Posted in Böcker, Familj, Krämpor, Personligt, Trams, Vänner, tagged a-kassan, aktivitetsrapport, apparat, arbete, Arbetsförmedlingen, arbetslös, arbetslöshetsregler, astung ryggsäck, ärlig, babbla, bank, bättre, bekant, berätta, bil, bitter, bjuda, bläckfisk, deltidsjobb, deppa ihop, duscha, ensamt liv, erkänna, ersättningsdag, Facebook, fantisera, föreläsning, fel, figur, fikadejt, fippla, fly, foto, fräck, gå hemma, gå ner sig, god, grönsaker, grovt bröd, ha arbete, halta, hamn, hårdnade regler, humor, idé, indisk peng, inget stöd, inkomst, inte bra, inte granne, intresseklubben antecknar, Jag heter inte Miriam, jobb, jobba ideellt, kalkon, klä på mig, klä på sig, knåpa ihop, Konditori Fågelsången, konto, kritik, kund, kvitto, läsa, läshögar, läsperiod, ledig hand, lift, litteratur, locka sig, loser, LundeQ, macka, mes, mobiltelefoni, motivation, mynt, nytt, nyttig, orange, original, paraply, parkering, personal, Philadelphiaost, prata, räkna, regel, regn, retur, rolig, shopping, skönhet, skriva ut, skrivuppdrag, skymta, släkt, smitta, snigg bil, spännande resor, spoiler, städa, stänga in sig, stryka, sysselsätta kropp och hjärna, tacka nej, tant, text, tid, tips, träd, tråkig, tröttna, trist, tulla på, tvätta sig, upplysa, Uppsala slott, Uppsalanyheter, Ussuss, ut, verkligheten, vill arbeta, vräka ner, wienerbröd, Willys, yoghurt on 26 augusti 2014 |
2 Comments »
Ett utlämnande inlägg.
En del tror säkert att det är jätteskönt att gå hemma och vara arbetslös. Man behöver ju inte klä på sig, knappt tvätta sig, och man kan sova heeela dan. HA! FEL! Reglerna har hårdnat rejält sen ett år tillbaka i och med att man måste söka massor av jobb och sen redovisa dem. Fast det tycker jag är bra – man ska söka massor av jobb och redovisa sina sökningar. Men frågan är om nån på Arbetsförmedlingen läser mina och alla andras aktivitetsrapporter. Jag hör aldrig nånting från dem och jag får inget som helst stöd därifrån. Det är ett ganska ensamt liv.
Det är ett ganska ensamt liv, det att vara arbetslös.
Jag tror i alla fall att de allra flesta som är arbetslösa vill jobba. Den uppfattningen verkar inte delas av regeringen och dess förlängda armar a-kassan och Arbetsförmedlingen. Idag tvingades jag tacka nej till ett skrivuppdrag bara för att arbetslöshetsreglerna är så hårda. När reglerna säger att en timmes jobb, lite drygt, i månaden (utslaget genomsnitt) är ett deltidsjobb och man förlorar ersättningsdagar på detta, då är nåt fel. Jag tillhör gruppen som vill jobba – om än bara en timme, drygt i månaden – men det får jag alltså inte. Inte om den här arbetslöshetsperioden blir lång. Då behöver jag alla mina ersättningsdagar. Det vill säga de dagar jag har kvar. Förra hösten fick jag tulla på innevarande periods dagar eftersom jag var arbetslös i tre, nästan fyra månader, då…
Det är lätt att stänga in sig…
Det är lätt att stänga in sig, deppa ihop, gå ner sig. Vänner och bekanta och familjen och säkert släkten också tröttnar på en sån loser som jag. En del tycks tro att det smittar. Att vara loser, vill säga. Tror jag. Det behöver inte vara så. Det är lätta att fantisera ihop att man är en trist och tråkig figur som aldrig har nåt roligt eller nytt att berätta om spännande resor hon gör eller så. (HJÄLP SÅ BITTER JAG LÅTER!!!)
När jag inte letar eller söker lediga jobb försöker jag sysselsätta såväl kropp som hjärna. Städning och strykning är bra saker att ägna sig åt. Och så läser jag. Just nu är jag inne i en riktigt rejäl läsperiod. Tur att jag har många böcker i mina läshögar! För övrigt hoppas jag att Intresseklubben antecknar att jag duschar och klär på mig varje dag.
Idag tittade jag bara på romaner.
Det är inte bra för mig att fly. Jag måste locka ut mig i verkligheten – även om det så innebär att ta bilen till Tokerian. För det gjorde jag idag, jag erkänner… Skälet var att jag skulle handla så mycket och regnet bara vräker ner. Eftersom jag inte är nån bläckfisk fanns ingen ledig hand som kunde hålla nåt paraply. Besides, paraplyer är ju för mesar, remember? På Tokerian fanns det inga mesar idag, men som vanligt en del original. Bland annat hade en personal en föreläsning om yoghurt för en kund. Och så upptäckte jag till min fasa att familjen Ussuss har hittat hit! Mamma Ussuss och två av barnen Ussuss mötte mig redan i entrén. USS! (Familjen Ussuss heter förstås nånting annat och bor definitivt inte granne med mig.)
En indisk peng, värde två nånting, kom i retur.
Sen fortsatte jag ner till stan. Lyckades hitta parkering vid hamnen och haltade upp till banken med en astung ryggsäck. På banken stod jag en god stund och hällde mina mynt i en apparat. Apparaten räknade ut att det blev hela 762 kronor och en indisk peng. Den indiska pengen kom dock i retur. Jag fick ett kvitto av en tant som jobbade där, för apparaten klarade bara att räkna, inte att skriva. Pengarna kommer in på mitt konto i morgon.
Det blev lite tid över före min fikadejt, så jag åkte upp till LundeQ i Forumgallerian och tittade på böcker. Jag köpte inga. Faktiskt! Men jag var fräck/ärlig och sa till personalen att deras tips angående boken Jag heter inte Miriam var en spoiler… De tog till sig min kritik, men sen vet jag ju förstås inte om de skrev om texten på tips-lappen eller inte.
Pe fipplar med sin mobil och wienerbrödet kallnar.
Tio i två anlände jag till Fågelsången. Fem minuter senare dök Pe upp i sin snigga bil som är orange. Naturligtvis pratade han i sin mobil. Pe pratar jämt i sin mobil. Nästan. När han inte fipplar med den och ska visa nån fin bild eller nånting från Fejan – jag finns ju inte på Fejan och Pe tycker att han bör upplysa mig ibland.
Idag var Pe den av oss som har jobb. Alltså var det han som bjöd på fikat. Pe själv tog wienerbröd, medan jag valde en nyttig macka med kalkon och Philadelphiaost och grönsaker på grovt bröd. Den var god också, mackan.
Nyttig och god macka.
Vi babblade i två timmar, nästan. Det kändes bra. Jag ska försöka åstadkomma ett par artiklar till UppsalaNyheter. Där jobbar vi alla ideellt och då kan det vara svårt att få motivation när det man mest behöver är en inkomst. Men det är bättre att jobba ideellt än inte alls. Jag har några idéer och jag tror att Pe köpte dem.
Pe gav mig lift till hamnen i sin orange skönhet. Jag ska ta några kontakter framöver och försöka knåpa ihop nånting. And, by the way… Slottet står kvar.
Uppsala slott står kvar och skymtar bakom trädet.
Livet är kort.
Read Full Post »
Mera schlager! När jag började skriva på det här inlägget var det ännu lördag förmiddag. Jag tittade på SvT:s webbplats om Melodifestivalen för att kolla kvällens startfält. Jag tittade på fotot. En del ansikten är helt nya för mig, andra… Jag noterade att Marie Bergman har kvar samma gamla hatt, Sanne Salomonsen är lika hårdsminkad som sist hon poppade upp på tv och att Magnus Carlsson ler samma breda leende som förr. Frågan är om hatt, smink och leende för dem vidare eller faktiskt deras talanger och färdigheter…
Gå till Toffelprofilen
