Deckarna: Katarina Wennstam

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Sist ut i serien Deckarna är Katarina Wennstam. Nog har jag läst en och annan av hennes böcker som jag har hittat hemma hos Fästmön. Och jag har nog gillat dem. Faktum är att jag har beställt en av hennes böcker på årets bokrea, Stenhjärtat, till Anna. Som du vet brukar jag köpa och ge bort böcker och sen låna och läsa dem själv. Så blir det nog även denna gång. Men i kväll fick jag lära mig lite nytt om författaren!

Katarina Wennstam var kriminalreporter och blev deckarförfattare. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Janne Danielsson/SVT.)

Jag märkte genast att Katarina Wennstam var journalist! Inte nog med att hon ställer massor av frågor hela tiden, hon har en mycket bestämd underläpp – typiskt journalister. (Eh ja…) Hon jobbade som kriminalreporter på SvT. Ofta handlade hennes inslag om mäns våld mot kvinnor. I sina sex deckare har hon fortsatt på det temat. Men samtliga mordoffer i hennes böcker är män.

Som barn skrev hon ett ilsket brev om gåvoskatt till Olof Palme – och fick ett tre sidor långt svar. Kopian skickade hon till Ulf Adelsohn, som då var i opposition. Det är helt uppenbart att Katarina Wennstam gillar att skapa konflikter. Utan högskoleutbildning som journalist, ”bara” folkhögskoledito, skapade hon åter konflikt för att få sitt första jobb. Så småningom jobbade hon med att bevaka rättegången mot Anna Lindhs mördare. Men längtan att bli författare tog över. Först skrev Katarina Wennstam reportageböcker innan hon gav sig på deckargenren.

Eftermiddagens övning blev en fiktiv rättegång i vilken Christoffer Carlsson var anklagad för stöld. Övriga deltagare fick olika roller och som bonus var en känd advokat med och lekte.

Vid  middagen avslöjades hur Katarina Wennstam blev utsatt för en ryktesspridning under tonåren. Det gjorde henne arg. Och stark. Anders Roslund tyckte också att hon är

skarp även när hon är flamsig.

Kvällens program var… trivsamt. Katarina Wennstams böcker ska jag fortsätta läsa.

Toffelomdömet blev högt. Och jag ser fram emot flera böcker av författarna och flera program i den här serien.

Detta var den sista författaren som presenterades i Deckarna, men jag hoppas att det blir en fortsättning och att nya författare dyker upp på nåt värdshus nånstans. Jag har ju tipsat om några namn…

 

Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Christoffer Carlsson

Deckarna: Denise Rudberg

Deckarna: Anna Jansson

Deckarna: Roslund och Hellström

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Drömmar i rosa och äventyr i Vården, men ingen bullfest

Ett spretigt inlägg.

---

 

Typisk väntrumsvägg

I natt blev det alldeles för lite sömn. Jag hakade upp mig på en sak och det blev till oro och ältande. Varför är det alltid så om nätterna? Oro är mycket lättare att hantera på vardagar mellan klockan 8 och 16, för då går det oftast att ringa nån och få svar. Nu ska jag mejla i stället, för idag ska jag ut på äventyr i Vården igen. Om nu vårdgivaren dyker upp. H*n gjorde ju inte det sist.

Eftersom jag vaknade tidigt blev dagens administration snabbt avklarad. Det höll på att skita sig på en grej, men jag lyckades hitta ett alternativ. Datorn ville inte riktigt samarbeta heller. Kanske hade den också fått för lite nattvila – den är ju avstängd enbart när jag inte är hemma eller sover. Och jag är hemma väldigt mycket och sover väldigt lite…

En trio lika rosa som morgonhimlen. Jag fick lotterna för att jag deltagit i undersökningar.

Morgonhimlen var ett fantastiskt färgspel i rosa, men tyvärr hade jag ingen bra vinkel ur nåt fönster för att ta en bild. Det är plusgrader idag och det tackar vi för. Jag skulle verkligen behöva tvätta bilen och det är bäst att göra när det är plusgrader, men är rädd att fläktremmen ska börja gnälla efter tvätten. Den är lynnig, bilens fläktrem, för så snart jag ens viskar om verkstadsbesök tystnar den. För tillfället är den ganska tyst ändå, vilket jag naturligtvis tycker är skönt. Bilen blir ju tio år till jul och nu börjar skavanker och slitage göra sig märkbara. Hittills har det mest varit lampor, däck och bromsar och en gång ljuddämparen. Inga jättedyrbara grejor, tack och lov. Och ta i trä! Jag skrapar mina trisslotter och hoppas på vinster. Den första av de tre jag fick som tack för att jag deltagit i undersökningar gav dock ingen utdelning…

Nån riktig bullfest blev det inte här igår. Av de fyra (för 20 kronor) kanelbullarna jag inhandlade lyckades jag bara klämma ner en enda och nån fikagäst dök inte upp. Men ett par timmar efter att jag hade bjudit hit Gunilla från Dalarna, som liksom jag föredrar kanelbullar framför semlor, plingade det på dörren. För ett kort ögonblick trodde jag att det var hon och började nästan skratta – för de vore så typiskt henne, på nåt sätt. Tyvärr var det pojkarna från Com Hem och dem bad jag ju ganska snart att gå bort.

Nä här sitter jag och pladdrar och det har jag inte tid med. Dags att göra sig redo att möta Vården. Belöningen blir en kanelbulle med extra mycket socker på när jag kommer hem.

Vad ska DU göra idag då? Skriv gärna några rader och berätta, så känner jag mig lite mindre ensam!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Grantchester

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Brittiska kriminalserier gillar jag! Därför var jag aningen förväntansfull inför nya serien Grantchester som hade premiär i kväll på SvT1. Fästmön och jag tittade och ingen av oss somnade.

Polisen och Prällen i Grantchester. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Efter att avsnittet inletts med en lekande scen mellan prällen och en tjej, fortsätter det med en begravning för en självmördare. Men strax efter begravningen söker den dödes älskarinna upp prästen. Hon ber honom luska lite, för hon tror att älskaren blev mördad. Den unge prästen blir först tveksam, men kan inte låta bli. Och så går han till polisen. Efter en del tveksamheter inleder kommissarien och prästen ett samarbete och tillsammans löser de gåtan.

Totalt blir det sex avsnitt och jag tittar nog på samtliga. Det här är ingen otäck deckare, utan en ganska trivsam serie. Både humor och allvar ingår, liksom professionalism och privatliv. Men det får inte bli för gulligt eller roligt, för då tippar det över. Serien utspelar sig 1953 i en by strax utanför Cambridge. Man får stå ut med att polisen har byxorna uppdragna i armhålorna, man får inte skratta. Så var det då. Man får inte heller blanda ihop skådespelerskor. Det är tur att man har en googlande fästmö som kan fastställa identitet (”verkligen inte Mary Crawly!”) samt härkomst (”hon var med i L Word!”).

Toffelomdömet efter första delen blir högt för detta typiskt brittiska.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skador man får av firande

Ett oi-oi-ont-inlägg, som min nästanbror sa när han var liten. (”Det gör oi-oiont!” brukade Magnus säga när det… tja, gjorde ont, dårå.)

 

Blessyr på handen.

Sedan nästan två veckor har jag gått omkring med en märklig blessyr på högerhanden. Fästmön frågade häromdan vad jag hade gjort. Såret vill ju liksom inte läka utan blir snarare värre. Eller sår och sår… Det ser mer ut som ett rivmärke. Nåväl, för såväl Anna som dig som läser dessa rader, kan jag avslöja att skadan har uppstått av för mycket firande. För mycket firande av… persienn. För det är när jag ska dra upp en av kökspersiennerna som handen oskönt smeker en vass kvist på en av mina krukväxter.

Men vad är väl ett envist litet rivmärke på handen mot nästa skada: ryggskott?! Idag åkte vi ju iväg för att fira Annas pappa på födelsedagen. Jag hann väl inte mer än sätta mig i bilen så fick jag ont i ryggen. Och det är väl lite typiskt eftersom jag har semester nästa vecka?! Nu går jag omkring och stönar och gnäller – som om det skulle hjälpa. Jag har telefonerat med mamma och då låg jag raklång på den hårda kökssoffan. Jätteskönt för den onda ryggen! Fast jag var ganska orolig för hur jag skulle ta mig upp.

Hos Annas pappa var det fullt hus, med två av hans barn närvarande med deras respektive, samt sju barnbarn (Annas systers allihopa), några med respektive, fyra barnbarnsbarn till Annas pappa samt hans syster med make. Totalt 21 personer inklusive födelsedagsbarnet (om jag nu har räknat rätt). Man kan säga att mina grannar bredvid ligger i lä där vad gäller ljudnivå. Å andra sidan var vi MÅNGA idag, grannarna bredvid är väl kanske bara fyra, fem personer. I morse lyckades gaphalsarna bredvid väcka mig klockan 6.36. Det är ju jätteroligt – NOT! – när man är ledig. 😡 <== ny, skitful WordPress-smiley

Vi har fått tag i raclette och den luktar skit precis som den ska. Men middag blir det nog inte förrän senare, för farbror Bosse (<== Annas pappa) bjöd på såväl smörgåstårta som vanlig tårta.

Skit på TV i kväll gör att vi nog umgås i stället. Kanske ser vi nån av filmerna som ligger inspelade på min DVD-hårddisk. Nu måste jag upp och röra på mig igen så att ryggeländet inte stelnar. Det kostar på att fira…

Livet är kort.

Read Full Post »

Finsk början, utlåst och va… nytt jobb IGEN..?

Ett inlägg om dagens svängningar.

Men hallå! Vilken dag jag har haft! Jag skulle ha kunnat kategorisera den och arkivera den under

Skitdagar

men nu gäller det att tänka positivt och inte vara alltför hård mot sig själv. Så den hamnar under

Dagar som kunde ha varit bättre.

Dagen inleddes med… tadaaaaaaaaa… 

En invigning.

Jag har hört – nånstans – att just invigningar är en av min arbetsgivares… fäblesser. Just den här invigningen var speciell för att den hade så många invigningstalare. Annars tyckte jag att den berörde – jag blev faktiskt personligt berörd av själva evenemanget som invigdes: en finsk vecka.

Vår finska vecka har invigts!

Ingen av invigningstalarna höll sitt tal på just finska dock, men bland annat visas en jättefin utställning som är tvåspråkig just nu på mitt jobb. Varför jag känner mig berörd? Jo, just för att den på sätt och vis handlar om mig. Jag är ju andra eller tredje generations-finne, beroende lite på hur man räknar. Pappa räknade sig aldrig som finsk. Han var visserligen född i Helsingfors, men som svensk medborgare. På den tiden fick de nyfödda pappans nationalitet och min farfar var svensk. Farmor, däremot, var finsk.

Hela veckan pågår det nu olika evenemang kring det faktum att min arbetsgivare har ett särskilt uppdrag gentemot sina finska invånare. Jag tycker att det är rent fantastiskt!

Till och med tårtorna var finska idag.

Det var sen, när jag kom upp i kontorslandskapet (jag har oerhört svårt att jobba i ett sådant – jag är ju van vid eget kontor), som den fina inledningen på dagen gick över till… en mindre fin fortsättning. Det var stört omöjligt att logga in i webbverktyget. Jag fann ingen råd utan blev tvungen att påkalla hjälp från Per, som jag störde på hans första arbetsdag på nya jobbet. Han var vänlig nog att försöka hjälpa, men jag var utlåst från systemet fram till lunchtid. Och enligt mina egna krav skulle materialet varit utlagt både internt och externt före lunch. Fail!

Blev tvungen att kila ut och införskaffa lite lunch, som jag försökte avnjuta. Det gick inget vidare, tankarna var på all försening och allt teknikstrul. Men i eftermiddags kom så texter och bilder och till och med en film som kollegan S fixat i morse utlagt. Först vid 15-tiden kunde jag läsa dagens mejl… Vid det laget kände jag mig ganska… genomskinlig. Som om allt jag kan var bortblåst. Utfluget ur skallen.

Jag kände mig… genomskinlig idag.

Lite nytta har jag dock gjort. Förutom det publicerade har jag varit ner till IT med Pers dator och fått den fixad, så nu kan jag ta över den. Vidare fick jag äntligen ett samtal med Johan, som är chef, om vad jag förväntas ägna mig åt om dagarna. Och det blir inte bara webb och intranät. Jag kan, till exempel, tänka mig lite pressfrågor. Har redan lagt mig i omvärldsbevakningen och det mottogs positivt.

Omvärldsbevakning i lunchrummet.

I morgon har vi enhetsmöte. Eftersom en viss storhelg närmar sig ska det passas på att ätas julbord efter mötet. Vi ska nånstans med bil, nära en viss flygplats. Jag försöker följa med som passagerare, inte förare. Det känns säkrast. Evenemanget till ära har jag lagt fram en lite mer strikt tröja än luvatröjan från min förra arbetsgivare som jag hade på mig idag.

Lite märkligt, just som jag satt och läste mina mejl ringde mobilen. Det var en arbetsgivare inne i Stockholm som undrade om jag fortfarande sökte jobb… Jag fick tyvärr svara nekande, för nu känner jag att jag har förbundit mig för dessa tre månader i första hand. Men ännu mera märkligt var, att mobilen ringde igen när jag satt i bilen på väg hem. Då var det en rekryteringsfirma som… Nej, jag bad dem ringa mig senare eftersom jag körde bil. Det har de inte gjort. Samtidigt… visst är det väl lite typiskt om det skulle komma nåt erbjudande om nytt jobb igen..? Vänta gärna till i vår, tack!

Nu ska jag försöka varva ner efter denna, ganska hemska dag. Vi får se hur det går. Fästmön jobbar till klockan 20 och jag åker och hämtar henne. I morgon kväll firar vi en födelsedag ute i Himlen. Paketen är inslagna och framplockade! Vilken vecka det här ser ut att bli…

Hur ser din vecka ut???

Livet är kort.

Read Full Post »

Vad håller jag på med..?

Jaa, frågan i rubriken ställer jag mig allt som oftast. Förmiddagen bara svischade förbi, men jag hann ändå att ta en fika med M och betrakta utsikten från korridorens kortsida.

Fotat genom fönstret, därav de bleksiktiga färgerna.

Vi kacklade lite om osynliga människor, skyltar och webben, det sista = ett evighetsarbete. Vi satt i skitfula stolar som visserligen var lite orange i mönstret, men mest turkos. Samtidigt – väldigt bekväma! Man ska verkligen inte döma efter utseendet…

Skitful, men bekväm.

Textilkonsten på väggen fick mig att fnissa lite. Så himla typiskt mitt jobb!

Typisk textil!

Och så jobbade jag lite, förstås, före och efter. Klockan 11.15 loggade jag in för att lyssna på ett webinar om sociala medier och hur företag kan använda det i kommunikation med andra företag, så kallad B2B (B står för business; alla såna här termer ska tramsigt nog vara engelska).

Halv ett loggade jag ur och gick till Thaistället där jag hade lunchdejt med min Fästmö och hennes yngste. Vi åt alla kycklingspett, förstås, men somliga utan dess grädde på moset – jordnötssåsen! Morsade på I som var där med sin familj och lunchade också.

Anna och jag sippade på kaffe på maten en stund, medan unge herrn tog en nypa frisk luft. Sen var det dags att traska till busshållplatsen för mina lunchgäster och själv skulle jag tillbaka och jobba. Just nu handlar det nästan enbart om institution 1:s forskningssidor som jag går igenom, stramar upp och korrigerar. Men jag kan inte sitta för lång stund i taget för då tappar jag koncentrationen. Ska försöka avsluta ett ämnesområde innan jag åker hem idag. Då har jag bara ett kvar att gå igenom. Därefter ska ett sjunde område upprättas, men jag har inte fått nåt underlag till det än.

I kväll jobbar Anna till klockan 20. Sen åker jag och hämtar henne för fram till fredag morgon är hon hos mig. En rätt fnattig vecka, kan tyckas. Anna ville emellertid att unge herrn skulle få höstlov som ”alla andra” barn och då fick han vara hos henne under hennes lediga dagar. I morgon är det nog mormor och håller honom sällskap. Pusslande, minsann, men snart klarar han sig nog själv.

På fredag är det arbetstidsförkortning och jag har inte bestämt än om jag ska åka och jobba eller inte. Det skulle vara lite skönt att få vila hemma en extra dag. Jag känner mig riktigt slut.

Livet är kort. Och fikarasten är slut.

Read Full Post »

Resa…

Med dagens lokalblaska kom en resebilaga, förutom en massa ren reklamskit. Jag brukar dissa resebilagor till alla tidningar eftersom jag inte har råd att resa. Men idag kunde jag inte låta bli att titta lite…

En del resmål är jag totalt ointresserad av, som Thailand, till exempel. Nej, om jag hade möjlighet att resa skulle jag välja Italien, Grekland, Frankrike eller Storbritannien. Drömresan går till Venedig. Tänk att få glida fram i en gondol tillsammans med Fästmön… Tidigare var min drömresa Egypten, nu känns det resmålet inte alls lockande.

När det gäller Grekland har jag varit på Rhodos och i samband med den resan även på Kos. Rhodos stad är en häftig stad och påminner, tycker jag, ganska mycket om Visby eftersom den har en ringmur och en Gamla stan. Frankrike… Paris… Romantiskt…

Och så är det ju det här med Storbritannien… Jag har ju bott där en gång i första min ungdom, men då var det i södra England. Det jag drömmer om idag är en tur till Skottland.

Typiskt Skottland för mig! Bilden är lånad från sajten Isle Inn Tours.)

I lokalblaskans resebilaga såg jag en annons på en resa om åtta dar till Skottland. Där ingick whiskyprovning, skotsk natur och historiska utflykter. Det lät så himla mysigt – tills jag såg priset – 13 500 bagis, ungefär. Jag som inte ens har råd att skaffa mig ett pass…

Där slutade mina drömmar. I stället ser jag fram emot den tripp Anna och jag ska göra i slutet av nästa vecka. Den går inom Sveriges gränser, själva resan är lagom lång, den är lagom dyr och bäst av allt: vi får vara tillsammans och fira en högtidsdag. Det är guld värt! Nej, det är mer värt än alla resor utomlands och Skottland och vad som helst! 😀

Read Full Post »