Vita spår

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett tag sen besökte jag Metropolen Byhålan. Vid det tillfället gjorde jag en ny litterär bekantskap. Jag hade tagit med mig ett second hand-fynd, Märkta för livet, av Emelie Schepp. Lustigt nog visade sig författaren vara född i Metropolen – precis som jag. Däremot har jag inte skrivit nån lika bra bok som hon. Faktum är att jag verkligen gillade boken! Strax innan jag började mitt nya jobb tog Fästmön och jag en dag på stan. Jag satte sprätt på större delen av ett presentkort som jag hade fått av NK och Mamma Mu*. En av böckerna jag köpte var uppföljaren till Märkta för livet, Vita spår. Häromdan började jag läsa boken – och redan idag på lunchen läste jag ut den. Tack J och R!

Liksom i första boken i serien får läsaren följa olika personers förehavanden samtidigt. Personerna hör naturligtvis ihop på nåt sätt. I centrum finns ett gäng poliser och åklagaren Jana Berzelius i Norrköping. Den här gången hittas en ung asiatisk kvinna död på ett tåg. Hennes kompis har hämtat tågvärden, men försvinner sen. Jana Berzelius blir förundersökningsledare. Som i förra/första boken blir fallet personligt. Jana möter ännu en gång personer och företeelser från sitt förflutna. En person som snabbt blir misstänkt för narkotikabrott blir intressant i utredningen. Men Jana måste få tag i personen före polisen så att hennes bakgrund inte avslöjas.

Bitvis känns berättelsen lite förutsägbar i den här andra delen om Jana Berzelius och de andra. Jag kan faktiskt misstänka och ana vilka de skyldiga äro. Dessutom hittade jag ett korrekturfel! Men… lik förbaskat är detta åter igen en riktig bladvändare, för helt säker kan en ju inte vara som läsare. Boken är väldigt spännande och jag läste den i rekordfart. Emelie Schepp lyckas bygga upp en story som håller och en spänning som varar genom hela boken. Dessutom är flera av bokens teman aktuella och realistiska.

Toffelomdömet blir högt.

*NK och Mamma Mu = Närmaste Kollegan och kollegan R på mitt förra jobb

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Etthundra mil

Ett litterärt inlägg, skrivet med fel brillor på näsan.

---

 

Ungefär 50 sidor hade jag sparat i Jojo Moyes bok Etthundra mil till denna lördagsmorgon. Att börja en dag med kaffe och en bok på sängen är bland det bästa jag vet. Jag får känna mig lyxig en stund och jag motar bort alla orostankar. Boken lånade jag av Annas snälla mamma. Vi är båda storläsare av Jojo Moyes böcker, nämligen, och när en köper kan den andra låna utan att behöva köpa ett eget exemplar. (Jag tvingade även på min egen mamma att läsa en av författarens tidiga böcker under mellandagarna. Hon var inte fullt lika imponerad.)

Boken handlar om Jess som kämpar för att få tillvaron och ekonomin att gå ihop sen hennes man har stuckit (hem till sin mamma!). Makens son Nicky bor hos henne liksom den gemensamma dottern Tanzie. Nicky hittas halvt ihjälslagen av skolkamrater. Tanzie är mattegeni. En dag öppnar sig möjligheten att Tanzie skulle kunna slippa gå på samma dåliga skola (och gå samma öde till mötes som brodern, att bli mobbad). Problemet är bara att den lilla familjen, inklusive hunden Norman, måste ta sig till Skottland. Som av en händelse – och tillfälligheternas tillfällighet – finns det goda människor i tillvaron, trots att vissa av dessa goda människor inte helt har hållit sig inom lagens gränser… Ed erbjuder sig att skjutsa dem i sin bil.

Det här är till största delen en reseroman. Den är nästan filmiskt skriven och jag kan mycket väl kunna tänka mig att den skulle funka på bio. Som så ofta skriver författaren om människor som har det tufft. Och som vanligt blir allt bra i slutet. Ja, en feelgood-bok, alltså. Det kan låta banalt och många tycker säkert att storyn är banal. Själv anser jag att den är lite för förutsägbar. Men ändå… Jag gillar boken! Jag gillar att det finns människor som har det svårt och som får det bättre. Människor, som vågar följa sina drömmar och som hoppas på mirakel. Mirakel, som faktiskt inträffar i vissa fall…

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Moln över Arcadia

Ett inlägg om en bok.

---

 

En helg i början av maj kom vännen FEM på besök. Vi gjorde en rejäl loppis- och secondhandrunda och FEM var så gullig och köpte några böcker åt mig. Nu har jag läst ytterligare en av dem, Jojo Moyes Moln över Arcadia.

Som vanligt i Jojo Moyes tidiga böcker utspelar sig händelserna både i dåtid och nutid och i slutet får vi läsare ihop trådarna. Även denna gång är det 1950-tal när boken inleds. Den lilla kuststaden Merham är en byhåla. Där bor Celia med sina föräldrar och syskon tillsammans med Lottie, fostersystern från London. Lottie kom till familjen under kriget och har blivit kvar. Tjejerna börjar bli vuxna, men innan de hinner leva sina ungflicksliv färdigt har naturligtvis Katastrofen inträffat. Och allt har att göra med Arcadia, stans finaste hus. En dag säljs huset till en skådespelerska. Det får en magnetisk dragningskraft på Celia och Lottie. Till sist inträffar en skandal och Celia skickas till London av sina föräldrar. Efter ett år kommer hon tillbaka – med sin fästman Guy, en kille som även Lottie faller för… Ungefär 50 år senare är huset sålt igen och ska renoveras. Nyblivna mamman Daisy finner sig inte bara en dag vara ensamstående förälder, hon har blivit ensamföretagare också sen mannen lämnat henne. Under renoveringen hittar Daisy en målning som gör att allt ställs på sin spets.

Det här är Jojo Moyes andra bok. Den utkom 2003 i Storbritannien och två år senare kom den ut på svenska. Efter att ha läst både debutboken Det skyddande regnet av Jojo Moyes och senare böcker av henne kan jag väl säga att vissa författare utvecklas med tiden. Moln över Arcadia är inte dålig, men den är väldigt förutsägbar. Ungefär i mitten av boken har jag nästan helt klart för mig hur den ska sluta. Och det är inte så roligt. Första halvan av boken känns som längre och långsammare, medan andra halvan bitvis känns ihoprafsad.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Iskallt mord

I serien Konstiga Tofflan-filmer kom vi i kväll fram till Iskallt mord (2002). Filmen gick på TV3 i december förra året, men inte förrän nu kollade vi en inspelning av den på DVD:n. Och när Tofflan spelar in filmer på sin DVD-hårddisk brukar det vara KONSTIGA filmer. Denna var inget undantag. Men liksom Bluffen-boken är filmen BRA konstig.

Verkligen iskallt mord i den här filmen…

                                                                                                                                                                    Två unga killar planerar – och utför – vad de tror är det perfekta mordet. De tar en kvinna, mördar henne och dumpar liket. Men naturligtvis har de inte räknat med att fallet ska landa hos polisen Cassie Mayweather. Cassie har råkat ut för nåt traumatiskt i det förgångna, nåt som påverkar hennes förhållande till män. Hennes nya partner på polisen vägrar att vika undan och tillsammans löser de detta märkliga fall.

Den här filmen är kuslig. Extra kuslig blir den framför allt av Michael Pitt som spelar en av killarna, Justin och naturligtvis Sandra Bullock i rollen som Cassie. Tittaren guidas fram till upplösningen, som delvis är förutsägbar, delvis inte. Snudd på mästerlig, inte riktigt helt, dock, men högt betyg.

Read Full Post »

O, vilken onsdag!

HA! Vilken jämrans lustig rubrik jag fick till! Ibland överraskar jag mig själv. Och omgivningen. Stundom, alltså. Annars är jag en rätt förutsägbar typ, trist och en sån som inte vågar ta några höga risker. Typ.

”Det var en gång en toffla som var osedvanligt trist och förutsägbar…”

                                                                                                                                                       Två viktiga möten klarade jag av idag. Och jag är nöjd. Nöjd med andras insatser och mina egna. Men det var tuffa saker och det känns som om jag har varit vaken på heltid i en veckas tid. Minst. Jag är SÅ TRÖTT.

På familjefronten vill jag tro och hoppas på att vi kan glädja oss i morgon. Jag vill så gärna att det ska gå bra för den vackra, roliga, arga, bitska, fantastiska människa det handlar om. Om jag tar i ända från tårna och upp kanske jag kan transportera lite kraft via thin air…

I morgon bär det av ut till Himlen igen. Jag har inte haft så stor framgång vad gäller telefoneringen på den professionella fronten idag. Därför måste jag sätta mig med luren i morgon på dagen så snart jag kan. Bara det att mitt arbetsrum och även gästrummet blir upptagna från i natt nån gång när en blivande studentska och hennes kompis dimper ner för att slagga efter en skiva.

Mamma har jag pratat med en gång idag, Fästmön två gånger. Den andra gången blev vi nästan inte alls avbrutna *karvar kors i taket*. Tänk om vi finge en kväll på tu-kvinna-hand! Men det är inget vi ser i den närmaste framtiden. I helgen behöver till exempel en liten kille få vara med sin mamma och jag är lite sugen på att gå på 50-årsfest. Så har vi en studentska att planera för. Vidare har jag ju mina Uppdrag och Hemläxor och Clark Kent* ska fiffas upp inför besiktningen om två veckor… Och hej & hå, där försvann den så kallade tiden…

Men o, vilken onsdag jag har haft! Tack för den! Det bästa är att den inte är slut ännu, så jag tänker parkera mig i fåtöljen och skjutsa igång DVD:n för att se yet another TV-programme I’ve missed but recorded on the hard drive. Tror bestämt det finns lite chilibågar kvar… Hum, hum, hum…

                                                                                                                                                           *Clark Kent = min bilman, my knight in shining armour

Read Full Post »

En del saker går ju inte att göra nåt åt…

Det som går att göra nåt åt vad gäller mitt utseende är nu gjort. M gjorde underverk med det som sitter utanpå mitt huvud, det vill säga håret – som vanligt. Resten går ju inte att göra så mycket åt…

M har gjort underverk – med det som sitter utanpå mitt huvud.

                                                                                                                                                    Eller jo! Dubbelhakorna skulle kunna bantas bort, finnen, som skymtas vid kragen skulle kunna klämmas och sminkas över och Korresprodukter rent allmänt skulle kunna få huden i ansiktet bättre.

Inuti huvudet värker det fortfarande, så jag fick ta en tablett. Men kanske behöver jag äta lite frukost också. Det ska jag göra till Dagens Nyheter, som jag ännu inte har hunnit läsa – lokalblaskan prioriteras ännu så länge i det här hemmet. Därpå blir det en snabb dusch innan jag och Clark Kent* tuffar ut till Himlen och hämtar Fästmön. Elias slutar halv två idag och hade inget emot att följa med oss till ICA Solen för att handla det han likställer med fredag – chips! Hela ungen stinker sen sour cream & onion, av nån anledning uttalat ”SÅRS and onion” i den här familjen, under 24 timmar, men glad och nöjd är han när han har fått sina fredagschips. Själv hoppas jag på chilibågar, förstås. Jag är lika förutsägbar som vanligt…

Förutsägbart för min del på fredagen.

                                                                                                                                                       *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Case 39

Halloween-kvällens läskiga film blev Case 39 (2009), en psykologisk thriller med hyfsade skådespelare och spännande baksidestext.

En psykologisk thriller om en läskig liten flicka.

                                                                                                                                                      Emily är en socialtjänstmänniska med 38 pågående fall. Hon suckar djupt när hennes chef lämpar över ett trettionionde fall. Men plötsligt får hon all tid i världen att ägna sig åt den tioåriga Lily. Lily, vars föräldrar försökte döda henne. Ett beklämmande fall och ganska enkelt – Lilys föräldrar är uppenbarligen psykiskt sjuka. Eller..?

Psykologiska thrillrar kan ofta vara mer spännande än rena skräckisar. Jag gillar att bli skrämd, hellre än att skratta åt nån förutsägbar komedi. Jag har också nån önskan att förstå människors handlande, särskilt det onda. Vad är det som gör människor onda? Den här filmen valde jag just för att den benämndes psykologisk thriller, men också för att den handlade om en liten, till synes oskyldig, flicka.

Filmen innehöll en del riktigt läskiga scener och utan att säga för mycket kan jag avslöja att en av dessa scener innehöll en ugn, en annan getingar. Och filmens sensmoral är faktiskt helt OK: visa inte vad du är rädd för så klarar du dig.

En välgjord film, bitvis dock lite trist. Men ett högt betyg, fyra av fem tofflor.

Read Full Post »