Etthundra mil

Ett litterärt inlägg, skrivet med fel brillor på näsan.

---

 

Ungefär 50 sidor hade jag sparat i Jojo Moyes bok Etthundra mil till denna lördagsmorgon. Att börja en dag med kaffe och en bok på sängen är bland det bästa jag vet. Jag får känna mig lyxig en stund och jag motar bort alla orostankar. Boken lånade jag av Annas snälla mamma. Vi är båda storläsare av Jojo Moyes böcker, nämligen, och när en köper kan den andra låna utan att behöva köpa ett eget exemplar. (Jag tvingade även på min egen mamma att läsa en av författarens tidiga böcker under mellandagarna. Hon var inte fullt lika imponerad.)

Boken handlar om Jess som kämpar för att få tillvaron och ekonomin att gå ihop sen hennes man har stuckit (hem till sin mamma!). Makens son Nicky bor hos henne liksom den gemensamma dottern Tanzie. Nicky hittas halvt ihjälslagen av skolkamrater. Tanzie är mattegeni. En dag öppnar sig möjligheten att Tanzie skulle kunna slippa gå på samma dåliga skola (och gå samma öde till mötes som brodern, att bli mobbad). Problemet är bara att den lilla familjen, inklusive hunden Norman, måste ta sig till Skottland. Som av en händelse – och tillfälligheternas tillfällighet – finns det goda människor i tillvaron, trots att vissa av dessa goda människor inte helt har hållit sig inom lagens gränser… Ed erbjuder sig att skjutsa dem i sin bil.

Det här är till största delen en reseroman. Den är nästan filmiskt skriven och jag kan mycket väl kunna tänka mig att den skulle funka på bio. Som så ofta skriver författaren om människor som har det tufft. Och som vanligt blir allt bra i slutet. Ja, en feelgood-bok, alltså. Det kan låta banalt och många tycker säkert att storyn är banal. Själv anser jag att den är lite för förutsägbar. Men ändå… Jag gillar boken! Jag gillar att det finns människor som har det svårt och som får det bättre. Människor, som vågar följa sina drömmar och som hoppas på mirakel. Mirakel, som faktiskt inträffar i vissa fall…

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Helgsummering

Ett summerande inlägg.

---

 

Ensamheten kan vara väldigt ledsam. (Bilden är från Vaksala kyrka.)

Det går faktiskt nästan inte att förklara hur det känns när jag har lämnat av Fästmön i Himlen och hon har stängt bildörren. Det är inte roligt (= understatement) att bo på var sitt håll när två bara vill vara en. Men så är det av olika skäl. Jag gör mitt bästa för att förändra min del av det hela. Jag for hem ensam till en tom och kall lägenhet. En matlåda från frysen stod på tining till söndagsmiddag, men först blev det ett samtal till lilla mamma. Jag ringde mamma igår också och hon var ledsen och deppig. Det är svårt att trösta nån som är ensam, jag vet själv hur ledsam ensamheten är ibland.

Jag har annars haft en bra och vilsam helg. Vi har tagit det lugnt och ätit och druckit enkelt, men dyrt och gott. Vi firade typ

Hallå vin!

och njöt av det goda i livet, samtidigt som vi också sände tankar till dem som inte längre är bland oss här på jorden.

Fredagen tillbringade vi i Himlen med busungarna Katt och deras mamma. En behöver aldrig ha tråkigt när det finns kattungar som showar i närheten. Jag la ut ganska många bilder på dem här på bloggen igår, men två bilder sparade jag till idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi åkte in till New Village nånstans mitt på dan igår. När vi kom hem till mig kunde vi konstatera att det saknades vissa medikamenter. Det blev därför bara en snabb titt in i Ilonas och Lottas retro- och vintageaffär på Hjalmar Brantingsgatan 4A (när får butiken ett namn, tro?). Till min stora sorg (?) upptäckte jag att den fina leksaksbensinpumpen fick en ny ägare medan vi var där. Jag tröstade mig med att glo på en drinkvagn, fina glas och en dräkt som skulle ha kunnat tillhöra Jackie Kennedy, inte Tofflan Tofflansdotter. Jag har viss självinsikt, alltså.

En tur till Stormarknaden blev det därefter, för vi behövde både medicin och mat. Sen fick vimsmajorna flamsa tillbaka till Himlen för att hämta läkemedelstillbehör. Lördagen hade nästan gått över i kväll när vi återvände till New Village. Mamma fick sitt telefonsamtal och vi fick kaffe och bulle.

När mörkret hade sänkt sig for vi ner till Gamla kyrkogården i stan. Där var hur mycket folk och bilar som helst och en gubbe krävde att jag hissade ner mitt bilfönster så att han kunde tala om för mig att jag körde där jag inte fick köra. Orka! Han hade gjort större nytta om han hade stått i andra änden av gatan och lekt polis och motat bort alla felparkerare som stod på både cykelbana och trottoar. Gubbar!

Vaksala kyrka for vi sen till. Där tycker vi båda att det är så fint och Anna har viss anknytning dit. Det pågick en gudstjänst så vi tittade bara in lite snabbt i den gamla 1100-talskyrkan. Sen famlade vi oss genom mörkret, med marschaller på båda sidorna av gångvägen, upp till minneslunden. Tyvärr var det en unge som nån hade släpat dit som babblade hela tiden, annars var där väldigt vackert och rofyllt. (Nej, låt helst inga barn komma till mig.)

Hemma tog vi var sitt glas vitt till en räkbomb och därefter vidtog en ganska mastig filmkväll – endast avbruten med 50 minuter Downton Abbey. Vi såg för övrigt ganska många filmer den här helgen och om dem skrev jag här idag. 

Vi satt uppe länge igår och därför stannade vi i sängen länge i morse. Kaffe och böcker på sängen en söndagsmorgon är inte alls fel. Jag läste ut en deckare om amerikansk politik och grep därefter en bok om svensk politik, på sätt och vis, att läsa härnäst. Den senare börjar bara som väldigt hemskt. Författaren Eva Franchell berättar om att hon har haft två bästa vänner. Den ena blev mördad och den andra dog i cancer. Så sorgligt…

Från amerikansk politik till svensk.

Innan vi anlände till Himlen i eftermiddags tittade vi in på Fullerö handel. Den affären bara växer och växer – precis som dess priser. Men fina grejor säljer de! Vi köpte inget utan tittade bara.

Nu har jag ätit spaghetti och kycklingfärs från frysen och jag ska hälla ner mig i bästefåtöljen och läsa en stund innan Bron börjar. I morgon är det måndag och en ny, härlig arbetsvecka väntar på mig. Jag hoppas att du också har nån sån att se fram emot!

Här är några bilder från min helg:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens dåliga samvete: Vilodag ersatte städdag

Ett orent inlägg.

---

 

Den här vilodagen går mot sitt slut. Jag har behövt den. Verkligen. Ändå får jag dåligt samvete för att jag inte har gjort nåt vettigt i hushållet – som att städa, till exempel. Det enda jag har åstadkommit är att vika rentvättade lakan och lägga in dem på rätt ställe.

Men jag tar städningen nån dag nästa vecka. Jag gillar nämligen att städa – av flera skäl, till exempel…

• jag gör nåt fysiskt
• det blir rent
• jag gör nåt vettigt
• det dämpar oro och motar bort tankefällor

med mera. Så länge jag letar jobb har jag också gott om tid att städa. Jag behöver inte städa på helgerna utan kan göra det en måndag eller en onsdag, om jag vill.

Städskåpet städade jag i alla fall – i mars 2010…

Däremot har jag tänkt att jag eventuellt ska köpa veckostädning sen när jag börjar arbeta. Dels för att jag då får mindre tid och behöver helgen till att vila och ladda. Men också för att det faktiskt ger andra människor jobb. Jag hoppas verkligen att RUT-avdraget blir kvar!

Sen pappa gick bort sommaren 2006 har min mamma köpt städhjälp. Hon är nämligen sjuklig och handikappad och orkar inte med de tunga delarna av städningen. Det vill säga många såna delar som hemtjänsten inte får utföra. Hur fel kan det vara..?

Tyvärr har mamma haft ett antal städfirmor som har varit mer eller mindre bra. En ägare visade sig vara kriminell (tack och lov drabbades inte mamma!), en annan var oförskämd och en tredje var ensamföretagare, slet ut sig och blev långtidssjukskriven. Eftersom vi inte bor på samma ort har det varit svårt för mig rent fysiskt både att hjälpa mamma att städa och att hitta ny städhjälp. (Tur att internet finns!) Det var en ren tillfällighet att bekanta till mamma kunde hjälpa till med flyttstädningen av huset våren 2010, för jag fick ju ombesörja stora delar av själva flytten – i alla fall packa upp, dirigera flyttkarlar och se till att mamma kom på plats i sitt nya hem.

Idag köper mamma hjälp av den städtjej som hon gillade allra bäst – ensamföretagaren. Det är inte dyrt. Mamma får hjälp med det hon behöver. Viss lättare städning gör hon själv. Genom sin sjukskrivning lärde tjejen sig att säga nej. Dessutom går firman så bra att hon funderar på att anställa ytterligare personal. Det är tryggt för mig som ensamt barn till min mamma på 30 mils avstånd. Och så tänker jag, som sagt, på min egen veckostädning… Den jag ska göra… på onsdag, kanske. Eller på torsdag…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Böcker, Mina sidor, datorer och Flator

Ett inlägg om en salig blandning på min dator.

---

 

Vid sjutiden i morse gav jag upp att försöka sova lite till. Låg och läste en stund den märkliga och humoristiska boken jag fick av Annas snälla mamma och L i födelsedagspresent. Det lustiga är att jag köpte en historisk roman av samma författare när vi var på Emmaus i Gryttby.  Därför tänker jag läsa den direkt efter för att se vilken genre författaren bäst behärskar. Och för att det är lite kul!..

Den vänstra fick jag av Annas snälla mamma och L, den högra köpte jag på Emmaus.

Det har regnat i natt och det regnade när jag vaknade. Det brukar fylla mig med ro, men oron har fått fäste i mig och boar just nu i mitt inre. För att försöka mota bort en del av praktisk natur gick jag upp och satte mig vid datorn. Kollade av så det funkade att logga in på Mina sidor hos såväl Arbetsförmedlingen och a-kassan. Det ska ju vara e-legitimation på båda ställena numera och Storebror är en gammal och trött dator. Som tur var funkade det utan problem! Men en ny dator lär jag få skaffa mig i sommar. Jag har redan bett min datorkonsult på livstid att hänga på när jag gör den viktiga affären.

Det kommer att svida i ekonomin. Men som arbetssökande måste man nuförtiden ha tekniska verktyg som fungerar så att man både kan söka jobb och registrera jobb man har sökt. Det krävs nämligen att man söker massor av jobb, annars blir man utan ersättning. Och då menar jag verkligen massor av jobb, inte några enstaka per vecka. Du som har jobb skulle prova på några såna veckor med tvång, press och oro – och teknikens under – för att se hur det känns. Och vem har, ovanpå det, lust att slåss om datorerna och sitta på Arbetsförmedlingen i nån datasal med ett gäng andra losers och söka jobb och registrera sökta jobb fem dar i veckan? Inte jag. Så tre mer eller mindre kassa och urgamla datorer ska ersättas av en ny och bra. I sommar. Förhoppningsvis. Men en ny dator kräver att man införskaffar ett antal mjukvaror också. Det är inte heller gratis. Därför känns det tryggt att ha expertis med sig när man ska shoppa.

Flator på datorn blev dagens belöning.

Som belöning för att jag fixat ett par praktiska saker kring den hemska tid som kommer lät jag mig själv få titta på de fyra senaste avsnitten av Flator på SvT Flow. Det är ju inte mycket i dessa tjejers liv som påminner om mitt. För det första är de mycket yngre än jag, för det andra bor de i Stockholm hela bunten. Ibland kan jag till och med bli avundsjuk och bitter på att de har det så lätt att leva som öppet lesbiska. Samtidigt har jag själv inte haft några stora problem med det – jag lämnade ju Metropolen Byhålan så snart jag hade blivit myndig. Där hemma hade jag nog kvävts, tror jag.

På tal om ”där hemma” ringde jag mamma igår kväll. Men hon hade ingen större lust att prata, för det var väl nåt på TV som var intressantare. Vi ska höras på söndag i stället. Inte lät hon särskilt intresserad av att jag åker ner till hennes födelsedag heller. Hantverkarna håller fortfarande på. Nästa vecka ska elementen sättas in och kanske blir de färdiga efter det. Jag fattar om det är rörigt och jag tror inte att det skulle funka så bra om jag dök upp i röran.

Däremot funderar jag på att åka in till Kungliga Hufvudstaden ett par timmar nästa helg. Ensam – men för att träffa FEM och hennes Finske Pinne för en fika och en tur till Alfa. Det beror lite på hur den kommande veckan blir och hur den påverkar min kraft, ork och förmåga.

Men nu är det fortfarande den här helgen. Jag ska strax duka fram frukost och slå mig ner i kökssoffan, som jag skruvade åt igår kväll så att svetten lackade. Bak- och framstyckena har en tendens att åka isär. Det står väl inte på förrän den brakar, misstänker jag. Efter frukosten blir det dusch och så färd till Himlen för helgsamvaro med Fästmön och ”barnen” (inom citat därför att tre av fyra är vuxna). Vi har inget särskilt inplanerat. De flesta av oss har ju jobbat en vecka och är trötta.

Det är knappt så att jag fattar det, men på måndag arbetar jag min sista dag hos min nuvarande arbetsgivare… Hur sjutton ska det bli sen..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dryyygt…

Ett inlägg om tillvarons dryghet.

Igår var det en dryg dag. På många sätt. Jag känner att jag varken får tillräcklig stimulans eller återkoppling från nåt håll.  Jag är van vid fullt ös, medvetslös. Nu går dagarna i varandra och för det mesta är de lika tråkiga. Det är lätt att tappa sugen. OCH NU VILL JAG INTE HÖRA, FRÅN NÅT HÅLL, ATT JAG KLÄR MIG I NÅN JÄVLA OFFERKOFTA. DETTA ÄR ETT KONSTATERANDE. Jag älskar att jobba. Jag älskar att ha mycket att göra. Det gör det extra svårt att inte få jobba.

MEN… jag fick goda knuffar och puffar från en ny bekantskap på Twitter, både i söndags och igår. Det är jag glad och tacksam för! Detta resulterade dessutom i att jag igår sökte ett jobb jag kanske skulle ha missat annars samt tog kontakt med en reklambyrå och föreslog en träff. Det trista var bara – ja, för det måste ju alltid vara nåt trist – att ingetdera möttes med nån form av återkoppling – eller ens notifieringar att jag nått fram. Då är det lätt att tystna.

I natt hade jag svårt att både somna och sova. Vid femtiden i morse gav jag upp. Satte mig vid datorn och knappade in min första aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Det tog över en timme. Onödigt jobb – jag har alla efterfrågade uppgifter i en Excel-fil, men filer kan man inte skicka in till ett webbformulärsystem. Nu är rapporten avlagd, i alla fall och uppdraget utfört  – till nästa gång. En tyngd tillfälligt avlyft från mina axlar. Jag har fått en bekräftelse via e-post att rapporten har kommit fram. Jag kan släppa detta – tills nästa månad.

Dagens utsikt från balkongen.

Idag lär jag fortsätta städningen från igår. Den jag tappade lusten för. En av mina största rädslor är att bli apatisk. I det tillståndet vill jag inte hamna! Så jag städar väl lite mer idag.

I eftermiddag ska jag prata med min bank om försäkringar. Nån ringer mellan klockan 13 och 15. Därför blir det nog ingen promenad idag förrän efter samtalet. Möjligen. Jag behöver gå och handla också, filen håller på att ta slut. Skulle behöva kolla läget med mamma, men det får jag göra framåt kvällen. Jag är orolig för henne när hon inte mår bra. Det är svårt med avstånd ibland. Vid andra tillfällen kan det vara rätt praktiskt.

Några pengar från reparationsfonden har inte hittat till mitt konto än. Det suger! dök upp under natten! Prisa Gud för 2 700 kronor!!! Jag äter ur det som finns i frys, kyl och skåp, men saker och ting tar ju slut. Jag har 400 kronor i plånboken att hushålla med. Nästa utbetalning från a-kassan kommer den 24 oktober. Kan du se problemet? OCH NU VILL JAG INTE HELLER HÖRA, FRÅN NÅT HÅLL, ATT JAG KLÄR MIG I NÅN JÄVLA OFFERKOFTA. DETTA ÄR ETT KONSTATERANDE. Det är tur att jag kom på att jag har krediter på flera av mina plastkort. Det är sånt jag går runt på.

Jag är inte heller tillräckligt desperat än för att nappa på folks skambud på fina prylar jag säljer. En del människor är rent oförskämda när de prutar! Skulle aldrig falla mig in att ge bort en sak för halva det pris jag ursprungligen har begärt. Lite kan jag tänka mig att gå ner i pris, men inte 50 procent. Skäms på dig att komma med såna förslag!

Det ser ut att bli ytterligare en tuff dag idag. Fast var så säker på att jag tänker göra allt för att mota bort det svarta och dumma tankar. Såna jag hade igår. Att bara få somna in och aldrig vakna mer… Det skulle lösa många problem. Det skulle underlätta för somliga. Just nu hänger livet på en skör, skör tråd, i ärlighetens namn. Men jag ska spotta upp mig och ta nya tag och roa människor. Det tycks vara min lott i livet att vara klassens clown. När jag inte är det vänds ryggar mot mig. Det gör ont. Det gör mig ilsken. Det gör mig motiverad att fortsätta leva – bara för att retas. Men tro inte för en enda sekund att det är lätt eller roligt.

Vilka demoner kämpar du med idag??? Eller kämpar du inte alls??? Du vet att jag gillar att läsa vad du har för dig! Skriv gärna några rader, så stillas min nyfikenhet och jag känner mig mindre ensam!

Livet är kort.

Read Full Post »

Regn, fler nej och stimulans

Ett inlägg om att försöka hålla humöret uppe och sånt.

Igår regnade det av och till hela dan. Rejält, dessutom. Bara en stund mitt på dan var det uppehåll och då passade jag på att gå till Tokerian och köpa körv med tillbehör. Ja, som du ser är inte matlagningskonsten på topp när jag ska stå vid spisen… Men körv är gött och vi blev mätta på chorizo – en åt en smalisvariant (inte jag), den andra åt en kycklingvariant (jag).

Det regnade även vid läggdags. Här en bild från sovrumsfönstret, lite photoshoppad.

Fästmön jobbade över igår och jag blev ju försenad av internetavbrottet, så dan bara gick, känns det som. Plötsligt var det kväll och vi hade ätit. Satt vid var sin dator en stund och skrev, spelade Wordfeud och Quiz Battle (jag åker på däng hela tiden!) och så glodde jag på näst sista avsnittet av Top of the lake. Det är en märklig historia, jag ska ärligt säga att jag inte riktigt begriper den. Men jag ska försöka sammanfatta vad jag tycker om den när serien är avslutad.

Anna var så fruktansvärt rolig igår med sina sångstunder. Det var härligt att få brista ut i ett riktigt gapflabb! Jag skrattade till och med när vi gick och la oss. Hon kan verkligen vara rolig, Anna. Rolig på det sättet jag gillar – det vill säga det är inte alltid planerat…

Här försöker vi vara lite roliga båda två.

Det är viktigt att få ha lite roligt när livet i övrigt mest känns som en kamp. Nåt annat som är viktigt är återkoppling på ens ansökningar. Igår kväll kom nej på två tjänster jag har sökt hos ett företag. Jag bad om återkoppling för att få veta vad jag saknade för tjänsten, men än har jag inget hört. Nu har jag totalt fått fem nej och bara två företag, Kaplan och Proffice har lämnat återkoppling. Dessutom sparar de mina handlingar för eventuellt kommande uppdrag/tjänster och Proffice vill definitivt ha mig kvar i kandidatbanken.

Tre arbetsgivare – Hammer & Hanborg, Upplands Väsby kommun och Oxenstierna & Partners har inte gett nån återkoppling trots att jag bett om sådan. För mig som arbetssökande är det viktigt att förstå varför jag blir bortsållad och jag tycker att det inte vore så svårt att skriva två rader om det i ett mejl. Men uppenbarligen är detta nånting som vissa arbetsgivare inte prioriterar. Och då blir man ju som sökande inte särskilt sugen på att återkomma med några nya ansökningar. Dessutom pratar i alla fall jag med mina vänner och bekanta om jobbsökeriet. Detta innebär att jag pratar om arbetsgivare som är intressanta och verkar bra och om arbetsgivare som jag upplever vara det motsatta. Man är inte mer än människa!

Det är fortfarande fuktigt i luften idag. Jag somnade till regnets smatter på taket. Anna är ledig idag. På seneftermiddagen ska jag klippa mig och därefter tänkte vi försöka få biljetter och gå och se Monica Z-filmen. Jag har presentkort som jag har fått via jobbet och till min 50-årsdag kvar, så det kostar oss inte ett smack. Tror till och med att vi kan besöka nåt matställe av budgetvariant före filmen!

I skrivande stund känner jag mig ostimulerad och lite låg. Det är känslor jag ska mota bort. Typ NU!

Ska du göra nåt kul idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Förkylningslindring?

Förkylning är egentligen ingen sjukdom utan snarare symtom på att du har drabbats av virus. Det finns massor av olika virus och de kan inte botas med antibiotika som penicillin. (Säg ordet penic-illin långsamt som det stavas får du höra nåt snuskkul!)

Men de flesta av oss drabbas nån gång då och då av förkylning. Vi försöker då lindra symtomen på olika sätt. Symtomen kan vara rinnsnuva, nästäppa, halsont, hosta, feber med mera. Andra försöker motverka förebyggande genom olika huskurer.

När jag börjar få ont i halsen eller känner mig snuvig tuggar jag i mig ett gäng ingefärskarameller från Thaistället. Två av tre gånger har detta helt motat bort förkylningen, den tredje gången lindrade karamellerna symtomen. Hävdar jag.

 

Motverkar och lindrar mina förkylningssymtom.

Nu har emellertid amerikanska forskare gjort en studie som visar att vitlök faktiskt funkar. Vitlöken lindrade symtom och gav färre sjukdagar, men den påverkade inte risken att bli sjuk.

Här i Sverige säger man från vårdens håll att handhygien är det viktigaste och att man ska tänka på att man är en smitthärd när man är sjuk och inte utsätta andra för sig själv.

Jag tycker att vitlök låter roligare än handhygien, men kör nog vidare på mina ingefärskarameller. Har DU nån huskur eller nåt knep mot förkylning och mot dess symtom???

Livet är kort.

Read Full Post »

Avskildhet, ja…

Den här helgen har jag på sätt och vis valt avskildhet – på tal om just det… Jag är så där übertrött att jag varken kan sova eller vara alert. Gissar att min kropp bekämpar än det ena, än det andra.

I morse, nånstans mellan vakenhet och dvala, låg jag och kände/lyssnade till mina pulsslag, mitt hjärta medan jag försökte mota bort illamåendet. Det senare kommer i vågor, ofta helt oannonserat och utan att jag har ätit.

Mitt hjärta..?

När jag mår så här är jag bara tråkig att vara med. Förkyld och hängig, seg. Därför är jag med mig själv och Fästmön får en helg på egen hand med sina barn. (Därmed inte sagt att jag inte vill träffas, jag är en av de behövande som köar till Anna, just nu… Vill vara med henne jämt och hela tiden, samtidigt inte skrämma bort med min tråkighet, skröplighet…)

Ska försöka ta det lugnt idag – eller tja, det är inte svårt, jag orkar inte mycket. Det finns tvätt att ta reda på och tvätt att tvätta. Från himlen strålar solen på alla de vackra höstträden. Jag tänkte försöka ge mig ut till Tokerian och då ta omvägen över skogspartiet för att fota lite. Måste handla hem lite prylar i förebyggande syfte till måndag. Och testa hur mycket hälen pallar, den som har varit rätt OK i ett par, tre dar nu…

Mamma ska få ett samtal senare, men största delen av dan ska jag ägna åt att läsa, tror jag. Det är vad jag orkar just nu. Ungefär. Men kanske är frisk luft bra och gör mig piggare…

Vad ska du göra en dag som denna???

Livet är kort.

Read Full Post »

Bajs och bibblan

Tänk att här försöker ena halvan av mig vara lite seriös och berätta om en mini-föreläsning av en författare – och så skriver jag bajs redan i rubriken. Ja, sån är jag! Jag växer visst aldrig ifrån kiss- och bajshumorn. Så nu tar vi den först innan jag skärper till mig.

Tanken var att jag skulle uträtta några ärenden på stan innan jag gick haltade till bibblan. Men jag hade ingen framgång på de ställen där jag gjorde mina försök, så jag slank in på Designtorget. Allting, nästan, är skitdyrt där och jag skulle aldrig köpa nånting (tror jag…), men det är kul att titta. För naturligtvis såg jag nånting fantastiskt som jag genast blev sugen på (men avstod, på grund av priset). Skulle du ha kunnat låta bli att köpa detta??? Svara ärligt!

Bajsspelet, ett måste i varje kiss- och bajshumorists hem, eller hur?

Klockan 18 skulle Anna Ehn börja berätta om sin nya bok, som jag har skrivit om här, på Stadsbiblioteket. Tio över fem traskade jag in där och strosade runt bland studenter och gamla tanter. Hittade författarscenen och installerade mig i ett intilliggande rum från vilket man skulle höra föredraget. Passade på att läsa lite annan litteratur medan jag väntade…

Annan litteratur än Annas bok.

Så där. Nu ska jag bli seriös…

Huvudpersonen i min bok skriver sig fram till vissa insikter i sin dagbok.

Det avslöjade Anna Ehn när hon på onsdagskvällen berättade om sin nya bok, Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd. Scenen var Stadsbiblioteket och publiken bestod av för ett gäng tanter, en ungdom samt ett par män. Och så undertecknad, delvis dold i ett angränsande rum.

Bakom en man med otroligt hårig baksida (fascinerande!) häckade jag, av randiga och rutiga skäl. Jag ville inte umgås med personer för vilka jag var luft sist – på en begravning, dessutom. Min sorg var inte mindre än er! 

Anna Ehn tog till orda och presenterade sig själv först innan hon berättade hur hon hade skrivit boken. Den bok som nu finns i handeln att köpa och som väl är den åttonde versionen av hennes manus.

Annas bok.

Med behaglig röst berättade Anna att hon försökt skriva boken och samtidigt arbeta som journalist och vara tvåbarnsmamma. Det funkade inte riktigt. Som tur var hade hon möjlighet att ta tjänstledigt och då blev det resultat. För det var också då hon bestämde sig för att skriva i tredje person, inte första.

Bokens miljö är ett konfirmationsläger. Skälet till det var att författaren då kunde eliminera datorer och mobiler (nästan, i alla fall). För det är i den handskrivna dagboken, som sagt, som bokens huvudperson Sara kommer fram till vissa saker. Dagboken var för övrigt inte med i Annas första versioner.

Hur kan man lyckas med en ungdomsroman när man är vuxen? Anna gjorde förstås det självklara och lät ett gäng niondeklassare läsa manus innan tryck. Betyget de gav henne var gott – det vill säga inget negativt förutom om språket. En och annan hade synpunkter på att Anna inte hade använt stor bokstav i början på vissa meningar…

Anna pratade och läste några sidor ur sin bok under 20 minuter och därefter fick publiken ställa frågor. Detta var ett alldeles utmärkt sätt för mig att göra nåt vettigt en onsdagskväll – och inte bara glo på Dallas som börjar klockan 21…

Och som den där största jordgubben på gräddtårtan var det nån som ropade på mig när jag gick till bilen för att åka hem – en fackpamp som satt och softade med en öl och sin M! Tänk att hon kände igen mig, vi som aldrig träffats förr!

Tyvärr fick jag mota bort lite ont i bröstet när jag kom hem med att skura badrummet och duschrummet-skithuset-toan. Nu har jag rejält ont i hälen och jag är lite hungrig. Det får nog bli ett par knäckemackor, trots att jag inte skulle svälta ihjäl om jag inte åt nåt alls i kväll. Men så får det bli! Är man ett fetto så är man och då ska man inte göra avkall.

Livet är kort.

Read Full Post »

Snabba svängar!

Hängeru med i mina svängar? Först lite…

… lunch i form av en gigantisk portion kyckling och strips.

Därpå en intervju med en matematiker som visade…

… några formler h*n använder för att bevisa sin forskning (bilden är tagen med forskarens tillstånd).

Jag fattade nästan ingenting. Nästan ingenting. Jag kunde inte ens läsa vad det stod på pappret, jag trodde att det var kinesiska.

Slutligen en avrundning med ett par skedar ur påskägget, för att få blodsockernivån på ännu högre höjder… (Jag motade bort en diabetiker från ägget med hänvisning till diabetikerns sjukdom – mer kvar till mig…)

För att ytterligare höja blodsockernivån.

Hängderume i mina svängar??? Två timmar av min dag, typ…

Read Full Post »