Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ge bort’

Ett citerande inlägg.


 

Jag läser en vidunderligt annorlunda liten bok just nu. Först gav jag bort den till min äldsta vän, sen köpte jag den till mig själv. Och nu läser vi den. Givetvis kommer några rader om boken på en blogg nära dig, men denna gång från två (2) skribenter. Tills vidare får du detta smakprov, ett stycke jag läste i morse:

[…] Exempel på saker man inte fick lov säga, inte till någon, aldrig någonsin:
Hur tjock är du?
Har du slida eller penis?
Vilken sorts begravning vill du ha när du dör? […]

Det är huvudpersonen själv, Millie Bird, vars tankar är nedskrivna i citatet. Och jag behöver väl inte säga att Millie, sju år, och jag, 53 år, har rätt många saker gemensamt..? Boken heter Millie Birds bok om döda saker, författaren heter Brooke Davis och handlingen utspelar sig i Australien.


To be continued…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ytterligare ett citerande inlägg.


 

Dödens bok borde ha titeln Citatens bokJag har hittat ytterligare några rader som är tänkvärda – även om jag inte tänker exakt just så som i citatet:

[…] Han gav mig ett exemplar och skrev en smickrande dedikation, som jag lät Emerald se i hopp om att hennes låga uppfattning om mig skulle ändras något, men hon verkade inte bli imponerad. Jag kan inte säga att jag klandrade henne för det. Författare ger bort böcker på samma sätt som knarkkungar ger bort kokain i hopp om att lägga grunden till ett dyrt missbruk. […]

Kaaatooosch, kaaatooosch, liksom…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om känslor, sår och att ge bort gåvor – och andras saker.


 

Kaffekopp med tecknad figur Social Ekonomi Uppsala 5 kr

Den här kaffekoppen såg jag på Social Ekonomi Uppsala i måndags. Den illustrerar bra detta första stycke i mitt inlägg.

Det är inte alla förunnat att vara Solskenet i nåns liv. Men i morse kunde jag sätta upp det på mitt CV. Fästmön hade klivit upp för att göra sig redo för arbetet. Morgonen var grå och trist. En stund senare, när vi satt i bilen utanför hennes jobb blev det plötsligt soligt. Av detta drog vi båda slutsatsen att det måste vara min förtjänst – jag är helt enkelt Solskenet i Annas liv. (Om du inte fattar att jag är ironisk i den här texten behöver du inte läsa mer.)

Jag skulle vilja fortsätta vara Solsken idag, men efter att ha tampats med tonerbyte i min skrivare är det omöjligt. Tur att det inte fanns några vittnen. Min skrivare behöver jag när jag ”administrerar” för att kunna visa upp att jag ”administrerar”, så att säga. Min skrivare är ingen lyxpryl, den kostade ett par hundralappar för några år sen. Det som är dyrt är toner till den. En behållare svart och en behållare färg behövs och det totala priset ligger på runt 400 spänn. Sånt svider. Men jag har ärligt talat ingen lust att åka in till Myndigheten i stan så snart jag ska göra en utskrift som har med min ”administration” att göra.

Det som händer när jag byter toner är för det mesta att

  1. skrivaren inte fungerar efter tonerbytet
  2. det blir svart bläck överallt – på golvet, på mig etc

Men idag blev det en variation på temat 

Otekniska Tofflan.

Blodsår

Ett blodsår!

Det som skedde idag var att jag lyckades skada mig så att ett blodsår, som barnet I brukade säga, uppstod. I samband med detta passade jag på att KBT:a mig lite och ta en bild. Det är nämligen så att jag svimmar vid åsynen av blod efter en traumatisk vistelse på Sjukstugan i Backen år 2010. Idag höll jag mig på benen – men det var knappt. Och nu sitter jag och skriver med ett plåster på vänster pekfinger för att inte få skit i det djupa såret – som för övrigt gör jätteont när jag skriver. (Det här är självironi.)

Den här gången när jag grejade med skrivaren var det trots allt värt eländet ganska mycket för mig personligen. Jag brukar nätshoppa toner via UppsalaNyheters webbplats (högerspalten) hos InkClub. På så vis gynnar jag två företag här i Uppsala samtidigt som jag tänker lite på miljön (återanvändning av tonerbehållare) och på sysselsättningen (InkClub har anställda i Uppsala samt samarbetar dessutom med Samhall, som ger jobb åt människor med funktionshinder).

Förra gången jag köpte toner fick jag som trogen kund en fin present – det är här det extra värdet för mig personligen kommer in! Jag fick ett paket med två champagneglas från Iittala. Bara så där… Glasen är ännu ouppackade. Tanken är att spara dem för att sen skåla med dem fyllda av champagne när jag har fått nytt jobb. Alternativt ges de bort till nån annan som ska firas. Eller så försöker jag väl sälja dem… (Man ska inte ge bort gåvor man själv har fått, men glasen är ju inte nån gåva från nån jag känner utan från InkClub…) Nån som redan nu vill lägga ett bud på glasen???

Iittala champagneglas

Fina champagneglas från Iittala. Lägg ett bud på dem genom att skriva en kommentar eller mejla mig – adress överst i högerspalten!


En människa som inte tycks ha några skrupler 
vad gäller att sälja andras grejor är Richard Prince, läser jag i Metro. Han är konstnär och fotograf, bosatt i New York – och lever på att göra konst av andras Instagrambilder. Tydligen är detta en mycket lukrativ affärsidé, för enligt Metro

[…] tjänar [han] storkovan. […]

Det är nämligen så att det vi lägger ut på nätet blir allmängods, kan delas fritt och uppenbarligen säljas – i USA, i alla fall. Här i Sverige får man varken låna texter eller bilder hur som helst – men det är inte solklara regler vad som gäller! Så tänk på att det är bäst att fråga om lov först innan du lånar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Sist ut i serien Deckarna är Katarina Wennstam. Nog har jag läst en och annan av hennes böcker som jag har hittat hemma hos Fästmön. Och jag har nog gillat dem. Faktum är att jag har beställt en av hennes böcker på årets bokrea, Stenhjärtat, till Anna. Som du vet brukar jag köpa och ge bort böcker och sen låna och läsa dem själv. Så blir det nog även denna gång. Men i kväll fick jag lära mig lite nytt om författaren!

Katarina Wennstam

Katarina Wennstam var kriminalreporter och blev deckarförfattare. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Janne Danielsson/SVT.)


Jag märkte genast 
att Katarina Wennstam var journalist! Inte nog med att hon ställer massor av frågor hela tiden, hon har en mycket bestämd underläpp – typiskt journalister. (Eh ja…) Hon jobbade som kriminalreporter på SvT. Ofta handlade hennes inslag om mäns våld mot kvinnor. I sina sex deckare har hon fortsatt på det temat. Men samtliga mordoffer i hennes böcker är män.

Som barn skrev hon ett ilsket brev om gåvoskatt till Olof Palme – och fick ett tre sidor långt svar. Kopian skickade hon till Ulf Adelsohn, som då var i opposition. Det är helt uppenbart att Katarina Wennstam gillar att skapa konflikter. Utan högskoleutbildning som journalist, ”bara” folkhögskoledito, skapade hon åter konflikt för att få sitt första jobb. Så småningom jobbade hon med att bevaka rättegången mot Anna Lindhs mördare. Men längtan att bli författare tog över. Först skrev Katarina Wennstam reportageböcker innan hon gav sig på deckargenren.

Eftermiddagens övning blev en fiktiv rättegång i vilken Christoffer Carlsson var anklagad för stöld. Övriga deltagare fick olika roller och som bonus var en känd advokat med och lekte.

Vid  middagen avslöjades hur Katarina Wennstam blev utsatt för en ryktesspridning under tonåren. Det gjorde henne arg. Och stark. Anders Roslund tyckte också att hon är

skarp även när hon är flamsig.

Kvällens program var… trivsamt. Katarina Wennstams böcker ska jag fortsätta läsa.

Toffelomdömet blev högt. Och jag ser fram emot flera böcker av författarna och flera program i den här serien.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Detta var den sista författaren
som presenterades i Deckarna, men jag hoppas att det blir en fortsättning och att nya författare dyker upp på nåt värdshus nånstans. Jag har ju tipsat om några namn…

 

Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Christoffer Carlsson

Deckarna: Denise Rudberg

Deckarna: Anna Jansson

Deckarna: Roslund och Hellström

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Folk av en främmande stamJag kör på i samma stil: köper böcker till andra och ger bort – för att sen låna dem (böckerna, alltså…) själv. Sniket, men smart, eller hur?! För snart ett år sen gav jag Fästmön Louise Boije af Gennäs bok Folk av en främmande stam i födelsedagspresent. Därmed är trilogin om det medelåldriga Stockholmsgänget avslutad nu. Dessutom läst av både Anna och mig.

Den tredje och sista delen om den rätt välbeställda kompisklubben börjar våren 2007 och avslutas kring nyår 2009/2010. Det finns inte mycket hos nån i gänget som jag kan identifiera mig med. De lever i en annan värld än jag, en värld där pengar liksom bara finns och inte är nåt man grälar om vid frukostbordet. Men det som är gemensamt för oss är livet. Livet, med sin egen nyckfulla blandning av bra och dåligt, rättvisor och orättvisor. Ingen skonas från det, allra minst Victor i den här trilogin. Victor Segraren som förlorar allt av värde som inte går att köpas för pengar, men som genom katharsis klarar livhanken och kommer igen. Frågan är om det blir som segrare även denna gång.

Naturligtvis händer det mycket mer i boken och framför allt i alla karaktärernas liv. När jag hade plöjt den första delen i boken var jag inte särskilt imponerad. Jag tyckte att författaren bara beskrev karaktärslösa typer. I somras läste jag andra delen – och grät mig igenom läsningen. Denna den tredje och avslutande delen ägnas till stor del åt uppgörelser. Alla, men framför allt Victor och Jalle, ska berätta precis exakt hur de känner och förklara precis på pricken varför de känner så och varför de agerar som de gör. Det blir lite… tjatigt. Det som räddar boken är att den faktiskt inte serverar ett hundraprocentigt lyckligt slut…

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Den tredje röstenNär det gäller litteratur kör jag varannan deckarnas numera. Cilla & Rof Börjlinds bok Den tredje rösten gav jag bort till Fästmön som sommarpocket. När hon hade läst den lånade jag den. Nu har jag läst den. Och frågan är om det var en bra gåva eller inte…

Två parallella historier skildras. Dels den där en tonårsflicka hittar sin pappa död. Pappan har hängt sig hemma, tror alla först. Men det är inget självmord utan mord. Polisen tror att det har att göra med droger som tullen, där pappan arbetade, har beslagtagit, droger, som plötsligt dyker upp på ”marknaden”. Samtidigt hittas en kvinna mördad och styckad i Marseille. Förre polisen och tillika hemlöse Tom Stilton åker tillsammans med vännen Abbas till Frankrike. Abbas har uppenbarligen koppling till både Marseille och den mördade kvinnan. Men det märkliga i kråksången är att de båda fallen så småningom har kopplingar till varandra…

Det här är en riktigt otäck historia. Den visar att man verkligen inte kan lita på den man borde kunna lita på. Mer än så avslöjar jag förstås inte, det vore att förstöra nöjet för dig som vill läsa boken. Och det tycker jag att du ska göra, om du gillar spänning och om du tål otäckheter…

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

DavidsstjärnorOfta säger och skriver jag att jag bara ger bort böcker jag själv skulle vilja läsa. Det är ju inte helt sant, för så klart jag vill köpa böcker som mottagaren gillar. Men Kristina Ohlssons böcker har både Fästmön och jag fastnat för. Davidsstjärnor fick Anna av mig i födelsedagspresent i år. När hon hade läst den lånade jag den.

I denna den femte boken om poliserna Alex och Fredrika händer det otäcka saker. Barn kidnappas, barn försvinner, barn mördas. Och alla morden hänger ihop med en israelisk legend om Papperspojken (påhittad av författaren). Papperspojken är han som kommer om natten och tar sina offer… Men det är inte bara morden som hänger ihop med Papperspojken. Eden Lundell, chefen för Säkerhetspolisen, har anknytningar i sitt förflutna som ställer till det.

Hela historien är mycket ruggig. Det handlar om illgärningar, men också om passioner. Och hämnd. Spåren går i kringelikrokar och många offer ska skördas innan polisen hittar rätt.

Det här är en riktig bladvändare på närmare 500 sidor i ganska liten bokstavsgrad. När man väl har börjat läsa den vill man inte sluta. I alla fall inte jag.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »