Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hämnd’

Ett inlägg om en bok.


 

Professor Frans och den siste SturenÅter är det höst och dimman sänker sig över gaslyktorna i Uppsala. Det ska firas Gustaf Adolfsdag och Frans Stenberg, professor i egyptologi, ser fram emot en gemytlig kväll tillsammans med sin assistent Henning med flera. Men i självaste Domkyrkan sker något förfärligt och professorn får mer levande kungligheter att tänka på än Gustaf II Adolf.

Mohamed Omars andra bok om professor Frans, Professor Frans och den siste Sturen, hittade vägen ner i min postbox häromdagen. Jag greppar den cirka 60 sidor långa novellen – eller kortromanen – och strax sveps jag som sist in i dimmorna. Mohamed Omar är mästerlig när det gäller att bygga upp en kuslig, fuktig stämning bland gaslyktor och facklor och något som droppar i katedralen…

Det är ett annorlunda Uppsala författaren tar med oss läsare till. Här blandas det fiktiva med verkligheten, även vad gäller persongalleriet. Särskilt nyfiken blir jag på den bittre antikvitetshandlaren Christofer – har han någon verklig förebild, tro?

Hänvisningarna till Star Wars, som jag personligen inte känner så mycket till, blir lustiga och får dessutom en konkret och beskrivande funktion, framför allt i slutkampen.

Att tidsbestämma när händelserna utspelar sig är omöjligt, men i någon sorts nutid är det ändå. Det blir extra roligt med referenser till aktuella debatter såsom genusdebatt, tankar om medborgarlön, rökförbud, välutbildade invandrare som jobbar som lokalvårdare, det segrerade Gottsunda med mera. Frenologi häcklas – med rätta, enligt min mening.

Allt detta utspelar sig kring händelsen – någon har stulit Sturarnas kläder, de som visas upp i Domkyrkans skattkammare. Men kärnan är ett försök till hämnd genom kungamord.

Detta är en helt fristående uppföljare till Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet (2014), men professor Frans och lärjungen Henning är desamma. Även denna gång är omslaget gjort av duktige Olov Redmalm. För hur det än är spelar omslaget en stor roll i vår första bedömning av en bok. När det sen gäller inlagan har den givetvis största betydelsen. Det här är en liten bok som tilltalar mig, trots att jag inte är någon riktig sci-fi-fantast.

Båda böckerna är utgivnaAgueli förlag, ett litet förlag som drivs av författaren själv och vilket han även gett ut en diktsamling. Vill du veta mer om boken eller köpa den hittar du mer information här.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag har skrivit om Mohamed Omars tidigare böcker:

Diktboken Skymning öfver Upsala (utgiven på Björkmans förlag)

Diktboken Natt öfver Upsala

Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Visste du att 14 500 berusade människor sätter sig bakom ratten varje dag? Jag hade ingen aning om att rattfylleri var så vanligt. Det är inte utan att jag som är ute och reser i påsktrafiken blir lite orolig. I kvällens När livet vänder berättar Ann-Sofie för Anja Kontor om hur en rattfyllerist tog hennes familjs liv: son, svärdotter och två små barnbarn. Hur vänder ens liv när familjen är utplånad? Att 26 800 rattfylleribrott anmäldes förra året lindrar inte förlusten.

Ann-Sofie och Anja Kontor

Ann-Sofie berättade om förlusten av sin familj för Anja Kontor. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Det märkliga i kvällens program 
är att det kunde ha varit Ann-Sofie själv som satt bakom ratten. Hon och maken är nämligen nyktra alkoholister. När hon var sjuk tappade hon omdömet totalt, säger hon, och hade inga problem med att vara alkoholpåverkad och sätta sig bakom ratten. Sen ett antal år tillbaka jobbar hon som missbruksterapeut. Sonen Daniel, som omkom, höll på att utbilda sig till detta också. Snacka om ödets ironi att just den familjen drabbas. Daniel, hans fru och hans två små barn brann upp, helt enkelt.

Hur klarar man av att gå vidare efter nåt sånt? Ann-Sofie har aldrig känt för att hämnas på den alkoholpåverkade långtradarchauffören. Hon förstår att det var sjukdomen alkoholism som orsaken. Det är stort, tycker jag, att inte bli hatisk och bitter. Men när Ann-Sofie berättar om olyckan bryts nästan rösten när hon frågar sig varför det yngsta barnbarnet inte fick bli mer än 17 dagar gammalt. Och plågades de? Försökte Daniel hjälpa sina barn? Eller gick de alla väldigt hastigt bort?

När Ann-Sofie säger att hon är glad att de alla fyra fick dö tillsammans hajar jag till. Men sen förstår jag hur hon tänker – ingen blev lämnad ensam kvar i den unga familjen. De begravdes till och med i samma kista senare, föräldrarna på ömse sidor om sina små pojkar.

En del av läkningen blev sen de nya barnbarn som kom. För Ann-Sofie har en dotter och Daniels tvillingbror kvar i livet. Nya barnbarn, som det inte var helt lätt att våga knyta an till i början.

Jag ser en färgstark kvinna i Ann-Sofie, men styrkan sitter inte enbart i hennes färger. Jag beundrar henne så otroligt för att hon trots det svåra aldrig blev bitter.

Som alltid blev det ett starkt program som gav mig mycket att tänka på. Jag suger i mig och försöker lära av andra som har (haft) det svårare än jag. Känner mig fortfarande som en lågstadieelev. Mitt liv har inte vänt än. Men det är gott att veta att andras har gjort det.

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Stalkning är ett synnerligen aktuellt ämne. Därför var det med viss förväntan jag hällde ner mig i bästefåtöljen för att se premiäravsnittet av Stalker på Kanal 5. Men frågan är om jag ska se de kommande 21 avsnitten…

Stalker
Inledningsvis får vi en liten lektion om vad stalkning är. Det är en sorts fixering som beror på till exempel avundsjuka eller hämnd eller till och med beundran. En stalker kan vara allt från ett ex till en total främling. Sociala medier har definitivt ökat antalet fall – i USA tredubbelt.

Kvällens avsnitt handlar om två typer av stalker. Den ena är av typisk sexuell sort. En kvinna bränns levande i sin bil. När ytterligare en kvinna råkar illa ut kopplas teamet runt Beth Davies in – med nykomlingen polisen Jack Larsen (som har en viss dold agenda, anar man snart). Det andra fallet handlar om en kille som stalkar en kille. Där belyser programmet bra svårigheten för polisen att ingripa eftersom inget direkt hot framförs.

Jag tycker att fallen som tas upp är bra och spännande för att de känns realistiska. Det jag däremot inte gillar är den där humorn som jag tycker förstör The Mentalist, en serie som hade kunnat vara riktigt bra. Detta drar ner omdömet, som trots allt blir över medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini


PS
Jag tackar för tipsen med genomskinligt duschdraperi (som ingen kan gömma sig bakom) och en låg säng (som ingen kan gömma sig under)!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

ÅterträffenKlassåterträff har jag varit på två stycken, den ena för grundskolan. Det var inte roligt, kort sagt. Ändå var jag nyfiken på att se Anna Odells film Återträffen (2013). SvT1 visade den på söndags-kvällen och man kan lugnt säga att jag inte blev oberörd.

Man kan också säga att det här är en film om en film. Del ett visar en fest, en klassåterträff. Det ska festas och glammas och pratas fina gamla minnen. Men sen dyker Anna Odell upp i rollen som sig själv. Hon håller ett tal där hon berättar om hur dåligt hon mått under skoltiden och hur illa hennes klasskamrater behandlade henne. Hon konfronterar. Under den andra delen tar Anna Odell kontakt med sina gamla klasskamrater och berättar om den här spelfilmen hon har gjort. För del ett är en film om hur återträffen kunde ha varit om Anna Odell hade varit med – i del två kommer det fram att Anna Odell aldrig blev bjuden på återträffen. Hon bjuder i stället in de gamla klassisarna att titta på hennes film om en tänkbar återträff…

Ja det låter rörigt och det är rörigt. Och jobbigt. Det är ingen enkel film. Den är konstig. Anna Odell är väldigt… provocerande, tycker jag. Samtidigt förstår jag att detta är hennes… revansch snarare än hämnd.

Det är otroligt svårt att ge ett omdöme om den här filmen. Den berör. Den river. Och är konstig. Anna Odell verkar konstig. Och samtidigt förstår jag att hon har gjort den här filmen eftersom hon har känt sig mobbad.

Toffelomdömet blir högt. Detta är ingen film man ser på för en stunds underhållning.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Rogue assassinVarken komedier eller actionrullar står högst på min lista på filmer jag vill se. Men härom natten gjorde jag ett undantag eftersom jag bara hostade och hostade och hostade (det var liksom ingen idé att försöka sova). TV6 visade den amerikanska actionfilmen Rogue assassin (War) (2007) och jag slöglodde från bästefåtöljen.

Handlingen är ganska enkel: En FBI-agent, Jack Crawford, mister sin partner när denne mördas av yrkesmördaren Rogue. Jack drivs av hämndbegär, vilket kostar honom hans äktenskap. Rogue försvinner, men dyker upp igen efter tre år. Då är han inblandad i ett gangsterkrig i San Fransciso. Huvuden rullar till höger och vänster och rakt fram. Jack letar som besatt efter Rogue för en slutlig uppgörelse.

Gillar du gillar slagsmål, skottlossning, knivar, kendo, judo etc samt mycket blod är det här filmen för dig. Jag finner inget större nöje i att se folk ta livet av varandra. Människor dör som flugor – inte på grund av några direkta skäl mer än att de är i vägen, typ. Jag stod knappt ut att se filmen till slutet, men eftersom jag ändå var vaken et etc.

Toffelomdömet blir lägsta möjliga!

halv-rosa-toffla-mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

DavidsstjärnorOfta säger och skriver jag att jag bara ger bort böcker jag själv skulle vilja läsa. Det är ju inte helt sant, för så klart jag vill köpa böcker som mottagaren gillar. Men Kristina Ohlssons böcker har både Fästmön och jag fastnat för. Davidsstjärnor fick Anna av mig i födelsedagspresent i år. När hon hade läst den lånade jag den.

I denna den femte boken om poliserna Alex och Fredrika händer det otäcka saker. Barn kidnappas, barn försvinner, barn mördas. Och alla morden hänger ihop med en israelisk legend om Papperspojken (påhittad av författaren). Papperspojken är han som kommer om natten och tar sina offer… Men det är inte bara morden som hänger ihop med Papperspojken. Eden Lundell, chefen för Säkerhetspolisen, har anknytningar i sitt förflutna som ställer till det.

Hela historien är mycket ruggig. Det handlar om illgärningar, men också om passioner. Och hämnd. Spåren går i kringelikrokar och många offer ska skördas innan polisen hittar rätt.

Det här är en riktig bladvändare på närmare 500 sidor i ganska liten bokstavsgrad. När man väl har börjat läsa den vill man inte sluta. I alla fall inte jag.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »