Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ryktesspridning’

Ett inlägg om en bok.


 

Den grymmaste månadenEtt av mina stora fynd på årets bokrea – bara 55 kronor! –  blev den tredje delen i Louise Pennys Three Pines-serie. Kommissarie Gamache är tillbaka igen i deckaren Den grymmaste månaden. Så otroligt passande att läsa denna påskekrim så här strax före påsk!

Det är påsk i den lilla byn Three Pines i Kanada. Byborna gömmer påskägg och äter påskbröd. Men för att piffa upp det hela bestämmer de sig för att hålla en seans. Problemet är bara att seansen går fel och en person dör. Kommissarie Gamache kallas åter till byn för att undersöka dödsfallet. Samtidigt pågår intriger för att tvinga bort kommissarien från sin tjänst. Vem är fiende och vem är vän när det sprids falska rykten om kommissarien och hans familj i media? Kommissarien själv konstaterar, när ryktesspridningen trappas upp:

[…] En bra dag var numera en dag då han bara blev anklagad för att supa på jobbet. […]

Det här är i mångt och mycket en pusseldeckare i Agatha Christie-stil. Många kan vara skyldiga och i slutet samlas alla för att på ett lite utdraget sätt få veta mördarens identitet. Bögparet i boken förgyller med ett HBTQ-tema – ett tema som kanske utökas av närvaron av ett lesbiskt par. Eller? Du får helt enkelt läsa boken för att få reda på hur det ligger till!

Toffelomdömet blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Sist ut i serien Deckarna är Katarina Wennstam. Nog har jag läst en och annan av hennes böcker som jag har hittat hemma hos Fästmön. Och jag har nog gillat dem. Faktum är att jag har beställt en av hennes böcker på årets bokrea, Stenhjärtat, till Anna. Som du vet brukar jag köpa och ge bort böcker och sen låna och läsa dem själv. Så blir det nog även denna gång. Men i kväll fick jag lära mig lite nytt om författaren!

Katarina Wennstam

Katarina Wennstam var kriminalreporter och blev deckarförfattare. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Janne Danielsson/SVT.)


Jag märkte genast 
att Katarina Wennstam var journalist! Inte nog med att hon ställer massor av frågor hela tiden, hon har en mycket bestämd underläpp – typiskt journalister. (Eh ja…) Hon jobbade som kriminalreporter på SvT. Ofta handlade hennes inslag om mäns våld mot kvinnor. I sina sex deckare har hon fortsatt på det temat. Men samtliga mordoffer i hennes böcker är män.

Som barn skrev hon ett ilsket brev om gåvoskatt till Olof Palme – och fick ett tre sidor långt svar. Kopian skickade hon till Ulf Adelsohn, som då var i opposition. Det är helt uppenbart att Katarina Wennstam gillar att skapa konflikter. Utan högskoleutbildning som journalist, ”bara” folkhögskoledito, skapade hon åter konflikt för att få sitt första jobb. Så småningom jobbade hon med att bevaka rättegången mot Anna Lindhs mördare. Men längtan att bli författare tog över. Först skrev Katarina Wennstam reportageböcker innan hon gav sig på deckargenren.

Eftermiddagens övning blev en fiktiv rättegång i vilken Christoffer Carlsson var anklagad för stöld. Övriga deltagare fick olika roller och som bonus var en känd advokat med och lekte.

Vid  middagen avslöjades hur Katarina Wennstam blev utsatt för en ryktesspridning under tonåren. Det gjorde henne arg. Och stark. Anders Roslund tyckte också att hon är

skarp även när hon är flamsig.

Kvällens program var… trivsamt. Katarina Wennstams böcker ska jag fortsätta läsa.

Toffelomdömet blev högt. Och jag ser fram emot flera böcker av författarna och flera program i den här serien.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Detta var den sista författaren
som presenterades i Deckarna, men jag hoppas att det blir en fortsättning och att nya författare dyker upp på nåt värdshus nånstans. Jag har ju tipsat om några namn…

 

Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Christoffer Carlsson

Deckarna: Denise Rudberg

Deckarna: Anna Jansson

Deckarna: Roslund och Hellström

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett utlagt inlägg om att vara uthängd och att vara utbytbar.


Häromdan
skrev jag om det här med utbytbara prylar. Då gällde det mest saker. Nu har frågan aktualiserats igen – av olika skäl.

död st paulia

Definitivt utbytbar är S:t Paulian i mitt sovrumsfönster.

Jag har lärt mig den hårda vägen att man lätt är utbytbar i arbetslivet. Organisationer görs om, förnyar sig, förändrar sig. Så ska det vara, tycker jag. Man ska se över sin verksamhet och fundera över vad det är man ska göra och vilket uppdrag man har. Effektivisera. Sen är det förstås tufft för människor som blir övertaliga. Genom att säga att nån är övertalig säger man också att det den gör inte längre behövs.

För min del var jag aldrig övertalig. Men från den dan jag ifrågasatte blev jag obekväm. Och såna människor hanteras genom ryktesspridning, utfrysning och därpå följande avpollettering. Att eventuella problem fortfarande kvarstår kan rimligen inte bero på mig, dock. Det känns på sätt och vis gott för min egen person att veta detta, men naturligtvis inte för alla dem som går in i väggen, knuffade dit av tunga bördor och mobbande kollegor.

I veckan som har varit har två personer på högt uppsatta poster debatterats offentligt. Lokal media har inte varit sen att hålla elden vid liv. Men som vanligt har man inte alla pusselbitar, vilket gör att man aldrig kan få nån bild av helheten. VD:n för Uppsala Konsert & Kongress, som sägs ha satt institutionen som sådan på kartan, har fått lämna sitt uppdrag. Rektor för Uppsala universitet har ifrågasatts av sina vicerektorer och ett antal dekaner, men älskas av studenterna. Där har vi inte sett slutet än.

Tofflan i tidningen

Uthängd?

Det är tråkigt när människor vädras i offentligheten. För såväl VD som rektor har säkert närstående som drabbas i andra hand. Av nån märklig anledning tycks media välja ut vilka som ska hängas ut. Inte nånstans i lokal media såg jag till exempel namnet på den högt uppsatta chef inom kyrkan som för lite mer än tre år sen hade

[…] brutit mot Svenska kyrkans värderingar […]

(Det handlade om att h*n hade kränkt medarbetare av ett visst kön, enligt inside information.) Däremot fick vi namnet på en annan högt uppsatt person inom samma organisation som byttes ut i samma veva. Varför denna skillnad???

Medias roll i utbytarprocessen ska inte tigas ihjäl, tycker jag. Vi påverkas alla av den. Men när det gäller offentlig verksamhet är det också så att den bör granskas. Det ifrågasätter jag inte. Det jag vänder mig mot är det till synes slumpmässiga urvalet av dem som granskas och hängs ut. Varför hon, men inte han? Den frågan står kvar. Och naturligtvis frågan om vem som granskar media..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Trygga anställningsvillkor ligger i topp i alla studier när det handlar om vad folk tycker är viktigt i arbetslivet. Det läste jag i morse i en intressant TT-artikel, signerad Ulrika Beck-Friis (jädrigt sniggt förnamn, men förutom det hittar jag inte mycket mer info om artikelskribenten än att hon är frilansare och gift med Erik Fichtelius…), i lokalblaskan. Eftersom det verkar vara dåligt med folk som arbetar på redaktionen på helger ligger artikeln tyvärr inte ute på hemsidan.

Ulrika Beck-Friis har intervjuat Magnus Sverke som är professor och föreståndare för avdelningen för arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet. Han menar att ett jobb inte bara betyder ekonomisk trygghet utan att det också

[…] ger struktur på tillvaron, social samvaro och en känsla av att man bidrar med något som behövs […]

Men samtidigt menar han att det viktigaste är tryggheten för dem som tror att de inte har tillräckligt hög kompetens för att få ett nytt jobb. Och det är värre att gå omkring och oroa sig för vad som ska hända med jobbet än att bli arbetslös, menar han.

Där sätter jag hovarna i marken så det gnisslar och sprutar grus på en och samma gång. Har Magnus Sverke nån aning om den oro man känner och hur dåligt man mår när man trots hög kompetens går långtidsarbetslös? Efter ett tag handlar det inte bara om att man saknar struktur i tillvaron eller social samvaro, utan ren och skär oro för att bli bostadslös också. För tjänar man inte pengar kan man inte betala sin hyra och då har man inte råd att bo.

Men för en organisation, en arbetsgivare, är det förstås inte bra med medarbetare som oroar sig. I detta läge försvinner ofta de som ser en möjlighet att hitta ett nytt jobb. Kvar blir de okvalificerade, menar därmed Magnus Sverke, som också lyfter fram att mycket tid på jobbet då går åt till spekulationer och ryktesspridning.  Vilket i sin tur förstås leder till att de som jobbar presterar mindre. Magnus Sverke råder därför arbetsgivare att

[…] undvika hemlighetsmakeri och i stället lyssna på personalen och informera så mycket som möjligt om vad som är på gång. […]

Den som sen står inför faktum att man är arbetslös blir inte rik, som sagt. Det är bara en av tio som verkligen får 80 procent av lönen. Skälet till detta är att taket i a-kassans ersättning är 680 kronor per dag. Det motsvarar en månadslön på 18 700 kronor – men inte om man som jag har jobbat fem dagar av sju i en vecka. Då blir ersättningen 13 600 kronor. Före skatt. Den som har högsta ersättningen får max 10 500 kronor i månaden efter skatt. Så mycket har inte jag fått, jag har fått 9 840 kronor. Det är mindre än en tredjedel av vad jag hade när jag uppbar lön. Det har tagit tid att ställa om sig och leva ett annat liv än tidigare, men det har gått ett tag. Det går inte i längden.

För att få denna otroligt höga otroliga ersättning, en försäkring som i alla fall jag har betalat till under hela mitt yrkesverksamma liv, typ 23 år, måste man uppfylla vissa krav som att vara registrerad som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen, kunna ta ett arbete på minst 17 timmar i veckan, upprätta en individuell handlingsplan tillsammans med Arbetsförmedlingen med mera. Vad Arbetsförmedlingen hjälper dig med är å andra sidan inte uttryckt, så förvänta dig ingenting – vem vet, du kanske blir positivt överraskad…

Näru, farbror professor, kom ut till oss som lever utan arbete i verkligheten så ska du få höra om och se oro. För tror du att mina chanser till arbete ökar om jag inte har bostad???

För övrigt har jag hårt fått veta att det inte finns nåt som heter trygga anställningsvillkor. Vill man bli av med en medarbetare är det inte särskilt svårt.

Read Full Post »

Småföretagen finns inte på Fejan, Twitter eller bloggar. Det är bara 18,6 procent av dem som använder Fejan i affärssyfte och 0.5 procent som twittrar. Och 81 procent använder inte sociala medier alls. Siffrorna kommer från en undersökning som Visma Spcs har genomfört.

Men hur kan det här komma sig? Sociala medier är ju för det mesta gratis. Vismas vd Rolf Dahlberg tror i Svenska Dagbladet att det handlar om tid. Som småföretagare har man fullt upp med att få företaget att gå runt och man anser sig inte ha tid att hänga på Facebook, twittra eller blogga. Ett annat skäl kan vara att man är rädd för ryktesspridning.

Brit Stakston, expert på sociala medier på pr-byrån JMW, menar att småföretagarna har fastnat i gamla sätt att marknadsföra sig. Man inser inte att affärer och sociala medier faktiskt hör ihop. Det är där man har sina kontakter och mycket av marknadsföringen kan göras helt gratis. Affärsrelationer kan stärkas. Ja, fördelarna är många. Att småföretagen ändå inte använder sociala medier tror hon beror på kunskapsbrist delvis. Man inser inte sociala mediers värde.  Tidsbrist är mera nåt man skyller på .


Tidsbrist är nåt småföretagarna skyller på. Det handlar kanske mer om kunskapsbrist om sociala mediers värde.

                                                                                                                                                                 Men genom att vara aktiv inom sociala medier har småföretagarna ganska god möjlighet att konkurrera med de större företagen. Att vara aktiv ger ”fotavtryck” och många ”fotavtryck” gör att man syns i träfflistan när nån Googlar, till exempel.

Brit Stakston vill ge råd till småföretagarna. Hon säger:

[…] De måste komma bort från sina fördomar och prova. En blogg kan vara en strategisk publiceringsplattform, det är den bästa hemsida de kan ha. Marknadsföring är dyrt, de måste förstå att deras nätverkande kan förlängas och förstärkas genom att de är aktiva på nätet […]

Och faktum är att mer än var tredje svensk använder sociala medier varje dag. Så många som 35 procent av svenskarna i åldrarna 9-79 år använder sociala medier under en genomsnittlig dag. Jämför det med de 28 procent av befolkningen i samma åldrar som besöker mer traditionella medier på nätet, alltså tidningar, tidskrifter, radio och tv. Nog finns det möjligheter, alltid.

Jag skulle vilja säga att sociala medier borde vara en självklarhet för företag, stora som små. Man syns, man knyter kontakter, man odlar kontakter och man får ganska mycket marknadsföring så gott som gratis… Inte illa…

Men finns det något negativt? Tja, ska det bli nåt resultat måste man vara aktiv. Det räcker inte med att till exempel starta en blogg, man måste skriva också. Och så måste man förstås tänka på vad man skriver och hur – man vill ju inte uppnå motsatt effekt…

Read Full Post »