Posted in Böcker, Personligt, Vänner, tagged 1953, avsluta, älska, barn, berätta, berättelse, blogg, dator, dö, Det skyddande regnet, dotter, drottning, drottning Elizabeth, födas, förälskelse, föredra, försoning, fest, flicka, gamla familjehemligheter, gammal man, hela sanningen, helg, Hongkong, inte duga, internet, Irland, Jojo Moyes, känslor, konst, kröning, kura inomhus, längta hem, läsa, litteratur, livet, livsval, London, mamma, morfar, mormor, non stop, nutid, omdöme, pest och pina, plikter, regn, rusk, separera, sjuk, stekhet sol, tack, tillåtet, tonåring, underbart språk, uppgörelser on 29 maj 2015|
6 Comments »
Ett inlägg om en bok.
Den som läser min blogg vet att jag älskar regn. I vart fall föredrar jag regn före stekhet sol. Regn och rusk gör det nämligen tillåtet att kura inomhus och läsa en bra bok. En sån som jag just har avslutat är Jojo Moyes Det skyddande regnet. TACK, FEM, för boken som du köpte mig den helgen du var här!!!
Den här berättelsen börjar i Hongkong 1953. Elizabeth ska krönas till drottning och detta firas i kolonin Hongkong. Vi får följa Joy, då en ung flicka, från den förälskelse hon drabbas av under festen fram till nutid, på Irland, där hon är både mamma och mormor. För ungefär 40 år efter drottningens kröning kommer tonåriga dotterdottern Sabine till sin mormor medan mamma Kate återigen ska separera från en man. Sabine tycker först att det är pest och pina – bara det att det inte finns nån dator, internetuppkoppling och knappt TV gör att hon längtar hem till London. Men så händer det saker med den unga flickan och hon blir kvar hos sin mormor och sin sjuka morfar. Sen kommer Kate på besök och då kommer gamla familjehemligheter i dagen samtidigt som uppgörelserna kanske leder till en försoning. En liten flicka föds och en gammal man dör.
Jojo Moyes har ett helt underbart språk. Dessutom kan hon konsten att berätta. Helst av allt vill jag läsa hennes böcker non stop, men det går ju inte eftersom livet och vissa plikter kommer emellan. Den här boken handlar till stor del om plikter och om livsval. Det jag tar till mig är känslorna av att aldrig duga som dotter. Känslor man kan känna när man inte vet hela sanningen…
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, Personligt, tagged 2007, 2009, agera, berätta, blandning, Blå koral, ett lyckligt slut, födelsedagspresent, förklara varför, förlora allt av värde, Folk av en främmande stam, frukostbord, gång, ge bort, gräla, gråta, Högre än alla himlar, hundraprocentigt, hur de känner, inte imponerad, karaktärslösa typer, katharsis, köpas för pengar, klara livhanken, komma igen, läsa, låna, leva, litteratur, livet, Louise Boije af Gennäs, medelålders, nyår, nyckfull, orättvisa, pengar, plöja, rädda, rättvisa, segrare, servera, shoppa, skonas, smart, sniket, sommar, Stockholmsgäng, tjatigt, trilogi, uppgörelser, välbeställd kompisklubb, värld, vår on 16 februari 2015|
Ett inlägg om en bok.
Jag kör på i samma stil: köper böcker till andra och ger bort – för att sen låna dem (böckerna, alltså…) själv. Sniket, men smart, eller hur?! För snart ett år sen gav jag Fästmön Louise Boije af Gennäs bok Folk av en främmande stam i födelsedagspresent. Därmed är trilogin om det medelåldriga Stockholmsgänget avslutad nu. Dessutom läst av både Anna och mig.
Den tredje och sista delen om den rätt välbeställda kompisklubben börjar våren 2007 och avslutas kring nyår 2009/2010. Det finns inte mycket hos nån i gänget som jag kan identifiera mig med. De lever i en annan värld än jag, en värld där pengar liksom bara finns och inte är nåt man grälar om vid frukostbordet. Men det som är gemensamt för oss är livet. Livet, med sin egen nyckfulla blandning av bra och dåligt, rättvisor och orättvisor. Ingen skonas från det, allra minst Victor i den här trilogin. Victor Segraren som förlorar allt av värde som inte går att köpas för pengar, men som genom katharsis klarar livhanken och kommer igen. Frågan är om det blir som segrare även denna gång.
Naturligtvis händer det mycket mer i boken och framför allt i alla karaktärernas liv. När jag hade plöjt den första delen i boken var jag inte särskilt imponerad. Jag tyckte att författaren bara beskrev karaktärslösa typer. I somras läste jag andra delen – och grät mig igenom läsningen. Denna den tredje och avslutande delen ägnas till stor del åt uppgörelser. Alla, men framför allt Victor och Jalle, ska berätta precis exakt hur de känner och förklara precis på pricken varför de känner så och varför de agerar som de gör. Det blir lite… tjatigt. Det som räddar boken är att den faktiskt inte serverar ett hundraprocentigt lyckligt slut…
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 