Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tramsig’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Sist ut i serien Deckarna är Katarina Wennstam. Nog har jag läst en och annan av hennes böcker som jag har hittat hemma hos Fästmön. Och jag har nog gillat dem. Faktum är att jag har beställt en av hennes böcker på årets bokrea, Stenhjärtat, till Anna. Som du vet brukar jag köpa och ge bort böcker och sen låna och läsa dem själv. Så blir det nog även denna gång. Men i kväll fick jag lära mig lite nytt om författaren!

Katarina Wennstam

Katarina Wennstam var kriminalreporter och blev deckarförfattare. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Janne Danielsson/SVT.)


Jag märkte genast 
att Katarina Wennstam var journalist! Inte nog med att hon ställer massor av frågor hela tiden, hon har en mycket bestämd underläpp – typiskt journalister. (Eh ja…) Hon jobbade som kriminalreporter på SvT. Ofta handlade hennes inslag om mäns våld mot kvinnor. I sina sex deckare har hon fortsatt på det temat. Men samtliga mordoffer i hennes böcker är män.

Som barn skrev hon ett ilsket brev om gåvoskatt till Olof Palme – och fick ett tre sidor långt svar. Kopian skickade hon till Ulf Adelsohn, som då var i opposition. Det är helt uppenbart att Katarina Wennstam gillar att skapa konflikter. Utan högskoleutbildning som journalist, ”bara” folkhögskoledito, skapade hon åter konflikt för att få sitt första jobb. Så småningom jobbade hon med att bevaka rättegången mot Anna Lindhs mördare. Men längtan att bli författare tog över. Först skrev Katarina Wennstam reportageböcker innan hon gav sig på deckargenren.

Eftermiddagens övning blev en fiktiv rättegång i vilken Christoffer Carlsson var anklagad för stöld. Övriga deltagare fick olika roller och som bonus var en känd advokat med och lekte.

Vid  middagen avslöjades hur Katarina Wennstam blev utsatt för en ryktesspridning under tonåren. Det gjorde henne arg. Och stark. Anders Roslund tyckte också att hon är

skarp även när hon är flamsig.

Kvällens program var… trivsamt. Katarina Wennstams böcker ska jag fortsätta läsa.

Toffelomdömet blev högt. Och jag ser fram emot flera böcker av författarna och flera program i den här serien.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Detta var den sista författaren
som presenterades i Deckarna, men jag hoppas att det blir en fortsättning och att nya författare dyker upp på nåt värdshus nånstans. Jag har ju tipsat om några namn…

 

Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Christoffer Carlsson

Deckarna: Denise Rudberg

Deckarna: Anna Jansson

Deckarna: Roslund och Hellström

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


MumienEn gång när jag var ganska liten,
typ tio bast eller så, såg jag Boris Karloff i filmen Mumien vaknar. Efter den filmen kunde jag inte sova på flera månader. I kväll visade TV6 Mumien fast från 1999. Jag hade fullt sjå att hålla mig vaken.

Den sentida filmen klassas som action i TV-tidningen, men är i själva verket mest komedi. Som sin föregångare handlar det dock om en förbannelse och en mumie som väcks till liv. Mumien som blir levande är en överstepräst som strulat med Faraos kvinna. Prästen mumifierades och begravdes levande – tillsammans med en massa otäcka kryp. Genom att ta sig in i gravkammaren väcks prästen/mumien till liv. Förbannelsen släpps lös sen en bibliotekarie (!) öppnat De dödas bok. (Dessa klåfingriga litteraturmöss!)

Vad tycker jag om 1990-talets mumie då? Tja, två och en halv timme (inklusive reklampauser) är lite väl långt. Det hjälpte inte heller med ostbågar och öl. Nej, visserligen är det häftiga effekter och snyggt filmat, men spännande är det inte, bara tramsigt.

Toffelomdömet blir lågt. De två tofflorna får filmen för effekterna och filmningen, ingenting annat.

rosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Nu firar Svensktoppen 50 år! Svensktoppen var nästan lika viktig som Tio i topp på 1960- och 1974-talet. Fast Tio i topp las ner 1974 och Svensktoppen finns kvar än idag!

Jag minns morgnarna när mamma inte var på sjukhus. Vi satt och lyssnade på hits som Lyckliga gatan med Anna-Lena Löfgren, Maria Therese med Robban Broberg, Jag tror på sommaren med Mats Olin med flera, allt medan vi tuggade i oss rostat bröd med marmelad UNDER osten. (Det är så man ska äta det, annars blir man kladdig om fingrarna! Hör nu!)

Hitsen på Svensktoppen har varit många, långkörarna har också varit en hel del. Den jag minns bäst från barndomen var Omkring tiggarn från Luossa med Hootenanny Singers (vilket namn på ett band!). Men de tre låtar som har röstats fram som de bästa genom åren är:

  1. Du är min man med Helen Sjöholm och BAO
  2. Håll mitt hjärta med Björn Skifs
  3. Guldet blev till sand med Peter Jöback

Den första tycker jag mest är tramsig, men de två andra tycker jag är rätt fina låtar. Har du nån gammal favorit???


Livet är kort.

Read Full Post »

Sista sommarlördagen och vad passar väl bättre då än skräckfilm? Vi bänkade oss i TV-sofforna med Jurtjyrkogården 2 (1992) på TV11, Fästmön och jag.

Döda som begravs igen blir levande.


Veterinären Chase tar sin tonårige son Jeff
och flyttar efter att Jeffs mamma har dött. Jeff får snart en kompis i den tjocke och lite mobbade Drew. Drew bor med sin mamma och styvfar Gus. Styvfadern är inte särskilt snäll, men Drew har sin älskade hund Zowie. Bara det att Gus skjuter ihjäl Zowie en dag. Drew tar sin döda hund och begraver honom på Jurtjyrkogården. Och det vet ju alla att den som begraver nån där får träffa den döde igen. Levande…

Boken Jurtjyrkogården och dess filmversion tyckte jag var riktigt bra. Den här uppföljaren blir mest tramsig. Och en orgie i äckliga mordmetoder.

Nej, det här blir inget högt betyg, inte. Det blir lägsta.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja, inte jag i alla fall. Alltså jag tillhör inte skaran som älskar reklamfilmer. En gång i tiden var det kul. Som när man kunde gå på bio utan att bli ruinerad. Då var det lite häftigt med reklamfilmer för såväl godis som tandkräm. Men nu… Jag tror att sista gången jag skrattade åt en reklamfilm var nån av dem med Ipren-mannen. Du vet han med blåa armar och ben. HAN var rolig, han!


Idag försöker de som tillverkar nya Ipren
göra nya reklamfilmer och jinglar för radio. Hittills har det bara blivit tråkigt och irriterande och inte ett dugg kul.

Jag kollade en del på TV igår kväll och det är så tröttsamt med all reklam. Siba-reklamen är bara så uttjatat tråkigt och jag förstår om Peter Pluntky ville göra en insats där. Tyvärr blev han av med jobbet på Anne Lundberg-rundan, jag menar Antikrundan. Det är synd. Varför inte ta bort Anne Lundberg i stället, hon dyker ju upp och irriterar lite här och var, inte enbart i Antikrundan, ungefär som Ipren-mannen. Fast med den skillnaden att Ipren-mannen var rolig. Anne Lundberg är bara… för mycket och överallt. Dessutom förstår jag inte vad hon säger. Knappt. Antikrundan har blivit tramsig, tycker jag och förstår inte varför Peter Pluntky fick gå. Larv!

ICA-reklamen har varit en långkörare, en sorts såpa där vi tittare och konsumenter har lärt känna karaktärerna. Men frågan är om det inte räcker snart. Den är liksom inte rolig längre. För reklamfilm ska ju uppenbarligen vara humoristisk. Coop försöker ta efter som värsta härmapan och det blir inte heller roligt. Inte ett dugg. Bara irriterande.

Men mest irriterande av alla reklamfilmer och jinglar just nu är nog baske mig IKEAs. Jag tänker då på dejtreklamen. Lyssna själv här och… må illa!

Vilken reklamfilm eller jingle tycker du är hemskast???

Read Full Post »

Igår lördag gick säsongens sista Stjärnorna på Slottet. Det är konstigt, men varje gång säger jag ungefär

Å vilket häftigt gäng! Och som min bild av var och en av stjärnorna har förändrats!

Den där förändringen har för min del för det mesta varit positiv. Jag tror bara en enda stjärna har gjort bort sig forever and ever för min del… Men igår var det Johan Rabaeus dag – och hans stjärna steg i mina ögon!


Johan Rabaeus stjärna steg i mina ögon.


Jag ska erkänna att jag hade lite förutfattade meningar
om herr Rabaeus. Jag tyckte att han var ganska tramsig och ytlig och att han flamsade med Snusk-Fian i gänget hela tiden. Men igår fick både jag och andra som tittare se andra sidor.

Dagen inleddes med sedvanlig frukost där Johan Rabaeus delade ut färg på sprayflaskor till var och en. Förmiddagen bjöd sen vidare på en åktur i ett segelflygplan – nåt som inte alla uppskattade lika mycket. Därefter fick deltagarna i uppdrag att spraya ner en folkabuss, ikläda sig 70-talsstass och ge sig ut på jakt i Stockholm efter ledtrådar. Ledtrådar som ledde fram till en isterbandslunch på Dramatens tak! Det var riktigt häftigt!

Johan Rabaeus föddes i en diplomatfamilj och sina tre första år tillbringade han i Prag. Familjen flyttade ofta, Paris blev en annan hemstad, men till sist hamnade Johan Rabaeus på Lundsbergs internatskola i Sverige. Framtiden var ganska utstakad för honom – han skulle gå Handelshögskolan – men liksom av en tillfällighet halkade han in på teaterbanan och där blev han kvar. Detta ledde bland annat till en brytning mellan honom och fadern. Jag tror vi alla satt stumma när Johan Rabaeus berättade om hur han och hans ena bror möttes på en gata i Stockholm och inte hälsade på varandra, utan bara passerade. Fadern och Johan Rabaeus försonades först långt senare.

Kvällens middag gick i österländsk-turkisk stil. Rummet var mycket vackert dekorerat och det bjöds på meze. Avrundningen på Johan Rabaeus dag blev presentutdelning vid kaffet – var sitt skyddande öga, inköpt i Turkiet.

Stjärnorna på Slottet är riktigt bra, svensk TV! Mer sånt här! Jag är hjärtligt trött på alla musiktävlingsprogram med folk som tror att de är eller kan bli stjärnor. När SvT visar Stjärnorna på Slottet får vi tittare se verkliga stjärnor!

Högsta betyg!

 

Read Full Post »

I det till synes OÄNDLIGA äventyret uttagningen av Sveriges bidrag till Melodifestivalen 2011 är det så dags för Andra chansen, sänt från Sundsvall, på lördag i kväll. Det är inte alla som får just en andra chans, men bland de svenska bidragen till melodifestivalen finns den möjligheten.

För att krångla till det hela går det till så här: Den första omgången har fyra ”dueller”. Fyra bidrag slås ut och fyra går vidare till en andra omgång. Där sker två dueller. De två bidragen som vinner de sista duellerna går vidare till finalen i Globen den 12 mars. Hängderume? Det gjorde knappt jag…

Uppdaterat: Vilka som möter varandra i de olika duellerna är jag i skrivande stund osäker på, men förhoppningsvis rätas frågetecknen ut senast lördag. Vännen Jerry har som vanligt koll på saker och ting. Dessa möter varandra:
 
Jenny Silver – Love Generation
Loreen – Sara Varga
The Moniker – Linda Pritchard
Shirley’s Angels – Pernilla Andersson
Mina favoriter är Shirley’s Angels och Love Generation, men jag misstänker att Jenny Silver och The Moniker går vidare till finalen. Jag hoppas också kunna live-blogga då som vanligt

Uppdaterat: Nu är det lördagskväll och vi laddar förstås för kvällens tävling. Datorn är påslagen, taklampan tänd (hur ska jag annars kunna se att blogga?), chipsen upphällda (ja det blev visst chips i kväll igen i stället för godis) och nu väntar vi bara på att dippen ska bli  klar tävlingen ska börja.

Kjell Lönnå var helt hysterisk i inledningen med gigantiska brillor och stämgaffel i handen. Marie har ursnigga bixor, Rickard har skinnbrallor. Påminn mig om att skänka bort mina skinnbrallor. NÄR SKA HAN LÄRA SIG ATT DET INTE HETER ”OOOOOEBB” UTAN ”VEBB” PÅ SVENSKA??? Varför är Adam Alsing kommentator när Tofflan finns? är min nästa fråga.

I kväll är det duellernas kväll. Det är bara dueller, typ:

Första duellen: Jenny Silver – Love Generation
Jenny Silver blåste in och glittrade. Men jag tycker att dansarna tar över. Det blir rörigt på scenen och för mycket folk. Man missar låten. Den är rätt fartig, men ändå… Trist, liksom. Och det röda håret bara blåser omkring. (Fästmön tyckte att de tre minuterna var långa…)
Love Generation dansade in i sina superkonstiga scenkläder och rev av en skitbra låt. Men dansen är tramsig, de ser mest kissnödiga ut. Och flamsiga. Men låten. Den här vill jag ha i finalen!!!
Love Generation gick vidare!!! BRA!

Andra duellen: Loreen – Sara Varga
Loreen, Den Lilla Indianflickan, har långa ben och lugg och väldigt många fransar på kläderna. Hon har en kanonröst och detta är en bra danslåt. Några lyssningar till så kanske jag gillar den riktigt mycket. Men igen är det för mycket folk på scenen!
Sara Varga sjöng om att springa för livet, men hon stod stilla på scenen. Det här numret var raka motsatsen till Loreen. Rösten var svag och klen i kväll.
Sara Varga gick vidare. Hon kunde ju inte sjunga! Fel låt!

Tredje duellen: The Moniker – Linda Pritchard
The Moniker, Di Leva utan hår men i gult. Och lite andra skjortfärger. Nej, det här är ett skämt. Om den här går vidare skäms jag ihjäl. Pinsamt!
Linda Pritchard, ja här glittar det. Och sjunga kan hon. Högt. Mina trumhinnor vibrerar. Men nån vinnarlåt tycker jag inte att detta är. Och är inte klänningen lite väl avslöjande? Jag tycker mig skymta… ja, den lilla triangeln, du vet.
The Moniker gick vidare. F*n, folk har ju ingen smak. Ingen smak alls…

Fjärde duellen: Shirley’s Angels – Pernilla Andersson
Shirley’s Angels är mina favoriter och låten är skriven av min gamla skolkamrat Alexander (med efternamnet Bard). Lite ostyriga frisyrer och något tunna röster inledningsvis. Det här är en låt man kommer ihåg, den är lätt att sjunga med i. Den här ska till Globen! Men med tanke på hur folk röstar… Jag såg en fantastisk rumpa som svängde! 😀
Pernilla Andersson har glest mellan framtänderna (ger ett litet väsande s-ljud) och sjunger i näsan. Gitarren ser gigantisk ut och tar över hela scenen. Och låten är horse jazz för mig. Nej, fy, den här är tråkig. Sömnpiller!
Pernilla Andersson gick vidare. Nu stänger jag av TV:n.

Sen var det dags för en jättebebis på scenen. Varför måste vuxna prata som barn bara för att de gör barnprogram. Trött jag blir… Och toarullar på melodifestivalen, vi hemma i expertsoffan fattar inget…

Nästa duellomgång:
Love Generation – Sara Varga
Hyfsad låt tävlar mot En som inte kan sjunga

The Moniker – Pernilla Andersson
Di Leva tävlar mot En jättegitarr, Pest tävlar mot Kolera

Och skiten som går vidare till finalen i Globen är…
Sara Varga och The Moniker

Åter kan man konstatera att svenska folket baske mig inte har nån musiksmak. Värsta skiten gick vidare, bra låtar försvann. Ja ja, då får Danny mindre motstånd i finalen! 😛

Read Full Post »

Older Posts »