörning, som sagt, så jag åker utanför och runt. Bland alla j&%¤@ vägarbeten. Sen var jag när jag möttes av en trafikvakt med röd flagga. Jag fick åka en stor omväg och kom tre minuter försent till jobbet. Tisdagar är mötesdagar och vi har alltid vårt kl. 10.30. Före och efter jobbade jag stenhårt med vad jag nu håller på med. Ja, det handlar visst om miljöförstöring… Dock inte dålig luft utan vatten. Som pricken över i:et blev det mildgrader och regn på eftermiddagen.

Efter jobb och klippning besökte jag Tokerian. Köpte ett och annat ätbart där och även ett par små saker till mamma. Hemma i New Village registrerade jag mina inköp och skulle sätta mig med mina räkningar.

 

Då ringde… Telia!

 

Telia ringde!

Faktum är att det var riktigt bra av Telia att ringa. Äntligen tycktes polletten ha trillat ner efter alla mina skärmdumpar och all chatt med supporten där det gick en dag emellan fråga och svar. Telia ringde! Det funkar även nu för tiden. Jag pratade med en jättetrevlig kvinna som genast fattade mitt problem – och som dessutom lyckades få mig att byta abonnemang. OK, jag förlorar 2 GB surf, men jag har 4 GB kvar och dessutom har jag helt fria sms och samtalsminuter – för 50 spänn mindre i månaden än vad jag betalar idag! Ja, det stämmer. Och jag är inte bunden utan abonnemanget är löpande. Så jag klippte till. Du kanske tycker att en Jenny Lind Evert* inte är så mycket varje månad, men jag, som snart inte har nån inkomst, tycker att det är en hel del.

Jag och Telia är alltså kompisar igen. Men knäpp-appen då? Tekniker ska titta på eländet och jag lär ju inte bli fullt så beroende av den med mitt nya abonnemang – bara den visar rätt saldo för surfen.

Nu ska jag äta middag, det vill säga rosta två mackor och smocka i mig dem med ost. Strykbrädan, som jag ställde fram i morse i gästrummet, får fortsätta stå där som ett utropstecken. Jag tänker inte gosa med den utan efter maten blir det en stunds läsning och därefter ska jag dejta Camilla och Leffe i Veckans brott. (För övrigt får jag lust att klippa till SvT för att de nu har samma fula webbplats som ”alla andra”. TRÅÅÅKIGT!)

Vad gör DU i kväll då??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

*en Evert = en femtiolapp

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Helgsummering

Ett summerande inlägg.

---

 

Ensamheten kan vara väldigt ledsam. (Bilden är från Vaksala kyrka.)

Det går faktiskt nästan inte att förklara hur det känns när jag har lämnat av Fästmön i Himlen och hon har stängt bildörren. Det är inte roligt (= understatement) att bo på var sitt håll när två bara vill vara en. Men så är det av olika skäl. Jag gör mitt bästa för att förändra min del av det hela. Jag for hem ensam till en tom och kall lägenhet. En matlåda från frysen stod på tining till söndagsmiddag, men först blev det ett samtal till lilla mamma. Jag ringde mamma igår också och hon var ledsen och deppig. Det är svårt att trösta nån som är ensam, jag vet själv hur ledsam ensamheten är ibland.

Jag har annars haft en bra och vilsam helg. Vi har tagit det lugnt och ätit och druckit enkelt, men dyrt och gott. Vi firade typ

Hallå vin!

och njöt av det goda i livet, samtidigt som vi också sände tankar till dem som inte längre är bland oss här på jorden.

Fredagen tillbringade vi i Himlen med busungarna Katt och deras mamma. En behöver aldrig ha tråkigt när det finns kattungar som showar i närheten. Jag la ut ganska många bilder på dem här på bloggen igår, men två bilder sparade jag till idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi åkte in till New Village nånstans mitt på dan igår. När vi kom hem till mig kunde vi konstatera att det saknades vissa medikamenter. Det blev därför bara en snabb titt in i Ilonas och Lottas retro- och vintageaffär på Hjalmar Brantingsgatan 4A (när får butiken ett namn, tro?). Till min stora sorg (?) upptäckte jag att den fina leksaksbensinpumpen fick en ny ägare medan vi var där. Jag tröstade mig med att glo på en drinkvagn, fina glas och en dräkt som skulle ha kunnat tillhöra Jackie Kennedy, inte Tofflan Tofflansdotter. Jag har viss självinsikt, alltså.

En tur till Stormarknaden blev det därefter, för vi behövde både medicin och mat. Sen fick vimsmajorna flamsa tillbaka till Himlen för att hämta läkemedelstillbehör. Lördagen hade nästan gått över i kväll när vi återvände till New Village. Mamma fick sitt telefonsamtal och vi fick kaffe och bulle.

När mörkret hade sänkt sig for vi ner till Gamla kyrkogården i stan. Där var hur mycket folk och bilar som helst och en gubbe krävde att jag hissade ner mitt bilfönster så att han kunde tala om för mig att jag körde där jag inte fick köra. Orka! Han hade gjort större nytta om han hade stått i andra änden av gatan och lekt polis och motat bort alla felparkerare som stod på både cykelbana och trottoar. Gubbar!

Vaksala kyrka for vi sen till. Där tycker vi båda att det är så fint och Anna har viss anknytning dit. Det pågick en gudstjänst så vi tittade bara in lite snabbt i den gamla 1100-talskyrkan. Sen famlade vi oss genom mörkret, med marschaller på båda sidorna av gångvägen, upp till minneslunden. Tyvärr var det en unge som nån hade släpat dit som babblade hela tiden, annars var där väldigt vackert och rofyllt. (Nej, låt helst inga barn komma till mig.)

Hemma tog vi var sitt glas vitt till en räkbomb och därefter vidtog en ganska mastig filmkväll – endast avbruten med 50 minuter Downton Abbey. Vi såg för övrigt ganska många filmer den här helgen och om dem skrev jag här idag. 

Vi satt uppe länge igår och därför stannade vi i sängen länge i morse. Kaffe och böcker på sängen en söndagsmorgon är inte alls fel. Jag läste ut en deckare om amerikansk politik och grep därefter en bok om svensk politik, på sätt och vis, att läsa härnäst. Den senare börjar bara som väldigt hemskt. Författaren Eva Franchell berättar om att hon har haft två bästa vänner. Den ena blev mördad och den andra dog i cancer. Så sorgligt…

Från amerikansk politik till svensk.

Innan vi anlände till Himlen i eftermiddags tittade vi in på Fullerö handel. Den affären bara växer och växer – precis som dess priser. Men fina grejor säljer de! Vi köpte inget utan tittade bara.

Nu har jag ätit spaghetti och kycklingfärs från frysen och jag ska hälla ner mig i bästefåtöljen och läsa en stund innan Bron börjar. I morgon är det måndag och en ny, härlig arbetsvecka väntar på mig. Jag hoppas att du också har nån sån att se fram emot!

Här är några bilder från min helg:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagskväll med påhälsning

Ett inlägg om mitt liv och döden och påhälsningar.

---

 

Igår kväll kände jag mig helt slut. Eller rätt död, om du ursäktar att jag missbrukar begreppet en aning. För att klara av kvällen fick jag ta den i sjok. Men det gick bra och eftersom tröttheten var av den sköna, sunda och stolta arten (”jag har jobbat min första hela arbetsvecka på ett och år tre månader”) piskade jag mig inte till att göra storverk.

Jag körde ett par maskiner tvätt, varav en snabbtvätt, och jag gick ett varv med dammsugaren. Här var inte så smuligt och skräpigt på golven, mest dammigt. Det finns många fördelar med att jobba om dagarna och inte vara hemma så mycket. Det är inte enbart så att det går åt mindre kaffe, toapapper, el och vatten – det blir mindre skräpigt hemma dessutom.

Medan jag dammsög passade solen på att färga himlen vidunderligt vacker innan den gick ner.

 

Kvällsmat ibland.

Det enda som är lite problematiskt är maten. Matkostnaderna är ungefär desamma som tidigare, kanske något mindre. Till frukost blir det fil med müsli och kaffe. På lunchen serverar jag mig vanligen nån microrätt och det blir min huvudmåltid. Vissa dar känns det lite lite, men ärligt talat har jag varit för trött om kvällarna för att känna hunger. Jag har rostat mig ett par mackor och ibland har jag tagit turkisk yoghurt med valnötter och akaciahonung. Jag har inte svultit. Tvärtom känner jag att magen trivs bättre när jag äter mindre. (Den gillar däremot inte att jag dricker så mycket kaffe som jag gör på jobbet…) Sen borde jag kanske också äta nyttigare. Kom dock ihåg att Rom inte byggdes på en dag!

Innan jag lämnade området där jag jobbar igår var det två karlar som uppträdde ganska hotfullt mot mig när jag skulle hämta bilen. Jag skrev inget om det här, för jag ville inte solka mitt intryck av en fin första arbetsvecka. Tyvärr har det med parkering att göra och jag hade blivit förvarnad av chefen…

Det är helt lagligt att parkera där, men de som bor där kommer inte att ge dig blommor, precis, när du gör det

Zensa primitivo är både gott och fylligt. 

Kanske tyckte jag lite synd om mig själv när jag stannade för att handla fil och mjölk och middag, för jag köpte också

nåt gott

i form av prästostbågar. Påsen ligger emellertid oöppnad i skåpet. Min middag blev tre kycklingklubbor och potatissallad, mat att bara ställa fram. Ja jag värmde förstås pippin. Potatissalladen hade jag kunnat vara utan, för den smakade ingenting. Tur att jag hade ett gott och fylligt Zensavin att skölja ner middagen med. Jag tog ett glas till maten och ett glas med mig in till bästefåtöljen.

Efter maten kroknade jag, men tvingade mig själv med alla medel att inte gå och lägga mig för tidigt. Jag njöt av att sitta och läsa. Det har blivit för lite tid till det. Tyvärr är boken jag läser rätt… tråkig. I stället fastnade jag vid en film på TV och tro det eller ej, jag höll mig vaken! Filmen var mycket svart. Och så innehöll den en skildring av döden som jag tyckte var så fin. Inte vet jag, men efteråt fick jag kanske besök av nån som var död… Jag var ute i badrummet och hämtade min el-tandborste. TV:n stod på i vardagsrummet. Där visades en film vars handling utspelade sig på 1950-talet. En polis förhörde ganska brutalt en misstänkt – till tonerna av en modern låt?!? Nej, det kunde inte stämma! Jag gick in i sovrummet – och ur min ena klockradio verkligen gastade Ricky Martin på spanska. Vem hade satt på klockradion – som jag aldrig använder mer än för att se vad klockan är??? Helt klart måste jag ha haft nån sorts påhälsning och jag har mina misstankar om att det är en person som inte längre är i livet som kom för att busa lite med mig.

Far min själ vidare när jag dör?

Vad händer egentligen när vi dör? Fonus har gjort en undersökning och frågat 1 000 svenskar vad de tror. Så här blev resultatet:

• Ungefär hälften tror att livet fortsätter på nåt sätt
• Kvinnorna tror mer än männen på ett liv efter döden
• Ju äldre vi blir, desto mindre tror vi att livet fortsätter efter döden
• Var femte tror att själen lever vidare
• Var tjugonde tror att vi återföds i en ny kropp

Och nu måste jag ju avsluta det här inlägget med att skriva vad jag tror. Ibland tror jag att vi bara slocknar. Men eftersom kroppen blir 21 gram lättare direkt efter döden tror jag att våra själar far vidare till nåt nytt liv. Och jag tror att vissa själar hänger kvar bland oss som ibland behöver lite… tillsyn. Vad tror DU??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Nu måste jag sätta lite fart. Jag har ju en dejt med min Fästmö idag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Glädje och sorg, slappande och stress

Ett inlägg i vilket finns såväl glädje som sorg och ett stort mått stress.

---

 

Det blev en riktigt skön och slapp kväll igår. Maten lagade sig själv, nästan – räkor med tillbehör. Det var bara att koka ägg, skiva desamma samt en avocado och sen ställa fram detta och det övriga. Vi åt ganska sent och i alla fall jag var rejält hungrig. Det var länge sen frukost och eftermiddagskakan. I kylen låg sen länge ett italienskt billigt chardonnayvin som passade alldeles utmärkt till räkorna! Och som alltid när vi har ätit räkor är uppdelningen den att jag går ut med skalen till soprummet och Fästmön diskar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter maten hängde vi med på prinsbröllopets middag via Sveriges Television. Vi lyssnade på talen, vi kollade vad de åt, blomsterarrangemang, kläder, kyssarna, bröllopstårtan, brudvalsen… Det kändes nästan lite som om vi var med och delade parets glädje.

En tröstebukett med gerbera som jag fick en gång.

Men mitt i glädjen fanns också sorgen för så många den här dan. Under kvällen kom ett tredje dödsbud på två dar, detta tredje om att Magnus Härenstam gått bort. Nu har han joinat Brasse och Eva en trappa upp och jag misstänker starkt att inte en dag blir tråkig där. Här nere på jorden fattas han emellertid, liksom ett par andra människor som har ryckts bort från sina nära och kära nyligen och alldeles för tidigt. Jag önskar jag kunde trösta, men döden är så oåterkallelig och inget jag säger eller gör gör nån skillnad. Smärtan finns där i alla fall och de döda förblir döda. Det har gett mig mycket att tänka på och fundera över och delvis förändrade perspektiv på vissa saker.

Blandade känslor i mig.

Det var med blandade känslor jag gick till sängs i natt, även om jag flamsande försökte mig på en vals med Anna innan läggdags. Det är bara att konstatera att vi inte kan dansa tillsammans, trots att vals är bland de enklaste danserna.

På morgonsidan hade jag en fruktansvärd mardröm. Jag har fortfarande hjärtklappning och tryck över bröstet, för jag blev otroligt uppstressad. I drömmen hade jag varit i en affär och storhandlat. Jag hade min bil i ett parkeringshus. Av nån anledning glömde jag ställa in mina matkassar och en bokkasse i bilen – innan jag gick (!) därifrån. När jag kom på detta rusade jag tillbaka till parkeringhuset. Då var inte bara mina kassar borta utan även min älskade Clark Kent*! Jag sprang upp och ner i trapporna i parkeringshuset, men ingenstans fanns varken bilen eller mina saker. Det sista jag gjorde var att åka en rulltrappa inne i affären. När jag stod på toppen av rulltrappan lyckades jag tappa min plånbok också. Jag SPRANG (tro mig, jag springer ALDRIG i verkligheten!) nerför trappan. Som tur var hittade jag min plånbok bland grönsakerna. Där hittade jag också en bok från min borttappade bokkasse. Den boken var allt som var kvar…

Kanske min dröm var bilden av det som blir kvar efter mig: en bok? Jag tolkade drömmen lite på det viset. Därför fotade jag ett par av mina att läsa-högar bara för att visa att det inte är dags för avfärd än. Jag ska bara läsa de här böckerna – och några till – först…

Två av mina att läsa-högar. Det finns fler…

*Clark Kent = min bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mina två liv del tre

Ett inlägg om sista delen i en TV-serie.

---

Den sista delen av Mina två liv inleds med att Ann Heberlein berättar om drama, uppbrott och sin längtan efter kärlek. Men hennes kärleksrelationer har alla gått åt skogen – kanske på grund av hennes bipolära sjukdom. Som tittare ser man den djupa sorgen i hennes ögon när hon pratar om detta. I nästa stund raljerar hon om sitt kärleksliv under en föreläsning, från vilken vi får se klipp. Den avslutande delen av serien handlar om relationer, kärlek och närståendes roller.

Mina två liv har varit en dokumentärserie i tre delar om livet med bipolär sjukdom.

Elin och Fredrik är ett par. De träffades när Fredrik var djupt deprimerad. Han säger att Elin är hans liv och att hon har räddat livet på honom den gången han stod med bältet runt halsen och inte kunde lita på sig själv. Men både Elin och Fredrik har diagnosen bipolär sjukdom. I mycket är det en styrka att båda har sjukdomen, därför att de förstår varandra. I annat kan ens mående dra med den andras. Att Elin dessutom är läkare kan ha både för- och nackdelar.

När Lars och Christina hade blivit ett par förstod Christina ganska snart att allt inte var OK med Lars. Han sov för lite, han blev manisk och gjorde helt galna saker. Ändå följde hon med honom till Kenya och ändå skaffade de barn tillsammans. Deras förhållande höll i sju år.

Lars beskriver mycket konkret hur symtomen kryper på honom:

Omgivningen blir kallare och svartvit. Men när jag är manisk tänker jag mycket fortare än alla andra. Jag blir till sist rädd för mig själv och allt mer paranoid.

Christina bar Lars under förhållandet, kan man säga. Hon skyddade honom och hon bromsade hans vilda framfart ibland. Hon blev, enligt sig själv, den tråkiga.

Jag blev ganska fyrkantig. Ibland bromsade jag trots att det inte behövdes, trots att Lars hade bra idéer.

Lars och Christina träffar varandra tillsammans med Ann Heberlein hemma hos Christina. De pratar om hur de hade kunnat göra saker och ting annorlunda. Lars kände mycket skam och skuld inför sin sjukdom och ville att den skulle hållas hemlig. För Christina blev detta förstås väldigt tungt, eftersom hon var ensam med vetskapen. De enas om att de skulle ha varit mer öppna om de hade varit ett par idag.

Det här har varit en mycket givande och intressant serie, om än svår, jobbig och tung. Den ger glimtar av en tuff sjukdom, men samtidigt också till viss del hopp. En psykisk sjukdom behöver nämligen inte betyda att man är galen. Och DET tycker jag de här tre avsnitten har bevisat.

Toffelomdömet för hela serien blir det högsta.

Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.

Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.

Du kan se alla avsnitt på SvT Play 30 dagar efter säsongens slut.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mästerkockan i soppan eller Tofflan undrar: Ost OCH kaviar?

Varning! Ett matigt inlägg.

---

 

Det är jag som är friskast av oss sen ett par dar. Tyvärr. Det innebär automatiskt kökstjänst. Inte nog med att jag lagar mat, jag ska komma på vad som ska lagas – och det ska vara nåt som jag klarar av att laga. Dessutom diskar jag. Att diska är om möjligt ännu tråkigare än att laga mat.

Idag önskades det soppa till middag. Jag körde på ett säkert kort c/o min mamma från barndomen: tomat- och champinjonsoppa. Alltså inhandlades två burkar soppa – en tomatsoppa och en champinjonsoppa. Innehållet rördes ner i kastrull och två burkar vatten tillsattes. Det såg inte så väldigt gott ut. Det såg ut som… diskvatten – som nån hade hostat i…

Soppa på gång eller diskvatten som nån har hostat i?

Knepet är att vispa – vispa hela tiden. Då löser klimparna upp sig (champinjonsoppan är ju redd) och så småningom intar den en mera tomatröd färg med slät konsistens. Voilà, liksom:

Tomat- och champinjonsoppa med macka och mjölk serverades i afton.

Men jag håller med. Soppa är rätt tråkigt, så för att förgylla måltiden yppade jag mina idéer på konversationskort om snor. Det föll inte i god jord – och det var inte heller meningen. Jag gav igen därför att Vissa Andra har de senaste måltiderna talat om avföring respektive kräks. Vi hade också en sörpeltävling. Jag vann, för jag sörplade ljudligast.

Det var efter sörplingstävlingen som vi kom ihop oss. (Anna är lite dålig förlorare.) Vi diskuterade smörgåspålägg. Anna hävdade bestämt att ost och kaviar inte är gott på samma macka, jag hävdade motsatsen. Så nu behöver vi din hjälp att lösa tvisten!

Kolla in frågan här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar… Klicka i ditt svar och hjälp oss, snälla du!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »