Allting har en ände…

Ett sista inlägg. Här.

---

 

Nu är det slutkommenterat på det här inlägget innan utrymmet tar helt slut! Hälsa på i den nya bloggen i stället och kommentera! 😛

Allting har en ände. Det är bara korven som har två. Och nu är det faktiskt så att den här bloggen har nått sin ände. Bloggen är fylld och dess utrymme är slut. Målet var att driva den och skriva den ända till slutet – trots alla illasinnade troll och människor.  Jag gav inte upp för ert mål – att få mig att sluta. Jag vann! 

Allting har en ände, men korven har två.

However… När en har varit djupt ner i näbbstöveln och vänt… Då finns det bara en väg. Den vägen går från mörkret, upp i ljuset. För Tofflan är a neverending story. Vill du följa med på min vidare resa? Välkommen till

Tofflan – the neverending story

Stort TACK till DIG som följde mig i ur och skur, i medgång som i motgång och som inte bara ”gillade” inlägg utan som faktiskt tog dig tid att skriva en och annan kommentar som dessutom var peppande, inte nedtryckande. Det har varit en jävla resa. Men i och med att de sju svåra åren är avslutade hoppas jag kunna se fram emot sju goda år.

Den som vill får gärna lämna ett sista avtryck, en sista hälsning, till Tofflan – en tragisk komedi i en kommentar nedan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Liv till varje pris

Ett inlägg om en bok.

---

 

Så. Nu har jag slagit ihop pärmarna i den sista delen i Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Örnsköldsvik, Liv till varje pris. I trilogins nästan totalt 1 500 sidor har jag följt Maj och hennes make Tomas i deras vardagsliv genom ungefär 30 år från 1930-talet och framåt. Ett stort och varmt TACK till bloggvännen Uppsalaewa för dessa ”bonusböcker”!

Liksom i de två första böckerna kämpar Tomas mot alkoholen och Maj för tillvaron, den hon håller ordning på genom matlagning och städning. Barnen blir tonårstjuriga och släktingar dör. Med familjeföretaget går det som det går, men genom alla svårigheter står Maj och Tomas ändå på nåt sätt eniga. Jag undrar om dagens par hade klarat det.

Det är nog först nu när jag har läst alla tre böckerna som jag förstår varför Kristina Sandberg fick Augustpriset förra året för Liv till varje pris. Boken är den klart starkaste i trilogin. Det är här författaren har drivit sitt sätt att skriva de här böckerna till snudd på fulländning. Den enda lilla negativa kritik jag har är att hon då och då droppar lite för övertydliga hintar om typiska företeelser för tiden hon skildrar.

Toffelomdömet blir det högsta. Jag saknar redan Maj och hennes familj och kan inte låta bli att undra hur det går med Anitas bebis och Tomas hosta och… Maj själv, förstås…

Här kan du läsa vad jag skrev om de två första delarna i Maj-trilogin:

Att föda ett barn

Sörja för de sina

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Professor Frans och den siste Sturen

Ett inlägg om en bok.

---

 

Åter är det höst och dimman sänker sig över gaslyktorna i Uppsala. Det ska firas Gustaf Adolfsdag och Frans Stenberg, professor i egyptologi, ser fram emot en gemytlig kväll tillsammans med sin assistent Henning med flera. Men i självaste Domkyrkan sker något förfärligt och professorn får mer levande kungligheter att tänka på än Gustaf II Adolf.

Mohamed Omars andra bok om professor Frans, Professor Frans och den siste Sturen, hittade vägen ner i min postbox häromdagen. Jag greppar den cirka 60 sidor långa novellen – eller kortromanen – och strax sveps jag som sist in i dimmorna. Mohamed Omar är mästerlig när det gäller att bygga upp en kuslig, fuktig stämning bland gaslyktor och facklor och något som droppar i katedralen…

Det är ett annorlunda Uppsala författaren tar med oss läsare till. Här blandas det fiktiva med verkligheten, även vad gäller persongalleriet. Särskilt nyfiken blir jag på den bittre antikvitetshandlaren Christofer – har han någon verklig förebild, tro?

Hänvisningarna till Star Wars, som jag personligen inte känner så mycket till, blir lustiga och får dessutom en konkret och beskrivande funktion, framför allt i slutkampen.

Att tidsbestämma när händelserna utspelar sig är omöjligt, men i någon sorts nutid är det ändå. Det blir extra roligt med referenser till aktuella debatter såsom genusdebatt, tankar om medborgarlön, rökförbud, välutbildade invandrare som jobbar som lokalvårdare, det segrerade Gottsunda med mera. Frenologi häcklas – med rätta, enligt min mening.

Allt detta utspelar sig kring händelsen – någon har stulit Sturarnas kläder, de som visas upp i Domkyrkans skattkammare. Men kärnan är ett försök till hämnd genom kungamord.

Detta är en helt fristående uppföljare till Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet (2014), men professor Frans och lärjungen Henning är desamma. Även denna gång är omslaget gjort av duktige Olov Redmalm. För hur det än är spelar omslaget en stor roll i vår första bedömning av en bok. När det sen gäller inlagan har den givetvis största betydelsen. Det här är en liten bok som tilltalar mig, trots att jag inte är någon riktig sci-fi-fantast.

Båda böckerna är utgivna på Agueli förlag, ett litet förlag som drivs av författaren själv och vilket han även gett ut en diktsamling. Vill du veta mer om boken eller köpa den hittar du mer information här.

Toffelomdömet blir högt.

Här kan du läsa vad jag har skrivit om Mohamed Omars tidigare böcker:

Diktboken Skymning öfver Upsala (utgiven på Björkmans förlag)

Diktboken Natt öfver Upsala

Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Om och om igen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Regeringskris ett faktum

Ett politiskt inlägg.

---

 

Budgetdebatt pågår, liksom regeringskris.

Nej det här är ingen politisk blogg, men det går ju inte att blunda för det som händer i Stockholm just nu. Inte heller kan jag låta det vara okommenterat från min sida. Sverige har hamnat i ett läge som jag länge har fruktat. Ett läge där ett visst parti, som fick irriterande många röster i höstens val, har fått en roll som det utnyttjar maximalt.

I skrivande stund är dagens budgetdebatt nyligen inledd. Den debatt som kan sluta med att statsminister Löfven avgår. Eller att det blir nyval. Det irriterande partiet har gått in för att sänka alla regeringar som inte tänker minska invandringen, menar politiska kommentatorn Ewa Stenberg på Dagens Nyheter. Jag är benägen att hålla med. Det ser liksom inte bättre ut. Och då kan vi hålla på och tramsa så här till dödagar. Det går inte an, tycker jag! Vårt land måste ha en regering. Men vi måste ha en regering som kan sköta sitt jobb.

Jag tänker inte berätta vilken sida jag tycker ska utgöra regering. Men vi kan faktiskt inte i längden ha en enfrågeparti (så gott som) som hela tiden sätter käppar i hjulen. Allianspartierna är stenhårda och vill driva läget mot nyval. Kristdemokraternas Göran Hägglund har deklarerat att det inte är deras uppgift att rädda statsministern.

Samtidigt kan man se det irriterande partiets krav som ett sätt att tvinga fram blocköverskridande samarbeten i framtiden. Men det kan nog ta sin lilla tid. Tidigare partiledarna Ingvar Carlsson (S) och Bengt Westerberg (FP) önskar ett samarbete mellan blocken. För de är överens om att det irriterande partiet inte ska få nån makt.

Jag kan förstå att det finns ett missnöje i det här landet med vissa frågor. Då ska vi diskutera dem, tycker jag. Men den som röstat på ett litet parti bara för att uttrycka sitt missnöje i en viss fråga är den som har varit med och drivit fram den här regeringskrisen. Det tycker jag var oerhört dumt gjort. Det här läget är nämligen allt annat än bra.

För vad är det som händer eller riskerar att hända? 

• Statsministern kan avgå.
• Alliansen skulle kunna regera med det irriterande partiet. Fast det irriterande partiet har ju sagt att man ska fälla en alliansregering också.
• Det kan bli nyval.
• Kronan föll direkt efter att det irriterande partiet gick emot regeringens budgetförslag.
• Sämre tillväxt och högre arbetslöshet kan bli följden om det råder politisk osäkerhet för länge.
• Börsen, Riksbankens ränta och boräntorna väntas inte påverkas nämnvärt. Än.

Ja, jag hoppas att alla som har röstat på det irriterande partiet är nöjda nu när Sverige har hamnat i en regeringskris. (<== ironi) För jag ser det faktiskt som att det är ert ”fel”. Det här är allt annat än bra! Det här är kaos. Nyval är det enda tänkbara nu.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kvällsfrossa

Ett inlägg om att unna sig.

Fy te rackarns vilken dag! Det var lansering av e-tjänster och naturligtvis fungerade ingenting. Först. Tills brandväggen forcerades. Alltid lär man sig nåt. Och att få verifierat ända från Kiruna att saker och ting sen fungerade var en väldigt skön känsla.

Det var jordens bilköer på väg till jobbet i morse. Vissa partier av sträckan gick i ungefär 20 – 30 km. Så jag kom fram sent också. Det var väl redan då den här dan började bli mindre bra. Vad som var lite bra, i alla fall, var ljuset i morse. Med betoning på lite, dårå…

Januarimorgon. Notera det ljusblå på himlen! Det vita i drivor är snö-helvete.

Lunchen blev det inte mycket med på grund av teknikstrulet. Så nu när jag har landat hemma ska jag frossa i rostat bröd med Boxholms chiliost på.

Boxholms chiliost frossar jag på i kväll.

I kväll är det bara skit på TV. Eller i vart fall inget jag vill se. Och på torsdag är det två intressanta program, Antikrundan och filmen Boy A (som går alldeles för sent för mig, så jag får spela in). Varför är det så? Varför inte sprida ut lite?

Nä, jag får väl äta lite praliner och njuta av Antik-tidningen som låg i postboxen idag. Och kanske min bok på gång…

Julklappschoklad, i form av Belgiska sjöfrukter, från mamma passar fint en kväll som denna.

Inte konstigt att byxan sprack idag…

Byxan sprack…

Ha en go tisdagskväll! Det tänker jag ha, så slut i rutan som jag är…

Livet är kort.

Read Full Post »

Ljuset!

Ett inlägg om ljuset.

Idag har jag sett ljuset! Verkligen! Det var betydligt ljusare än förra veckan när jag och Clark Kent* tuffade till jobbet i morse. Men nej – jag vägrar tro att det har med snön att göra. Det var HIMLEN som var ljus.

Ljuset mellan husen på jobbet.

Dagstemperaturen har hållit sig runt tio grader minus. Det var ungefär elva i morse när jag for hemifrån. Och solen har visat sig från sin bästa sida idag! Det är nästan jobbigt ljust för ögonen. Mina mullvadsögon, som smärtar i ljuset. Om nu bara snön kunde försvinna igen så blev jag ännu lite gladare.

Kom iväg lite senare än vanligt i morse. Jag hade nämligen förträngt att jag måste skotta framför garageporten. Inne på gårdarna var det oplogat, vid garagen var det lite plogat fram till soprummet. Framför alla garageportar låg den där förhatliga vita massan i små drivor. Som tur var är det än så länge lätt snö. Väderappen på mobilen säger att det ska bli lite varmare i veckan, men att det kommer mer sånt där vitt på lördag. NEJ! Hoppas det inte blir som för tre år sen… Mycket snö och snö som stannade kvar länge…

Så här såg det ut i Förorten i mars 2010. Så vill jag INTE ha det igen.

Dagen har varit full av spännande jobb. Ett möte på eftermiddagen, som jag hade en förutfattad mening om, visade sig vara riktigt intressant. Och vidare har det kommit ett par delikata förfrågningar om saker som känns lite mer avancerade än vanlig produktion. Jag känner att jag trivs så mycket bättre när jag får lite större utmaningar och vågar ta för mig mer. Samtidigt är det tufft vad gäller självkänslan. Jag är verkligen en skugga av den jag var.

Det vore också bra att få veta hur våren blir jobbmässigt. Fredagens besvikelse har lagt sig, mycket tack vare ”Lisbeths” ord om att

det är inte roligt att jobba här just nu och om några år tror jag att vår verksamhet inte finns.

Men frågan är vad jag gör den 1 mars. Jag vill verkligen VERKLIGEN inte skriva in mig hos Arbetsförmedlingen igen. Dessutom vore det bra för verksamheten på jobbet att få veta om det finns nån som ska utföra de arbetsuppgifter jag utför idag från samma datum. Det är ju liiite svårt för enheten att planera långsiktigt. Med tanke på att det är två val i år, så… Ja, du fattar…

Mitt nya kontor?

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Insnöat och röjt

Ett inlägg om nånting jag inte estimerar – snö.

Varje år brukar snöröjningen debatteras, både lokalt och regionalt. Kanske på riksnivå också? I vart fall är det bara klagomål som hörs. Det måste vara ett oerhört otacksamt jobb att jobba som snöröjare! Man är upphandlad… eller ens företag är upphandlat av kommunen, som vill ha billigast möjliga tjänst utförd. Inte alltid nånting som är till gagn för oss kommuninvånare i Uppsala.

Uppsala var både kallare och mer snörikt än orten där jag jobbar. En ganska stor skillnad, faktiskt. Jag märkte det när jag körde hem. Vägbanan blev mer och mer isig ju närmare Uppsala jag kom. Nån gång på kvällen slutade det i alla fall att snöa. Den snö som fallit yrde emellertid omkring, för här blåste rejält. (Jag vill typ INTE få en granen på framsidan genom mitt köksfönster, men ibland verkade den vara på väg in… Tur att jag har Gevalia – ifall jag får oväntat besök. En gran innehåller ju ett otal små… ”gäster”…) Alla fönster på framsidan var täckta av så mycket snö att man inte kunde se ut mer än i enstaka hål i snölagret.

Insnöade… Sovrumsfönstret var täckt av snö igår kväll.

Därför blev jag väldigt förvånad när Fästmön och jag kom ut i morse – jag skulle ju skjutsa henne till jobbet. Vi gick hemifrån ungefär klockan 6.40 så att vi skulle hinna skotta oss fram om det behövdes. Men faktum är, att det var väldigt bra snöröjt! Jag blev riktigt imponerad, för till och med smågatorna närmast Annas jobb var röjda!!! De enda ställen där det inte var skottat var direkt utanför porten hemma och vid garagen. Men vaktis hade nog åkt på parkeringen nån runda igår, annars hade där varit drivor. Lite skottning utanför garaget var det enda som krävdes för mig och det tackar min dåliga rygg för. Eftersom jag blev så glad grävde jag en liten gång utanför porten så att mina grannar skulle bli lite glada också. (En del av dem blir visserligen nästan aldrig glada – bara när jag misslyckas med nåt – men jag försökte i alla fall göra nåt bra för en gångs skull.)

Så nu, snöröjare i Uppsala, stort TACK för allt arbete ni har utfört i natt eller under småtimmarna på morgonen! Vi kom fram till Annas jobb i tid!

_______________________________________

Anna jobbar alltså idag och jag är ledig. Jag har en lång att-göra-lista för dagen, men jag tänkte börja med att se första avsnittet av Morden i Sandhamn som jag missade i veckan som gick. En maskin tjockis-svart ska sparkas igång. Därefter blir det fokus på julklappar ett tag. Jag ska försöka hitta de fem klappar jag har fixat till Anna som ligger spridda på olika ställen i min hem. Anna är ju här och då kan jag inte förvara dem oinslagna var som helst. Sen blir det en shoppingtur. Jag har en lista på klappar och dessutom måste jag till Systemet samt köpa middagsmat till i kväll. Och så ska mamma ringas, men det får bli när jag kommer hem.

Jaa… varför sitter jag här och skriver? Bäst att starta Morden i Sandhamn, kicka igång tvätten och sen leta julklappar. Affärerna öppnar inte förrän klockan tio, så jag borde kunna beta av några saker på min lista innan dess.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.

Det tycks pågå en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)

Ytterligare en person på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…

Livet är kort.

Read Full Post »

Åktur i cyberspace

Ett inlägg i vilket Tofflan gör en tur bland media i cyberspace.

Jorå, nog händer det grejor! Fast inte så mycket inne hos mig. Däremot ute i cyberspace. Häng med på en åktur om du har lust. Om du inte har lust – strunta i det!

Stockholm-Motala= öl!

Öl hjälper dig att gå ner i vikt! Det säger amerikanska näringsexperter och Prav… Aftonbladet är inte sen att lyfta detta till en nyhet – 2006. Redan då, alltså… Jag läste och lärde. Men det där med ölmage… Nog dricker jag öl, fast magen finns där ändå. Troligen dricker jag inte tillräckligt med öl. Så måste det vara! (Typ två i veckan.)

Praktikant dog efter att ha jobbat 72 timmar i sträck. Nog för att jag vet att det finns arbetsgivare som utnyttjar gratis eller grå arbetskraft. Men det här tar nog priset! En 21-årig praktikant på en investmentbank kollapsade i duschen och dog medan taxin väntade. Jag hoppas förstås att det bara är skvaller och rykten, men…

Klonen Lennon?

Tandläkare vill klona John Lennon. Michael Zuk, en kanadensisk tandläkare, köpte en tand från John Lennon vid en auktion för två år sen. Tanden kostade 19 000 pund. Nu försöker han få fram dna ur tanden. Tanken är att klona John Lennon, som sköts ihjäl 1980. Det låter väldigt, väldigt läskigt, tycker jag… Let dead men rest in peace!

Böter för män som kissar utanför. Det här med män som står och kissar… Ja jag vet vad jag – och medicinsk vetenskap tycker – men… I Shenzen i Kina blir det straffbart att kissa utanför urinoaren (lite svårt att sitta på den, dårå…) och toaletten från den 1 september. Toalettinspektörer ska övervaka att inget spills. Och den som dräller riskerar böter.

Patriarkal politiker?

Han kan ta över efter Ebba. Om kristdemokraten Ebba Busch numera-också-Thor blir EU-parlamentariker är Jonas Segersam en tänkbar kandidat för kommunalrådsposten. Herr Segersam har i flera år varit landstingspolitiker och driver också bloggen Segersams patriarkala blogg. Det ger en viss vink om vilka frågor som denne man lär driva…

Hurra Herrey! Eller hur man nu ska uttrycka det… Richard Herrey blir marknadschef för Vätternrundan. Jag blir själv… mållös… Sjunga och dansa är väl en sak, cykla och marknadsföra nånting annat…

På Fonus har man en lysande personalpolitik!

Sjuskrivningarna ökar – men inte på Fonus i Linköööping! Det är rent fantastiskt! Inte en sjukskrivning på Fonus i Linköping på 15 år! Titta på klippet och lyssna på det härliga språket, döh!

Livet är kort. Jobba på Fonus så håller du dig frisk.

Read Full Post »