Lever (äter jag inte, men gör)

Ett lördagsförmiddagsinlägg.

---

 

Klockan är efter åtta. Bilden visar dessutom hur många After eight jag åt igår. Många…

Ja, som rubriken säger, lever äter jag inte men gör. Jag gissar att många har saknat mig eftersom jag inte har bloggat sen igår morse (<== ironi). Jag har haft fullt upp med att leva, det vill säga kämpa för tillvaron och även njuta av den. Nu är klockan… efter åtta och jag tar mig en liten stund vid datorn innan jag ska rusa vidare i livet.

Det blev en liten sovmorgon i morse, även om somliga i huset tycktes leka stamrenovering. Jag mindes nattens dröm och rekapitulerade den. Den involverade hundväkteri åt okänd kollega, lera samt löpning. Det enda jag kan tänka mig i detta är hundväkteri, resten begrep jag inte.

Men det var fredag igår och mitt goda humör tycks rinna ut med sanden i timglaset. Jag jobbade stenhårt med det jag fått veta ska prioriteras. Ända fram nådde jag inte igår, men det finns ännu tid kvar. Runt omkring oss får NK* och jag mycken verbal uppskattning. Min chef på distans stöttar på helt rätt sätt. Resten kan jag inte säga mycket mer om förrän jag har deltagit i ett samtal på onsdag eftermiddag. Samtal. Vad Det Nu Innebär… Till dess får jag finna mig att jag inte sover så bra, nåt som i stället ger tid för mer läsning i arla morgonstund. För att peppa mig själv iklädde jag min favvo-tischa igår också. Den får jag känna mig lagom kaxig i. Och nya, spännande konstellationer igår gav vid handen att naturvetare faktiskt är rena kulturknuttarna. Trevligt med utbyte av boktips vid gofikat!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag lämnade byggnaden en kvart före ordinarie arbetstids slut, men jag hade ju jobbat in den tiden på torsdagen. Tog en annan väg hem och plockade upp Fästmön på vägen. Vi åkte och fyndade vin och gott att äta. En del försvann ner i våra magar igår, annat kanske åker ner idag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu ska vi hasta iväg på nya äventyr. Den här helgen är fullt intecknad och omfattar förutom vissa ärenden, även födelsedagsfirande och museibesök med mera. Jag hoppas att DU får en riktigt bra helg! Du får gärna lämna en hälsning i en kommentar. Bloggen finns nämligen fortfarande kvar, men se Twitterkontot är jag på väg att avsluta. På Twitter finns nämligen bara konstiga människor, nästan, förut Lisa och Inger. 😆

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Etthundra mil

Ett litterärt inlägg, skrivet med fel brillor på näsan.

---

 

Ungefär 50 sidor hade jag sparat i Jojo Moyes bok Etthundra mil till denna lördagsmorgon. Att börja en dag med kaffe och en bok på sängen är bland det bästa jag vet. Jag får känna mig lyxig en stund och jag motar bort alla orostankar. Boken lånade jag av Annas snälla mamma. Vi är båda storläsare av Jojo Moyes böcker, nämligen, och när en köper kan den andra låna utan att behöva köpa ett eget exemplar. (Jag tvingade även på min egen mamma att läsa en av författarens tidiga böcker under mellandagarna. Hon var inte fullt lika imponerad.)

Boken handlar om Jess som kämpar för att få tillvaron och ekonomin att gå ihop sen hennes man har stuckit (hem till sin mamma!). Makens son Nicky bor hos henne liksom den gemensamma dottern Tanzie. Nicky hittas halvt ihjälslagen av skolkamrater. Tanzie är mattegeni. En dag öppnar sig möjligheten att Tanzie skulle kunna slippa gå på samma dåliga skola (och gå samma öde till mötes som brodern, att bli mobbad). Problemet är bara att den lilla familjen, inklusive hunden Norman, måste ta sig till Skottland. Som av en händelse – och tillfälligheternas tillfällighet – finns det goda människor i tillvaron, trots att vissa av dessa goda människor inte helt har hållit sig inom lagens gränser… Ed erbjuder sig att skjutsa dem i sin bil.

Det här är till största delen en reseroman. Den är nästan filmiskt skriven och jag kan mycket väl kunna tänka mig att den skulle funka på bio. Som så ofta skriver författaren om människor som har det tufft. Och som vanligt blir allt bra i slutet. Ja, en feelgood-bok, alltså. Det kan låta banalt och många tycker säkert att storyn är banal. Själv anser jag att den är lite för förutsägbar. Men ändå… Jag gillar boken! Jag gillar att det finns människor som har det svårt och som får det bättre. Människor, som vågar följa sina drömmar och som hoppas på mirakel. Mirakel, som faktiskt inträffar i vissa fall…

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tårta och paket

Ett gott inlägg.

---

 

Den var gudomlig!

Det blir bättre. Det BLEV bättre den här dan. Vi kämpar och kämpar på olika sätt, men vilken tur att vi har medmänniskor vi kan få energi av. Och att få vara en medmänniska och ge lite kraft tillbaka när en har. NK* och jag är som två bokryggar som lutar sig mot varandra. Jag ser hur NK sliter så ögona blöder, NK ser hur jag lider. Att bli sedd är gott, att få en skjortaxel (<== NK:s) att blöta ner när tårarna inte går att hejda är… inte alla förunnat. Att få en kram av en kollega (E) som redan blivit en vän. Att få höra snälla saker, få veta att en duger och mer därtill är så stort att bröstet sprängs av känslor. Det är bara att konstatera att den är lyckligt lottad som får vara bland goda arbetskamrater och de finaste vänner. TACK! Inte konstigt att den som inte har det så blir grym, elak och bitter. Jag har själv varit där, jag vet. Några tårar får du därför inte se, utan titta i stället på tårtbiten jag åt idag. En helt underbar dröm med smak av päron och med gudomlig choklad utanpå…

Vad gör väl en bensinräkning om den samsades med ett mjukt kuvert och ett blått paket om platsen i postboxen?

Oväntat och gott stöd även på annat sätt under dan i kombo med spännande saker från gamla, goda vänner i postboxen… Är jag bortskämd, eller? I lådan låg en bensinräkning och till och med den gjorde mig glad – jag har råd att ha bil! Och Antiktidningen, ett magasin att drömma med. Men där fanns också ett kuvert med mjukt innehåll från IZ och ett blått paket från FEM. TACK  båda, jag sparar förstås till julafton!!!

 

Mörkret har nu sänkt sig över New Village. Men det är ett annat sorts mörker än det som var igår. Det är ett mörker där jag njuter av tårtor och paket och där jag vet att jag är omtyckt och älskad för den jag är – eller trots att jag är den jag är.

 

 

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Decemberböcker från Månpocket… och önskelistan

Ett litterärt inlägg.

---

 

Ja fan, det är ju december och jul nästa månad. Idag trillade det in ett meddelande från Månpocket via My Newsdesk i inboxen. Självklart passade jag på att kolla efter julklappar! Här kommer ett axplock färska pocketböcker:

Lejontämjaren av Camilla Läckberg
Den nionde delen i Fjällbackaserien handlar om en hästflicka som försvinner spårlöst. När hon återfinns visar det sig att hon utsatts för ofattbara grymheter. Patrik Hedström och hans kollegor fruktar att hon inte är ensam om sitt öde. Samtidigt håller Erica Falck på att gräva i en gammal familjetragedi. En kvinna dömdes för mordet på sin man, men det är något som inte stämmer. Och det verkar som om det förflutna kastar sin skugga över nuet.
Jag har självklart läst Lejontämjaren och vad jag tyckte om boken kan du läsa här.

 

Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarity
Tänk dig att din man hade skrivit ett brev till dig, ett brev som bara får öppnas efter hans död. Föreställ dig också att brevet innehåller hans djupaste, mörkaste hemlighet. En hemlighet som kan förstöra inte bara det liv och den familj ni har byggt tillsammans, utan också andras. Tänk dig att du hittar det här brevet när din man fortfarande lever…
Det här är en bok som jag inte har läst, men som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att önska mig i julklapp…

 

 

Millie Birds bok om döda saker av Brooke Davis
Millie Bird är sju år gammal och har hunnit lista tjugosju föremål i sin Bok om döda saker när hennes pappa plötsligt blir nummer tjugoåtta. Vem ska nu svara på alla hennes frågor om världen? Kvarlämnad ensam i köpcentret blir Millie upphittad av åttiosexårige Karl. Tillsammans med Millies vresiga granne Agatha ger de sig av på en halsbrytande resa genom Australien, på jakt efter Millies mamma.
Den här boken har jag inte heller läst, men den verkar också vara intressant!

 

 

Helveteselden av Karin Fossum
Det här är en ny psykologisk spänningsroman med kommissarie Konrad Sejer i huvudrollen. Berättelsen handlar om att inte bara frågan om vem utan framför allt varför måste besvaras. I handlingens centrum står två ensamstående mödrar med varsin son, två familjer som på varsitt håll kämpar mot tillvarons torftighet, män som svikit och familjehemligheter som får katastrofala följder.
Karin Fossums böcker är alltid bra och den här står redan på min önskelista!

 

 

 

Livet går vidare av Karin Wahlberg
I Livet går vidare återser vi människorna kring lasarettet i 1950-talets Ekstad.
Doktorinnan Nancy Brandh väntar sitt tredje barn och förbereder flytten till nya huset, men maken Egon verkar mer än lovligt distraherad. Arbetet som överläkare är krävande och på lasarettet oroar man sig för Evelina Winnerstrand som kommit in med livshotande knivhugg i buken efter det otäcka överfallet hemma på farstutrappan. Man vet inte vem gärningsmannen är och den lugna småstaden är skakad.
Den här boken har jag läst och det tycker jag att du också ska göra! Här kan du läsa vad jag tycker om Livet går vidare. Den är mer än kärlek på lasarett.

 

När det gäller julklappsböcker har mamma och jag kommit överens om att vi ska handla dem på nätet i år. Det vill säga jag ska handla och vi båda ska önska. Tre inbundna böcker tänker jag önska mig av mamma och det blir nog Falleri, fallera, falleralla av Carin Gerhardsen, Alla kan se dig av Anna Jansson och Eldjägarna av Mons Kallentoft. Sen skulle jag inte ha nåt emot att hitta I sanningens namn av Viveca Sten, Färjan av Mats Strandberg och och och… inslagna i julklappspapper… Men nu får en behärska sig!!!

Vad önskar DU dig för böcker just nu??? Skriv några rader i en kommentar nedan och berätta!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdagssoppa

Ett inlägg om diverse soppor och andra vätskor.

---

 

Jag vågar inte närma mig denna…

Jag vet inte om jag vågar skutta upp på vågen i kväll. Torsdagar är nämligen min favoritdag på jobbet. Då serverar restaurangen stans godaste vegetariska ärtsoppa. Soppan görs på plats. Till den brukar jag sno åt mig ett par skivor av det där brödet med snorkråkor nyttigheter i och två pannkakor med sylt. Torsdagar är alltså den enda dan jag äter rejäl lunch. Närmaste kollegan, från och med nu kallad NK för det blir så långt och jobbigt annars, och jag piper ner i restaurangen. Jag tar alltid soppa och pannkakor, NK alltid nån annan rätt som serveras. Därefter intar vi ett fönsterbord. Och så babblar vi. Tänk att jag kan inte fatta att människor som för sju veckor sen aldrig hade träffats tidigare kan ha så mycket att prata om! Lunchen avslutas med en kopp go-kaffe och en hård liten kaka. Därefter inträder paltkoma. Nästan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagen har flutit på bra. Jag har mest jobbat med ett och samma dokument. Det var lite mer arbete med det än jag trodde. Utöver det har jag värjt mig mot sarkasmer, druckit kaffe som såg ut som diskvatten och kämpat mot kollegan E i Wordfeud. Människan är baske mig oslagbar!

Efter jobbet styrde Clark Kent* och jag mot Stormarknaden. Jag ska visserligen dit igen i helgen, men jag kan bara inte ta med mig minstingen, nu visserligen tonåring, till Systemet. Därför for jag dit idag och med mig hem kom tre goa italienare – ett amarone, en ny favorit och en gammal favorit. Systembolaget har för övrigt flyttat till nytt ställe på Stormarknaden. Luftigt och fräscht var det. Sen köpte jag mjölk, yoghurt och tuggummi också innan jag for hem och kånkade in allt samt betalade två räkningar, tjolahopp!

Tre italienska favoriter fick följa med hem från Systemet.

Mina stackars krukväxter skriker med torra halsar åt mig, så jag ska ta en tur med vattenkannan innan jag slår ner röven vid köksbordet för att läsa UppsalaTidningen, lokalblaskans husdjur. Framåt 22-tiden byter jag säte till bästefåtöljen för att glo på 100 Code. Och detta föranlåter mig ju att kommentera gårdagkvällens TV-höjdpunkt – Bonde söker mamma… eh… Paradise Farmen… nä… Ensam pappa söker bonde… MODUS, för bövelen!!! Modus är bland de bästa deckarserier jag har sett på senaste tiden. Modus är lite frifräsande, men bygger på norska deckarförfattaren Anne Holts roman Frukta inte. I centrum står kriminalpsykologen Inger Johanne Vik, lysande spelad av Melinda Kinnaman. Henrik Norlén spelar hennes poliskompis, men det är ännu fler bra skådisar med. Har du missat Modus har du missat mycket! För övrigt gläds jag åt att en ny säsong av serien ska spelas in. Nästa onsdag får jag njuta av nya mord i Sandhamn (nä, TV4 har inte uppdaterat infon på sin webbplats) och det är inte alltid fy skam det heller. Den serien är baserad på Viveca Stens böcker.

Jag lämnar dig med en dekal som jag fotade på jobbet idag och en fråga: har DU sett på Modus eller följer du nån annan spännande serie på TV??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Fri fart… tillbaka till 1980-talet och Power Macintosh…

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Boktoken nördar sig

 

Ett boknördigt inlägg.

---

 

Häromdan läste jag på nätet att David Lagercrantz ska skriva fler Millenniumböcker. I onsdags gick Norstedts förlag ut med att det blir ytterligare två böcker i serien. Norstedts är alltså förlaget där jag själv tänkte publicera min första bok. Men det är också förlaget som var det första att dissa mitt manus. David Lagercrantz säger att han isolerar sig när han skriver. Jag noterade att han betedde sig som om han var nysläppt från isoleringscellen när han framträdde i ett litterärt program på TV tidigare i höstas: han pratade hela tiden, även när han inte blev intervjuad.

En får väl säga att det är tur att Norstedts har David, dårå. Själv harvar jag på med andra delen i min trilogi, men jag har förstås mindre tid över att skriva numera. Överhuvudtaget har jag mindre tid över för böcker, det gäller ju läsningen också. På jobbet läser jag desto mer vad andra skriver. Mina ögon får arbeta hårt och jag kämpar fortfarande med hade hitta den rätta kombon mellan linserna och glasögon av olika styrkor. Brytningsfel är ett jävla gissel, att bli gammal i ögona likaså.

Idag fick jag en stund över och gick på tur bland några av boksamlingarna på mitt arbete. Jag tycker att böcker, allra helst gamla böcker, är så vackra. Vad tycker DU när du har kikat på mitt lilla bildspel nedan???

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Liv till varje pris

Ett inlägg om en bok.

---

 

Så. Nu har jag slagit ihop pärmarna i den sista delen i Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Örnsköldsvik, Liv till varje pris. I trilogins nästan totalt 1 500 sidor har jag följt Maj och hennes make Tomas i deras vardagsliv genom ungefär 30 år från 1930-talet och framåt. Ett stort och varmt TACK till bloggvännen Uppsalaewa för dessa ”bonusböcker”!

Liksom i de två första böckerna kämpar Tomas mot alkoholen och Maj för tillvaron, den hon håller ordning på genom matlagning och städning. Barnen blir tonårstjuriga och släktingar dör. Med familjeföretaget går det som det går, men genom alla svårigheter står Maj och Tomas ändå på nåt sätt eniga. Jag undrar om dagens par hade klarat det.

Det är nog först nu när jag har läst alla tre böckerna som jag förstår varför Kristina Sandberg fick Augustpriset förra året för Liv till varje pris. Boken är den klart starkaste i trilogin. Det är här författaren har drivit sitt sätt att skriva de här böckerna till snudd på fulländning. Den enda lilla negativa kritik jag har är att hon då och då droppar lite för övertydliga hintar om typiska företeelser för tiden hon skildrar.

Toffelomdömet blir det högsta. Jag saknar redan Maj och hennes familj och kan inte låta bli att undra hur det går med Anitas bebis och Tomas hosta och… Maj själv, förstås…

Här kan du läsa vad jag skrev om de två första delarna i Maj-trilogin:

Att föda ett barn

Sörja för de sina

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Frostigt

Ett kyligt inlägg.

---

 

Ful får en va men inte dum. Här värmer jag näsan med hjälp av min tischa.

Kylan tycks hålla i sig. Vi har vackra morgnar, med stor och klar sol mot blå himmel, men kylan… Den har jag svårt för… I morse noterade jag säsongens första minusgrader på kökstermometern. I natt sov jag för första gången på länge med stängt vädringsfönster i sovrummet. Jag frös nåt förskräckligt. Det känns som om jag har en infektion som hänger och såsar. Min kropp är emellertid stark och envis och bekämpar den. Det enda kroppen inte riktigt fixar är min istapp till näsa. På jobbet får jag ibland gå in i lunchrummet och tina min kran. Hemma använder jag plädar, t-shirtar eller vad som finns att tillgå.

 

 

 

Det var frost i gräset i morse.

Det var i vart fall skönt att slippa stressa i morse. Det är underbart att ha parkeringsfrågan löst, om än tillfälligt. Jag åkte till och med efter halv åtta och var ändå framme fem minuter innan jag kommer in med passerkortet, det vill säga fem i åtta. Då kunde jag sitta kvar i värmen i bilen tills passerkortet funkade. Inte nog med att jag slipper oroa mig för att få parkeringsplats, jag slipper oroa mig för böter också. De där 800 kronorna sved nog mer än jag vill medge. De hade varit ett fint tillskott till de cirka 5 000 kronor som service och nya vinterdäck till bilen kostar den 26:e. En full lön får jag inte förrän i slutet av november. Men då jädrar lär jag känna mig rikare än på länge!

Idag på jobbet har jag kämpat på med tre beskrivningar. De ska in i en mall och mallen och jag kommer inte riktigt överens. Därför tar det lite tid. I övrigt är själva granskningarna inte så tunga, även om jag fick bakläxa och behöver granska hårdare. Jag lär mig massor. Somligt lär stanna kvar en stund, annat inte. Men det är fortfarande roligt och det är med lätt hjärta jag skuttar ur sängen om morgnarna – förutom när fötterna eller benen krampar. Då är jag tung och trött och svär som en borstbindare. I natt var det dags igen. Irriterande sömnstörning!

I eftermiddags hade jag sällskap hem med grannen. Eller det vill säga, vi kompiskörde. En dag när jag kom ut från jobbet stannade nämligen en bil nära mig och föraren ropade. Liten värld är det, för det visade sig vara en granne! Tyvärr har vi inte alltid samma arbetstider annars hade vi kunnat samåka. Idag följde jag efter grannen och upptäckte då den snabbaste vägen hem, om än den längsta. Vägarbeten, vägarbeten, vägarbeten…

Nån på jobbet hade uppenbarligen tagit en promenad i skogen…

Dagarna rullar på. Jag orkar inte mycket mer än att jobba för tillfället, men gissar att det snart blir bättre ju varmare i kläderna jag blir. (Hoppas näsan tinar också.) Jag skulle ha velat leta svamp före frosten. Extra påmind blev jag av att nån hade ställt fram en massa svamp som en fick köpa i fikarummet. Kvällarna ägnar jag åt att skriva och läsa privat. Jag öppnade Liv till varje pris igår kväll, den sista delen i Kristina Sandbergs Maj-trilogi. Nu när jag har kommit in i hennes sätt att skriva läser jag ganska snabbt. Ibland blir det nåt TV-program också. I kväll ska jag se Modus. Modus och Bron är de bästa TV-serierna som går just nu. Medan det är lite frostigt utanför… Och jag får tända såväl lampor som levande ljus. Jag älskar hösten.

Följer DU några TV-serier och vilka då i såna fall??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vredens dag

Ett inlägg om en bok.

---

 

En halv tegelsten landade för ett tag sen i min postbox. Det var Magnus Alkarps första thriller Vredens dag (blanda inte ihop den med Tegenfalks Vredens tid eller John Steinbecks Vredens druvor!!!). Boken är så ny att den ännu inte hade kommit ut i handeln när jag läste den. Med första recensionsdag den 5 september var det otroligt svårt att låta bli att publicera en recension för tidigt av boken. Men så fick det bli. Det här inlägget är alltså tidsinställt för publicering nästan tre veckor i förväg. Stort TACK till Historiska Media för recensionsexemplaret!

Boken utspelar sig 1973, men även 1944. Historien bakåt i tiden för handlingen framåt. Sakta men säkert får läsaren svar på de frågor som uppstår. I början av augusti 1973, samma år som Norrmalmstorgsdramat och Gustaf VI Adolfs sista sjukdom och död, kidnappas Simon Krezenzky i Stockholm. Han förs till en stuga där han hålls som gisslan och förhörs. Fast understundom känns det mer som om Simon förhör sina fångvaktare.

Magnus Alkarp har tidigare skrivit skönlitterära verk med historisk touch. Den här thrillern är inget undantag. Det är inte nån snäll historia, emellertid, utan en synnerligen grym. Vredens dag är dagen utan plats i almanackan och boken handlar om det krig som aldrig tog slut.

Det tar ett tag för mig att koppla ihop alla trådar som författaren lägger ut. Tidigt blir jag orolig för att han inte ska ro detta i hamn, den gode Alkarp. Men det gör han! Han överlistar till och med mig. Nästan. En sak klurar jag ut i förväg. En. Slutet blir – tack och lov! – en överraskning. För det är så en riktigt bra deckare/thriller ska vara. Jag, som läsare, ska kämpa med att komma på hur saker och ting hänger ihop, men inte lyckas. Så sedd genom mina läsglasögon är detta ett mästerverk i genren.

Nåt negativt då? Nåt måste jag ju hitta att peta i. Det skulle vara de understundom väldigt långa meningarna. Jag tror att den på sidan 135 är den längsta – 59 ord. Trots detta klarar jag av att läsa meningen och begripa den – skiljetecknen är nämligen helt korrekt utsatta.

Jag gillar den här boken! Jag uppskattar författarens skämtsamma glimt i ögat mitt i allt allvar. Som när han skriver på titelbladet att detta visserligen är en roman, men att berättelsen i sig inte behöver vara fiktiv. Och förtjust fnissar jag åt de gökande arkeologerna på sidan 254. En hel del Uppsalareferenser är det också i boken och det tycker jag som bor här är roligt. Nån bor i studentkorridor, Gamla Uppsala poppar upp, några träffas på Ofvandahls (fast det heter inte kafé Ofvandahls, det heter Ofvandahls Café och Hovkonditori) etc. Men allra roligast är nog de slängar Sjukstugan i Backen får på sidan 346. Där framkommer att en av personerna i boken jobbar som AT-läkare på Sjukstugan, varpå en annan karaktär säger:

Typisk dum brud, […] Hon tjänar det dubbla i USA. […]

Men frågan är om läkare verkligen var så underbetalda 1973, som resten av vårdpersonalen alltid har varit… [Min åsikt!]

Toffelomdömet blir det högsta. Den här boken har det mesta som intresserar mig: en historisk vinkling, spänning och en viss typ av he he he-humor.

OBS! Onsdagen den 9 september klockan 18 på Studentbokhandeln i Uppsala är det release för Magnus Alkarps bok Vredens dag. Alla är välkomna!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

…and heaven in a wild flower …

Ett energiskt inlägg.

---

 

Hon lever!

Det är inte alltid lätt att se ljust på tillvaron. En får, som sagt, försöka hitta energikarameller av olika slag. Mina såna godsaker just nu är blommor, vänner och roliga aktiviteter. Blommor har jag fullt av här hemma och på ballen*. En lila hänglobelia har kämpat sig genom sommaren. Hon inköptes i ett glest och tvivelaktigt skick, men hon var den sista jag hittade på Blomsterlandet. Sen lämnade jag henne ett par dar senare och då hade lägenhetsvakten låtit henne torka ut alldeles. Men skam den som ger sig! Riktigt död är inte en växt innan hon är… riktigt död. Jag vattnade och se till höger – nu tar hon sig igen! Såna växter är både mina förebilder och mina energikarameller.

Det finns också vänner i mitt liv. Det är inte nån enorm skara, men de som finns är riktiga, goa vänner. En sån ska jag träffa nästa vecka.

Men innan dess blir det en tripp till Kungliga Hufvudstaden med Fästmön. På lördag ska vi åka in till Stockholm och gå i Prideparaden. Anna har lyckats ordna boende över natt åt oss också, vilket innebär att vi kan gå in på Pride Park på kvällen utan att behöva tänka på när sista tåget till Uppsala går.

Och helgen därpå, den 8 – 10 augusti, ska vi till Stockholm IGEN… To be continued…

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »