Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bekämpa’

Ett kyligt inlägg.


 

Värmer näsan

Ful får en va men inte dum. Här värmer jag näsan med hjälp av min tischa.

Kylan tycks hålla i sig. Vi har vackra morgnar, med stor och klar sol mot blå himmel, men kylan… Den har jag svårt för… I morse noterade jag säsongens första minusgrader på kökstermometern. I natt sov jag för första gången på länge med stängt vädringsfönster i sovrummet. Jag frös nåt förskräckligt. Det känns som om jag har en infektion som hänger och såsar. Min kropp är emellertid stark och envis och bekämpar den. Det enda kroppen inte riktigt fixar är min istapp till näsa. På jobbet får jag ibland gå in i lunchrummet och tina min kran. Hemma använder jag plädar, t-shirtar eller vad som finns att tillgå.

 

 

 

Frost i gräset

Det var frost i gräset i morse.

Det var i vart fall skönt att slippa stressa i morse. Det är underbart att ha parkeringsfrågan löst, om än tillfälligt. Jag åkte till och med efter halv åtta och var ändå framme fem minuter innan jag kommer in med passerkortet, det vill säga fem i åtta. Då kunde jag sitta kvar i värmen i bilen tills passerkortet funkade. Inte nog med att jag slipper oroa mig för att få parkeringsplats, jag slipper oroa mig för böter också. De där 800 kronorna sved nog mer än jag vill medge. De hade varit ett fint tillskott till de cirka 5 000 kronor som service och nya vinterdäck till bilen kostar den 26:e. En full lön får jag inte förrän i slutet av november. Men då jädrar lär jag känna mig rikare än på länge!

Idag på jobbet har jag kämpat på med tre beskrivningar. De ska in i en mall och mallen och jag kommer inte riktigt överens. Därför tar det lite tid. I övrigt är själva granskningarna inte så tunga, även om jag fick bakläxa och behöver granska hårdare. Jag lär mig massor. Somligt lär stanna kvar en stund, annat inte. Men det är fortfarande roligt och det är med lätt hjärta jag skuttar ur sängen om morgnarna – förutom när fötterna eller benen krampar. Då är jag tung och trött och svär som en borstbindare. I natt var det dags igen. Irriterande sömnstörning!

I eftermiddags hade jag sällskap hem med grannen. Eller det vill säga, vi kompiskörde. En dag när jag kom ut från jobbet stannade nämligen en bil nära mig och föraren ropade. Liten värld är det, för det visade sig vara en granne! Tyvärr har vi inte alltid samma arbetstider annars hade vi kunnat samåka. Idag följde jag efter grannen och upptäckte då den snabbaste vägen hem, om än den längsta. Vägarbeten, vägarbeten, vägarbeten…

Kantareller

Nån på jobbet hade uppenbarligen tagit en promenad i skogen…

Dagarna rullar på. Jag orkar inte mycket mer än att jobba för tillfället, men gissar att det snart blir bättre ju varmare i kläderna jag blir. (Hoppas näsan tinar också.) Jag skulle ha velat leta svamp före frosten. Extra påmind blev jag av att nån hade ställt fram en massa svamp som en fick köpa i fikarummet. Kvällarna ägnar jag åt att skriva och läsa privat. Jag öppnade Liv till varje pris igår kväll, den sista delen i Kristina Sandbergs Maj-trilogi. Nu när jag har kommit in i hennes sätt att skriva läser jag ganska snabbt. Ibland blir det nåt TV-program också. I kväll ska jag se Modus. Modus och Bron är de bästa TV-serierna som går just nu. Medan det är lite frostigt utanför… Och jag får tända såväl lampor som levande ljus. Jag älskar hösten.

Följer DU några TV-serier och vilka då i såna fall??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Doktor SömnSamma år som jag började gymnasiet gav Stephen King ut The Shining. När jag sen hade gått ut gymnasiet och flyttat till England såg jag filmen på bio*. Förra året skrev Stephen King äntligen uppföljaren, Doktor Sömn. Jag var en av dem som var nyfikna på hur det hade gått för pojken Danny och köpte boken från mamma till mig i födelsedagspresent. Tack!

Det har gått 37 år sen Danny och hans mamma med nöd och näppe undslapp med liven i behåll. De lyckades fly från Dannys pappa, som var besatt. Familjen hade bosatt sig på ett hotell som pappan skulle sköta medan han skrev en bok. Men pappan blev som sagt besatt av ondska – förutom att han var besatt av sjukdomen alkoholism. (Då är man ju också på sätt och vis besatt av ondska.)

Som vuxen har alkoholismen förts vidare till Danny. Han driver ett rätt kringflackande liv, med sprit och droger. En dag tar han sig samman och slår sig ner. Hur detta går till tänker jag inte avslöja, det får du läsa om i boken! Han får hjälp att ta sig till AA och hans liv som vårdare på ett hem för döende börjar. Där blir han doktor Sömn, mannen som ser till att de som ska dö vågar gå över till andra sidan. Han håller dem i handen och lugnar dem.

Men så plötsligt får han telepatisk kontakt med flickan Abra. Och då är lugnet som bortblåst. Någon är ute efter Abras kraft. Abra och Danny går samman för att bekämpa ondskan.

Det här är naturligtvis en jättespännande bok! Inslaget av det övernaturliga känns för det mesta rätt och bra, liksom skildringarna av kampen mot alkoholismen. Man anar att författaren vet vad han skriver om, liksom. (Stepen King var onykter alkoholist när han skrev The Shining.)

Bitvis blir det emellertid lite för otroligt och faktiskt ganska segt och utdraget. De femhundra sidorna kanske kunde ha dragits ner till… 300? Toffelomdömet dras i alla fall ned, men bara med en toffla. Sammantaget blir omdömet ändå det näst högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


* I morgon, den 6 juni, är det 34 år sen jag tog studenten…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förtydligande inlägg om åkommor.


Igår kväll
knaprade jag Fisherman’s Friend och pepparkakor och skrev bland annat så här:

Nä, jag blir mer och mer övertygad om att jag har en infektion i kroppen. […] 

Och sen beskrev jag hur det gjorde ont att andas och att snoken var fram och tillbaka vad gäller innehållet. I morse när jag vaknade känner jag inte särskilt mycket av gårdagens symtom. Jag har bara väldigt ont i huvudet och känner mig varm (lite feber?). Mot denna senaste åkomma tog jag en huvudvärkstablett.

Iprenmannen

Jag tog en tablett mot huvudvärk som den här mannen en gång gjorde rolig och bra reklam för.


Det är faktiskt väldigt sällan
jag blir förkyld. Och när jag blir det blir jag oftast väldigt sjuk väldigt fort. Den tänkbara infektion jag har i kroppen är nog inte nån förkylning. Eller också är min kropp en fena på att bekämpa eventuella inkräktare i form av virus.

Så nej. Två förtydliganden:

  1. Jag har inte varit på bröllop i helgen, jag var på vigsel, vilket jag skrev konsekvent i det inlägget.
  2. Min övertygelse om förkylning är mindre säker idag och jag är inte förkyld.

Tre dar kvar att jobba den här veckan. Idag ska jag puffa för information om årets två val på vår webbplats. I övrigt är det möten och annat diverse, precis som vanligt. Och nu måste jag sätta fart!

Ha en bra och åkommefri dag!


Livet är kort.

Read Full Post »

Den här helgen har jag på sätt och vis valt avskildhet – på tal om just det… Jag är så där übertrött att jag varken kan sova eller vara alert. Gissar att min kropp bekämpar än det ena, än det andra.

I morse, nånstans mellan vakenhet och dvala, låg jag och kände/lyssnade till mina pulsslag, mitt hjärta medan jag försökte mota bort illamåendet. Det senare kommer i vågor, ofta helt oannonserat och utan att jag har ätit.

Mitt hjärta..?


När jag mår så här
är jag bara tråkig att vara med. Förkyld och hängig, seg. Därför är jag med mig själv och Fästmön får en helg på egen hand med sina barn. (Därmed inte sagt att jag inte vill träffas, jag är en av de behövande som köar till Anna, just nu… Vill vara med henne jämt och hela tiden, samtidigt inte skrämma bort med min tråkighet, skröplighet…)

Ska försöka ta det lugnt idag – eller tja, det är inte svårt, jag orkar inte mycket. Det finns tvätt att ta reda på och tvätt att tvätta. Från himlen strålar solen på alla de vackra höstträden. Jag tänkte försöka ge mig ut till Tokerian och då ta omvägen över skogspartiet för att fota lite. Måste handla hem lite prylar i förebyggande syfte till måndag. Och testa hur mycket hälen pallar, den som har varit rätt OK i ett par, tre dar nu…

Mamma ska få ett samtal senare, men största delen av dan ska jag ägna åt att läsa, tror jag. Det är vad jag orkar just nu. Ungefär. Men kanske är frisk luft bra och gör mig piggare…

Vad ska du göra en dag som denna???


Livet är kort.

Read Full Post »

Frågetecknet i rubriken? Tja, med det avser jag att en dag som bara är rätt igenom grå har man bara om man själv inte gör nåt åt gråheten. Som igår, till exempel. Trist väder, trist dag, helgen långt borta. Då firar vi två medarbetare som fyllt 40 respektive 60 med tårta i samband med institutionsmötet. Riktigt lyckat blev det, för jubilarer höll tal och tackade och en av dem berättade att h*n är på sitt trettionde år här. (Jag kände hur det högg till i hjärtat, för jag skulle ha fått guldklocka från min förra arbetsgivare förra året. Men den tog somliga ifrån mig.) Jag är inte i alla lägen den som tycker att det är bra att man stannar på en och samma arbetsplats hela sitt arbetsliv. Själv var jag på en tre, fyra platser i mitt förra liv, dock hos samma grundarbetsgivare. Den som stannar länge inom en organisation får en erfarenhet som borde vara guld värd – mer än en guldklocka! – för alla arbetsgivare, eftersom den är så ovanlig. Men bäst av allt är blandningen av gamla och unga – och det tyckte denna, kloka jubilar. Och jag.

Jordgubbstårtan var divine!


Igår kväll väntade Fästmön hemma
med spänning på att jag skulle ställa mig vid spisen. Det är nämligen ganska ovanligt, allra helst som att Anna var ledig. Och den som är ledig brukar laga kvällsmaten hemma. Anledningen till att jag tog över mitt eget kök var att jag skulle tillaga svampen jag hade fått av kollegan ML i måndags. Det blev var sin omelett med kantarellstuvning – och två påsar kantareller till frysen. Stuvningen blev lite klen, jag inser att jag behöver träna. Men det var ju svampen som var viktigast, inte redningen, så att säga.

Efter duschen jublade jag eftersom jag noterade att den svarta pricken vid vårtan försvann – och därmed vårtan. (Pricken är vårtans rot och den måste försvinna, annars är vårtan kvar.)Tänk att det svindyra medlet Vårtfri verkligen gör skäl för sitt namn! Jag är mycket nöjd.

Jag behövde stappla ut med sopor, men sen kollade vi på andra och sista delen av Edwin Drood, som jag hade spelat in på DVD-hårddisken. Den slutade lite oväntat, vilket jag gillar. Men jag undrar om mr Dickens skrev klart berättelsen eller om nån annan gjorde det åt honom. Han sägs ju ha dött med verket i sina armar – och verket var då ofullbordat…

Vad händer idag? På jobbet ska jag göra ytterligare några sidor på webben åt en av institutionerna (igår gjorde jag sex eller sju, minns inte). Det arbetet fortsätter och jag ska även försöka få klar och publisera en nyhet på vår externa startsida. Dagens lunch blir tillsammans med min bok på gång på Thaistället, alltså av asocial art. Jag behöver det ibland. Och dessutom vill jag läsa ut boken jag fick låna av en av forskarna. Den här boken är väldigt speciell, men det har jag insett först nu mot slutet. I början kunde jag bli galen på all detaljrikedom.

Härom natten fick min mobil spel och laddade ur och började pipa och ha sig strax före klockan två, när jag sov som bäst. Det är verkligen dags att pensionera den, men jag älskar den och har svårt att skiljas från den. Så jag har tre batterier till den som jag alternerar. Igår laddade jag upp batteri nummer två och håll nu en tumme att det funkar som det ska under dan! Eftersom framtiden är så osäker vågar jag inte riktigt investera i en ny mobil, eftersom jag inte kan dra på mig nån återkommande månadsavgift ifall det värsta scenariot blir verklighet. Ja, jag är orolig och bekymrad, men jag försöker att fokusera på det som är positivt och bra. Att ingenting är säkert i livet – mer än att du alltid ska leva med dig själv. Det har jag fått lära mig med besked, så det är jag beredd på.

Jag hade väldigt ont i hälen igår kväll. Den till och med värkte, vilket den inte har gjort så mycket. Den har mest gjort ont att stå och gå på. Mina andra krämpor är som de är och jag känner av en molande värk hela tiden. Inte ett ljud har jag hört från Sjukstugan i Backen än, men det har ju bara gått två månader sen de fick remissen och de verkar ju mest vara bekymrade över att patienterna ser vad de har för underkläder… Men det är lite märkligt… När jag väl tog upp mina besvär med doktorn och han skrev en remiss eftersom han tyckte att det var liiite jävligt för mig, då har det problemet nästan blivit sekundärt. Kan kroppen hela sig själv? Kan kroppen mota bort en alien som tar en i besittning? På utsidan ser det likadant ut och när jag känner så känns det likadant. Men jag behåller livet inuti mig och det är en märklig känsla. Är det en prövning eller är det en gåva eller är det bara en tillfällig respit? Jag har inga svar, men jag kan meddela att jag bekämpar min alien med alla krafter jag har till övers. Alla.


Livet är kort.

Read Full Post »