Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kraft’

Ett skört inlägg.


 

Rött glashjärtaSom barn var jag mycket älskad, men jag var också mycket ensam. Enda barnet, enda barnbarnet. Det önskar jag inte för nåt barn. Fast så var det och det går inte att förändra. Efter mig kommer ingen heller. Min gamla mamma hyser ingen oro för att komma i graven – hon litar på mig, säger hon. Om jag kommer i graven har jag ingen aning om. Vem ska lägga mig där? Efter mig kommer ju ingen.

Så går mina tankar medan jag drar strykjärnet över mina slitna, men rena plagg på strykbrädan. Jag brukar titta på huset mitt emot när jag stryker. Där fanns en gång en liten tant. Hon brukade stå i rosa morgonrock och röka på sin altan. Nu är hon borta. Kanske föll hon och bröt lårbenshalsen, kanske fick hon en stroke. Bara hon inte blev liggande länge… Nån gång har jag sett henne, men nu bor hon inte där längre. Idag kisade jag mot en strålkastare som en entusiastisk ung man tänt för att kunna se när han renoverar lägenheten. Jag undrar om han redan har familj, jag undrar om han har samma drömmar som jag hade när jag en gång flyttade hit…

Rött glashjärtaHjärtat är så skört idag. Ändå har jag försökt sysselsätta mig och jag har haft saker att göra som måste göras. Då brukar varken tankar fladdra eller hjärtat kännas som om det vore på väg att brista. Men det gör det. Jag borde nog inte ha firat påsken ensam. Samtidigt sa mamma idag att hon var glad att jag inte var på besök, för det hade hon inte orkat. Det lindrade mitt dåliga samvete något. Då sörjer jag i stället att det snart har gått ett år sen jag besökte pappas grav.

Uppbrottet närmar sig och jag sörjer. Jag sörjer mer än jag har velat erkänna. Och all kraft går åt till att försöka hålla ihop det där sköra, sköra hjärtat som bara vill brista och gå i tusen bitar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gott inlägg.


 

Pärontårta

Den var gudomlig!

Det blir bättre. Det BLEV bättre den här dan. Vi kämpar och kämpar på olika sätt, men vilken tur att vi har medmänniskor vi kan få energi av. Och att få vara en medmänniska och ge lite kraft tillbaka när en har. NK* och jag är som två bokryggar som lutar sig mot varandra. Jag ser hur NK sliter så ögona blöder, NK ser hur jag lider. Att bli sedd är gott, att få en skjortaxel (<== NK:s) att blöta ner när tårarna inte går att hejda är… inte alla förunnat. Att få en kram av en kollega (E) som redan blivit en vän. Att få höra snälla saker, få veta att en duger och mer därtill är så stort att bröstet sprängs av känslor. Det är bara att konstatera att den är lyckligt lottad som får vara bland goda arbetskamrater och de finaste vänner. TACK! Inte konstigt att den som inte har det så blir grym, elak och bitter. Jag har själv varit där, jag vet. Några tårar får du därför inte se, utan titta i stället på tårtbiten jag åt idag. En helt underbar dröm med smak av päron och med gudomlig choklad utanpå…

Blått paket räkning kuvert

Vad gör väl en bensinräkning om den samsades med ett mjukt kuvert och ett blått paket om platsen i postboxen?

Oväntat och gott stöd även på annat sätt under dan i kombo med spännande saker från gamla, goda vänner i postboxen… Är jag bortskämd, eller? I lådan låg en bensinräkning och till och med den gjorde mig glad – jag har råd att ha bil! Och Antiktidningen, ett magasin att drömma med. Men där fanns också ett kuvert med mjukt innehåll från IZ och ett blått paket från FEM. TACK  båda, jag sparar förstås till julafton!!!

 

Mörkret har nu sänkt sig över New Village. Men det är ett annat sorts mörker än det som var igår. Det är ett mörker där jag njuter av tårtor och paket och där jag vet att jag är omtyckt och älskad för den jag är – eller trots att jag är den jag är.

 

 

*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett post Pride-inlägg.


 

RegnbågsflaggaVårt Stockholm Pride 2015 bestod av paraden igår på eftermiddagen samt Pride Park resten av eftermiddagen och kvällen igår. Vi köpte biljetter i vintras när de bara kostade 400 spänn styck – vad ett dagpass kostade igår. Vi hade säkert andra förhoppningar då om årets Pride, men det räckte faktiskt för min del med det som blev. Fästmön bjöd dessutom på en hotellnatt vid Globen och det var skönt att behöva komma hem till Uppsala mitt i natten. Tack, sötnos!

I år fick vi sällskap med Jerry till och i paraden. Det är säkert en och annan som har synpunkter på att just vi tre gick tillsammans. Det får stå för dem. För oss kändes det helt rätt. För mig personligen kändes det som att den kraft och den energi vi har lagt ner på att ha bra och vettiga förhållanden mellan alla parter i familjen har gett fint resultat. Dessutom har vi väldigt trevligt tillsammans, vi tre.

Paradstarten var vid gräsliga Mariatorget, en fruktansvärd plats att försöka bringa ordning bland tusentals människor. Vis av erfarenheten (paniken var millimeternära förra året för min del) gick vi till Hornsgatan. När vi så småningom klev in i ledet hamnade vi nånstans mellan RFSU och Regnbågsfamiljer. Det var en OK plats. Som vanligt solbrände jag nacken och som vanligt var det antiklimax när vi kom fram till målet, Pride Park, det vill säga Östermalms IP. Där var det så dött det kunde vara, så det är tur att vi är bra på att roa oss själva. Inte ens några bra artister var det på kvällen. Maten var god, men vis av erfarenheten IGEN vägrade jag hårdnackat att betala med kort – vilket inte var helt uppskattat av personalen vid 7-ElevenDär tog man emot mina kontanter, suckade och frågade vid båda tillfällena jag handlade om jag verkligen inte kunde betala med kort. Nej, det kunde jag inte. Ingen annan klagade.

Efter ett par öl, lite mat och inköp av godisremmar fick vi nog och åkte hem till hotellet med trötta ben och onda fötter. Ett par ”kändisar” träffade vi i parken, nyktra, tack och lov. Roligast var det att se Mona Sahlin – hon är den politiker som jag alltid har sett på Pride – och så Kommunalrådet, förstås. I år träffade vi ingen som var påträngande eller som vi helst hade velat undvika. Min panik höll sig tack och lov borta.

Bäst av allt var att jag inte gjorde av med särskilt mycket pengar. För på lördag åker vi till Stockholm igen – det är då Anna har ordnat två gratisnätter på Clarion Hotel Stockholm åt oss! Vi ska strosa på stan, jag har ett par ärenden, Anna har ett par ärenden och sen ska vi bara vara tillsammans lördag till måndag. Men inte nog med det… Anna har köpt biljetter åt oss till Sarah Dawn Finer på Parksnäckan här i Uppsala på fredag kväll. Det ser ut att bli lika fint väder då som igår på paraden! Och medan jag har skrivit den här texten har det åskat och spöregnat och spruckit upp – solen är här igen och himlen är blå och nästan molnfri. Jag har mobiltelefonerat med en kompis och ska strax ringa mamma.

Men först ska jag lägga ut några bilder som du får titta på här:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Men vad har DU gjort i helgen när du inte har kunnat roa dig med min blogg??? Skriv gärna några rader och berätta, för nyfiken är jag fortfarande!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Mycket på gång

Ett inlägg fullt av aktivitet.


 

Igår var det första hela dan hemma efter besöket hos mamma. Jag hade under min vistelse naturligtvis ägnat mig åt administration, men det återstod en del som jag inte kunde göra förrän jag återvänt. Allt är nu ordnat och jag ligger i fas med saker och ting. Dessvärre utan nån större framgång. Allt eftersom timmarna fortskred igår började jag tappa modet och humöret sjönk för tillvaron syntes mig så trång och ostimulerande. En sak har stått överst på min mållista väldigt länge nu och jag kämpar för att nå det målet. Det tycks vara omöjligt. Jag övervann i alla fall en panisk rädsla igår när jag upptäckte en surrande insekt bland mina sladdar. Vid såna tillfällen skriker jag vanligen i falsett och hoppar upp på en stol eller ett bord. Igår trotsade jag min rädsla, tog fram papper och ett glas, fångade in otäckingen – och släppte ut djuret i friheten igen genom min öppna balledörr*. Tofflan, en riktig djurvän, är en sanning med modifikation. Djurvänligheten sträcker sig nämligen inte över hela spektrumet av djur…

Humla bland sladdarna

Jag trotsade min rädsla för dessa djur och hjälpte det ut i friheten igen.

 

Lax med färskpotatis ärtor tomater romsås mjölk bok

Gårdagens middag.

Jag väntade på regnet och åskan igår. Men innan ovädret brakade loss tog jag en dusch, för det har jag lärt mig att man inte ska göra när det åskar.  Det blev en tur till Tokerian för inte heller utomhusvistelse rekommenderas vid muller från ovan. Dessutom hade jag inte handlat mer än fil, mjölk och mat i tisdags när jag kom hem. Jag köpte lax och färskpotatis till middag, romsås, ärtor och tomater fanns hemma. Lustigt, men varje gång jag kokar potatis till middag känner jag mig så… vuxlig…

 

Love and bubbles

Love & Bubbles blev jag sugen på!

Under eftermiddagen kom rastlösheten krypande och jag hade svårt att ägna mig åt boken jag ska recensera. (Det blev ändå 170 sidor lästa igår.) Jag gjorde annat i stället, till exempel såg jag på lördagens två avsnitt av Indian Summers och på fredagens avsnitt av Ett fall för Verasom jag hade spelat in på DVD-hårddisken. Sen hittade jag senaste numret av Antik & Auktion, en tidskrift jag inte hunnit läsa innan jag åkte till mamma. Jag lät mig fascineras av alla vackra saker. Dessutom såg jag en annons för ett spännande bubbelvatten med alkohol, Love & Bubbles Brut. Det kostar 390 spänn flaskan och 20 spänn går till nån form av organisation som jobbar med HBTQ-frågor. Men det är en beställningsvara på Systemet, så ifall du blev sugen på dessa bubblor kan du inte bara gå in på bolaget och köpa en flarra!

Sen kom så småningom regnet och åskan. Den senare var det inte mycket med, det blev en fyra, fem knallar, inte mer. Men i norra länsdelarna hade blixten slagit ner och bland annat orsakat en brand. Uff! Här var det mest mesigt. Jag stod på ballen** och glodde på hur regnet spolade tennisbanan…

Regn på tennisbanan


… och grannens häck…

Regn på grannens häck


Det regnade så kraftigt 
att det nästan såg ut som snö. Och det var lite svårt att fånga med iPhonens kamera.

Mordvandring i Nora

Mordvandring inklusive övernattning i tågkupé är bokat!

Men det var på kvällen sen som allt det roliga hände! Tack vare Sven-Bertil – tvillingbror till Karl-Bertil ? – kunde jag boka in en vistelse i Nora nästa vecka. Fästmön och jag åker dit för att gå mordvandring en kväll och sen sover vi över, i en tågkupé, på STF:s vandrarhem. Sven-Bertil har genom sin generositet gjort det möjligt för oss att ta bilen till Nora, gå mordvandring, äta och sova över. STORT TACK!!! 

Jag avslöjade för Maria Lang, i vars fotspår vi ska mordvandra, och som jag följer på Twitter, att vi ska besöka hennes Skoga och träffa hennes systerson. Trots att Maria Lang har varit död ett tag svarade hon mycket vänligt. Dessutom lovade hon att spöka för oss under natten…

Och medan jag gjorde bokningen pep det till i min mobil. När jag strax därpå kikade på sms:et såg jag att även Anna ägnat sig åt att boka roligheter åt oss! Annas bokning är musikalisk – den 7 augusti, dan innan vi åker på vår gratis hotellhelg till Stockholm (Anna vann hotellnätter!) ska vi lyssna på Sarah Dawn Finer akustiskt på Parksnäckan i Uppsala!!!

Sarah Dawn Finer på Parksnäckan

Vi ska lyssna på Sarah Dawn Finer på Parksnäckan!


Dessutom ska vi
mellan mordvandringen och Sarah Dawn Finer gå årets Prideparad i Stockholm – om vi har hälsan och inget oförutsett inträffar.

Tänk… plötsligt är det så mycket på gång! Så mycket ROLIGT, ska tilläggas… Och jag som trodde att den här sommaren skulle vara trist och händelselös… Jag känner hur jag får kraft och energi att möta tuffare tider. Dessutom får jag stimulans och input – och med all säkerhet många fina minnen!

Vad har varit/är/blir DIN roligaste aktivitet i sommar??? Skriv gärna en kommentar och berätta om du nu har orkat läsa ända hit!


*balledörr = balkongdörr

**ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tröst.


 

Gatlykta och höstträd

Även i höstmörkret finns tröst att hämta i naturen, tycker jag. Färgerna är ju underbara då!

Naturen – det är stället där vi svenskar söker kraft och tröst! Det visar en studie gjord vid högskolan i Gävle, enligt en artikel jag läste hos DN på nätet för ett tag sen. Bakom studien står en iransk professor, som, enligt DN, redan när hon kom till Sverige på 1980-talet, förundrades över svenskarnas starka känslor för naturen. Nu har Fereshteh Ahmadi undersökt hur den kulturella bakgrunden påverkar hur människor hanterar allvarliga kriser i livet. Totalt fick fler än  2 400 personer med cancerdiagnos i Sverige svara på en enkät.

Majoriteten av respondenterna, 68 procent, anger att de vänder sig till naturen i första hand för att få tröst. Jämför det med bara 14 procent som vänder sig till kyrkan… Enligt Fereshteh Ahmadi kan man se skillnader mellan olika länder. I USA är det till exempel vanligare att man går till kyrkan vid en kris. Det är också skillnad på var man är uppvuxen – i stan eller på landet.

Röda blommor

Uppiggande blommor helt klart!

Intressant läsning var att flera i undersökningen tog upp att vården fokuserar på att bota och rädda liv. Vården hjälper inte patienterna att leva vidare. Människor kan bli fysiskt friska och trots detta kan de må dåligt efter flera år. Att ha trädgårdar runt sjukhusen, fågelsång vid operationer, trädgårdsterapi med mera är förslag som professorn lägger fram i artikeln.

Jag går till mig själv och nickar instämmande. När jag mår skit brukar jag tvinga ut mig. Det finns alltid nån fåglalåt att lyssna till, nåt grönt gräs, nåt vackert träd eller nån väldoftande blomma att fota – och få tröst och hämta kraft ur.

 

 

 

Naturen är verkligen läkande för min del! Är den det för DIG? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett personligt inlägg.


 

 Den hemliga trädgården

Vägen in till Den Hemliga Trädgården.

Fram på småtimmarna vaknade jag av att det luktade brandrök i sovrummet. Jag klev ur sängen och kollade runt i lägenheten, ut genom fönstren, men såg ingenting. När jag senare satte mig vid datorn poppade notisen upp att ett ödehus nära Bärbyleden brinner. Jag gissar att vinden låg på i morse så jag kände röklukten. Ett tag tänkte jag på Den Hemliga Trädgården med tillhörande hus, som jag vet har brunnit ner en gång och byggts upp. Men just detta står intakt – tack och lov, känner jag, av nån anledning (för ägarens skull eller min fantasis?). Eld är ju så totalt förtärande. Det blir inget kvar mer än förkolnade rester. Ett hus som ingen bor i, ett ödehus, är kanske inte hela världen att det brinner ner. Men frågan är varför där började brinna, egentligen…

Jag har tyvärr ältat och tänkt mycket på det som skrevs och sas igår. Trodde att mitt system var rensat, men uppenbarligen är det så att jag har svårt för vissa ord. De sätter sig som taggar jag inte kan ignorera – även om det sades att det inte var meningen. All min kraft blev som bortblåst på grund av detta – eller på grund av den jag är – välj det alternativ du tycker är bäst, jag är ju lovligt byte, uppenbarligen.

Men hur jag ska leva mitt liv frågar jag inte andra om. Jag ber inte om hjälp i första taget, jag kämpar och sliter och du har ingen aning om hur eller i vilken utsträckning – det är inget jag skryter om när jag vandrar mellan ”alla” mina rum – inre som yttre. Tyvärr har jag kommit fram till att det inte räcker. Jag är otillräcklig, mina handlingar likaså.

Skrumpen paprika

Den blev aldrig skördad.

Jag har en gång sått, men jag skördade aldrig. Fröet fick inte växa och det som finns kvar nu är bara nåt skrumpet, inte helt olikt min paprika i köket, den jag glömde plocka av i somras. Jag tror aldrig att jag har känt mig så ensam som just i denna stund, när jag skriver dessa ord. Men det är ingen annan som är orsak till det, det är bara jag. Mea culpa, semper mea culpa… Varken skulden eller straffet tar nånsin slut förrän jag… förstår vad jag är skyldig till.

 


 

Igår kväll telefonerade jag med den som är min äldsta vän. Om en månad kommer hon och hälsar på och det ger mig en prick i framtiden att försöka klänga mig fast vid. Vi läser mycket och pratar ofta om böcker och när hon kommer hit vill hon kika på alla spännande ställen med second hand-böcker här i krokarna som jag känner till.

På tal om läsning slog jag upp pärmarna till ett av mina fynd* på årets bokrea, Fredrik Backmans Britt-Marie var här. Första kapitlet utspelar sig på Arbetsförmedlingen där den 63-åriga Britt-Marie befinner sig för att skriva in sig. Det kunde ha varit jag som skrev boken – men jag har självklart inte författarens förmåga att sätta samman orden till en god bok!

Idag ska vi fira förtida födelsedag i familjen, så jag åker till Himlen och stannar över natt med mina futtiga paket. De senare överlämnas inte förrän på den riktiga dagen, det vill säga i morgon bitti. Sen åker jag hem till New Village igen och tittar på min skrumpna paprika och funderar över bränder, ord, skuld och framtiden. Den senare är en månad lång. Kanske. Jag vill verkligen välja livet.


*fynd = 55 kronor, om jag inte minns fel

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »