Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lyxig’

Ett litterärt inlägg, skrivet med fel brillor på näsan.


 

Etthundra milUngefär 50 sidor hade jag sparat i Jojo Moyes bok Etthundra mil till denna lördagsmorgon. Att börja en dag med kaffe och en bok på sängen är bland det bästa jag vet. Jag får känna mig lyxig en stund och jag motar bort alla orostankar. Boken lånade jag av Annas snälla mamma. Vi är båda storläsare av Jojo Moyes böcker, nämligen, och när en köper kan den andra låna utan att behöva köpa ett eget exemplar. (Jag tvingade även på min egen mamma att läsa en av författarens tidiga böcker under mellandagarna. Hon var inte fullt lika imponerad.)

Boken handlar om Jess som kämpar för att få tillvaron och ekonomin att gå ihop sen hennes man har stuckit (hem till sin mamma!). Makens son Nicky bor hos henne liksom den gemensamma dottern Tanzie. Nicky hittas halvt ihjälslagen av skolkamrater. Tanzie är mattegeni. En dag öppnar sig möjligheten att Tanzie skulle kunna slippa gå på samma dåliga skola (och gå samma öde till mötes som brodern, att bli mobbad). Problemet är bara att den lilla familjen, inklusive hunden Norman, måste ta sig till Skottland. Som av en händelse – och tillfälligheternas tillfällighet – finns det goda människor i tillvaron, trots att vissa av dessa goda människor inte helt har hållit sig inom lagens gränser… Ed erbjuder sig att skjutsa dem i sin bil.

Det här är till största delen en reseroman. Den är nästan filmiskt skriven och jag kan mycket väl kunna tänka mig att den skulle funka på bio. Som så ofta skriver författaren om människor som har det tufft. Och som vanligt blir allt bra i slutet. Ja, en feelgood-bok, alltså. Det kan låta banalt och många tycker säkert att storyn är banal. Själv anser jag att den är lite för förutsägbar. Men ändå… Jag gillar boken! Jag gillar att det finns människor som har det svårt och som får det bättre. Människor, som vågar följa sina drömmar och som hoppas på mirakel. Mirakel, som faktiskt inträffar i vissa fall…

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett arbetsfördelat inlägg.


 

ramsidan genom sovrumsfönstret

En del snö har vi fått. Och snökristaller på sovrumsfönstret. Hade kameran i iPhonen varit bra kanske det hade blivit en fin bild. 😦

Idag var det liksom tvunget att ge sig ut för att handla. Och inte bara till Tokerian utan till Stormarknaden. Kallaste jävla dan hittills, tror jag. Men mitt på dan var det väl runt en tolv minusgrader ”bara”. Värmen i elementen inomhus kommer och går, känns det som. Vilken tur att jag kunde åka och värma mig bland shoppare i det alldeles för stora Grisskärt Gränby centrum! (ironi==^). Man går lätt vilse där. Vill de jäklas riktigt med en byter affärerna platser med varandra också under natten så får vi som har ett par, tre ärenden som vi trodde var enkla och snabbt avklarade slita vårt hår och skrika fula ord inombords.

Mamma diskar

Mammaarbete.

Naturligtvis var jag inte ensam i köpcentrumet en sån här dag. Pengarna tycks bränna i folks fickor. Vem talar nu om svenskarnas dåliga ekonomi? Eller trösthandlar de? Jag lämnade mamma hemma, för hade jag haft henne att hålla reda på också vet jag inte hur det hade gått. Nu hade jag bara mig själv och en varuvagn. Mamma satte jag i arbete i stället. Hon fick diska frukostdisken och skriva julhälsningar i de julklappsböcker jag fick av henne:

  1. I maktens skugga
  2. Tjockare än vatten
  3. Jordstorm

Jag fick hela tio böcker i julklapp och nu har jag svårt att bestämma mig vilken ordning jag ska läsa dem. Tror bestämt att jag ska läsa ett par böcker jag har lånat av andra först…

Tandborste på laddning

Nya tandborsten på laddning. Notera den exklusiva asken för borsthuvudena.

Varken disk eller shopping roar mig, men jag hade fått en julklappspeng av mamma också och den var avsedd för en ny uppladdnings-bar tandborste. Jag har två såna och båda är kassa – den ena har jag haft i många år och den börjar helt enkelt ta slut; den andra köpte jag på Clas Ohlson (underförstått: den räcker till typ fyra borstningar fast den ska hålla för 14 innan den måste laddas igen). Jag hade tur och hittade en tandborste, som jag tror är bra, på Kronans Droghandel. Det var inte den dyraste, men inte den billigaste sorten heller. Fast lite lyxig tycker jag nog att den ser ut där den står på laddning på bänken i köket i sitt ställ där man också kan förvara borsthuvuden. Det kom nämligen tre olika borsthuvuden till den, för tre olika slags borstning. Och så kan man köra tandborsten på två olika varvtal, beroende på om man vill borsta eller polera, typ. Ja jisses vad de hittar på!

Bilen startade så fint och det gjorde även min grannes bil, tanten som erbjöd min gran skjuts på sin rollator.  Jag var lite ängslig eftersom det har blivit så kallt och jag inte har kört bil sen i tisdags.

Falcon julbrygd

Falcon julbrygd var den sista julölen och den drack jag igår. Jag köper alltid två flaskor julöl per juldag – och alla är de olika sorter. Godast är mumman och den drack jag på julafton.

Tre kassar följde med mig hem. Det mesta var mat till nyårsafton. Då äter vi potatisgratäng och kalkonfilé. I kväll blir det pulled turkey och potatisklyftor. Julölen tog slut igår och det var bra, det, för mörk öl dricker jag bara till jul- och påskmat. Det var skönt att slippa gå till Systemet (<== näe, till och med den undersidan är grisskär! Hemskt!), men i kväll drar jag upp en flaska rött och gott och tar mig ett glas för värmens skull.

Middagen ska jag, barnet, försöka servera i bra tid så vi inte missar kvällens höjdpunkter på TV: säsongsstarten av Stjärnorna på Slottet, där det är Helena Bergströms dag, samt Downton Abbey julspecial, båda på SvT1.

Vad håller DU på med idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tankfullt inlägg.


 

Rött lönnlöv

Funderingar bland höstlöven…

Det blev snurrigt värre idag i tillvaron. Det var som om jorden snurrade lite extra fort på förmiddagen. Jag fick ett telefonsamtal och jag fick mejl som har gett mig mycket att fundera över. Telefonsamtalet var riktigt spännande för det visade att jag inte har sorterats bort. Samtidigt fick jag bekräftat en del av mina tankar kring hur arbetsgivare kan uppleva mig som överkvalificerad i vissa fall. Men nu ser inte jag själv just detta ”bagage” som det viktiga. Jag var väldigt tydlig med tre saker:

  • Jag söker många jobb.
  • Jag behöver en inkomst.
  • Jag söker bara jobb jag verkligen, verkligen vill ha.

Sen kan det uppstå vissa praktiska problem. Den trevliga personen som ringde mig bad mig ta helgen till att fundera och därefter höra av mig på måndag. Jag får nog ge mig ut bland höstlöven på genomblåsande promenad och tänka. Men ju mer jag tänker på det, desto större blir dilemmat. För det handlar om just ett jobb som jag verkligen, verkligen vill ha…

Och mejlen… Jag har onekligen fått mycket att tänka på. Det känns som om jag behöver backa lite kring ämnet som mejlen handlar om. Fundera, se över och framför allt, lämna i ro en stund.

Röd fläck vid läppen

Skörbjugg eller bara allmän näringsbrist?

Jag blev nästan lite sen på grund av detta till min dejt med Fästmön. Och vi hade rätt bråttom där vi for fram delvis på var sitt håll, som två ystra (?) höstvindar. Hon Som Alltid Upptäcker Skavanker noterade en röd fläck vid min underläpp. Jag har väl ätit för dåligt näringsmässigt sett så det är väl skörbjugg på gång. Kanske borde jag också be om att få lämna lite prover för att kolla läget med de röda blod-kropparna. De som nybildas lite för långsamt och är lite för dåliga. Eller var, hoppas jag.

Anna tog mig i kragen och bjöd på handplockad lunch. Det kändes lyxigt och smaskigt. Innan jag nästan slängde av henne i farten utanför möteslokalen i Förorten svischade vi in för att hon skulle få handla mat till kvällen. Medan Anna satt i möte packade jag in hennes varor. Och passade på att snoka lite i hennes duschrum (<== snyggare omskrivning för ”gå på toa”) innan jag åkte hem till New Village. Men i morgon återvänder jag till brottsplatsen där vi blir en synnerligen decimerad skara under resten av helgen.

Helgen, den här tänkarhelgen… 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lyxigt och tacksamt inlägg.


 

Vardagslyx kan vara så mycket. Idag var det, för mig, bland annat en blommande, vit syren…

Vit syren


Det kan vara…
ett kastanjeträd som blommor… Då blir jag än mer nostalgisk, för mina föräldrar hade förstås syrener i trädgården, men stora härliga och vackra kastanjeträd växte i lekparken ovanför vår trädgård…

Blommande kastanj


Men det kan också vara
att komma hem till Fästmön och hon lagar pasta med tomatsås till mig. Att sätta sig vid ett dukat bord och äta hemlagad mat är rejäl lyx för mig! Och att sen lyckas trolla fram var sitt glas rött ur den där svindyra vinflaskan vi öppnade igår till ostarna och kexen…

Sophenia 2011


Därefter, när måltiden är avklarad
och en tar disken, en annan hänger tvätten, glädjas åt att det finns en rabarberpaj, fortfarande ljummen, till kvällskaffet…

Rabarberpaj


Då känner jag mig lyckligt lottad. 
 Då känner jag att vardagslyxen är… en riktig lyx. Tack, älskling, för det du gör för mig!


PS
Annas snälla mammas sax, som försvann igår, är upphittad! Den råkade följa med oss hem…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rullande inlägg.


 

Vita blommor

Nu rullar den på, våren!

Tänk att idag känns det som vår igen! Solen har kämpat och kämpat för att tränga sig igenom molnen och jag kan nog tycka att det börjar gå vägen. Det rullar på. Nånting annat som rullar på är livet och dagarna – precis som för de flesta. Just nu har jag ett sånt flyt, känns det som. Jag blir otroligt lyft av krafter utifrån. De yttre krafter som utöver motsatt tryck slipper inte igenom. Jag släpper inte igenom dem. Jag är teflon, på det sättet.

Flera spännande saker än våren rullar på. Det blåser en förändringens vind lite här och var. En del saker förändras till det bättre, andra till det sämre. Mitt fokus ligger på det som är bättre. Otacksam, som jag kanske upplevs, har jag börjat räkna ner dagarna på jobbet. Samtidigt som jag planerar in en after work med två favoriter här i huset. Ja, själva after worken blir inte här i Kexfabriken eller Besticklådan utan faktiskt i Uppsala. Det är några personer jag vet att jag kommer att sakna härifrån. Dessa två är ett par, men det finns fler. Samtidigt flyter jag fortfarande lite på lättnadens molntuss. Har jag inte samtliga de närmaste med mig kommer det aldrig att funka i längden. Jag har försökt senast idag att visa lite intresse, men när jag bara får goddag yxskaft-svar lägger jag ner. Av Kymriska Draken, som kom förbi för att utöva en demokratisk rättighet, hämtade jag lite energi. Draken lovade bjuda på scones igen vid första bästat tillfälle.

I stället gläds jag åt paketet som kom idag. Till mig. På jobbet. Det var en bok skriven av bland annat jobbets tusende följare på Twitter! Och var lugn! Jag har också skickat den personen ett litet paket. Boken handlar om… framgång. Och polarisering. Den får följa med hem och läsas nån dag när den kommande arbetslösheten känns som en motgång. För boken bär undertiteln

Om varför framgång allt oftare beror på synsätt

Kurres grekiska sallad är i själva verket en specialsallad.

Kurres grekiska sallad är i själva verket en specialsallad.

Jag har ätit nyttigt till lunch. Kurre gjorde en av sina specialsallader, grekisk sallad. Jag tror att det enda grekiska i den salladen är oliverna och fetaosten. Det mesta av de övriga ingredienserna känns inte så grekiska. Idag var de icke typiskt grekiska livsmedlen till exempel ägg, sparris, dolma och tonfisk. Hur som helst, gott var det. Problemet med sallad är att jag alltid blir hungrig igen till kvällen. Men i kväll blir det bara en macka. Jag har inte tid med nåt annat, för jag ska skriva. Fast först ska jag försöka släpa ut dammsugaren utan att ryggen klagar för mycket för att städa Clark Kent* inuti. Utanpåtvätt blir det mot mitten av nästa vecka, för på fredagen ska han ju till besiktningen. Jag mår lika illa varje gång, men ta i trä har han klarat sig galant hittills. För övrigt har jag lagt in om semester på besiktningsfredagen. Det känns lyxigt, så jag hoppas att Clark rullar ut från besiktningen utan anmärkning så att han kan fortsätta rulla på vägarna. Vi är ett oslagbart team!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår slog vi på stort. Lite grann, i alla fall. Det får man lov att göra när man har fått lön, men samtidigt känner sig risig. Vi tog en bil till Il Forno där vi hade bokat bord klockan 20.

För en gångs skull provade var sin ny förrätt. Jag tog jätteräkor på bruschetta med tomatröra. Underbart gott! Tyvärr är bilden – tja, alla bilder från kvällen skitdåliga. Skulle verkligen behöva en ny kamera/mobil…

Jätteräkor på bruschetta.


Det var skönt och lyxigt
att sätta sig till bords, välja god mat och dryck och bli serverad. Dessutom, att slippa diska och att få skjuts både till maten och från maten. Min häl var ond igår på eftermiddagen, så ond att jag grinade, faktiskt. Fast jag låtsades förstås att det var regndroppar eftersom vi var utomhus, jag måste ju tänka på min image.

Vinet för kvällen blev ett fylligt och pepprigt Solane. Det visade sig vara Il Fornos sista flaska av just den här sorten. Vinet gick fint till sältan i maten.

Gott vin – och restaurangens sista flaska av den här sorten!


Huvudrätten
visade hur konservativa vi är! Men varför ändra sig när man vet att en rätt är urgod? Vi tog kycklingfilé i gorgonzolasås, Fästmön med bacon, jag utan. Till detta potatis.

Urgod huvudrätt! Varför ta nåt nytt då?


Vi skippade dessert
eftersom vi ju hade godisbunkar hemma, men jag tog en dubbel espresso så jag inte skulle somna i taxin hem.

Vad tyckte vi om övrigt under kvällen då? Tja, man undrar hur småflickor har råd att gå på denna restaurang. Och när de väl gör det, kan de inte klä på sig ordentligt? Shorts och linne i höstkylan. Nej, fy så opassande!

Servicen var förhållandevis god med tanke på att restaurangen var fullsatt. Vi hade fyra olika personer som tog beställning, serverade, plockade ut och kom med notan. En av servitörerna var lite stressad och kastade bestick omkring sig…

En gaffel hamnade på golvet när det skulle dukas.


Men värst var nog sällskapet
vid bordet bredvid. Av nån anledning hölls det kramkalas och nån i sällskapet vispade ner nånting från väggen som alldeles tydlig gick i kras. Men inte ett ord om detta nämndes till personalen. Ouppfostrat!

Hemma i New Village igen blev det lite TV-deckare och godis innan vi kröp till kojs vid midnatt. I morse blev jag väckt vid sextiden av att somliga hade skrikkonsert. Hela morgonen, fram till dess att vi klev upp vid halvtio, var det sen show av allehanda irriterande slag. Förutom skrik även en hel del dörrsmällande och sakkastande. GROW UP nån gång. Fort!


Livet är kort.

Read Full Post »