Posted in Diskutabelt, Familj, Ironi, Krämpor, Personligt, tagged administrera, alkohol, allmängods, alternativ, andras grejor, arbete, återanvändning, barn, bil, bild, blod, blodsår, bud, champagne, champagneglas, CV, delas, djupt sår, dyrt, elände, färg, företag, försöka sälja, fira, fotograf, fråga om lov först, fungerar inte, funktionshinder, gåva, göra konst, ge bort, ge bort gåvor, golv, grå, gynna, hålla mig på benen, humor, hundralapp, Iittala, inga skrupler, ingen lyxpryl, inkClub, Instagrambilder, inte solklara regler, jätteont, jobb, känslor, KBT:a, kliva upp, kommentar, konstnär, låna, loppis, lukrativ affärsidé, mejl, Metro, min förtjänst, Myndigheten, nätshopping, New York, nytt jobb, oteknisk, ouppackad, paket, plåster, present, redo, Richard Prince, Samhall, säljas, sår, second hand, självironi, Sjukstugan i Backen, skada mig, skåla, skriva, skrivare, slutsats, sociala medier, soligt, Solskenet i någons liv, spara, svart, svart bläck, Sverige, svida, svimma, sysselsättning, ta en bild, tänka på miljön, text, tjäna storkovan, toner, tonerbyte, totalt pris, traumatisk vistelse, trist, trogen kund, Uppsala, Uppsalanyheter, USA, utskrift, variation på temat, vänster pekfinger, värt, vittne on 27 maj 2015|
Ett inlägg om känslor, sår och att ge bort gåvor – och andras saker.
Den här kaffekoppen såg jag på Social Ekonomi Uppsala i måndags. Den illustrerar bra detta första stycke i mitt inlägg.
Det är inte alla förunnat att vara Solskenet i nåns liv. Men i morse kunde jag sätta upp det på mitt CV. Fästmön hade klivit upp för att göra sig redo för arbetet. Morgonen var grå och trist. En stund senare, när vi satt i bilen utanför hennes jobb blev det plötsligt soligt. Av detta drog vi båda slutsatsen att det måste vara min förtjänst – jag är helt enkelt Solskenet i Annas liv. (Om du inte fattar att jag är ironisk i den här texten behöver du inte läsa mer.)
Jag skulle vilja fortsätta vara Solsken idag, men efter att ha tampats med tonerbyte i min skrivare är det omöjligt. Tur att det inte fanns några vittnen. Min skrivare behöver jag när jag ”administrerar” för att kunna visa upp att jag ”administrerar”, så att säga. Min skrivare är ingen lyxpryl, den kostade ett par hundralappar för några år sen. Det som är dyrt är toner till den. En behållare svart och en behållare färg behövs och det totala priset ligger på runt 400 spänn. Sånt svider. Men jag har ärligt talat ingen lust att åka in till Myndigheten i stan så snart jag ska göra en utskrift som har med min ”administration” att göra.
Det som händer när jag byter toner är för det mesta att
- skrivaren inte fungerar efter tonerbytet
- det blir svart bläck överallt – på golvet, på mig etc
Men idag blev det en variation på temat
Otekniska Tofflan.
Ett blodsår!
Det som skedde idag var att jag lyckades skada mig så att ett blodsår, som barnet I brukade säga, uppstod. I samband med detta passade jag på att KBT:a mig lite och ta en bild. Det är nämligen så att jag svimmar vid åsynen av blod efter en traumatisk vistelse på Sjukstugan i Backen år 2010. Idag höll jag mig på benen – men det var knappt. Och nu sitter jag och skriver med ett plåster på vänster pekfinger för att inte få skit i det djupa såret – som för övrigt gör jätteont när jag skriver. (Det här är självironi.)
Den här gången när jag grejade med skrivaren var det trots allt värt eländet ganska mycket för mig personligen. Jag brukar nätshoppa toner via UppsalaNyheters webbplats (högerspalten) hos InkClub. På så vis gynnar jag två företag här i Uppsala samtidigt som jag tänker lite på miljön (återanvändning av tonerbehållare) och på sysselsättningen (InkClub har anställda i Uppsala samt samarbetar dessutom med Samhall, som ger jobb åt människor med funktionshinder).
Förra gången jag köpte toner fick jag som trogen kund en fin present – det är här det extra värdet för mig personligen kommer in! Jag fick ett paket med två champagneglas från Iittala. Bara så där… Glasen är ännu ouppackade. Tanken är att spara dem för att sen skåla med dem fyllda av champagne när jag har fått nytt jobb. Alternativt ges de bort till nån annan som ska firas. Eller så försöker jag väl sälja dem… (Man ska inte ge bort gåvor man själv har fått, men glasen är ju inte nån gåva från nån jag känner utan från InkClub…) Nån som redan nu vill lägga ett bud på glasen???
Fina champagneglas från Iittala. Lägg ett bud på dem genom att skriva en kommentar eller mejla mig – adress överst i högerspalten!
En människa som inte tycks ha några skrupler vad gäller att sälja andras grejor är Richard Prince, läser jag i Metro. Han är konstnär och fotograf, bosatt i New York – och lever på att göra konst av andras Instagrambilder. Tydligen är detta en mycket lukrativ affärsidé, för enligt Metro
[…] tjänar [han] storkovan. […]
Det är nämligen så att det vi lägger ut på nätet blir allmängods, kan delas fritt och uppenbarligen säljas – i USA, i alla fall. Här i Sverige får man varken låna texter eller bilder hur som helst – men det är inte solklara regler vad som gäller! Så tänk på att det är bäst att fråga om lov först innan du lånar!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Familj, Ironi, Krämpor, Personligt, Trams, tagged attackera, avnjuta, äta, öppna, överallt, övervinnas, bakkant, bekänna, bjucka, dålig, död, det värsta, dofta underbart, dra ner, duk och vax, en ny påse kaffe, fastsvetsad plast, förpackning, fel, flaska, flytande tvål, frukostmacka, fylla på kaffe, gå lite för långt, gilla, golv, ha svårt för, hallå, hantera, hasa fram, hälften, hårdplast, hem, humor, hushåll, ingen luft, inletts, inte gilla, jobb, kaffeburk, kaffekort, kök, köpa terapi, KBT:a, krasma äckligt under tofflan, långlagrad ost, luftrör, lunch, mina tillkortakommanden, mjöl, mjölpåse, mjukplast, mormor, ny ost, omöjligt, på mig, plastfilmad, problem, refillförpackningar, rejäl trumvirvel, rekommenderad, rinna utanför, sagofigur, säker, Skara, smula, sticka, sticka in kniven, svårigheter, svårt att andas, svenska, svettig, svettsmulig, ta, ta bladet från munnen, ta med händerna, tajt, Tofflan talar ut, tvättmedel, tvålpump, uff, utsätta mig, varde ljus!, Västerbottenost on 30 oktober 2014|
6 Comments »
Ett självutlämnande inlägg.
Serien Tofflan talar ut kan tyckas ha inletts för många år sen, men utan nån titel. Från och med idag har den fått en titel och jag ska härmed bjucka på mina tillkortakommanden och sånt som jag har svårt för. Jag har så många gånger fått höra hur dålig jag är och hur många fel jag har att jag känner att jag måste ta bladet från munnen och själv bekänna en del av dessa. För jag tycker att det har gått lite för långt när man till och med attackerar min mormor, som har varit död i 43 år. Så den här bekännelsen, mormor Svea, är till dig:
Jag gillar inte att öppna vissa saker!!!
Det handlar främst om saker i hem och hushåll. Till exempel… att öppna en ny påse kaffe, vilket i och för sig doftar underbart. Men att fylla på kaffe i kaffeburken… UFF! Kaffekornen kommer ju överallt utom i burken och sen krasmar det äckligt under tofflan när Tofflan hasar sig fram i köket.
Eller att öppna en mjölpåse och göra liknande! Det slår väl aldrig fel att hälften av mjölet hamnar på mig och större delen av den andra halvan på golvet. Som bonus får jag svårt att andas också, eftersom jag lyckas dra ner mjölet i luftrören.
För att inte tala om att öppna alla refillförpackningar i mjukplast, typ flytande tvål och dito tvättmedel. Det är ju baske mig omöjligt att hälla över skiten tvålen och tvättmedlet i tvålpump respektive flaska i hårdplast! När man har hällt i en minut inser man att precis allting har runnit utanför…
Men… det värsta av allt… och nu hörs väl en rejäl trumvirvel… det är att…
öppna en ny ost!
Fy f***n på ren svenska! Idag är nämligen många ostar plastfilmade så tajt att ingen luft finns mellan förpackning och ost. Bara att hitta ett ställe att sticka in kniven för att få upp den fastsvetsade plasten kan ta en bra stund. Sen ska man sticka och skära och ta med händerna på osten, som vid det här laget har blivit SVETTIG! Nog för att jag gillar ost, men jag vill helst äta den, inte ta i den!!! Fast hantera ostbiten måste man ju, för att bland annat skära av en del av duk och vax som sitter på bakkanten. Då smular man ner överallt också – särskilt som jag gillar långlagrade ostar som i sig är smuliga. Vid min hantering blir de dessutom svettsmuliga.
Men problem och svårigheter är till för att övervinnas. Eftersom jag inte har ett jobb och kan köpa terapi, som jag har blivit rekommenderad eftersom det är så många och stora fel på mig enligt en del sagofigurer, får jag helt enkelt KBT:a mig själv: jag utsätter mig!
Och si! Varde ljus – och det vart det! Nu ska jag avnjuta min Västerbottenost på en frukostmacka, lagom till lunch.
En öppnad ost, redo att skivas.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Familj, Ironi, Krämpor, Personligt, tagged alkohol, äcklad, besvikelse, bita ihop, blöda, duka fram, emla, förlåt, fotot, goda ord, helskinnad, hem, Husbygge, huvud, KBT:a, kex, maktlöshet, möta, omdöme, operation, operera, ostar, på köpet, påsk, peppa, plåster, postop, rödvin, revolutionerande, sju, skava, skitsvåra, sudoku, svimma, tårar, telefoni, trasigt kommunikatörshjärta, trevligare, tuff eftermiddag, vindruvor, webbplats on 12 april 2013|
2 Comments »
Det blev en tuff eftermiddag. Jag bet ihop. Rejält. Och klarade mig helskinnad – tills jag kom hem och ringde Fästmön för att höra om morgondagen. Det är så mycket besvikelse och maktlöshet som finns inuti mig. Jag kan inte säga annat än förlåt.
Alla tårar föll trots att jag hade med mig goda ord som verkligen peppade mig från den kloka L. Om nu L är klok vad gäller mina kompetenser, men… Jag fick beröm som var som salva för allt som skaver inuti och även om jag inte har gjort nånting revolutionerande är jag faktiskt väldigt stolt över mitt Husbygge, webbplatsen jag byggde på i princip 16 dar. Jag gömmer därför L:s ord, även A:s omdöme som jag fick på köpet, långt där inne i det trasiga kommunikatörshjärtat. Det hjärta som brinner sååå för att göra nånting som betyder nåt för nån. Och jag har fått veta att det gör det. Varför är jag så trasig då?
Ett bra sätt att mota tårar för min del är att lösa sudoku. Skitsvåra ska de vara. Så det satte jag mig med en stund medan jag lät effekterna av emla verka. Sen opererade jag. VAD jag opererade bort på mig själv vet bara den stackars äcklade Anna som fått se en bild. Jag tänker inte lägga ut den här, bara meddela att jag är sju stycken fattigare.
Postop dukade jag fram gamla ostar och vindruvor från påsken samt kex och hällde upp ett glas hemgjort rött. Det blev ett glas till, kan jag meddela.
Du får se den här, betydligt trevligare bilden, än nån bild från kvällens operation.
Huvet sitter kvar, men jag har blött ganska mycket på vissa ställen. De två värsta fick plåster på sig eftersom det rann ganska friskt. Jag KBT:ade min blodskräck och svimmade INTE. Hail Tofflan!
Har du genomgått några operationer eller så i afton? Rita gärna och berätta. Eller skriv en rad i en kommentar.
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 