På Logen med Lisbeth

Ett lunchinlägg.

---

 

Detalj från Logens exteriör.

Precis som rubriken säger har jag varit på Logen med Lisbeth. Logen är för övrigt en restaurang på SLU:s campus och Lisbeth heter nånting annat i verkligheten. En före detta kollega är det, tillika god vän. Ibland kan det dröja månader mellan gångerna vi ses eller hörs av. Ändå har vi aldrig några problem att ta upp tråden.

Kanske har det att göra med att vi är nästan lika gamla. Eller nja. Lisbeth är faktiskt över en månad äldre än jag. Så det är väl snarare den galna humorn vi delar och att vi delar många… ska vi säga… arbetsplatsrelaterade åsikter. Den här världen vimlar ju av kufar och puckon och arbetsplatser är inga undantag. För tillfället har jag ingen arbetsplats, men jag har massor av erfarenheter från olika sorter. Och Lisbeths åsikter rör inte nödvändigtvis den hon harvar på för tillfället.

Idag var vi emellertid inte de muntraste gökar som träffades. Men vi kan faktiskt prata allvar också. Det är skönt med såna vänner. Jag återkommer ofta i tanken till ett blogginlägg som min vän Fatou skrev för säkert ett par år sen. Det handlade om att man kan ha olika vänner för olika ändamål och saker. Med Lisbeth kan jag ha både flams och allvar. Jag tror att det är det som gör att den däringa tråden inte är svår att plocka upp.

Det blev även en del andra kära återseenden och såväl kramar som vinkningar och nickningar på håll. Jag saknar så många av dem. Inte alla förstås, man kan inte älska alla människor här i världen.

Riktigt upplivad blev jag av lunchen, men vad vi pratade om stannar förstås oss emellan. Jag inser emellertid att jag mår så gott av såna här vänner. Därför passade jag på att ringa upp en annan vän när jag kom hem för att bland annat prata lite träff framöver. När jag inte känner mig på topp har jag en tendens att isolera mig. Då mår jag ännu sämre, det vet jag. Därför bestämmer jag härmed att jag ska träffa eller ringa minst en vän i veckan.

Lisbeth hälsar med en avmätt vinkning till alla läsare! Handskarna kommer från en faster i Chicago, om jag inte minns fel..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min sanning. Alexander Bard

I kväll blev det äntligen tillfälle för Fästmön och mig att se programmet Min sanning. Alexander Bard som gick på SvT nyligen. För mig kändes det extra speciellt dels för att Alexander Bard och jag är gamla skolkamrater, men också för att jag gillar honom, hur speciell och provocerande han än uppfattas. För det är ganska provocerande att tycka att Hitler är den mest snyggt klädda man som funnits.

Alexander Bard i TV-studion. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Alexander Bard har alltid gått sina egna vägar, känns det som. Jag uppfattar honom som en sökare, men också som en duktig debattör, otroligt beläst och påläst och väldigt intelligent. Därmed inte sagt att jag delar alla hans åsikter eller att jag gillar allt han gör. Jag gillar till exempel mycket av den musik han har gjort, men inte så mycket att jag har bemödat mig att lyssna på hans senaste musikprojekt.

Kristina Hedberg, som intervjuade Alexander Bard i TV-studion, gjorde ett bra jobb. Hon började lite tramsigt med att låta honom dra kort med citat han uttalat. Lite pinsamt blev det när Alexander Bard avslöjade att hennes research inte var komplett eller nyanserad. Men totalt sett tyckte jag att Kristina Hedberg lyckades. Alexander Bard måste vara en av de svåraste personer som finns att intervjua… Det var roligt att en av min pappas artiklar nämndes, nämligen den om Alexander Bards Fia med knuff-turnering. 😛

Alexander Bard var tydlig med att han aldrig gör saker för att bli omtyckt, men att han vill bli respekterad. Han ger ju inte precis intryck av att vara en mysplutt, en mjukisnalle som vill

kjamas.

(*ryser av uttrycket*)

Det som emellertid förvånade mig mycket i programmet var det empatiska intryck Alexander Bard. Även om han var tydlig med att gamla vänner som bara vill prata minnen gör han slut med och Idol-deltagare ska man vara hård mot för att de ska lära sig hur tufft det är i musikbranschen.

Och nu gör Alexander Bard säkert definitivt slut med mig när jag säger att jag minns honom som en gullig och varm person, med stor kärlek till människor. En del av den pojken finns kvar, noterar jag. Det är jag glad för.

Alexander i en av snöbackarna vid vår gamla gymnasieskola, vintern 1977-78.

Om du missade det här programmet finns det förstås att se på SvT Play. Det går också i repris ett par gånger till.

Jag ger det högsta betyg!

Read Full Post »