Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘låna’

Matfixerad och jagad av det förflutna

Ett smått matfixerat inlägg med en touch av det förflutna och en del teknikstrul. Det vill säga… om livet, helt enkelt/komplicerat.


 

TVtidning leverpastejmacka mjölk

Den ljuvligaste middagen på länge.

När en har problem med magen är det inte ovanligt att en blir matfixerad. För tillfället har jag svårt att få i mig fast föda igen, men igår bestod middagen av en underbar leverpastejmacka. Jag tuggade långsamt och i en evighet, kändes det som. Det gick bra. Det gjorde inte ont/ondare i magen. Jag tog en till. Om du visste hur ljuvligt dessa mackor smakade… Och för att de skulle bli lättare att smälta avnjöt jag inte sedvanlig litteratur vid middagen, utan även den var i en lättare form – veckans TV-tidning.

Magen vägrar emellertid fortfarande att samarbeta. Därför gjorde jag igår kväll iordning en liten pyts med linfrön i blöt. Genom att lägga fröna i blöt blir de geleiga, nåt som är bra för tarmen. Tar en bara linfrön som de är på till exempel filen kan de däremot verka än mer stoppande!

Linfrön i blöt

Linfrön i blöt över natten.

 

Frukost med fil linfrö bok o kaffe

Festmåltid med fil och linfrön. Detta krävde dock en deckare.

I morse vaknade jag ännu tidigare än igår. Klockan visade 5.21. Vid sex-tiden gav jag upp försöken att somna om och klev upp. Satte mig vid datorn och sökte några jobb. När klockan hade passerat sju startade jag en maskin tvätt. Sen gick jag med dammvippan – aprilsolen lyste skoningslöst upp varje dammkorn idag och sånt står jag bara inte ut med. Belöningen blev frukost, en riktig festmåltid (^== ironi).

Jag gillar att Instagramma och därför finns flera av bilderna i det här inlägget att se på mitt Instagramkonto också. Jag gillar också att min operatör Telia numera inte drar nån surftid när jag Instagrammar. Hur somliga kan få detta till en yttrandefrihetsfråga begriper jag icke! Det är väl bara att tacka och ta emot – om en är Teliakund, vill säga. Är en inte det kan jag förstå att somliga blir sura. Men min mobil krånglade idag och stängde ner sig och startade om just under Instagrammandet – och samtidigt som jag fick ett spännande sms och Wordfeudade lite. Ja, alltså jag fattar. Det är åldern. Åldern på mobilen. Den blir tre år i sommar och det är väl ungefär hela dess livslängd…

Åldern kan däremot inte min webbläsare skylla på. Jag uppdaterade den igår kväll för jag tyckte att den uppförde sig dåligt. Inte fan hjälpte det. Idag har den bara krånglat ännu mer. Så då sitter jag med två webbläsare igång samtidigt. Teknikens under, my ass!..

ARG

Samkörs inte register och patientjournaler?

Ovanpå teknikstrulet, som jag dock lyckas komma runt rätt hyfsat, känner jag mig smått jagad av det förflutna. Det är inte så att jag inte vågar se bakåt, men nu har det gått så lång tid att jag främst vill se framåt och verkligen lägga vissa saker bakom mig. Det började med att det kom ett brev från Sjukstugan i Backen – med en inbjudan till undersökning av ett organ som de opererade bort för ett antal år sen på mig! Tack för påminnelsen, liksom… Men hallå! Samkörs inte registren på nåt sätt med patientjournalerna? Hur svårt kan det vara när såväl register som journaler är elektroniska?!

Ett av gårdagens möten rev också upp en del av såret från Det som hände, fast inte så att det gjorde alltför ont. Men när en snubbe från Arbetsförmedlingen ringde idag och ville lämna mig som kandidat till en tjänst inom Organisationen, kunde jag hålla mig för skratt. Som om jag skulle vilja jobba inom Organisationen som förstörde det liv jag en gång hade?! Jag fick behärska mig rejält, men jag ville ju inte skjuta budbäraren (han kunde ju inte veta), så jag försökte förklara och fick acceptans. Annars tycker jag att det är jättebra att Arbetsförmedlingen nu tycks jobba lite mer förmedlande! Fortsätt med det – fast tipsa mig inte om tjänster inom Organisationen…

Efter chocken tog jag att varv med dammsugaren där jag verkligen använde vida gester, allt för att bli av med det som gjorde så ont. (Hur fan kan det fortfarande göra så ont?)

Varför gråter inte Emma?

En av böckerna i de många bokpaketen från Karin var Varför gråter inte Emma?

Mitt liv går vidare, men vänt har det inte gjort än. Det har emellertid Emma Jangestigs liv gjort och henne tänker jag titta och lyssna på i kväll när hon samtalar med Anja Kontor i När livet vänder. I september 2011 läste jag boken som Emma skrev tillsammans med journalisten Magnus Wennerholm, Varför gråter inte Emma? (Den som har lånat boken får gärna lämna tillbaka den!!!) Även om jag inte tyckte att boken höll nån högre litterär klass än medel var jag naturligtvis gripen av ödet. Så här nästan fem år senare minns jag trots allt ändå mest givaren av boken, Karin. Karin, vars bokpaket trillade in då och då under några riktigt tuffa år. Både bokpaketen och Karin var enormt uppskattade. Men Karin is no more. Hennes liv tog slut alltför tidigt.

 

 

Fiskbullar i hummersås

Fiskbullar av torsk från Bornholm i hummersås… Vi får se om de slinker med behag i kväll. Såsen matchar i alla fall mitt köksgolv.

Och detta leder mig över till det faktum att jag far neråt landet på en begravning i slutet av nästa vecka. Livet är kort för en del, långt för andra. Har det kvalitet spelar kanske inte längden nån större roll. Jag fick sällskap till Tokerian av en granne som undrade om hon inte vid nåt tillfälle kunde få följa med neråt Metropolen Byhålan, eftersom hon har en bror i krokarna. Självklart får hon det! Nästa vecka blir det emellertid inte, men nästa gång. Så hon lurade mig att köpa en ny sorts fiskbullar i stället. Se där, nu är jag tillbaka till det här med maten. Fiskbullar av torsk i hummersås blir kvällens gastronomiska höjdpunkt. Såsen matchar i alla fall mitt köksgolv – snygg-orange!

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett grått inlägg.


 

Bokhylla med julkort

Jag trodde självaste jultomten ringde idag, men han står ju överst på ett av jobbets mini-bibliotek.

Idag är det som om det ligger en tung, blöt och väldigt grå filt över tillvaron. Utanför är det så disigt att jag knappt ens ser till huset mittemot. Jag skulle ha åkt och tankat efter jobbet, men jag orkade inte. Ville bara hem. Där möttes jag av en knökfull postbox med post som stack ut genom facket. Men hallå, posten! Hur svårt kan det vara att peta ner saker och ting?!

Min dag hade börjat så smått när jag fick ett mobilsamtal från en före detta kollega. Det är en person som stöttade mig en hel del efter Det Som Hände. Sen kom Livet emellan och vi tappade kontakten. Nu ser jag fram emot en lunchträff nästa vecka så att vi kan uppdatera varandra på vad som har hänt sen sist. Det kändes faktiskt lite som om självaste jultomten ringde, så glad blev jag. Men han tronar uppe på toppen av ett av jobbets små mini-bibliotek, det såg jag minsann idag.

Det har känts helt OK att dyka ner i grundvattnet den här torsdagen och rota runt, så att säga. Jag har ägnat mig åt slutgranskning av produkter hela dan idag. Det tar längre tid än jag trodde och jag hann bara en tredjedel. Ett välkommet avbrott var besöket av två arbetskamrater från olika håll i huset som strålade samman på mitt kontor. Bland annat fick jag låna ett verktyg av den ena. Jag arbetar med så fina, fina människor – du skulle bara veta! Och en dag kanske du får veta det – på nåt sätt.

Linjal och bok

Dagens verktyg. Det vänstra fick jag låna av en av mina fina, fina arbetskamrater.


Nu borde jag gå ut med sopor
innan jag duschar, men jag orkar fan inte. Det räcker med att jag har nätshoppat linser. För att kunna göra det var jag tvungen att ha en fungerande e-post och till min glädje kom home.se igång sent igår kväll. Nu kan jag ta emot fakturor igen. Och andra, roligare mejl. Jag ska släpa mig in i duschen nu för att få upp värmen denna ruggiga dag. Klockan 20 bänkar jag mig förstås framför Antikrundan, med appen påslagen för att amatörvärdera. Hoppas jag inte förekommer i alltför pinsamma situationer i rutan, bara… Då blir det skämskudde fram…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

FällanFörfattaren Unni Drougge är ganska… speciell. Kontroversiell, i många sammanhang. Självutlämnande, framför allt. Trilogin om skandaljournalisten Berit Hård kan en läsa på många sätt. Jag har i vart fall läst ut den tredje och avslutande delen, Fällan.

Den här gången får Sveriges populäraste bloggerska ansiktet förstört när hon ska göra en skönhetsbehandling. Men först är hon på en fest där Berit Hård blir barnmorska när Kissie föder sin dotter. Katastroferna lär inte vänta på sig. Inte nog med att Kissies ansikte är förstört – nån kidnappar hennes nyfödda dotter. Och av nån anledning dras Berit Hård in i det hela igen. På uppdrag av en vän far hon ner till Thailand. Men frågan är om hon inte själv har gått i en fälla. Det tror i vart fall hennes nye kille Benke.

Berit Hård är en underbar antihjältinna! Jag älskar den småfeta, halvgamla journalisten. Hon som lever på snabbmat och drar hem karlar på snabbligg. Men trots att hon rör sig i en värld full av både alkohol och droger är hon klarsynt och har som både drivkraft och mål att göra ett bra jobb. Dessutom är jag säker på att hon har lånat ett och annat drag av sin författare.

Och så bara älskar jag humorn i Berit Hård-böckerna. Den är rå och drastisk. I Fällan får vi läsare till exempel prov på hur obildade bloggerskor skriver (de stavar till exempel inte så bra) och om vad. Jag viker mig dubbel i skrattkramp flera gånger.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Det du inte sågNä, sport och idrott är inte min grej. Därför blir du kanske förvånad när du ser att jag har läst boken Det du inte såg som Patrik Sjöberg har skrivit tillsammas med Markus Lutteman (den senare skriver också läskigheter ihop med Mons Kallentoft). Den här boken är ingen läskig bok på så sätt att den inte är nån deckare eller spänningsroman utan en biografi. Men vi som har varit med ett tag vet att Livet kan vara nog så läskigt. Patrik Sjöberg har inte varit förskonad. Jag lånade boken av Fästmön.

Patrik Sjöberg var alltså en duktig och firad höjdhoppare. Han ansågs nog ganska kaxig, särskilt för att han rökte, festade och inte betedde sig som andra idrottsmän. Här berättar han om sin karriär som höjdhoppare, men också om sitt liv vid sidan om. Ett liv kantat av skandaler, alkohol och pengar, till exempel. Och så var det där med sexövergreppen hans tränare utsatte honom för… Övergrepp som kom i dagen först efter att tränaren hade dött och Patrik Sjöberg satte sig med Markus Lutteman och gjorde den här boken.

De sidor som handlar om resultat och tävlingar läste jag… rätt fort. Boken är inte särskilt välskriven generellt sätt, vilket förvånar mig något – Markus Lutteman är trots allt både författare journalist. Vidare hänger jag upp mig på att så mycket är alla andras fel – eller beror på Omständigheter. Skatteaffärer och stora pengar, men Patrik Sjöberg ger kängor åt folk som verkligen tjänar pengar. Eh… hans egna miljoner, då? Alkoholen och kokainet viftar han liksom bort, men i mina ögon är han en klar missbrukarnatur. Allt går inte att skylla på övergreppen, samtidigt är det fruktansvärt att han har blivit utsatt för detta. Jag hoppas verkligen att det är bättre koll på ungdomstränare idag.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

När jag läser Patrik Sjöbergs bok kan jag inte låta bli att dra paralleller till min egen bok, den som än så länge är ett manus. Nu handlar den inte om varken sport eller övergrepp eller alkohol, men dess titel, Det som hände, påminner om Patrik Sjöbergs. Och rannsakar jag mig själv noterar jag att både alla andra och Omständigheter finns i mitt manus lite väl ofta… Det kanske är tur att den inte är utgiven än.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litterärt inlägg, skrivet med fel brillor på näsan.


 

Etthundra milUngefär 50 sidor hade jag sparat i Jojo Moyes bok Etthundra mil till denna lördagsmorgon. Att börja en dag med kaffe och en bok på sängen är bland det bästa jag vet. Jag får känna mig lyxig en stund och jag motar bort alla orostankar. Boken lånade jag av Annas snälla mamma. Vi är båda storläsare av Jojo Moyes böcker, nämligen, och när en köper kan den andra låna utan att behöva köpa ett eget exemplar. (Jag tvingade även på min egen mamma att läsa en av författarens tidiga böcker under mellandagarna. Hon var inte fullt lika imponerad.)

Boken handlar om Jess som kämpar för att få tillvaron och ekonomin att gå ihop sen hennes man har stuckit (hem till sin mamma!). Makens son Nicky bor hos henne liksom den gemensamma dottern Tanzie. Nicky hittas halvt ihjälslagen av skolkamrater. Tanzie är mattegeni. En dag öppnar sig möjligheten att Tanzie skulle kunna slippa gå på samma dåliga skola (och gå samma öde till mötes som brodern, att bli mobbad). Problemet är bara att den lilla familjen, inklusive hunden Norman, måste ta sig till Skottland. Som av en händelse – och tillfälligheternas tillfällighet – finns det goda människor i tillvaron, trots att vissa av dessa goda människor inte helt har hållit sig inom lagens gränser… Ed erbjuder sig att skjutsa dem i sin bil.

Det här är till största delen en reseroman. Den är nästan filmiskt skriven och jag kan mycket väl kunna tänka mig att den skulle funka på bio. Som så ofta skriver författaren om människor som har det tufft. Och som vanligt blir allt bra i slutet. Ja, en feelgood-bok, alltså. Det kan låta banalt och många tycker säkert att storyn är banal. Själv anser jag att den är lite för förutsägbar. Men ändå… Jag gillar boken! Jag gillar att det finns människor som har det svårt och som får det bättre. Människor, som vågar följa sina drömmar och som hoppas på mirakel. Mirakel, som faktiskt inträffar i vissa fall…

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Jo jag har en och annan vän. En av dem är fotograf och heter Henry Diltz. Äh, jag bara skojar! Min vän heter nånting heeelt annat. Men vännen är fotograf, tar bra bilder och tyckte att jag absolut skulle se en dokumentärfilm om Henry Diltz. Just den kvällen filmen gick var jag… låt oss säga… lite håglös. I kväll är jag… lite mindre håglös och tvingade Fästmön att se Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kameran.

Henry Diltz

Henry Diltz fotad av Henry Diltz. Med en riktig kamera. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 

Naturliga nätstrumpor.

Naturliga nätstrumpor. Min bild, Annas ben.

Häromdan sa jag till min vän att jag är så avundsjuk på dem som kan ta bra porträtt. Nån

people person

är jag verkligen inte – vare sig i livet eller med kameran. Den knappa timslånga filmen om Henry Diltz gjorde mig… så glad. Han är nämligen uppenbarligen just en

people person, 

men han gillar också att fota vattenposter, golv och kossor. Henry Diltz bilder är fantastiska i sin enkelhet. Han ser det sköna i det lilla – och när det gäller människor, det oförfalskade, osminkade.

Nu ska jag kolla om det finns några böcker med Henry Diltz-foton som jag kan få tag i (låna, köpa billigt) så att jag kan titta och njuta, för på Play ligger filmen bara kvar till början av oktober. Människor, däremot, kommer jag aldrig att förstå mig på. Det är totalt lönlöst att jag försöker lära mig ta porträtt. Jag får fortsätta plåta blommor, vattendroppar, spindlar, träd, Televinkendockor, bokhyllor, lustiga mönster, möjligen kroppsdelar- ja, sånt som inte kan göra mig illa. Så där som människor kan.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan har landat något, i alla fall.


 

Mönster i glaset på busskuren i stan

Grått… I alla fall är glaset i busskuren vid Centralen i Uppsala det.

Att uppleva saker utanför hemmet är berikande och stimulerande. Sen nekar jag inte till att det är lite skönt att komma hem igen också – även om jag gärna hade stannat ett par dar till. Extra tomt kändes det eftersom Fästmön och jag skildes åt vid Centralen i Uppsala för att ta olika bussar hem. Men idag får jag

låna

henne ett par dygn igen, fast hon ska också göra andra saker än hänga med mig hela tiden när hon är här.

Lite grått är det ändå att komma hem när dagarna har varit fulla av intryck. Dessutom vaknade jag inte till nån blå himmel och sol idag, utan molniga, ljusgråa skyar. Redan en kvart över sex vaknade jag av ett herrans liv borta vid nåt soprum. Kommer verkligen sopgubbarna så tidigt? Det är märkligt, men det är faktiskt mer

livat

här där jag bor än på självaste Ringvägen i Stockholm, där jag bodde i helgen… En intern rapport avslöjade också att det varit stark rökutveckling bland folkmassorna här i söndags. Jag är glad att jag inte var här. Samtidigt är jag glad att nån annan än jag kan

se problemet.

Nu är bara frågan hur jag ska hantera det. Uppenbarligen är ju alla inte pratbara. Det är så många som blir stötta när en uttrycker att de utför störande handlingar och liknande. Jag kan också bli förbannad när nån näpser mig, men om förhållandet hade varit omvänt skulle jag åtminstone ha försökt skärpa till mig. Hur roligt är det att veta att man faktiskt stör andra människor? Det är väl bara [och här tänkte jag skriva ett namn] som gillar det? (Fyll i valfritt namn inom parentesen om du vill. Jag tänker ett specifikt namn och undrar hur somliga mår sen, när den här bloggens utrymme är fullt – vilket det är om tio procent. Vem ska då trakassseras och förföljas, tro?)

ICAs jumbokräftor

ICA:s jumbokräftor brukar jag gilla bäst.

I kväll ska jag försöka att duka på ballen*, för vi ska ha kräftskiva. Det är ett sätt att göra tillvaron lite rolig. Jag har ICA:s jumbokräftor framme på tining. Dessa kräftor har inte alltid varit bäst, men det är ändå dem jag har köpt genom åren.

Till skillnad från somliga har jag ju inte tillgång till nåt fiskevatten,

sa hon grinigt.

Det gäller att hitta saker att se fram emot, träffa människor som tillför nåt och göra roliga saker som helst inte kostar nånting. (Jisses, så bra jag har blivit på det senare!) Framöver ska jag bland annat träffa bloggbekantingen Ewa för bokbyte (vi vann böcker hos varandra!). Vidare ska det bli ett besök på den bästa arbetsplats jag har haft för att träffa före detta kollegor och titta på deras nya, fina lokaler. Visst är jag ledsen att jag inte är kvar där, men vikariat och projektanställningar tar ju slut, de sups inte bort, som vissa puckons partners-när-det-passar påstår, ivrigt påhejade av puckot själv och en och annan trollpacka.

Men att skratta är roligare än att gråta, det tycker väl alla? Igår läste jag en artikel om hur vi skrattar i sociala medier. Det är Fejan som har undersökt amerikaner och hur de garvar i cyberspace.

Så här blev utfallet:

  1. ha ha (över 50 procent)
  2. en emoji (cirka 30 procent)
  3. he he (13 procent)

Fantasifullt språk? Eh..? Det är mer alarmerande att bara 15 procent e-skrattar i veckan, tycker jag.

Skrattpåse

Nån som fortfarande använder tygpåsar för att skratta?


Här på bloggen
lägger jag ofta ut en smiley, vilket torde vara likvärt med emojis, som jag använder när jag är social och skrattar via mobilen. Men hur skrattar DU i sociala medier??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »