Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘städare’

Ett inlägg om sysselsättning.


 

Flatmopp

”Niklas” fick moppa gratis.

Idag läste jag en riktigt bra och intressant artikel i UppsalaTidningen – senaste numret med artikeln hittar du här – signerad Fredrik Dahlström. Ja, den är så intressant att jag gärna själv hade skrivit den. Bra är den för att den tar upp nåt angeläget och riktigt sjukt fel: det här att arbetslösa får jobba gratis, det så kallade fas 3.

Det sägs att tanken med fas 3 är att hjälpa arbetssökande att komma in på arbetsmarknaden. En väg till jobb, alltså. I artikeln i UppsalaTidningen berättar ”Niklas”, alias en Uppsalabo i 40-årsåldern med småbarn, om sina upplevelser som fas 3-deltagande städare hos företaget Svensk Kommuntjänst AB. ”Niklas” säger att han fick fem minuters introduktion och sen hink och svabb.

OK, hur svårt kan det vara att städa trappor?

undrar du kanske. Ja svårt och svårt… Har man varit arbetslös länge (det har man när man hamnar i fas 3) behöver man ordentlig introduktion OCH handledning. ”Niklas” fick inte handledning heller. I hans arbetslag ingick inte ens nån ordinarie personal. 

Enligt reglerna för fas 3 ska arbetet inte ersätta ordinarie personal som ju får lön för jobbet. Samtidigt ska ett fas 3-jobb var så arbetslikt som möjligt. Enligt verksamhetschefen Kjell Karlsson vid Svensk Kommuntjänst AB har en handledare från företaget varit på plats. Vidare menar han att ”Niklas” med flera inte har ersatt ordinarie arbetskraft eftersom de utförde ett tillfälligt uppdrag. Men hur tillfälligt är ett uppdrag? Företaget får ju hela tiden just uppdrag. Och om man anlitar en underleverantör, i det här fallet ett gäng fas 3-människor, bör man väl betala den leverantören? Jag förespråkar nämligen lön för utfört arbete, gör inte du? (<== retorisk fråga)

Fas 3-städarna blev alltmer missnöjda , men fick bara mer städjobb. Och så fick de höra att de var omotiverade. Hot om utebliven ersättning (aktivitetsstöd eller försörjningsstöd är det nog som avses, även om det står a-kassa i artikeln. Jag tror inte att man får a-kassa i fas 3.) kom också från företaget. Genom att meddela Arbetsförmedlingen/motsvarande instans att deltagarna inte sköter sig kan deltagarna bli av med de futtiga pengarna som aktivitetsstöd och försörjningsstöd (existensminimum) ger.

Knuten näve

Man utsätts för hot om utebliven ersättning redan från början.

Just dessa hot är man utsatt för redan i början som arbetssökande när man får a-kassa – trots att vi är många som har betalat vår a-kasseavgift varje månad i hela vårt yrkesverksamma liv (även när vi är arbetslösa – och får ersättning från… a-kassan…). Visst är det bra med en viss press på sig att aktivt söka jobb, men jag är väldigt less på att det hela tiden förutsätts att man är ute efter att lura till sig pengar och sko sig på systemet. Det är liksom inte värt det. Min a-kassa är mindre än en tredjedel av den lön jag hade på min senaste visstidsanställning. Aktivitetsstöd och försörjningsstöd är ännu lägre. Vem kan leva på detta i längden? Inte nog med att det är förnedrande och socialt isolerande att gå utan jobb länge, det är förödande för ens ekonomi. De ynka slantar man får i ersättning är inte värda att försöka lura till sig, de räcker ju inte. Jag vill dessutom påminna om att a-kassan inte är höjd på 13 år.

Det finns bra företag och empatiska arbetsgivare som vill ge människor en chans. Gynna dessa! Men straffa de företag som skoningslöst utnyttjar människor i en utsatt situation! Vidare efterlyser jag bättre kontroll av företag som erbjuder fas 3-jobb. Och ansvaret för den kontrollen borde rimligtvis bäras av Arbetsförmedlingen, som ju är den gemensamma nämnaren i detta.


Känner du till nåt bra företag/organisation som ger långtidsarbetslösa vettig sysselsättning utan att utnyttja dem för gratisjobb? Tipsa gärna i en kommentar nedan!

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Onda flickorMan skulle kunna tro att en bok med titeln Onda flickor handlar om Fästmön och mig. Men Anna är som bekant jättesnäll och jag är snäll då och då. Punktvis. Snällast av alla är FEM som lät mig få hela åtta böcker efter att hennes kollega hade rensat i sina bokhyllor. Den här boken av pseudonymen Alex Marwood var en av dem. Tack FEM!

En sommar på 1980-talet döms två unga tjejer för mord. Och det är inte vilket mord som helst – det är ett barnamord, ett mord på en liten flicka. Nu har de avtjänat sitt straff. Båda har fått nya identiteter. Av en olycklig slump möts de igen 25 år efter mordet. En av dem är journalist och ska skriva om otäcka attacker på kvinnor i semesterort. Jobbet leder henne till en städare med en notoriskt otrogen sambo.

Det här är två ruskiga historier i en och samma bok. För dels får jag som läsare berättat för mig om de händelser som leder fram till att en liten flicka dör, dels sker det nya otäckheter i nutid. De senare händelserna är de nu vuxna kvinnorna inte skyldiga till, men de är och blir i allra högsta grad inblandade. Till sist är de enda som kan skydda dem de själva.

Toffelomdömet blir det högsta. Det här är en skickligt uppbyggd historia, full av överraskningar. Just när man tror att man vet vem som är den skyldiga… Tja, du fattar…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Ett litet påpekande, dock:
 Pocketomslaget är läskigt och snyggt, men om det ska föreställa de två mörderskorna och deras offer är det väldigt fel – offret var bara fyra år. Som synes ovan är de tre personerna man anar på omslaget betydligt äldre än fyra.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jepp, världen snurrar och vi med den. Då kan man inte sitta i sin lilla glasbur (jag har glasväggar och dito dörr i mina båda kontor på jobbet, så det är mig själv jag åsyftar är det bäst att tillägga så Nån inte tar åt sig) utan att följa med. Och härmed inbjuder jag dig att följa med mig ut på en sväng bland våra medier. Frivilligt, förstås.

  • Fler personalminskningar till våren. Framtiden ser allt annat än ljus ut. Nästan vart fjärde svenskt företag aviserar personalminskningar redan i vår. Förskräckligt både för dem som blir av med jobben och för dem som blir kvar – och som kanske tvingas jobba ännu mer…
  • Tågkvinnans åtal kanske hävs. Såväl media som tågoperatör, SL och folk i allmänhet tycktes redan i förväg ha bestämt sig för att den kvinnliga städaren hade snott tåget på Saltsjöbanan och körde in i huset. Nu backar en del, bland annat på grund av viss teknisk bevisning. Och det är väl en jävla tur! Hur tänker folk som dömer nån i förväg? Är vi inte oskyldiga tills vi är dömda? Städaren har för övrigt inte ens kunnat höras, hon har varit för sjuk. Visst, hon kan vara skyldig, men… För övrigt tycker jag att tågoperatörer med flera borde fokusera på tåg som inte går igång – med eller utan städhjälp…
  • Nästa bror Obama gör politisk karriär. Den här gången handlar det om Malik Obama, halvbror till Barack, som ska kandidera i ett guvernörsval i Kenya i vår. Malik säger sig vara inspirerad av Barack.
  • Två av 100 kvinnor luktar inte. Detta visar en undersökning som har gjorts i Storbritannien. De luktfria kvinnorna har en speciell gen som gör att de inte luktar svett. Och syftet med denna undersökning var..?
  • Anställd outsourcade arbetsuppgifter. Eh… ja… man tror inte att det är sant, men… En amerikansk mjukvaruutvecklare lät kinesiska konsulter utföra hans arbetsuppgifter. I stället surfade han på nätet. Mannen, som jobbade mycket hemifrån, tjänade hundratusentals dollar om året. Kineserna fick 50 000 dollar per år. Affärsidé..? 
  • Miljöpartiet vill öppna möten där man pratar om vård. Ha ha ha, vem vill gå på dem? Inte ens de förtroendevalda, för till och med ersättarna skickar ju ersättare ibland. Och hur ska gemene man kunna gå på såna möten, när de flesta jobbar på vardagarna? Hur många vanliga dödliga besöker till exempel fullmäktige, vars sammanträden är öppna för allmänheten? Typ två – varav en vanligen är påverkad av nånting. (Har sett det själv.)


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag gjorde jag det – och det var länge sen. Jag tappade humöret. Allt skit och elände kom på en och samma gång – bara för att jag var för trött och för att min tid inte räckte/räcker till för det jag tänkt mig. Det blev ungefär Rullgardin ner.

Hela förmiddagen gick åt till att S skulle flytta mina datorer inklusive profiler samt göra vissa installationer. För naturligtvis krånglade det. Stordatorn gick bra, lilldatorn gick… tja, jag vet inte. Före och efter förmiddagens möte satt jag bredvid och skrev på S:s  kommando in användar-id och lösenord. Medan S grejade satt jag och tittade. Jag kunde inte stå eftersom hälen började göra vansinnigt ont efter tre vändor i trappan, typ. Nej, jag gillar INTE att ha två kontor! Jag blir arg bara jag tänker på det. Fast det hjälper ju inte…

 

Dessutom slog jag i magen i mitt ena skrivbord så hårt att jag trodde att jag skulle svimma av smärta och rinna ut i Uppsala blodbad. Ingetdera hände. Stackars S blev alldeles förskräckt och det hela slutade med att S fick mitt lösenord för att greja med den ovilliga lilldatorn medan jag äntligen mitt på dan kunde börja jobba vid stordatorn.

Under lunchen blev det macka medan jag filade på skrivuppdrag, trycksaksjobb och en och annan nyhet. Ajfånen hade gått varm under mötet med en massa mejl och till sist var jag tvungen att i lite skarpa ordalag, men ändå inte otrevliga, att be avsändarna att snälla sluta mejla mig eftersom jag satt i möte och inte hade tid att svara och att jag dessutom inte visste när jag skulle få tillgång till en dator så att jag kunde besvara mejl därifrån. Det blev tyst. En stund.

Jag tuggade i mig min kartongmacka medan jag skrev och smulade i tangentbordet. Då knackade städarna på och ville städa. Det behövdes verkligen, men jag bad att få avsluta det jag höll på med först. Stress, stress! Snälla städkillarna torkade till och med av mitt skrivbord från föregående talares kontorsinnehavares klet. Sen kunde jag jobba en stund igen. Trodde jag.

Ajfånen svischade till och jag fick veta att jag skulle ha hämta bilen från verkstan en timme tidigare. Bara att kasta sig iväg i lånebilen och byta in den mot en servad Clark Kent* iförd vintertofflor**. Inga fel mer än ett trasigt parkeringsljus hade de hittat, tack och lov! Och hejåhå, 1 700 spänn fattigare!

Klockan 14 blev det ytterligare en stund för mig att jobba. Jag bokade in lite folk och möten (bland annat ska jag ha lönesamtal med prefekten på institution 2 i morgon efter lunch…) la ut en nyhet på två språk och hepp! så var klockan 14.55 och jag skulle ha dragit iväg med M på en gnällfika halv tre. Nåja, M satt med sina siffror och sin räkneapparat och hade fullt upp. Men det blev en skön och bra gnällfika, ibland måste man få spy ur sig om tillvarons förtretligheter, motigheter rent generellt och människor som inte varken kan stava till service eller ens agera det. Men att hitta fel hos andra går bra! Irriterande!

Jag kom iväg sent hem och kände mig lite mer stressad eftersom jag visste att kära Fästmön skulle göra nån god mat. Men jag var tvungen att hiva in däcken i kallförrådet först och blev både skitig och trött och fick ännu mera ont i magen av lyften.

En tidskrift och fyra fönsterkuvert låg och väntade hoppfullt på mig i postboxen hemma. Två fönsterkuvert slängde jag, för det ena var från ett företag som ville att jag skulle köpa en tjänst jag redan har hos ett annat företag, det andra var från ett låneinstitut som lovade mig guld och gröna dollar skogar. Nej tack, jag behöver inte låna pengar! Men jag satte mig och betalade de övriga räkningarna i de andra två fönsterkuverten en plus tre stycken. Tjolahopp! 

Halvt ihjälsvulten kastade jag i mig Annas goda mat så jag sölade ner skjortbröstet framsidan på t-shirten. Såg förskräckligt ut! Efter att ha såsat en stund slängde jag mig äntligen in i duschen, smutsig och jästrig, med flottigt, stripigt hår. Som grädde på moset lossnade det trasiga duschmunstycket och sprutade ner hela duschrummet, typ medan jag VRÅLADE på Anna

Kom och hjälp mig!

För när jag skulle ta bort silvertejpen som delvis hade lossnat, satt andra delar av den fast som med superlim. Det var då jag tappade humöret. Anna kom med en sax, men allting var blött, även jag och mina fingrar, och det tog eeevigheter innan jag gjort en ny, temporär lagning och kunde avsluta min hygienstund. Jag var så ilsken att jag var högröd i ansiktet och det måtte ha sett ganska roligt ut i kombination med min vita, nakna kropp, för Anna hade svårt att dölja skrattet. Och nu, kära läsare, när jag skriver dessa rader en halvtimma senare, skrattar jag också. Lite grann, i alla fall…


*Clark Kent = min lille bilman

**vintertofflor = vinterdäck


Livet är kort.

Read Full Post »

Tänk att vi kunde sitta ute igår kväll! Inte ett dugg frös jag heller – tills jag klev av bussen hemmavid. Då kände jag hur kylan hade bitit sig fast i mig. Det är som om mitt inre termostat inte riktigt fungerar, för Lisa satt med jacka och två filtar på sig till sist igår kväll, jag tog på mig tröjan strax innan det var dags för hemfärd. Det är väl allt underhudsfett, när man är tjock fet har man rikligt med sånt. När jag kröp under täcket igår kväll var jag emellertid genomfrusen och så kall att det bara blev ett kapitel läst i Eld. Men det var nog bra, för jag släckte inte förrän vid midnatt, nånstans. Det var för många saker som snurrade i huvudet.

Jag borde ha tagit till filten jag också igår.


I morse vaknade jag varm om näsa och kropp,
men för den som är intresserad – andra kan ju skita i att läsa – nös jag fyra (4) gånger när jag satt på toa. Håller bestämt på att bli förkyld – och det var länge sen. Sist blev det ju bara nån töntförkylning. Vilken tur att jag tittar på ett paket ingefärskarameller! Jag tror nämligen på att dessa kan stoppa en förkylning, så jag får väl börja knapra. (Fast nu när jag sträckte mig efter paketet var det tomt… Varför sparar jag på tomma karamellaskar? Idiot!)

Funkar att mota förkylning med.


Det var fyra grader vid sex-tiden
när jag klev upp. Mötte H på väg till garaget och han skulle cykla som vanligt. Särskilt påpälsad var han inte, men han tyckte att det var kallt och höstlikt. Massor med bilar var det på väg till jobbet, vilket indikerade att jag var senare än vanligt. När jag anländer till jobbet har jag ett par saker som jag bara måste göra (annars går det dåligt för mig under dan…) och de sinkar mig ytterligare. MEN… i alla fall är en av dem guld värd. Jag måste

  1. gå in genom ”karusellen” i entrén, inte nån av dörrarna
  2. hälsa på åtminstone en av städarna

Naturligtvis är det hälsningsceremin som är viktig! Jag har uppfattningen att alltför många inte ser städarna. De är osynliga för vissa. Skulle tro att det beror på att somliga sätter sin näsa i vädret och ingenting annat. Vi har flera gäng städare som jobbar ett par veckor i taget på ett ställe, för att sen jobba på ett annat ställe på området. Det tror jag är bra både för dem och för oss kontorsråttor. Det skulle nog bli urtråkigt att städa samma kontor dag ut och dag in. Inte särskilt bra städat heller, tror jag. Nej, omväxling förnöjer! Men naturligtvis har jag ett favoritgäng, det som anförs av JJ, som brukar förse oss med hembakade bullar och karameller då och då. JJ påminner jättemycket om Margit, som städade på min första arbetsplats. Margit kunde också lämna påsar med kaffebröd åt oss. Sen fick hon cancer och gick bort – hastigt och alldeles för ung. Somliga älskar Gud så mycket att han hämtar hem dem tidigt. Och Margit var en av de vänligaste människor jag har mött!

Har jag ringt doktorn om hälen? Nej. Igår hade jag för mycket att göra, men kanske gör jag ett försök idag. Bara det att jag lär vara lite på språng idag och då är det svårt att prata med doktorn. Jag har fått OK och tack för sidorna på webben som jag gjorde igår, men nya väntar förstås. Sen har jag slängt ut en förfrågan om en intervju med en sektionsledare vars gäng har varit på planeringsdag. Det märks att det saknas ett kitt här i huset! Ett sånt kitt som den gamla personaltidningen var. Men jag kör stenhårt med intranätet och de flesta som kommer med tips på vad de skulle vilja läsa där får sina önskningar uppfyllda. Det är viktigt att känna att man hör ihop!

Roligast idag blir lunchen med ”Lisbeth”. Jag förväntar mig stora och många flatskratt (ja, det är jag som skrattar åt ”Lisbeths” roligheter) och skvaller. Efter jobbet ska jag göra en avstickare in i industriområdet och åka på stoljakt åt Fästmön. Det finns en historia bakom detta som jag GÄRNA hade velat visa upp i rörliga bilder, men det finns inga såna. Dessutom lovar jag att jag hade blivit huvudamputerad om jag hade visat detta på en blogg nära dig…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja, nu börjar det dra ihop sig – till välförtjänt ledighet. Jepp, jag tycker att jag har förtjänat fyra veckors semester efter nästan ett års heltidsarbete. Ett arbete som jag hoppade på direkt efter en tvångsledighet på två år och åtta månader. Tro inte för ett ögonblick att jag har glömt svåra tider och hur lätt det är att hamna där igen. Jag har lärt mig den hårda vägen, det har kostat och jag är helt klart en annan person idag. Fast en del sidor av mig förändras aldrig. Försök inte att uppfostra en person som redan är vuxen – i alla fall inte mig!

Bilden tagen i ett annat arbetsliv, men t-shirten är densamma som jag har på mig idag.


Det regnar just nu, morgonen är grå.
I morse fick jag fara upp vid femtiden får då hade jag besök av några skator på ballen* – nej inte vissa puckon utan fåglar, alltså. Vi fågelskrämmor låg ju och försökte sova. De estimerade uppenbarligen min lilla blanka midsommarstång, så jag fick ta in den. Idiotfåglar! De sprang omkring på både räcket av metall och mitt bord. Men människor kan som sagt också vara puckade. I morse var det nån som var ute med sin unge före klockan sju. Klart att barnet inte var så tyst. Inte föräldern heller. Nej, hänsyn vet inte folk hur det stavas! Jag och Fästmön var ju uppe, men det verkar som om resten av gården har semester.

I morse hasade jag in på jobbet. Mötte en kollega från institution #2 och h*n ska jobba en vecka till… Det lät…. tungt… Men ännu tyngre tyckte jag att det lät när jag pratade med en av städarna som har haft tre veckors semester – med detta skitväder. Jaa, man kan ju på sätt och vis lika gärna jobba när det bara regnar och regnar…

Igår kväll lagade jag middag – grillad kycklingchorizo med bröd och räksallad – till mig och Anna. I kväll ska hon slippa min matlagning, för vi ska ner på stan och fira vår semester med en riktigt god middag! Vi har några favoritställen och nu ska vi till stället där vi intog vår förlovningsmiddag – det blir fyra år sen i november.

Gårdagskvällen var ganska slow. Hemmadatorn åkte lite av och på, för det åskade en stund och man vet ju aldrig… Jag tog en välbehövlig dusch och tvättade mitt förskräckliga hår – har noterat att jag ska till frissan på måndag, tack och lov! Men jag vet inte om det hjälper, hår speglar ju hur resten av kroppen mår.

Vi passade på att kolla på ett par TV-deckare som jag hade spelat in på DVD:n. Först ut var sista delen av Kommissarie Thorn: Sömntuta. Den gillade vi skarpt båda två, riktigt läskig historia. Sen blev det onsdagskvällens Tyst vittne – med betoning på Tyst. Det tog över en halvtimma för TV4 att få nåt ljud… Riktigt dåligt! Den som vill se reprisen kan göra det på Sjuan på lördag kväll klockan 20. Tyst vittne är en väldigt bra serie för övrigt! Och otäck, förstås.

Helgen då? Vi är tre i familjen som firar i kväll – Anna och jag semester, somliga nånting helt annat – men i morgon strålar vi samman i Himlen för att fylla på lite förråd och så. På söndag blir det inget tavelköp av olika skäl, så vi får hitta på nåt annat.

Sen är det då första semesterveckan… På måndag eftermiddag blir det alltså hårklippning för min del och på onsdag är vi ett gäng som ska fara ut till Thuns för att shoppa loss. Vi stannar nog i Himlen ett par dar, men på torsdag åker jag hem för att stäääda. Och nästa fredag blir det en helgtripp ner till Metropolen Byhålan för att hämta hit mamma. Fyra veckor går fort och när mamma sen är tillbakaskjutsad hem till sig återstår en och en halv semestervecka som bland annat inkluderar Pride, förstås!

Med tanke på att det är fredagen den trettonde idag, förutspådde vi alla möjliga trista scenarier inför semestern: nån dör, nån strular, nån blir sjuk och nån får spel. Men har jag överlevt Inferno ska jag väl överleva Purgatorio och klara av nya tråkigheter. Bara att vara inställd på det.

Var rädd om dig idag! Och alla dar!!!


*ballen = balkong

Read Full Post »

Ibland blir i alla fall jag väldigt varm i hjärtat. Det är till exempel såna gånger som nån gör det där lilla extra. Det lilla extra som absolut inte ingår i nån som helst arbetsbeskrivning utan man gör det bara för att.

Idag gjorde en av våra städare det där lilla extra. Vilken gullig människa!

Lappen har Ju ju förstås inte skrivit själv. Ju ju gjorde bara det där lilla extra ändå.


Och när Ju ju kom
och vi tackade blev Ju ju så glad att vi fick en påse till! (Så ja, jag erkänner! Jag tog två bullar!)

Read Full Post »

Older Posts »