Min sanning. Alexander Bard

I kväll blev det äntligen tillfälle för Fästmön och mig att se programmet Min sanning. Alexander Bard som gick på SvT nyligen. För mig kändes det extra speciellt dels för att Alexander Bard och jag är gamla skolkamrater, men också för att jag gillar honom, hur speciell och provocerande han än uppfattas. För det är ganska provocerande att tycka att Hitler är den mest snyggt klädda man som funnits.

Alexander Bard i TV-studion. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Alexander Bard har alltid gått sina egna vägar, känns det som. Jag uppfattar honom som en sökare, men också som en duktig debattör, otroligt beläst och påläst och väldigt intelligent. Därmed inte sagt att jag delar alla hans åsikter eller att jag gillar allt han gör. Jag gillar till exempel mycket av den musik han har gjort, men inte så mycket att jag har bemödat mig att lyssna på hans senaste musikprojekt.

Kristina Hedberg, som intervjuade Alexander Bard i TV-studion, gjorde ett bra jobb. Hon började lite tramsigt med att låta honom dra kort med citat han uttalat. Lite pinsamt blev det när Alexander Bard avslöjade att hennes research inte var komplett eller nyanserad. Men totalt sett tyckte jag att Kristina Hedberg lyckades. Alexander Bard måste vara en av de svåraste personer som finns att intervjua… Det var roligt att en av min pappas artiklar nämndes, nämligen den om Alexander Bards Fia med knuff-turnering. 😛

Alexander Bard var tydlig med att han aldrig gör saker för att bli omtyckt, men att han vill bli respekterad. Han ger ju inte precis intryck av att vara en mysplutt, en mjukisnalle som vill

kjamas.

(*ryser av uttrycket*)

Det som emellertid förvånade mig mycket i programmet var det empatiska intryck Alexander Bard. Även om han var tydlig med att gamla vänner som bara vill prata minnen gör han slut med och Idol-deltagare ska man vara hård mot för att de ska lära sig hur tufft det är i musikbranschen.

Och nu gör Alexander Bard säkert definitivt slut med mig när jag säger att jag minns honom som en gullig och varm person, med stor kärlek till människor. En del av den pojken finns kvar, noterar jag. Det är jag glad för.

Alexander i en av snöbackarna vid vår gamla gymnasieskola, vintern 1977-78.

Om du missade det här programmet finns det förstås att se på SvT Play. Det går också i repris ett par gånger till.

Jag ger det högsta betyg!

Read Full Post »

The Killing

I inledningsscenerna: en ung kvinna jagas genom en mörk skog. Hon halkar och förföljaren hinner upp henne. Detta är upptakten till The Killing, en amerikansk spännande serie som hade premiär i kväll på TV4.

Två oroliga föräldrar.

                                                                                                                                                                 Stan och Mitch Larsen får veta att deras tonårsdotter Rosie INTE har tillbringat helgen med sin bästis som de trott. Och när Rosie inte kommer till skolan på måndagen förvärras läget. Polisen hittar pappans kreditkort och en blodig tröja och jakten på den försvunna flickan börjar. Samtidigt flätas två andra historier in: den ena om polisen Sarah Linden, som råkar få fallet samma dag hon ska flytta från stan, den andra om kommunfullmäktigeledamot Darren Richmond.

Detta är en riktigt läskig deckare! Jag sitter och fryser och ryser under hela detta första avsnittet, för det är kallt, regnigt och mörkt. Samtidigt är det ”snyggt” filmat och skådespelarprestationerna, främst föräldrarna och den kvinnliga polisen, ganska bra. Det enda som stör mig lite är att det hela påminner om en dansk eller norsk polisserie där det också förekom politik och försvunna flickor… Hjälp mig den som kan att komma på vad den hette!

Jag ger i alla fall detta första avsnitt högt betyg. Men mycket kan hända än – såväl i serien som betygsmässigt. Det är nämligen tolv avsnitt kvar…

Read Full Post »