Författarduon Michael Hjorth och Hans Rosenfeldtupptäckte jag en vinter tack vare vännen Jerry. Jag fick deras första bok i serien om kriminalpsykologen Sebastian Bergman i julklapp 2010 av honom. I mellandagarna gick en TV-serie baserad på boken och med Rolf Lassgård i huvudrollen. Detta har självklart färgat min läsupplevelse, men samtidigt… Rolf Lassgård gör rollen som Sebastian Bergman så jäkla perfekt. Nu har jag läst den femte boken i serien, De underkända. Det blev en present från mig själv till mig själv, inhandlad på årets bokrea hos Bokus.
Den här gången har en mördare beslutat sig för att straffa dem som oförtjänt blir hyllade och kända – trots att de inte är särskilt bildade. Det första offret är en dokusåpadeltagare, nästa en bloggare. Offren skjuts ihjäl med en bultpistol. På deras ryggar har mördaren häftat kunskapsprov som offren uppenbarligen inte har blivit godkända på… Samtidigt skildras Riksmordgänget både som grupp och som enskilda individer. Deras (inbördes) relationer påverkar naturligtvis vissa skeenden och framför allt val.
Det här är riktigt lysande! Boken skildrar aktuella fenomen och jag erkänner villigt att jag till viss del kan stämma in i mördarens frustration och ilska. Men till skillnad från en mördare har jag spärrar. Spännande är också berättelsen kring Sebastian Bergmans person. Boken är otroligt snabbläst – den är ju en äkta bladvändare! Litekritisk i negativ bemärkelse ska jag vara. Jag tycker ibland att det blir lite för många berättelser i berättelsen och jag tycker att slutet inte känns helt bra. Detta till trots får boken högsta Toffelomdöme!
Jag vet inte om jag vågar skutta upp på vågen i kväll. Torsdagar är nämligen min favoritdag på jobbet. Då serverar restaurangen stans godaste vegetariska ärtsoppa. Soppan görs på plats. Till den brukar jag sno åt mig ett par skivor av det där brödet med snorkråkor nyttigheter i och två pannkakor med sylt. Torsdagar är alltså den enda dan jag äter rejäl lunch. Närmaste kollegan, från och med nu kallad NK för det blir så långt och jobbigt annars, och jag piper ner i restaurangen. Jag tar alltid soppa och pannkakor, NK alltid nån annan rätt som serveras. Därefter intar vi ett fönsterbord. Och så babblar vi. Tänk att jag kan inte fatta att människor som för sju veckor sen aldrig hade träffats tidigare kan ha så mycket att prata om! Lunchen avslutas med en kopp go-kaffe och en hård liten kaka. Därefter inträder paltkoma. Nästan.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Dagen har flutit på bra. Jag har mest jobbat med ett och samma dokument. Det var lite mer arbete med det än jag trodde. Utöver det har jag värjt mig mot sarkasmer, druckit kaffe som såg ut som diskvatten och kämpat mot kollegan E i Wordfeud. Människan är baske mig oslagbar!
Efter jobbet styrde Clark Kent* och jag mot Stormarknaden. Jag ska visserligen dit igen i helgen, men jag kan bara inte ta med mig minstingen, nu visserligen tonåring, till Systemet. Därför for jag dit idag och med mig hem kom tre goa italienare – ett amarone, en ny favorit och en gammal favorit. Systembolaget har för övrigt flyttat till nytt ställe på Stormarknaden. Luftigt och fräscht var det. Sen köpte jag mjölk, yoghurt och tuggummi också innan jag for hem och kånkade in allt samt betalade två räkningar, tjolahopp!
Tre italienska favoriter fick följa med hem från Systemet.
Mina stackars krukväxter skriker med torra halsar åt mig, så jag ska ta en tur med vattenkannan innan jag slår ner röven vid köksbordet för att läsa UppsalaTidningen, lokalblaskans husdjur. Framåt 22-tiden byter jag säte till bästefåtöljen för att glo på 100 Code. Och detta föranlåter mig ju att kommentera gårdagkvällens TV-höjdpunkt – Bonde söker mamma… eh… Paradise Farmen… nä… Ensam pappa söker bonde… MODUS, för bövelen!!! Modus är bland de bästa deckarserier jag har sett på senaste tiden. Modus är lite frifräsande, men bygger på norska deckarförfattaren Anne Holts roman Frukta inte. I centrum står kriminalpsykologen Inger Johanne Vik, lysande spelad av Melinda Kinnaman. Henrik Norlén spelar hennes poliskompis, men det är ännu fler bra skådisar med. Har du missat Modus har du missat mycket! För övrigt gläds jag åt att en ny säsong av serien ska spelas in. Nästa onsdag får jag njuta av nya mord i Sandhamn (nä, TV4 har inte uppdaterat infon på sin webbplats) och det är inte alltid fy skam det heller. Den serien är baserad på Viveca Stens böcker.
Jag lämnar dig med en dekal som jag fotade på jobbet idag och en fråga: har DU sett på Modus eller följer du nån annan spännande serie på TV??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!
Fri fart… tillbaka till 1980-talet och Power Macintosh…
Det ligger en spännande TV-höst framför oss. I alla fall framför mig. För inte lär jag orka vara ute och slarva om kvällarna när jag ska jobba. Nä, det blir bästefåtöljen och slumra över en bok eller framför dumburken. Vilken tur då att det faktiskt är en hel del bra att se i höst!
Redan nästa vecka kör det braiga igång. På onsdag klockan 21 visar TV4 den första delen av åtta av serien Modus. Det är en svensk thrillerserie, men den är baserad på norska Anne Holts böcker om kriminalpsykologen Inger Johanne Vik. Lite konstigt, bara, i mina ögon att serien är svenskproducerad… Men den kan ju vara bra för det. Serien ska handla om kärlek, hat och dödlig, helig vrede…
Modus. (Skärmklipp från TV4:s webbplats.)
Den 27 september kör tredje säsongen av Bron igång klockan 21 på SvT1. Polisen Saga får en ny dansk samarbetspartner eftersom hon skickade den förre i fängelse. Säsongen sägs bli väldigt mörk– för Sagas del.
Dags för Saga att åka över bron igen till Danmark. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)
Den 17 oktober startar den sjätte och sista säsongen av Downton Abbey på SvT 1. Som vanligt blir det romanser och skandaler, men också hårdare tider. Men snälla SvT! Låt oss slippa det förskräckliga eftersnacksprogrammet med DA-nördarna! Här kan du se en trailer:
Julen 2010 fick jag i julklapp av Jerry den första delen en i vad som skulle bli en serie av författarna Michael Hjorthoch Hans Rosenfeldt om kriminalpsykologen Sebastian Bergman. Boken hette Det fördolda och det lustiga var att den visades som TV-serie i mellandagarna, om jag inte minns fel. (I rollen som Sebastian Bergman hade man satt Rolf Lassgård, nu för mig inte enbart en släkting via mammakusinen B utan också den evige Sebastian Bergman.) För det var onekligen nåt bekant med boken när jag började läsa den i januari-februari 2011. Men det var en bra bok, den var spännande, även om det kändes lite märkligt att ha sett TV-serien först. Julen 2014 fick jag Den stumma flickan, den fjärde boken i serien, av samma givare som 2010. Tack Jerry!
Den här gången hittas en familj – mamma, pappa och två barn – mördade i ett litet samhälle. Ganska snart misstänker man en person, men när denne själv hittas skjuten måste polisen ta upp jakten igen. Riksmord kallas in och med det gänget även kriminalpsykologen Sebastian Bergman. Från sjuksängen deltar ytterligare en medlem i Riksmord och det är hon som kommer på att det finns ett vittne. Snart börjar både polisens och mördarens jakt på en liten flicka.
Det här är en riktigt spännande polisroman. Visserligen märker man att det är två författare som har skrivit den, men förutom detta har den ”allt”. Jag försöker som vanligt lista ut mördarens identitet och får för en kvart känna mig stolt – till dess att sanningen avslöjas… lite mer… Precis så ska en deckare som får högsta Toffelomdöme vara!
Äntligen en deckare! Eller en polisserie. Eller en psykologisk polisthriller i två delar. Hur som helst, i afton visade SvT1 den första, långfilmslånga delen av två av Den fördömde.
Den fördömde Sebastian Bergman i mitten.
Som sist spelar Rolf Lassgård kriminalpsykologen Sebastian Bergman. Mannen som 2004 förlorade fru och dotter i tsunamin i Khao Lak. Detta har naturligtvis satt sina spår. Ett sätt för Sebastian att hantera sorgen är sexmissbruk. Men samtidigt som han är alldeles hopplös med kvinnor lyckas han hitta sin första dotter, som är polis. De jobbar tillsammans och Sebastian berättar inte att han är Vanjas pappa. I stället löser de fall tillsammans. I afton handlade om tre unga kvinnor som hittas döda i en gruva. Självmord, så klart. Fast… vem tog hissen upp till markplan om alla tre begick självmord nere i gruvan?
Spännande, psykologisk thriller, med lite väl mycket betoning på psykologi, enligt min menig. I morgon visas del två. Toffelbetyget blir medel.
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
Författarduon Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt upptäckte jag en vinter tack vare vännen Jerry. Jag fick deras första bok i serien om kriminalpsykologen Sebastian Bergman i julklapp 2010 av honom. I mellandagarna gick en TV-serie baserad på boken och med Rolf Lassgård i huvudrollen. Detta har självklart färgat min läsupplevelse, men samtidigt… Rolf Lassgård gör rollen som Sebastian Bergman så jäkla perfekt. Nu har jag läst den femte boken i serien, De underkända. Det blev en present från mig själv till mig själv, inhandlad på årets bokrea hos Bokus.
Julen 2010 fick jag i julklapp av 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 