Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tonåringar’

Ett inlägg om ett TV-program.


 

Igår kväll fastnade jag framför ett teckenspråkigt program på SvT2, Profilerna. Totalt blir det tio program om fem spännande människor. Det första handlade om Lars – döv, präst, pappa och bög.

Lars i Profilerna

Prästen Lars var först ut i serien Profilerna.


Jag blev så glad
när jag såg i TV-tablån att det skulle komma ett program om en döv, homosexuell man. En person som tillhör två minoritetsgrupper. Och döva är en sån tyst grupp att det är extra roligt när de tar plats och syns.

Lars verkar vara en trevlig man i sina bästa år. Han berättade att han var den ende döve i sin familj, men att han ändå alltid hade haft – och fortfarande har – ett nära förhållande med sina föräldrar. Att vara döv och utbilda sig till präst var på sätt och vis Lars sätt att visa att döva kan! Men att ovanpå det också ha två tonårsbarn och en manlig sambo som är träningsfreak, det kändes lite mycket för mig. Inte för Lars, emellertid! Han var som en sol i TV-rutan. Fast han erkände att han nog kan vara lite tjurig hemma i familjen…

Det blir ytterligare fyra personer med anknytning till dövrörelsen som vi tittare ska få träffa framöver under de nio återståeende halvtimmeslånga programmen. Jag tänker helt klart fortsätta att se den här serien! Som bonus gav den mig bra träning i mitt slumrande teckenspråk. Faktum är att jag insåg att mer än jag trodde finns kvar av språket!

Toffelomdömet för första avsnittet av Profilerna blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Liv till varje prisSå. Nu har jag slagit ihop pärmarna i den sista delen i Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Örnsköldsvik, Liv till varje pris. I trilogins nästan totalt 1 500 sidor har jag följt Maj och hennes make Tomas i deras vardagsliv genom ungefär 30 år från 1930-talet och framåt. Ett stort och varmt TACK till bloggvännen Uppsalaewa för dessa ”bonusböcker”!

Liksom i de två första böckerna kämpar Tomas mot alkoholen och Maj för tillvaron, den hon håller ordning på genom matlagning och städning. Barnen blir tonårstjuriga och släktingar dör. Med familjeföretaget går det som det går, men genom alla svårigheter står Maj och Tomas ändå på nåt sätt eniga. Jag undrar om dagens par hade klarat det.

Det är nog först nu när jag har läst alla tre böckerna som jag förstår varför Kristina Sandberg fick Augustpriset förra året för Liv till varje pris. Boken är den klart starkaste i trilogin. Det är här författaren har drivit sitt sätt att skriva de här böckerna till snudd på fulländning. Den enda lilla negativa kritik jag har är att hon då och då droppar lite för övertydliga hintar om typiska företeelser för tiden hon skildrar.

Toffelomdömet blir det högsta. Jag saknar redan Maj och hennes familj och kan inte låta bli att undra hur det går med Anitas bebis och Tomas hosta och… Maj själv, förstås…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag skrev om de två första delarna i Maj-trilogin:

Att föda ett barn

Sörja för de sina

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att mötas och att skiljas.


 

Fåglar på taknocken

Avsked och återsseenden – även i huset mitt emot…

Livet är fullt av såväl avsked som återseenden. För det mesta är det spännande. Livet, alltså, och dess möten och återseenden. Men avsked är nästan alltid sorgliga, vemodiga. Ibland gör de jävligt ont, till och med, ibland är de nödvändiga. Idag blir det ett avsked av den nödvändiga sorten för min del, även om jag ska erkänna att jag tycker att det är lite sorgligt också. Jag ska skjutsa äldsta bonusdottern till tåget, för nu bär det av hem till norr och studierna för hennes del. Sånt kan inte en bonusmorsa hindra – och vill inte heller. Hon applåderar. Ungen Den unga kvinnan gör ju nåt bra av sitt liv. Därmed inte sagt att avskedet i sig lämnar mig oberörd. Jag bara önskar att jag hade varit en bättre bonusmorsa under de snart åtta år jag har innehaft titeln.

Några egna barn skaffade jag inte av olika skäl. Att ha barn verkar livsfarligt, tycker jag. Jag skulle nog ha varit en sån förälder att jag antingen vakade över mitt/mina barn hela tiden – eller kände mig misslyckad för att jag inte klarade av att vaka hela tiden… Så bonusmorsa blev ett bra alternativ – även om jag, som sagt, kunde ha varit en bättre sån. Nån vidare förebild kan man ju inte påstå att jag har varit. Inte heller det stöd jag borde ha varit. Nä, det var inte bara jag som drabbades av det som hände 2009, även min familj – såväl min gamla familj som min nya – har fått känna av det.

Om saker hade varit annorlunda skulle jag med glatt hjärta ha delat av mig mer om livet som bonusmorsa. Att erövra den titeln på sin ålders höst (jag var 45 år) och få tre tonåringar och en femåring som bonus med min stora kärlek har varit en spännande upplevelse. Bara allt hade varit på ett annat sätt… Nu skildrar jag livet från ett visst avstånd. Även det tog h*n ifrån mig då, för sex och ett halvt år sen… Nej, jag kan inte förlåta. Men att gå vidare har jag varit tvungen till.

Vita molntussar på blå himmel

Kära återseenden…

Det blir ett par återseenden den här veckan också. De kan också vara känslosamma, om än av annan sort. På onsdag ska jag återvända till den bästa arbetsplatsen jag har haft. Jag ska luncha med en före detta kollega, jag ska få en liten guidad tur i nya environger, hoppas jag, och jag ska hoppa in på ytterligare ställen och morsa på gamla kollegor. Kära återseenden, med andra ord.

På torsdag ska jag träffa en av mina nyare vänner.  Vid det här laget har vi känt varandra i några år, men eftersom vi inte bor på samma ort kan vi inte träffas så ofta. Det blir när vi kan. Och på torsdag kan både vännen och jag ses på Odenplan i Stockholm för en lunch. Mötet ska för min del föregås av nåt nytt och spännande, men ärligt talat ser jag minst lika mycket fram emot att träffa min vän. Det blir andra gången på kort tid som jag dessutom återser Odenplan, ett ställe där jag hängde rätt mycket för en så där tio år sen.

Men även i kväll blir det ett återseende, om än ett fiktivt sånt. TV4 kör igång en ny säsong av Broadchurch klockan 21 och brittiska polisserier missar jag ogärna. Här kan du läsa om vad jag tyckte om premiäravsnittet för två år sen och här kan du läsa vad jag tyckte om hela första säsongen 2013. Det blir åtta nya avsnitt och serien inleds med rättegången mot mördaren i säsong ett. (Om TV 4 hade uppdaterat sin webbplats med aktuell information hade jag kunnat länka dit.)

Hur ser DIN vecka ut??? Blir det några avsked eller några återseenden för din del??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ord.


 

motorola_microtac

Typ en sån här mobil hade jag, med ett tjockt batteri och ett tunt.

Vad gjorde man innan mobiltelefoner fanns? Jag fick min första tjänstemobil i början av 1990-talet. Det var en riktig tegelsten, en Motorola, och jag fick ladda den varje dag. Så DET är sig likt, för iPhonen får jag ladda ibland flera gånger om dan. Inte mycket utveckling där, inte. Nä, det som har utvecklats är snarare den utbredda användningen av mobiler. Tidigare var det ju mest i tjänsten man hade mobil – eller om man ville skryta med hur framgångsrik man var – mobiler var ju väldigt dyra.

Igår på julafton samlades familjen hemma hos Fästmön. Men jag och mamma firade i New Village. Det blir för omständigt för mamma att åka iväg nånstans och hon skulle aldrig klara trapporna upp till Annas lägenhet (mamma åker inte hiss). Jag mår heller inte bra fortfarande. Så vi två firade hemma hos mig, med gran, klappar, godis och god mat (jorå, magen ger sig till känna…).

Det är mysigt att fira jul med min ursprungliga familj också, även om pappa fattas oss. Samtidigt saknar jag förstås min nya familj och längtar efter den. Som lite kompensation skrev jag sms till var och en och skickade under kvällen. Det var delvis för att jag inte hade möjlighet att ge så många klappar i år. Det blev så varmt i hjärtat av svaren jag fick tillbaka, särskilt från barnen. Jag fick läsa att nån var glad att jag finns, att nån var tacksam över det stöd jag har varit under tuffa tider och att jag var saknad. Stora ord från unga människor som gjorde mig så rörd att jag fällde en tår.

Det har inte alltid varit lätt att vara bonusmorsa. Att komma in i en familj som då bestod av tre tonåringar och en liten knodd på fem år kräver att vi alla är flexibla. Men för mig, som inte har några egna barn, har dessa fyra bonusbarn varit en riktig gåva i livet! Verkligen nånting med betoning på BONUS.

Tyvärr tycker jag själv att jag inte har varit den bonusförälder jag hade önskat att vara. Det handlar till stor del om en man som en januaridag för snart sex år sen tog ifrån mig en del av min grundtrygghet. En man som förstörde mitt gamla liv och som berövade hela min familj en viss form av trygghet som jag sen dess inte har kunnat ge den. Jag tror inte den mannen har empati nog att ens nån gång då och då sätta sig in i vad han gjorde, vad han förstörde. Men nån gång önskar jag att hans samvete svider när han rullar sig i alla sina miljoner, kanske i nån av sina flera bostäder, tillsammans med sina välartade barn som har fått allt de har pekat på. Jag har inte kunnat stötta min mamma ekonomiskt (mamma får en skamligt låg pension). Mina bonusbarn har fått kämpa – och kämpar! – hårt. De får baske mig inget gratis. Inget annat än stor och total kärlek från oss vuxna. Och DET är stort. DET är värt mer än allt guld i hela världen. Kärleken är störst.

Mina bonusbarn 2009

Mina bonusbarn 2009.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

SyndafalletFör ett tag sen träffade jag en av stans trevliga journalister på en sopplunch i Missionskyrkan i Uppsala. Medan jag väntade på mitt lunchsällskap upptäckte jag en hylla begagnade böcker som såldes för en billig penning. Självklart botaniserade jag där, varpå två böcker à fem kronor fick ett nytt hem i New Village. Nu har jag plöjt den första av dem, Syndafallet av Ruth Rendell, en Wexford-deckare som faktiskt har ett Uppsalainslag!

Spänd av förväntan blir jag genast när jag ser att Syndafallet är dedicerad till Karl och Lilian Fredriksson, författare, översättare och förlagsmänniskor här i Uppsala. Sen börjar jag läsa – microstilen i denna ganska slitna pocket, utgiven 2002. Jag hamnar i Sussex, i vars östra delar jag en gång bott i min ungdom. Regnet vräker ner och floden svämmar över. Då får kommissarie Wexford ett samtal från en mamma som tror att hennes båda tonårsbarn har drunknat i vattenmassorna. De är i vart fall inte hemma när föräldrarna återvänt efter en kort tids frånvaro. Dessutom är deras ”barnvakt” också borta. Wexford jobbar med fallet och inser snart att det är nåt knepigt med föräldrarna till de försvunna tonåringarna. När en helgboende så hittar en bil med ett lik i och försöker dölja detta blir det än mer oklart vad som egentligen har inträffat och hur. Genom utredningen hamnar Wexford i Uppsala.

Jag tycker att boken är lite seg, ärligt talat. Under hela läsningen sitter jag och väntar på Uppsala. Det blir en kort stund i stan och det är först mot slutet. Boken är välskriven, men lite för tjock – vissa delar leder inte handlingen särskilt mycket framåt, enligt min mening. Jag irriterar mig även lite på att nya stycken inte är bra markerade alla gånger i kapitlen.

Det samlade Toffelomdömet blir medel. Boken är emellertid helt klart värd den femma den kostade, men jag rekommenderar dig mer att ta en tur till Missionskyrkan och äta en fin och prisvärd sopplunch!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en fantastisk liten bok.


En av mina nya författarbekantskaper
är Siri Hustvedt. Lite kul att en av mina nya vän-bekantskaper gav mig en bok av denna författare, Sommaren utan män. Alldeles nyss har jag läst ut denna fantastiska lilla bok om cirka 200 sidor. Tack, Inger!!!

Sommaren utan män

En fantastisk liten bok.


Huvudperson i den här boken
är Mia, en medelålders kvinna, vars make lämnar henne. Han är förälskad i en yngre kollega. Mia bryter först ihop, men bestämmer sig därefter för att resa till sin mamma. Där i hemstaden ska Mia hålla en poesikkurs för ett gäng tonårstjejer. Mia lär också känna mammans närmaste väninnor, ett grupp spännande kvinnor.

Egentligen utspelar sig tre historier i en här i boken. Tre historier i tre olika åldersgrupper. Och ovanpå detta även ett litet HBTQ-tema! (Det är mycket därför den är så fantastisk. Att författaren får ihop det hela på bara 200 sidor, ungefär!) Dels är det Mias separation, dels är det tonårstjejerna, en grupp i vilken det förekommer riktigt raffinerad mobbning. Och så är det mammans spännande kompisar. Särskilt fascinerande är Abigail, som visar vad de egna handarbetena döljer för hemligheter…

En helt klart fascinerande bok! Jag känner igen mycket, bland annat kring mamman och åldrandet. Men också om mobbningen och separationen.

Högsta Toffelbetyg, ingen tvekan!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

För lite mer än ett år sen bytte jag arbetsplats. Som avtackningspresent från avdelningen fick jag fem middagar för fyra personer via ett så kallat matkassseföretag, numera uppköpt av Mathem. Och i januari i år, bara nån vecka innan presentkortet löpte ut, fick jag skägget ur bRÖVlådan brevlådan och beställde. En trevlig ung man levererade två fulla matkassar hem till mig en kväll.

Matkassar från Mathem

Två matkassar från Mathem levererades en januarikväll hem till mig.


Nu har vi lagat alla fem middagarna
och nedan har jag samlat länkarna till dem. Recepten finns med i respektive inlägg. Två rätter lagade Fästmön ensam hemma hos sig, tre rätter lagade vi tillsammans hemma hos mig.

Men vad tyckte jag då, vad blir det för samlat intryck?

  • Alla rätter var jättegoda!
  • Matvarorna var fräscha, men en del varor blev liggande lite för länge och fick ersättas av nya.
  • Recepten var ganska enkla, men det stod inte alltid såna saker som är urviktiga för Novisen vid Spisen (= mig) som vilken nivå ugnsgallret ska stå på.
  • Alla rätter utom kycklingrätten gick snabbt att laga, även om de tog längre tid än vad som var angett i recepten.
  • Eftersom rätterna var snabblagade passar de utmärkt till vardagar när man vanligen är trött efter jobbet och inte har så mycket ork eller tid eller lust till matlagning (jag talar om mig själv, hur andra känner kan jag naturligtvis inte veta).
  • Portionerna, däremot, var små. De hade inte räckt till två vuxna och två tonårsbarn, möjligen till två vuxna och två små barn. OK, vi kanske tar större portioner än andra, men man vill ju också bli mätt.
  • Det gäller att man inte är nån vitlökshatare, för det var vitlök i samtliga recept. Jag gillar vitlök, men det kändes liiite tjatigt.
  • Normalpriset för fem middagar för fyra personer enligt Mathem är 768 kronor. Det tycker jag är högt. Jag skulle nog kunna handla varor och ingredienser till betydligt lägre pris. Fast då finge jag förstås inte kassarna hemlevererade.

Det sammanlagda Toffelbetyget blir inte det högsta, men högt! Till Kommunikationsavdelningen blir TACKet emellertid både högt och stort!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

Här är länkarna till alla recepten:

Chili con carne med guacamole och nachochips

Broccolifritters med fetaostdipp och sallad

Parmesangratinerad torsk

Lax med sötpotatisrösti och mangosalsa

Allt-i-ett-kyckling i ugn och Baba Ganoush


Livet är kort. Ibland är det gott. Att leva.

Read Full Post »

Alltså jag är ingen matperson. Eller jo. Jag gillar att äta, men tillagningen av mat lämnar jag till proffsen – om jag kan. Nu är jag ju vuxen sen många år tillbaka och alla dar måste jag själv ta ansvar för att jag får i mig nåt ätbart. Här på bloggen kör jag ibland mina cookalongs. Dessa visar vilken nivå jag är på när det gäller att stå vid spisen.

Igår blev det ingen middag förrän klockan var närmare 22. Och då blev det det här:

Knäckemackor med två sorters ost, ett glas mjölk och Idealisten.


Jag tycker att lekamlig spis
ofta kan förenas med kulturell och när jag äter ensam har jag alltid en bok framför mig. Utom när jag är på stökiga restauranger med mycket folk. Då vill jag bara äta nåt snabbt och dra därifrån.

Till lunch blev det sill och potatis idag. Jag kom iväg sent och fick därför äta ensam, även utan bok. Lunchrestaurangen var smockfull som vanligt och ljudnivån bedövande. Jag klämde mig ner vid ett bord ganska nära ett äldre par som strax fick sällskap av en något yngre herre som bland annat berättade om sin åldriga mamma. Det var faktiskt intressant, så jag smyglyssnade lite.

Dagens lunch inbegrep inte nån liten klar eftersom det var arbetsdag!


Till kvällen behöver jag inte äta nånting STORT.
Gissningsvis blir det nåt salt eller kanske nåt sött.

Jordnötter och en kanelsnurra, kanske?


Fast bullarna är ju slut
sen länge och nötter passar bäst ihop med malt i flytande form, tycker jag nog.

Flytande malt. 


Möjligen skulle man behöva nånting starkare
att värma sig med, men det sparar jag till i morgon. Då ska det bli sex (6) grader bara – i skrivande stund är det sju… Sommaren kom visst av sig…

Det blir ensam hemmakväll i New Village för mig i afton. Jag ska nog ringa mamma, kanske. Igår när jag ringde satt hon och grät för att hon kände sig så ensam. Det lät så ledsamt, tyckte jag.

I morgon åker jag till Himlen och kollar vad Anna och barnen har för sig. Det enda jag har planerat för helgen förutom det är att knåpa ihop en jobbansökan. Vad ska du göra i helgen???

Read Full Post »

Näää, fy! Jag vet inte hur många gånger jag har sett texten i rubriken idag! Det har varit så motigt och eländigt och just som jag trodde att alla problem var lösta, börjar det strula igen. Det är SVÅRT att få upptagna forskare att inse att det är viktigt med personliga hemsidor. Det är VÄLDIGT SVÅRT att motivera upptagna forskare att göra personliga hemsidor – om tekniken bara krånglar hela tiden.

Det var nära idag, men jag har ju platt skärm så detta är omöjligt. Men om det hade varit möjligt… 👿


Jag vet inte heller
hur många gånger jag har sprungit trappa ner och trappa upp idag. Man blir smått schizofren när man jobbar på två ställen. Men baske mig om jag inte blir smärt och snigg på kuppen! I alla fall smärt!..

Förmiddagen ägnade jag åt studiebesöket som inte kom förrän 10.30 – jag hade antecknat 9.30. Vi skenade runt lite i huset, hälsade på prefekter och en del forskare, men så var det plötsligt tomt för lunch. Som tack för min guidning blev jag bjuden på lunch. Torsdag = fjärtsoppa och pannkakor. Kan meddela att magen har varit livlig och ljudlig. Stackars M som kom upp för att dela rum med mig idag… Hoppas hon inte är ljudkänslig… Jag lyckades i alla fall hålla allting internt, så att säga – tills jag kom hem… Och nu vill du inte veta mer om detta!

Typ dagens vegetariska! Hoppas bara att jag inte tog soppan med fläsk i och att det är därför magen är i uppror… 


Från andra delar av magen
hälsar min Alien att h*n trivs bra! Jag är nu inte på trettonde dagen av blödningar. Gissningsvis ligger mitt värde kring midsommar inte alls på den nivå som det låg sist. Det är riktigt besvärligt just nu. Nuff said!

Efter jobbet stannade jag till vid Tokerian för att köpa mjölk och lite sånt. Jag hade en irriterande mupp som envisades med att gå framför fötterna på mig hela tiden. Det gjorde inte mitt humör bättre. Inte heller det faktum att apoteket Hjärtat inte hade CCS fotcreme, MIN fotkräm. Deras egen skit vägrar jag att köpa.

Nu tvättar jag en maskin och utanför fönstret regnar det. Fästmön arbetar i kväll och efter jobbet åker hon hem till Himlen för att förbereda för barnens ankomst i morgon. Det är alltså de två yngsta som kommer, de två vuxna är redan på plats.

Anna var ju upp på mitt jobb i tisdags och hälsade bland annat på B. I morse kom B och knackade på och sa att h*n tyckte att Anna verkade snäll och sympatisk. Och det är hon ju! Men mest är hon rolig! Jag tror aldrig att jag har skrattat så med nån jag har varit tillsammans med! Anna har en fantastisk humor och ibland räcker det med en snabb skiftning i ansiktet för att jag ska kollapsa och asgarva.

Fredag i morgon och det känns rätt OK. Jag är skittrött efter en frustrerande och lite motig arbetsvecka, men jag är INTE trött på jobbet i sig. Tro för 17 gubbar INTE att jag är trött på mitt jobb och klagar, det gör jag INTE. Det är tekniken jag är frustrerad över, ingenting annat. (Bäst att förtydliga eftersom somliga är så snabba på att dra felaktiga slutsatser.)

På lördag åker jag ut till Himlen. I morgon kväll ska jag söka lite jobb igen. Just nu känns lusten minimal, men det är bara att suga och svälja, som en del säger. Själv föredrar jag nog att bita ihop!.. 😉

Read Full Post »

Orden i rubriken är inte mina, de kommer från en artikel i Dagens Nyheter. Det finns en lögn, enligt artikeln som hänvisar till såväl psykologer som undersökningar. Och den är att föräldrar älskar sina barn lika mycket.

Mina bonusbarn på skolfoton tagna 2009, tror jag.


Troligen är det en hemlighet
som många föräldrar gömmer längst in. Få skulle erkänna det öppet att man föredrog ett av sina barn framför det eller de andra. Men eftersom barn har olika temperament finns det vissa barn i syskonskaran som föräldrarna går bättre ihop med, menar psykologen Per Johansson vid universitetet i Lund. En amerikansk professor följde 384 syskonpar under tre år. Hon filmade konflikter med föräldrarna. Slutsatsen hon drog var att 65 procent av mammorna och 70 procent av papporna verkligen visade en förkärlek för ett av barnen.

Men vad beror skillnaden på? Visst kan det ha att göra med temperament, men enligt forskarna ligger förstfödda bra till. Föräldrar gillar också barn som är mest lika dem själva, enligt forskarna. Kön kan också spela in på så sätt att mammor gillar söner mest och pappor döttrar.

Psykologen Per i Lund sammanfattar det hela så här:

[…] vi har inte lika lätt för alla. De flesta älskar sina barn lika mycket men känner mer närhet till ett av dem […]

Själv har jag varken syskon eller barn, så jag vet inte alls hur det är. Mina föräldrar fick visst högsta vinsten med en gång för 50 år sen och nöjde sig med den. Skämt åsido, det fanns andra skäl till att jag inte fick syskon. Och mina skäl till att jag inte har skaffat barn är att jag inte har velat – mest därför att jag inte har träffat nån som jag vill ha barn med. För jag är av den åsikten att  ett barn ska man vara två om. På ålderns höst (typ jag var… 45) fick jag plötsligt fyra bonusbarn. Och jag kan ärligt säga att jag älskar dem lika mycket alla fyra. Det vet jag för jag kan bli arg på dem, jag kan bli ledsen för deras skull och jag kan glädjas med dem när det går bra. Men de är inte mina barn och det är inte mitt uppdrag att uppfostra eller försörja dem, det har de två riktiga föräldrar som gör. För övrigt är två av dem vuxna nu, så…

Jag vågar knappt ställa frågan, för jag tror inte jag får några svar, men tror du att föräldrar älskar sina barn på olika sätt och gör du själv det?

Read Full Post »

Older Posts »