Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘orostankar’

Ett litterärt inlägg, skrivet med fel brillor på näsan.


 

Etthundra milUngefär 50 sidor hade jag sparat i Jojo Moyes bok Etthundra mil till denna lördagsmorgon. Att börja en dag med kaffe och en bok på sängen är bland det bästa jag vet. Jag får känna mig lyxig en stund och jag motar bort alla orostankar. Boken lånade jag av Annas snälla mamma. Vi är båda storläsare av Jojo Moyes böcker, nämligen, och när en köper kan den andra låna utan att behöva köpa ett eget exemplar. (Jag tvingade även på min egen mamma att läsa en av författarens tidiga böcker under mellandagarna. Hon var inte fullt lika imponerad.)

Boken handlar om Jess som kämpar för att få tillvaron och ekonomin att gå ihop sen hennes man har stuckit (hem till sin mamma!). Makens son Nicky bor hos henne liksom den gemensamma dottern Tanzie. Nicky hittas halvt ihjälslagen av skolkamrater. Tanzie är mattegeni. En dag öppnar sig möjligheten att Tanzie skulle kunna slippa gå på samma dåliga skola (och gå samma öde till mötes som brodern, att bli mobbad). Problemet är bara att den lilla familjen, inklusive hunden Norman, måste ta sig till Skottland. Som av en händelse – och tillfälligheternas tillfällighet – finns det goda människor i tillvaron, trots att vissa av dessa goda människor inte helt har hållit sig inom lagens gränser… Ed erbjuder sig att skjutsa dem i sin bil.

Det här är till största delen en reseroman. Den är nästan filmiskt skriven och jag kan mycket väl kunna tänka mig att den skulle funka på bio. Som så ofta skriver författaren om människor som har det tufft. Och som vanligt blir allt bra i slutet. Ja, en feelgood-bok, alltså. Det kan låta banalt och många tycker säkert att storyn är banal. Själv anser jag att den är lite för förutsägbar. Men ändå… Jag gillar boken! Jag gillar att det finns människor som har det svårt och som får det bättre. Människor, som vågar följa sina drömmar och som hoppas på mirakel. Mirakel, som faktiskt inträffar i vissa fall…

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det sista arbetsdagen på ett tag för mig på institution 2, i morgon för institution 1. Jag har ägnat hela förmiddagen åt att avboka, styra om och trixa och fixa inför en sjukskrivning som jag inte vet hur lång den blir. Inte heller är min anställning förlängd formellt sett. Jag låg och grubblade på det fram på småtimmarna, så jag jagade ifatt en personalmänniska som var riktigt bra att prata med. En sån där av den gamla stammen. Östgöte, dessutom, och bara det… Nu kollas allting upp, för det är sagt att jag ska vara kvar till dem 31 mars.

Jag har sjukanmält mig från onsdag i systemet och lämnat slutdatum öppet Det känns lite… läskigt. Tänk om jag inte kommer tillbaka så att jag kan fylla i det… Jaa, det är såna orostankar som far genom huvudet också. Det är så märkligt. För ett år sen ville jag inte leva – och nu vill jag inget hellre! Det var ett par saker som förändrade mitt sätt att tänka. Dels var det några personer som inte bara snackade utan som gjorde nånting konkret: det var vännen K, som inte lät mig vara ifred, det var kollegan L, som pratade med en av mina dåvarande chefer som ordnade en förlängning av mitt vikariat och det var Den Mest Älskade – som jag ju faktiskt inte vill lämna! Inte än, i alla fall! Och sen var det mötet med Annika Östberg och orden hon skrev i min bok:

Livet är en gåva!

Och eftersom livet verkligen är en gåva bör jag förvalta gåvan väl och inte förstöra den. Dessa människor och dessa ord har hjälpt mig vidare. Nu sitter jag här och det är snart jul igen.

Eklöv

Livet finns i lövet även om det inte ser så ut på bilden.


Jag har skrivit ett frånvaromeddelande
som går till alla som mejlar mig och jag har pratat med växeln om att stoppa alla mina telefonsamtal tills vidare. I frånvaromeddelandet till mejlarna var jag tvungen att ange ett slutdatum, men jag skrev också några rader om att det är osäkert när jag kommer tillbaka.

Det är så märkligt att anmäla sig frånvarande för en tid man inte vet när den upphör, bara när den börjar. Jag blir inte så glad åt dessa sysslor, så det är skönt att veta att Anna finns hemma när jag kommer hem. Eller i alla fall i kväll – jag tror att det var julklappsinköp på agendan idag.

Jag har avbokat fakultetsdagen på onsdag. Den börjar efter lunch, men då är jag redan inlagd och har samtal med narkosläkare, kirurg och sköterskor om vad som komma skall. Anna följer med mig upp till sjukhuset och stannar så länge hon kan (hon börjar jobba klockan 16 på onsdag). Jag har avbokat jullunchen med institution 2 och ska avboka den med institution 1. Det känns som om mitt arbetsliv, inte bara mitt liv, stannar upp helt. Hämtar andan, håller den, darrar i osäkerhet och vånda…

Jag avbokade en lunch i fredags och jag har avbokat en lunch idag. Det är som att jag inte orkar träffa människor öga mot öga, inte heller prata med nån i telefon, eller så. Skäms jag? Njae, jag är nog rädd – och jag är rädd att visa min rädsla. Och så har jag ingen aptit, faktiskt! Igår kväll skulle jag göra en förmiddagsmacka till idag, men brödet var mögligt. Jag överlever det. Jag har tagit en mugg cappuccino och tackar dig som har hållit mig sällskap i inlägget ända till punkt.


Livet är kort.

Read Full Post »