Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘svara på frågor’

Ett litterärt inlägg.


 

Ja fan, det är ju december och jul nästa månad. Idag trillade det in ett meddelande från Månpocket via My Newsdesk i inboxen. Självklart passade jag på att kolla efter julklappar! Här kommer ett axplock färska pocketböcker:

LejontämjarenLejontämjaren av Camilla Läckberg
Den nionde delen i Fjällbackaserien handlar om en hästflicka som försvinner spårlöst. När hon återfinns visar det sig att hon utsatts för ofattbara grymheter. Patrik Hedström och hans kollegor fruktar att hon inte är ensam om sitt öde. Samtidigt håller Erica Falck på att gräva i en gammal familjetragedi. En kvinna dömdes för mordet på sin man, men det är något som inte stämmer. Och det verkar som om det förflutna kastar sin skugga över nuet.
Jag har självklart läst Lejontämjaren och vad jag tyckte om boken kan du läsa här.

 

Öppnas i händelse av min dödÖppnas i händelse av min död av Liane Moriarity
Tänk dig att din man hade skrivit ett brev till dig, ett brev som bara får öppnas efter hans död. Föreställ dig också att brevet innehåller hans djupaste, mörkaste hemlighet. En hemlighet som kan förstöra inte bara det liv och den familj ni har byggt tillsammans, utan också andras. Tänk dig att du hittar det här brevet när din man fortfarande lever…
Det här är en bok som jag inte har läst, men som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att önska mig i julklapp…

 

 

Millie Birds bok om döda sakerMillie Birds bok om döda saker av Brooke Davis
Millie Bird är sju år gammal och har hunnit lista tjugosju föremål i sin Bok om döda saker när hennes pappa plötsligt blir nummer tjugoåtta. Vem ska nu svara på alla hennes frågor om världen? Kvarlämnad ensam i köpcentret blir Millie upphittad av åttiosexårige Karl. Tillsammans med Millies vresiga granne Agatha ger de sig av på en halsbrytande resa genom Australien, på jakt efter Millies mamma.
Den här boken har jag inte heller läst, men den verkar också vara intressant!

 

 

HelveteseldenHelveteselden av Karin Fossum
Det här är en ny psykologisk spänningsroman med kommissarie Konrad Sejer i huvudrollen. Berättelsen handlar om att inte bara frågan om vem utan framför allt varför måste besvaras. I handlingens centrum står två ensamstående mödrar med varsin son, två familjer som på varsitt håll kämpar mot tillvarons torftighet, män som svikit och familjehemligheter som får katastrofala följder.
Karin Fossums böcker är alltid bra och den här står redan på min önskelista!

 

 

 

Livet går vidareLivet går vidare av Karin Wahlberg
I Livet går vidare återser vi människorna kring lasarettet i 1950-talets Ekstad.
Doktorinnan Nancy Brandh väntar sitt tredje barn och förbereder flytten till nya huset, men maken Egon verkar mer än lovligt distraherad. Arbetet som överläkare är krävande och på lasarettet oroar man sig för Evelina Winnerstrand som kommit in med livshotande knivhugg i buken efter det otäcka överfallet hemma på farstutrappan. Man vet inte vem gärningsmannen är och den lugna småstaden är skakad.
Den här boken har jag läst och det tycker jag att du också ska göra! Här kan du läsa vad jag tycker om Livet går vidare. Den är mer än kärlek på lasarett.

 

När det gäller julklappsböcker har mamma och jag kommit överens om att vi ska handla dem på nätet i år. Det vill säga jag ska handla och vi båda ska önska. Tre inbundna böcker tänker jag önska mig av mamma och det blir nog Falleri, fallera, falleralla av Carin Gerhardsen, Alla kan se dig av Anna Jansson och Eldjägarna av Mons Kallentoft. Sen skulle jag inte ha nåt emot att hitta I sanningens namn av Viveca Sten, Färjan av Mats Strandberg och och och… inslagna i julklappspapper… Men nu får en behärska sig!!!

Vad önskar DU dig för böcker just nu??? Skriv några rader i en kommentar nedan och berätta!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en picknick i Gamla Uppsala.


 

Himmel och gräs liggande

Tillvaron är uppochner.

Vissa dar är bara uppochner från början. Som om kropp och själ känner på sig. Eller också är det erfarenheten, den dyrköpta, som bor i mig sen sex och ett halvt år tillbaka, som ger utslag. Denna spänning, detta att alltid vara taggad, laddad, beredd – på det värsta. Det bästa kommer inte till mig.

Så jag bröt ihop redan på förmiddagen, trots att jag inget visste då. Sen förbarmade sig min fästmö över mig. Vi åkte till Gamla Uppsala. Jag tog med picknickfilten, Anna tog med picknicken – inklusive silvergaffel till smörgåsmaten! Jo, hon har klass, min älskade.

Framåt eftermiddagen kunde jag peta i mig två ostmackor, ett par salta kex och några chokladpraliner. Mitt under mackan kom telefonsamtalet. Jag fick den bästa återkopplingen nånsin – och det talade jag om. Men besvikelsen är min. Bara min. Trots att min mamma också grät. Jag är en besvikelse för henne. En börda. Precis som jag är för Anna.

Efter samtalet började flygövningarna igen. Började och började… De har hållit på sen i fredags, dag som natt, men det var inte förrän Stockholmsborna klagade på oljudet i natt som det blev känt för mig att det var en övning. En övning här strax utanför Uppsala. Så för min del har det inte varit tal om lite förstörd skönhetssömn i natt. Både nätter och dagar har understundom trasats sönder av oljud. Jag tänker på dem som kommer från kriget. Vad kände de? Jag kan inte ens föreställa mig… I Gamla Uppsala, på filten, kunde vi nästan inte föra nåt samtal med varandra, Anna och jag. Sex klagomål har inkommit till försvarsmakten. Nån information har jag, som bor ganska nära start- och landningsbanor, ICKE fått. Trots detta säger Anders Persson, ansvarig övningsledare, till Radio Uppland:

[…] Det har getts information på alla tänkbara vis. Vi har skickat information till olika tidningar, nyhetsredaktioner och här lokalt så har vi delat ut informationslappar i brevlådor […]

Jag måtte ha varit blind. Nu är jag hörselskadad också. Tur att jag kan lite teckenspråk. Annars är jag inte särskilt mycket för kommunikation för tillfället. Orkar inte svara på frågor och kommentarer, orkar inte läsa fler dåliga ursäkter. Säg som det är, i stället! Jag är för fan en diamant. Hård, men inte hårig.

Här är några bilder från Gamla Uppsala:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Den som vill
 lägga lite mer kulor på eftermiddagsfika kan snart åka till Lady Hamilton i Gamla stan i Stockholm snart för afternoon tea. Lördagen den 12 september börjar hotellet servera sin afternoon tea-buffé igen på lördagar och söndagar. Det är två sittningar, klockan 12.30 och 15, fram till mitten av december. Men det går inte bara att ramla in, en måste boka per telefon 08-506 401 04 eller e-post info@ladyhamiltonhotel.se Numera är priset 349 kronor per person (439 kronor för den som vill ha champagne också). När vi var där i november 2010 kostade det 195 kronor, så en viss prishöjning har skett. Men jag tvivlar inte ett ögonblick på att det är lika gott idag som då.

Personligen är jag helt tillfreds med det eftermiddagsfika jag fick idag. Tack, Anna!


Och HÄR hade jag kunnat fråga DIG hur DU helst fikar om eftermiddagarna. Men jag gör inte det. Du får skriva om det på din egen blogg eller nåt i stället. Prova att prata med väggarna, det gör jag ibland.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett positivt inlägg.


 

Det har varit en bra dag idag, även om timmarna har sniglat sig fram. Nån besiktningsman har ännu inte synts till. Jag väntar med spänning, han har två dar på sig.

Förundrad blev jag av ett fint mejl från min handläggare på Arbetsförmedlingen, Alexandra Norlén. Jag skrev ju ett blogginlägg igår efter vårt telefonsamtal. Innan vi avslutade samtalet berättade jag att jag tänkte skriva om att hon hade ringt, men jag lovade också att mejla över länken till inlägget till henne. Man måste kunna stå för sina åsikter, men man måste också kunna vara ödmjuk, inse att man har agerat fel och säga förlåt. Och om man får återkoppling som den jag fick via e-post känns det… förundransvärt!

Våffla med hjortronsylt o grädde

En av dagens våfflor, serverad med hjortronsylt och grädde, förstås.

Det började dra sig mot middagstid och jag hade dukat fram för våffelgräddning idag. Ekströms stod för smeten. Det var tredje – och dyraste sorten! – jag provade. Helt OK, men Eldorados mix, som är betydligt billigare, är inte sämre. Den köper jag nog i fortsättning eftersom det skiljer några spänn i pris.

Men… vänta nu… innan jag hann få järnet varmt och smida ringde mobilen. Jag fann mig plötsligt svara på frågor om mina yrkesmässiga kompetenser och erfarenheter. Mitt i alltihop ringde förstås mamma på den andra telefonen, jag bad om ursäkt och svarade hastigt och bad att få ringa upp. Mamma kan bli rätt… avig då, men det hade jag inte tid att tänka på i stunden. Telefon-intervjun ledde till att vi bokade in en träff för en personlig intervju. Så på måndag ska jag ta en tur till Kungliga Hufvudstaden och Östermalm, minsann, och prata om ett uppdrag som kanske, kanske kan bli mitt.

Sen ringde jag tillbaka till mamma. Och lyssnade och lyssnade och lyssnade – med ett halvt öra. För jag väntade på en bekräftelse på måndagsintervjun och naturligtvis dök datorn. Jag höll andan och startade om och allt funkade igen. Därpå rafsade jag rätt på originalhandlingar av intyg, betyg, anställningsbevis etc. Tur att jag har ordning i mina pärmar! Men när jag satte mig till bords var jag så förundrad över alltihop att jag inte tänkte på hur våfflorna och hjortronsylten och grädden smakade ijenklien

Jag har också pratat med Fästmön, som på sitt håll har en del att tänka på vad gäller jobbet och en pågående upphandling där. Det är en märklig värld vi lever i och ingen och ingenting är säker(t), känns det som. Det jag menar är inte att Anna riskerar att hamna i min sits, men att saker och ting kan förändras från en dag till en annan – på gott och ont. Förändringar behöver inte vara av ondo, de kan faktiskt innebära… förundran.

I kväll lugnar jag ner mig med lite blodig TV, How to get away with murder på Kanal 5 klockan 21.55. Det är andra delen i kväll av denna… märkliga nya serie…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett recenserande inlägg. Eller nja… Jag lyfter fram mig själv i en roll.


 

Igår blev jag bara så uppspelt! Jag läste på Twitter att Elisabeth Ohlson Wallin ger ut en fotobok med titeln Ack Sverige, du sköna i morgon på nationaldagen. Slängde ur mig att jag gärna skulle skriva om dem. Elisabeth svarade då att jag kunde kontakta förlaget för att få ett recensionsexemplar. Och visst är det väl så att om man inget vågar kan man heller inget vinna? Jag kontaktade förlaget – och Björn på Karneval lovade att skicka en bok! 

Skärmdump Twtterdialog Elisabeth OW

 

Jag gillar att recensera böcker. Men det här blir en ny genre för mig eftersom Elisabeth Ohlson Wallin ju är fotograf och hennes bok en fotobok. Jag har sett en del av hennes foton i olika utställningar, bland annat utställningen En garde (kvinnor med funktionshinder), Hetero & Etno Norm (om kön & ras) och delar av Ecce Homo (foton i bibliska situationer med homosexuella modeller och/eller miljöer). Elisabeth Ohlson Wallin är ju en ganska kontroversiell inte någon okontroversiell fotograf, utan hon lyckas verkligen få sina konstverk att… engagera åskådare. Det här ska bli riktigt spännande!

Inte vet jag om du hänger på Flashback? Det gör inte jag, för där är det lite för häftigt för min del. Men kul var det ändå att notera att jag är nämnd där som kylig recensent av den nya Maria Lang-biografin. Skälet till att jag upptäckte detta var genom mina sedvanliga granskningar av trafiken till den här bloggen.

Skärmklipp Flashback om min recension av biografin över ML


Och vem vet…
Kanske ytterligare en recension väntar runt hörnet… Jag anmälde nämligen för ett tag sen mitt intresse som testförare av en viss typ av bil. Det uppdraget omfattar dels att provköra bilen ifråga, men också att skriva om provkörningarna. Alldeles nyss kom ett mejl om att jag hade gått vidare i uttagningen. Jag fick svara på några mer frågor om mig själv och mina körvanor med mera i ett fruktansvärt gräsligt webbformulär (hoppas det kom fram som det skulle!..).  Om jag går vidare får jag svar senast den 16 juni.

Kinderäggbil

 

To be continued…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om kom-ihåg-lappar och andra lappar.


Idag har det flutit på bra
på jobbet. Inga större malörer – förutom att storskärmen nere i ljusgården slog av rätt som det var. Nu är det inte jag som ska sköta den utan kollegan I, men det var faktiskt jag som kom på att I behövde ändra en inställning. HA! Blev lite stolt över det.

I övrigt var det manfall på jobbet: två sjuka, chefen på semester och den tillförordnade chefen var på möten hela dan. En ganska typisk arbetsplats, med andra ord.

Helgen som nyss har passerat är jag väldigt nöjd med, även om den kändes en dag för kort. Jag har för mycket att göra, helt enkelt – både hemma och på jobbet. Men jag blev också stolt över att allt på helgens kom-ihåg-lapp blev fixat! Snälla Fästmön bockade av den sista punkten i eftermiddags när hon dammsög. TACK!

Helgens agenda

Helgens agenda – min härliga kom-ihåg-lapp.


Som alltid när jag har mycket
omkring mig måste jag skriva kom-ihåg-lappar. Jag har ytterligare en i köket. En lång, en… Men det mesta på den börjar bli avprickat. Nu står mest saker och företeelser på den som har med julen att göra. Plus avfrostning av frysen, när jag nu ska hinna göra det… Fredag kväll? Den kommande helgen är min intention att städa av lite sisådär, lägga på juldukar och julpynta. Och veckan därpå måste jag köpa julmat. Nånstans däremellan hoppas jag att jag kan hjälpa Anna att få hem lite julmat också. Hon har ju trots allt bara två armar…

Idag har jag svarat på frågor som har med operationen för snart ett år sen att göra. Lite problem kvarstår, men jag är till största delen nöjd.

Klockan 17.30 hade jag tid hos frissan. Det var välbehövligt! Mona Frizza rakade ännu mer idag. Mitt hår växer som ogräs och så här års, när det är kallt och luften är torr, blir det gärna platt och livlöst. Efter kvällens klippning har håret fått nytt liv igen! Jag har nämligen världens bästa frissa, tycker jag själv.

Hemma i New Village låg ett brev från Arbetsförmedlingen. I min enfald trodde jag att de skrev till mig för att bekräfta att de ändrat det felaktiga datumet de har anmält till min a-kassa att jag började jobba. HA! Brevet innehöll bara en bekräftelse, jorå. På FEL datum.

Eftersom jag mejlade min handläggare förra veckan och ännu inte har fått svar ringde jag AF Kundtjänst för att få hjälp. De skulle göra en notering till a-kassan, men sa att jag är tvungen att kontakta min arbetsförmedling. Ett problem i det hela är att jag inte kan sitta och ringa privatsamtal om dagarna – jag arbetar i ett kontorslandskap. Fick då rådet att mejla min handläggares chef. Det har jag gjort nu och det var inget glatt och vänligt mejl…

Inte nog med att Arbetsförmedlingen här i Uppsala UNDERLÄT att påanmäla mig till a-kassan från min första arbetslösa dag i höstas. De har alltså klantat till det igen och avanmält mig från a-kassan från och med fel dag. Man undrar vad det är för nötter som inte kan läsa innantill (jag mejlade, så det går inte att skylla på att jag skriver som en kratta). Jag blir så trött. Det är trist att bli arg varenda kväll för att myndigheter gör fel. När en liten människa gör fel straffas hon direkt i form av utebliven ersättning eller liknande. När myndigheten gör fel – händer ingenting. Man får nog inte ens en ursäkt… Det ska bli väldigt intressant att se om jag får nåt svar på mitt andra mejl.

Nu är jag lite kaffesugen och ska kolla om Anna-Panna, som ju har namnsdag idag, vill äta en kletig saffranskam och en trådrullepepparkaka med mig. Jag behöver lite energi efter att ständigt och jämt dräneras av Arbetsförmedlingen… Kanske skulle ha föreslagit dem kom-ihåg-lappar..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om framför allt dialog – vad gäller såväl ansökan som intervju.


Jag har sagt det förr
och jag säger det igen:

Varför ger företagen/motsvarande ofta så dålig respons på ansökningar?

Ibland får jag inte ens ett autosvar att min ansökan har kommit fram. Där hoppas jag på bättring, men noterar under hösten endast en mycket liten bättring… Eftersom den sökande ändå lägger ner en viss tid och möda på att skriva ihop sin ansökan, vill nog de allra flesta av oss veta att den når fram också…

Däremot har till exempel Hammer & Hanborg blivit mycket bättre på att ge återkoppling! Även om nej-svaren från dem också känns lite som autosvar, är det i alla fall bättre att få veta lite mer än att bara ungefär

Det var många sökande till tjänsten som X. Tyvärr var de inte med blev de kandidater vi har valt att gå vidare med…

Vi är emellertid fortfarande inte överens om den roll åldern spelar. För det förekommer ofta att det ingenstans i annonsen står att man söker en ung person eller en junior förmåga. Trots detta får sökande det som skäl till ett nej på en sökt tjänst… Alltså att företaget har sökt nån mer junior person. Det är inte OK, tycker jag. Det är ren och skär åldersdiskriminering. Det roar mig emellertid lite att Hammer & Hanborg uppenbarligen både läste mitt inlägg som svar på deras dito om ålder samt besökte min profil på LinkedIn.

Att ge återkoppling på ett nej tack från arbetsgivarens sida ger den som söker jobb nya möjligheter. Möjligheter att fundera över vidareutbildning, utveckling och förkovran. Eller kanske jobba med att skriva bättre ansökningar…

Nåväl, när ens ansökan lyckas nå fram till företaget/motsvarande och dessutom gör företaget/motsvarande intresserat, kallas man till intervju. Det finns bra intervjuare och dåliga intervjuare. Jag har själv varit med och intervjuat kandidater till vikariat och tjänster. Därför kan det kännas extra tufft när situationen är den omvända – och jag dessutom blir intervjuad av en person som är 20 – 25  år yngre än jag själv. Det känns… konstigt. Men det känns inte alltid fel. Är intervjuaren duktig känns det bra.

Den värsta sortens intervju är när intervjuaren inleder med en presentation av företaget genom att rita rutor på en whiteboard och babbla om organisationen i form av sektioner och enheter med olika ansvar. Efter två minuter har jag noll koll på vilken sektion som ansvarar för vad. I en intervjusituation är jag nämligen nervös och laddad för att svara på frågor om mig själv och mina kompetenser.

Visst tycker jag att det är intressant med en presentation av företaget i fråga. Men faktum är att jag alltid förbereder mig genom att både besöka webbplats och googla på företaget i fråga. Hur man organiserar sitt arbete på detaljnivå är nånting jag är intresserad av – när jag väl får jobbet.

Om intervjuaren visar den som ansöker om en tjänst minimalt intresse tappar man snabbt sugen på jobbet, ärligt talat. Varför inte ställa frågor till den sökande som

  • Varför sökte du just det här jobbet?
  • Vad tror du att du kan tillföra?
  • Vad har du att erbjuda oss som är så pass bra att vi vill anställa dig?
  • Hur bra är du på att samarbeta?
  • Hur disciplinerad är du vid ensamarbete?
  • Hur viktiga är arbetskamraterna?

Bara några exempel. Jag har inte fått en enda av dessa frågor vid den senaste tidens intervjuer. Visserligen anger jag alltid i mina ansökningar varför jag söker just det specifika jobbet, men det kan ändå vara intressant för en arbetsgivare att gå in lite mer på djupet av detta. Framför allt för att säkerställa att den här personen verkligen vill ha det här jobbet – eller för att få veta att den här personen har sökt det här jobbet därför att a-kassan/Arbetsförmedlingen mer eller mindre har beordrat det.

Slutligen… Om du som arbetsgivare utlovar ett besked i slutet av innevarande vecka… Stå fast vid det och hör av dig! I annat fall, säg slutet av nästa vecka om det är det du egentligen menar. Det är oerhört påfrestande att gå omkring och vänta på ett besked…


Sammanfattningsvis:

  • Det är inte bara artigt utan praktiskt att svara att man har tagit emot en ansökan.
  • Det är juste mot den som lägger ner tid på att skriva en ansökan att tala om varför h*n inte får just den sökta tjänsten. Kanske behöver man förkovra sig, kanske skriva en bättre ansökan. Sin ålder ska man emellertid inte ljuga om.
  • I intervjusituationen är det trevligt om intervjuaren inte enbart föreläser. Varför inte passa på att ställa fördjupningsfrågor till den sökande? Det är här, i intervjusituationen, man kan ta reda på om den sökande verkligen vill ha jobbet eller inte. Och om h*n passar in vid företaget. Dialog är aldrig fel.
  • Lämna besked när du har lovat! Inte en vecka – eller mer – senare.


Livet är kort. Det kan bli bättre.

Read Full Post »

Ett inlägg om nuet.


Nej, jag söp inte skallen av mig igår.
Min ursprungliga tanke var ju att ha nån sorts gravöl i min ensamhet. Men det är emot mina principer – jag dricker inte mängder av alkohol när jag mår dåligt och allra minst ensam. Så… jag smuttade på ett halvt glas rödvin och sen slank det ner en starköl till ostbågarna. Jag var inte ett dugg påverkad och det var jätteskönt!

Att tappa kontrollen kanske vore nåt jag skulle behöva göra för en gångs skull. Men det får vänta tills jag har nåt att fira. Det ligger fortfarande en flaska Gula änkan i kylen och väntar på att bli öppnad – för att fira ett nytt jobb. Den har legat där i… minst tre år, nu.

Idag vaknade jag till en klarblå himmel utanför mitt fönster – och världens fulaste frisyr, när jag tittade mig i badrumsspegeln. Nån sorts tuppkamsvariant.

Tuppfrisyr

Morgonens frisyr är nån sorts tuppkamsvariant. Här sedd från sidan, fotad av Tupp-Tofflan själv.


En sån frisyr
kanske passar på den som är 20 och gillar att ha en massa skrot i ansiktet, men inte på en Toffla som har nått en aktningsvärd ålder.

Idag kan jag inte hålla på som en viss person när det gäller duschandet. Eller detta att ta sig in i duschen och vrida på kranarna.  Jag kan inte heller hänga vid datorn hur länge som helst. Men jag har fått svar från en handläggare på Motala kommun, angående färdtjänsten, ett svar jag naturligtvis ville svara på. Tänk att det tog dem över en månad att svara! Det första jag fick veta är att fördröjningen beror på att den som är ansvarig för hemsidan (heter det inte webbplatsen?) har haft semester. Är det ett godtagbart skäl när man har ett informationsansvar gentemot medborgarna? Nej. Om man genomför en förändring av nånting mitt i semestertider måste man vara beredd på att ha personal som kan svara på frågor. Det är min åsikt och den står jag fast vid.

I eftermiddag ska jag försöka hitta kraft och mod att ta bussen in till centralen. Där strålar jag samman med Fästmön när hon har slutat arbeta för gemensam tågfärd till Stockholm. I kväll blir det gissningsvis middag på nåt mysigt ställe på Söder (ja, inte fan äter vi på nåt omysigt ställe, heller…), i morgon blir det parad och Pride för hela slanten. Vi har köpt dagpass, det är det enda prajdandet vi ägnar oss åt i år. Av olika skäl. Men detta är vår gemensamma semester, fredag – söndag, sommaren 2013. Och den ska vi leva på resten av året. Inte utan att jag bävar för folkmassor och ljud…

Nån dator följer inte med till Stockholm. Både du och jag kan behöva en paus från mitt bloggande. Skulle jag bli desperat kan jag ju alltid få till nåt från mobilen. Eller Twitter, där jag heter @Tofflisen


Livet är kort. Om jag inte lever nu så vete fan om jag lever i morrn! (Sluta skriv ”imorn”, det ser fult ut. Man skriver ”i morrn” eller ”i morgon”!!!)

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens utflykt.


Idag är det min första arbetslösa dag.
Alltså måste jag till Arbetsförnedringen för att skriva in mig. Jag mådde jättedåligt innan, hade svår ångest och med nattsömnen blev det inte mycket bevänt. Men nu är det gjort, vilket för min personliga del är en seger, för andra kanske bara nåt som ska klaras av.

Att ta bussen in till stan var inte att tänka på. Det fungerar inte när ångesten är svår, så det fick bli bil. Stället jag skulle till har flyttat för nåt år sen, men det ligger fortfarande hyfsat centralt. Jag hade svårt att hitta och det berodde nog på att jag mådde så dåligt och var orolig, men också på usel skyltning. Det gick emellertid att hitta både parkering och stället till slut.

Mitt första intryck när jag kom in var att det var väldigt rörigt. Det satt folk på stolar och väntade och det stod några och väntade. En kvinna pratade högljutt om privata saker i sin mobiltelefon hela tiden jag väntade. Det var väldigt otydligt vart man skulle ta vägen, men till sist gissade jag rätt. Jag fick legitimera mig och som tur var fanns mina uppgifter kvar sen förra svängen. Detta innebar att jag slapp sätta mig och mata in saker och ting för sjuhundrafyrtiofjärde gången. I stället fick jag en nummerlapp.

Nummer 22

Gul nummer 22 var jag.


Jag fattade aldrig riktigt systemet,
men det fanns gula nummerlappar och det fanns rosa. Jag blev gul. (Typiskt, för gult är ju, som bekant, alltid fult.) Det blev en ganska lång väntan, trots att jag hade hängt på låset. Men jag hade Lena Nyman med mig. Tyvärr kunde jag inte koncentrera mig på boken. Den var ändå bra att gömma sig bakom.

Däremot konstaterade jag att jag kände mig som en riktig loser där jag satt och gömde mig bakom boken. Det är svårt att beskriva känslan. Den består av en blandning av att skämmas och att känna sig förnedrad. För nån dag sen var jag efterfrågad och konsulterad, idag var det ingen som frågade efter mina tjänster eller kompetenser. Det är inte så lätt att förklara och då går det inte att riktigt förstå heller. Men jag kände inga positiva känslor, kort sagt.

Sen blev det min tur och jag fick träffa Annika. Vi gick iväg till ett litet rum nånstans och så började vi gå igenom steg för steg. Jag fick papper att ta med hem och läsa, jag fick svara på frågor, komplettera, visa papper med mera med mera. Nästa vecka ska jag dit på ett obligatoriskt möte om a-kassan.

Från och med den 1 september blir det nya regler kring rapportering av till exempel vilka jobb man har sökt. Det känns bra, då är det i alla fall nån som efterfrågar det jag sammanställde förra svängen. Då när jag skulle visa det fick jag till svar att handläggaren inte visste hur man öppnade en bifogad fil eller hur man använde en USB-sticka… Det har hänt en del, tror jag, för Annika var riktigt bra. Inget tjafs. Dessutom kände hon av och förstod att jag inte mådde bra. Jag försökte vara ärlig och jag försökte förklara, men, som sagt, det går inte att förstå en annan människas känslor och upplevelser till hundra procent. Det handlar inte bara om inställning…

Det är en del som har blivit bättre sen sist, upptäckte jag, men det var fortfarande saker som kan bli bättre. Till exempel är placeringen av kommunikatör oklar. Eventuellt hör jag till kulturdelen i organisationen. Annika visste inte. Sånt där struntar jag i, ärligt talat, men jag måste få en handläggare utsedd. Jag vill gärna ha en handläggare som är bra och som inte jiddrar en massa strunt, bara.

Det gick inte heller att lägga in jobbsökningar som

skribent.

Märkligt, för det finns väl folk som skriver saker lite här och var? Det fick bli

copy writer.

Inte riktigt samma, men…

Innan jag gick fick jag kopiera de arbetsgivarintyg jag hade med mig. Därefter gjorde jag iordning mitt medhavda kuvert, signerade min a-kasseansökan och stoppade i originalhandlingarna. Glömde min tröja när jag var halvvägs till parkeringen, men jag upparbetade den sista kraften jag hade till att gå tillbaka och hämta den. På vägen hem svängde jag in till Tokerian och postade brevet till a-kassan.

Handlingar till a-kassan

Kuvertet till a-kassan.


Hela utflykten tog nästan två och en halv timme.
Jag är helt slut nu av att försöka hålla mig upprätt, inte bryta ihop och att klara av det som måste göras. Men nu är det gjort och det är en riktig seger! Eller i alla fall nånting avklarat.

Och du som raljerar över mina känslor och hur jag mår kan ju fortsätta att göra det. Det hjälper mig inte, snarare tvärtom. Men du har naturligtvis rätt att tycka vad du vill även om du inte kan förstå hur jag känner.

Till alla andra som stöttar och peppar och skriver snälla saker och tror på mig – TACK!!! Ni är ovärderliga! Utan er…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en tisdag i juni i Metropolen Byhålan.


Tisdagen har nu passerat och gått över i onsdag.
Tänk, jag har redan varit här i fem dagar! Och på söndag bär det av hemåt igen. Men först ska jag förstås göra lite fler saker här.

Mamma hade extra ont idag efter måndagens promenader, så hon ville inte följa med ut mitt på dan. Jag traskade därför iväg i duggregnet ner till hamnen för att kolla vart Bok-Anna har tagit vägen. Det var inte så varmt idag och det blåste ganska kalla vindar från sjön.

Vågor
Blåsten orsakade vågor.


Det är så märkligt,
för det slog mig att så många åker till Stockholm för att söka sin anonymitet. Själv tar jag mig till Metropolen – inte en kotte känner igen mig här, nästan. Jo, ett par gamla klassisar, men det är bara FEM jag umgås med och hon är utomlands. Det är en ganska skön känsla, men samtidigt lite vemodigt. Ingen känner igen mig i min födelsestad. Jag kan komma på mig själv med att kolla in unga människor, för det var ju när jag var ung som jag bodde här. Bara det att alla vi som var unga då har blivit gamla nu. Jag ser inte längre mina gamla kompisar eller ens deras barn – utan deras barnbarn…

Mycket har förändrats här sen jag lämnade stan som 18-åring för att bosätta mig i södra England. En sak jag tyckte var jobbig förr i tiden är den så kallade

Motalablängen.

Den innebär att folk glor på dig – utan hämning men ilsket och/eller skvallrigt. Idag insåg jag att de unga inte har den blicken längre. Eller också är en tant som jag inte så intressant…

Brobygget tycks stå stilla, men jag fotar bron nästan varje dag i alla fall. Den har blivit en symbol för det nya i Metropolen, det som är så annorlunda – både positivt och negativt – mot när jag bodde här. Knark och våld har ökat, vilket står för det negativa. Nya människor från andra kulturer har flyttat hit, vilket för mig är det positiva.

Bron
Bron är en symbol för nya Metropolen.


Bok-Anna lyste med sin frånvaro i hamnen.
Vart har hon tagit vägen? Finns hon inte alls här i bodarna med sina böcker och tidningar i sommar? Saknar!!!

I stället blev det ett besök på Motala Motormuseum. Det var en fantastisk upplevelse som du kan läsa om här! Jag tog många bilder också, men så klart att museet gör sig bäst IRL! Det blir även en kortare artikel till Uppsalanyheter.se. Jag vet inte när den publiceras.

Entusiastisk och glad gick jag tillbaka hem till mamma. Solen började nu bryta igenom molnen. Strålarna glittrade så härligt i vattnet.

Solglitter i vattnet
Solglitter.


Jag fick med mig mamma och rollatorn ut i bilen.
Första stoppet blev Lilla ICA där jag handlade lite åt mamma. Sen for vi till Ubbes bageri och konditori för att köpa kakor, men också för att fika, förstås! Den upplevelsen kommer i ett särskilt inlägg!

Klockan var bara 16 och vi hade ingen lust att åka hem. Tog därför en tur runt stan – såväl utanför som inne i själva centrum. Vi passerade Sluskarna, Motala Verkstad, Berggrens källare, hamnen, Stora torget, Varamon, Råssnäsbadet… Nostalgi…

Sen åkte vi hem och jag satte mig för att fixa lite med mina bilder samt började skriva ett inlägg och en artikel. Vid 18-tiden åt vi middag, som idag bestod av en liter jordgubbar och mjölk.

Jordgubbar med mjölk
Underbar sommarmiddag, jordgubbar med mjölk.


Medan mamma tittade på Vrålet från Apberget,
eller nånting ditåt, på TV skrev jag klart artikeln och la in din för publicering. Tänk att jag alltid får dåligt samvete för att jag skriver! Jag får det ofta gentemot Fästmön och jag får det nu gentemot mamma. Då blir jag nästan så där att jag försöker kompensera med nånting för att blidka. I kväll blev det därför jag som gjorde en ost- och vinfest medan mamma fick sitta och titta på sitt program. Det var inget stort besvär, men det dåliga samvetet gnaver så! Jag kan knappt föreställa mig hur kvinnliga författare som Moa Martinson och Virginia Woolf kände sig… De hade ju ändå barn och hem att ta hand om. Jag har inga barn och mitt hem försummar jag periodvis. Med detta vill jag dock inte påskina att jag är i närheten av dessa skrivande damers klass, verkligen inte!!!

Mamma tog tre droppar av rödvinet som pappa fick, men aldrig hann dricka innan han dog, i ett glas vatten; jag tog ett och ett halvt glas.

Mamma på ost o vinfest
Mamma på ost- och vinfest.


Ostarna var en gräddig vitlök,
en cambozola och en rom-russinost. Den senare kändes först väldigt söt i smaken och jag blev inte omedelbart förtjust. Det gick över, kan jag meddela!

Rom o russinost
Rom- och russinosten hade en tillvänjningstid.


Vi tittade på Morden i Midsomer
och mamma tyckte att det var rörigt och komplicerat, jag njöt och försökte hänga med i replikerna och samtidigt försöka svara på mammas frågor. Efteråt stannade jag kvar framför TV:n för att se Bates Motel. Mamma pratade förstås när det var som mest spännande, men jag tror att jag kunde hänga med i vad som hände. Otäck och bra serie, det där!

När jag vaknar om några timmar ska vi leka mammas födelsedag. Egentligen fyller hon inte år förrän på torsdag i nästa vecka, men då är jag ju inte här och kan fira. Jag har med en stor kasse med paket och hoppas att nåt av innehållet blir godkänt. Ett paket fick mamma ju redan igår, det med den nya plånboken. Och den blev hon jätteglad för! I morgon kväll blir det sen middag på Motormuseet, ett samarrangemang med Hotell Nostalgi. Vi ska äta fisk, har vi bestämt oss för.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en lördagskväll hos mamma.


I afton var Findus vår kock.
Mamma åt nån grismuskel, jag kycklingdito. Det var rätt OK med en öl till.

Findusmat
Findus kockade. 


Efter maten tog jag en promenad ner till sjön.
Då var klockan runt 19. Jippot pågick fortfarande och jag såg en löpare komma stapplande på gatan – som var avstängd för biltrafik. (Hört det förut?)

Passerade mitt favorithus här i stan och lyckades fånga ett av husets torn med iPhonens annars rätt kassa kamera.

Hus med torn
Ett hus med torn.


Vätterpromenaden var grå och trist,
men det var ändå ganska varmt. Mamma hade ont och orkade inte gå, jag haltar fram igen eftersom hälhelvetet gör ont efter källarfixandet. Överväger att lära mig gå på händerna (har jag aldrig kunnat, men vaffan, jag är utvecklingsbar!) i stället för på mina onda fötter…

Vätterpromenaden tiltad
Försöker gå på händerna.


Ganska folktomt nere vid vattnet,
men ett par funktionärer såg jag samt ett par som stod och metade. Bron stod kvar även i kväll.

Bron junikväll
Den stod kvar i kväll. 


Kvar fanns också pilträdet
vid den lilla bryggan där jag åkte skridskor ett par gånger som barn. Ja, när jag var barn, på stenåldern, åkte man inte på nån konstgjord skit-is utan på riktig is, frusen ovanpå Vättern.

 Pilträd
Pilträdet är också kvar.


Sen gick jag hem till mamma
som satt och retade upp sig på typ ”allt” på TV:n, men Anne Lundberg i synnerhet. Det var svårt att njuta av Kommissarie Banks eftersom jag hela tiden måste försöka svara på frågor… Men jag hade vissa njutningsmedel så att det blev uthärdligt…

Lördagsgodis
Njutningsmedel.


I morgon ska jag ner i källaren igen
eftersom det plötsligt dök upp flera saker. Därefter blir det storhandling samt besök hos pappa. Och så äter vi kinesiskt i morgon kväll. Findus får ledigt!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »