Etthundra mil

Ett litterärt inlägg, skrivet med fel brillor på näsan.

---

 

Ungefär 50 sidor hade jag sparat i Jojo Moyes bok Etthundra mil till denna lördagsmorgon. Att börja en dag med kaffe och en bok på sängen är bland det bästa jag vet. Jag får känna mig lyxig en stund och jag motar bort alla orostankar. Boken lånade jag av Annas snälla mamma. Vi är båda storläsare av Jojo Moyes böcker, nämligen, och när en köper kan den andra låna utan att behöva köpa ett eget exemplar. (Jag tvingade även på min egen mamma att läsa en av författarens tidiga böcker under mellandagarna. Hon var inte fullt lika imponerad.)

Boken handlar om Jess som kämpar för att få tillvaron och ekonomin att gå ihop sen hennes man har stuckit (hem till sin mamma!). Makens son Nicky bor hos henne liksom den gemensamma dottern Tanzie. Nicky hittas halvt ihjälslagen av skolkamrater. Tanzie är mattegeni. En dag öppnar sig möjligheten att Tanzie skulle kunna slippa gå på samma dåliga skola (och gå samma öde till mötes som brodern, att bli mobbad). Problemet är bara att den lilla familjen, inklusive hunden Norman, måste ta sig till Skottland. Som av en händelse – och tillfälligheternas tillfällighet – finns det goda människor i tillvaron, trots att vissa av dessa goda människor inte helt har hållit sig inom lagens gränser… Ed erbjuder sig att skjutsa dem i sin bil.

Det här är till största delen en reseroman. Den är nästan filmiskt skriven och jag kan mycket väl kunna tänka mig att den skulle funka på bio. Som så ofta skriver författaren om människor som har det tufft. Och som vanligt blir allt bra i slutet. Ja, en feelgood-bok, alltså. Det kan låta banalt och många tycker säkert att storyn är banal. Själv anser jag att den är lite för förutsägbar. Men ändå… Jag gillar boken! Jag gillar att det finns människor som har det svårt och som får det bättre. Människor, som vågar följa sina drömmar och som hoppas på mirakel. Mirakel, som faktiskt inträffar i vissa fall…

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min sanning. Alexander Bard

I kväll blev det äntligen tillfälle för Fästmön och mig att se programmet Min sanning. Alexander Bard som gick på SvT nyligen. För mig kändes det extra speciellt dels för att Alexander Bard och jag är gamla skolkamrater, men också för att jag gillar honom, hur speciell och provocerande han än uppfattas. För det är ganska provocerande att tycka att Hitler är den mest snyggt klädda man som funnits.

Alexander Bard i TV-studion. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Alexander Bard har alltid gått sina egna vägar, känns det som. Jag uppfattar honom som en sökare, men också som en duktig debattör, otroligt beläst och påläst och väldigt intelligent. Därmed inte sagt att jag delar alla hans åsikter eller att jag gillar allt han gör. Jag gillar till exempel mycket av den musik han har gjort, men inte så mycket att jag har bemödat mig att lyssna på hans senaste musikprojekt.

Kristina Hedberg, som intervjuade Alexander Bard i TV-studion, gjorde ett bra jobb. Hon började lite tramsigt med att låta honom dra kort med citat han uttalat. Lite pinsamt blev det när Alexander Bard avslöjade att hennes research inte var komplett eller nyanserad. Men totalt sett tyckte jag att Kristina Hedberg lyckades. Alexander Bard måste vara en av de svåraste personer som finns att intervjua… Det var roligt att en av min pappas artiklar nämndes, nämligen den om Alexander Bards Fia med knuff-turnering. 😛

Alexander Bard var tydlig med att han aldrig gör saker för att bli omtyckt, men att han vill bli respekterad. Han ger ju inte precis intryck av att vara en mysplutt, en mjukisnalle som vill

kjamas.

(*ryser av uttrycket*)

Det som emellertid förvånade mig mycket i programmet var det empatiska intryck Alexander Bard. Även om han var tydlig med att gamla vänner som bara vill prata minnen gör han slut med och Idol-deltagare ska man vara hård mot för att de ska lära sig hur tufft det är i musikbranschen.

Och nu gör Alexander Bard säkert definitivt slut med mig när jag säger att jag minns honom som en gullig och varm person, med stor kärlek till människor. En del av den pojken finns kvar, noterar jag. Det är jag glad för.

Alexander i en av snöbackarna vid vår gamla gymnasieskola, vintern 1977-78.

Om du missade det här programmet finns det förstås att se på SvT Play. Det går också i repris ett par gånger till.

Jag ger det högsta betyg!

Read Full Post »

”En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar”

Att ge bort böcker som man själv vill ha – och sen låna dem så snart mottagaren har läst dem – det kan snudd på vara fräckt. Det var vad jag gjorde med Elisabet Höglunds bok ”En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar”. Och som jag njöt! Det är en fröjd att få läsa en bok som är skriven av nån som faktiskt kan… just skriva.

En mycket välskriven bok.

                                                                                                                                                   Elisabet Höglund skildrar sitt liv i boken – från barndomen till nuet. Det blir såväl privata glimtar som glimtar från ett händelserikt yrkesliv med många spännande uppdrag, såväl i Sverige som utomlands.

Men det som går igenom hela boken är mobbningen. Den Elisabet Höglund utsätts för som barn av skolkamrater, men också av sin egen mamma, tycker jag. Och så den som kanske är värst av allt: vuxenmobbningen. För det har visat sig, inte bara för Elisabet Höglund, att om man är kvinna och dessutom duktig på sitt jobb – då ska man hålla sig på mattan. Annars får man utstå en massa skit från avundsjuka kollegor.Och så blir man tagen i öronen av cheferna, en del så inkompetenta att man undrar om de fick sina jobb i julklapp, eller nåt…

Jag trodde att boken främst skulle behandla uppbrottet från TV4:s program Förkväll. Den behandlar också detta skeende – men främst i slutet. Även om jag kan förstå den smärta (ja, jag kan faktiskt det!) Elisabet Höglund känner kring den händelsen, tycker jag att boken totalt sett andas styrka, kraft och mod. Den är definitivt inte skriven av nån kuvad kvinna – tack och lov! För övrigt är Elisabet Höglunds egna funderingar kring VARFÖR hon blev uppmanad att ta time out troligen högst överensstämmande med sanningen: programmet hade låga tittarsiffror och nånting skandalöst behövde göras för att lyfta det. (Själv har jag endast sett korta delar av programmet, men det lilla jag har sett intresserade mig inte det minsta. Krystad TV-underhållning, skulle jag klassificera det under.)

Skulle jag ha några invändningar mot boken är det att det är lite för många korrekturfel, framför allt mot slutet av boken och att dess titel är lite för lång – men det är bara för att det blir många tecken att hamra ner på tangentbordet när man refererar till boken så ofta… (Titeln, som är ett citat, är för övrigt helt rätt!)

Det kan inte bli annat än högst betyg för årets sist lästa bok!

                                                                                                                                             Uppdaterat: Jag har just fått veta av Elisabet Höglund själv att första upplagan snart är slut hos bokhandlarna, men att förlaget, trots efterfrågan, inte planerar nytryck. Skitdåligt, tycker jag, om förlaget inte tänker om!

Read Full Post »