Liv till varje pris

Ett inlägg om en bok.

---

 

Så. Nu har jag slagit ihop pärmarna i den sista delen i Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Örnsköldsvik, Liv till varje pris. I trilogins nästan totalt 1 500 sidor har jag följt Maj och hennes make Tomas i deras vardagsliv genom ungefär 30 år från 1930-talet och framåt. Ett stort och varmt TACK till bloggvännen Uppsalaewa för dessa ”bonusböcker”!

Liksom i de två första böckerna kämpar Tomas mot alkoholen och Maj för tillvaron, den hon håller ordning på genom matlagning och städning. Barnen blir tonårstjuriga och släktingar dör. Med familjeföretaget går det som det går, men genom alla svårigheter står Maj och Tomas ändå på nåt sätt eniga. Jag undrar om dagens par hade klarat det.

Det är nog först nu när jag har läst alla tre böckerna som jag förstår varför Kristina Sandberg fick Augustpriset förra året för Liv till varje pris. Boken är den klart starkaste i trilogin. Det är här författaren har drivit sitt sätt att skriva de här böckerna till snudd på fulländning. Den enda lilla negativa kritik jag har är att hon då och då droppar lite för övertydliga hintar om typiska företeelser för tiden hon skildrar.

Toffelomdömet blir det högsta. Jag saknar redan Maj och hennes familj och kan inte låta bli att undra hur det går med Anitas bebis och Tomas hosta och… Maj själv, förstås…

Här kan du läsa vad jag skrev om de två första delarna i Maj-trilogin:

Att föda ett barn

Sörja för de sina

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag ser på min tavla

Ett inlägg om en tavla.

---

 

Tavlan Just nu vill jag leva av Kitty Lindsten i närbild.

Åter till det här med bilder! Ett konstverk hänger i min hall. Helt fel placering, jag vet. Tavlan kommer inte till sin rätt. Jag köpte den hösten 2012 vid ett tillfälle när jag inte visste om jag skulle leva vidare eller dö. Då besökte jag Kitty Lindsten och i hennes ateljé valde jag att låta tavlan Just nu vill jag leva följa med mig hem.

Den här tavlan är en påminnelse om att livet är det viktigaste vi har. Det är en gåva, för att använda Annika Östbergs ord. Livskraft är nåt av det starkaste en människa kan ha utan att nån annan kan ta på det. Men att inte orka kan försvaga den kraften, fördimma sinnet. Då är det bra att äga en tavla som påminner en om att livsviljan.

Idag tittar jag ofta på min tavla.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Vår stjärna

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Hållplats Sverige: Änglarnas tårar

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag visste det! Så snart jag hade lyssnat till de första orden som trillade ur uppläsarens mun i torsdags kväll förstod jag att Änglarnas tårar, den sista delen i Anna Nilsson Spets trilogi Hållplats Sverige, skulle vara den starkaste. Samtliga böcker är utgivna på Vombat förlag.

I de två första böckerna har vi fått följa främst systrarna Almina och Alma, vars liv slås i spillror genom kriget i Bosnien. Så småningom samlas familjen i sitt nya land, Sverige, nånstans i krokarna runt Uppsala. Storasyster Alma tar upp sina studier till läkare och bosätter sig i Uppsala tillsammans med sin man. För kriget till trots träffar båda tjejerna var sin man och får uppleva kärlek.

Men den här boken är inte bara fylld av kärlek. Den rymmer så mycket… ingenting. Som när familjen första gången återvänder till Bosnien för att se vad som finns kvar av hemmet. Mamma Aida säger:

[…] Här ligger tre generationers liv och leverne i aska och sopor. Det finns ingenting kvar. Allt är borta och förintat, […]

Alla i Bosnien förlorade nån. Under en vecka i juli, berättar Almas svärmor Senada i Srebrenica, mördades mer än 8 000 personer. Män och pojkar fördes bort och torterades och avrättades. Många familjer visste inte vad som hänt männen, det fanns inga kroppar att begrava.

Almina får frågan om hon vill vittna vid Krigsförbrytartribunalen. Det går inte att föreställa sig hur det kändes. Men Almina är en stark ung tjej och hon vill att världen ska få veta. För även om man aldrig får några svar på sina

varför?

är det viktigt att få berätta för att kunna göra ett avslut. Eller som pappa Dzemo säger till Almina:

[…] – Almina, nu har du satt punkt för det här kapitlet i ditt liv. Nu måste du gå vidare. Du kommer aldrig att glömma det du varit med om, men gå vidare, flickan min.
Jag la mina minnen i en låtsasask i mitt inre, låste asken och slängde både den och nyckeln i Mälaren. Där skulle ingen hitta den, låsa upp den och släppa ut ångesten igen, tänkte jag då. […]

Det här är en riktigt tung och tuff avslutning på Hållplats Sverige. Toffelomdömet blir det högsta!

Dobro Dobro Dobro Dobro Dobro

Eller, i Tofflianska mått mätt

Hvala, Anna, för fin läsning!

Här kan du läsa om Almina.

Här kan du läsa om Alma.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Annahita

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Hon har överlevt så mycket, Annahita. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

I kväll är det party i Den Eviga Ungdomens Stad. Jag hade inte tänkt titta på TV alls, men Fästmön undrade om vi inte skulle se När livet vänder i alla fall. Så hur det nu var slogs TV:n på och vi lyssnade på Annahitas berättelse. En berättelse om så många umbäranden att hälften hade räckt för att slå en människa till marken så hårt att hon aldrig mer reste sig.

Annahitas liv har inte varit kärlekslöst. Kärleken till den första mannen lyser fortfarande ur hennes ögon när hon berättar om den. Men så gick han bort genom en olycka när sonen var 20 dagar gammal. Som ung änka i Iran blev Annahita då åter omyndig. Familjen utsåg en ny man åt henne.

Så småningom blev familjen tvungen att fly. Då hade Annahita ett nytt litet barn, en nyfödd dotter, med sig i en väska. Sonen tvingades hon lämna kvar hos morföräldrarna, för hon fick bara ta sitt yngsta barn med sig.

Redan här tycker jag att det räcker med lidanden i en enda människas liv. Men det gör det inte. De blir fler och fler och fler. När Anja Kontors vid ett tillfälle under kvällens program undrar hur Annahita kunde överleva, svarar Annahita:

Det var… kraften. Kraften!

Den kraft, som genomsyrade Annahita och som fick henne att lämna sin dåvarande tro och viga sitt liv åt Jesus Kristus och kristendomen. Idag är den före detta muslimen, den misshandlade kvinnan, hon, som lämnade sitt barn och som begravde sitt andra barn levande, präst i svenska kyrkan.

Det här var nog det starkaste programmet hittills i serien När livet vänder. Jag hade nästan inga ord för att teckna ner här vad jag upplevt i afton en halvtimme mellan klockan 20 och 20.30. Annahitas barn kan verkligen vara stolta över sin mamma!

Missade du programmet om Annahita? Titta här på SvT Play!

 

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Kent

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena

Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Påringningar och förfrågningar

Nej snäll är jag inte när jag skrattar elakt åt de två företag som ringer min gamla mobil minst en gång om dan på vardagar för att sälja privata pensionsförsäkringar. (Så himla ironiskt…) Mobilen ligger ljudlöst på köksbänken, så jag slipper höra ringandet. Det måste vara ett jäkla frustrerande jobb att ringa och ringa och ringa och ingen svarar. För mig känns det lite som att ge igen för alla de gånger säljare har använt automatuppringning och det har varit tyst i luren när jag har svarat. HA! Där fick ni! (Ett uttryck jag finner alltmer användbart…)

HA! Där fick ni!

En rolig och omväxlande dag på jobbet har tagit slut. Den blev inte alls som jag hade tänkt mig, men bra ändå. Och jag är tacksam för varje dag som jag har jobb och varje månad jag får lön. För då tvingas jag inte delta i nån ostimulerande kurs som vännen Klara eller sitta av tid på en trafikskola som råkar ha avtal med Arbetsförmedlingen… (Lokalblaskan skrev om detta, men artikeln ligger tyvärr inte på nätet.)

Skrivuppdragen haglar inte precis över mig just nu. Det vill säga jag får förfrågningar där jag kan anmäla mitt intresse, men sen blir det inget mer. Synnerligen märkligt när det gäller vissa saker som jag definitivt har åsikter om och erfarenheter av. Men jag får väl se det som att det är företagens förlust. Själv får jag ju tid över för annat. Tyvärr har jag inte så mycket ork kvar för annat…

Det spännande bokprojektet väntar jag fortfarande på ska köra igång. Jag återkommer till detta så snart jag vet mer! Igår tackade jag nej till en förfrågan som rörde ett ämnesområde som definitivt inte är mitt: mode och smink. Då kan ju den som frågar inte ha läst det jag skriver alls…

Mot slutet av arbetsdagen kom en förfrågan från en vän om hjälp med att starta ett litet projekt. Tyvärr känner jag att jag inte har tillräckligt med tid och ork för det, inte ens om jag skulle få betalt. Då skulle jag kanske orka liiite. Men man tar inte betalt av vänner, dem hjälper man!

Nu ska jag emellertid göra en påringning själv, till lilla mamma, som har namnsdag idag. Namnsdagar har alltid firats i min familj. Trevligt ibland, jobbigt andra gånger (främst när man bor på annan ort).

I övrigt bänkar jag mig förstås framför TV:n klockan 21 när SvT1 ger sista delen av Torka aldrig tårar utan handskar. Det är det starkaste jag har sett på länge på TV. Synd bara att det är en sån diva som har skrivit det. Men det är en synnerligen duktig skribent, det får man lov att tillskriva honom.

Dags att sluta vara elak och sätta på sig sitt soligaste leende och ringa mamma. Måtte orken räcka till. Jag brukar passa på att lägga mig ovanpå gästsängen när vi ringer, för jag kan inte gå omkring som jag brukar på grund av hälen. Och jag behöver lära mig att komma till ro när jag telefonerar med min mamma…

Livet är kort. 

Read Full Post »