Ett inlägg om en bok.
En halv tegelsten landade för ett tag sen i min postbox. Det var Magnus Alkarps första thriller Vredens dag (blanda inte ihop den med Tegenfalks Vredens tid eller John Steinbecks Vredens druvor!!!). Boken är så ny att den ännu inte hade kommit ut i handeln när jag läste den. Med första recensionsdag den 5 september var det otroligt svårt att låta bli att publicera en recension för tidigt av boken. Men så fick det bli. Det här inlägget är alltså tidsinställt för publicering nästan tre veckor i förväg. Stort TACK till Historiska Media för recensionsexemplaret!
Boken utspelar sig 1973, men även 1944. Historien bakåt i tiden för handlingen framåt. Sakta men säkert får läsaren svar på de frågor som uppstår. I början av augusti 1973, samma år som Norrmalmstorgsdramat och Gustaf VI Adolfs sista sjukdom och död, kidnappas Simon Krezenzky i Stockholm. Han förs till en stuga där han hålls som gisslan och förhörs. Fast understundom känns det mer som om Simon förhör sina fångvaktare.
Magnus Alkarp har tidigare skrivit skönlitterära verk med historisk touch. Den här thrillern är inget undantag. Det är inte nån snäll historia, emellertid, utan en synnerligen grym. Vredens dag är dagen utan plats i almanackan och boken handlar om det krig som aldrig tog slut.
Det tar ett tag för mig att koppla ihop alla trådar som författaren lägger ut. Tidigt blir jag orolig för att han inte ska ro detta i hamn, den gode Alkarp. Men det gör han! Han överlistar till och med mig. Nästan. En sak klurar jag ut i förväg. En. Slutet blir – tack och lov! – en överraskning. För det är så en riktigt bra deckare/thriller ska vara. Jag, som läsare, ska kämpa med att komma på hur saker och ting hänger ihop, men inte lyckas. Så sedd genom mina läsglasögon är detta ett mästerverk i genren.
Nåt negativt då? Nåt måste jag ju hitta att peta i. Det skulle vara de understundom väldigt långa meningarna. Jag tror att den på sidan 135 är den längsta – 59 ord. Trots detta klarar jag av att läsa meningen och begripa den – skiljetecknen är nämligen helt korrekt utsatta.
Jag gillar den här boken! Jag uppskattar författarens skämtsamma glimt i ögat mitt i allt allvar. Som när han skriver på titelbladet att detta visserligen är en roman, men att berättelsen i sig inte behöver vara fiktiv. Och förtjust fnissar jag åt de gökande arkeologerna på sidan 254. En hel del Uppsalareferenser är det också i boken och det tycker jag som bor här är roligt. Nån bor i studentkorridor, Gamla Uppsala poppar upp, några träffas på Ofvandahls (fast det heter inte kafé Ofvandahls, det heter Ofvandahls Café och Hovkonditori) etc. Men allra roligast är nog de slängar Sjukstugan i Backen får på sidan 346. Där framkommer att en av personerna i boken jobbar som AT-läkare på Sjukstugan, varpå en annan karaktär säger:
Typisk dum brud, […] Hon tjänar det dubbla i USA. […]
Men frågan är om läkare verkligen var så underbetalda 1973, som resten av vårdpersonalen alltid har varit… [Min åsikt!]
Toffelomdömet blir det högsta. Den här boken har det mesta som intresserar mig: en historisk vinkling, spänning och en viss typ av he he he-humor.
OBS! Onsdagen den 9 september klockan 18 på Studentbokhandeln i Uppsala är det release för Magnus Alkarps bok Vredens dag. Alla är välkomna!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Hmmm… Den där boken verkar vara intressant!
Jag får nog skriva upp den på min lista.
Synd att du inte bor här, för då hade vi kunnat gå tillsammans på boksläppet på onsdag kväll. 😦
Ja, riktigt synd. Det hade varit himla kul.
Och nästa lördag är det Kulturnatt här med en massa intressanta saker. Bland annat är Magnus den författare som startar författarstafetten på Missionskyrkan kl 18. Synd att du inte är här då heller. 😦