Folk av en främmande stam

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag kör på i samma stil: köper böcker till andra och ger bort – för att sen låna dem (böckerna, alltså…) själv. Sniket, men smart, eller hur?! För snart ett år sen gav jag Fästmön Louise Boije af Gennäs bok Folk av en främmande stam i födelsedagspresent. Därmed är trilogin om det medelåldriga Stockholmsgänget avslutad nu. Dessutom läst av både Anna och mig.

Den tredje och sista delen om den rätt välbeställda kompisklubben börjar våren 2007 och avslutas kring nyår 2009/2010. Det finns inte mycket hos nån i gänget som jag kan identifiera mig med. De lever i en annan värld än jag, en värld där pengar liksom bara finns och inte är nåt man grälar om vid frukostbordet. Men det som är gemensamt för oss är livet. Livet, med sin egen nyckfulla blandning av bra och dåligt, rättvisor och orättvisor. Ingen skonas från det, allra minst Victor i den här trilogin. Victor Segraren som förlorar allt av värde som inte går att köpas för pengar, men som genom katharsis klarar livhanken och kommer igen. Frågan är om det blir som segrare även denna gång.

Naturligtvis händer det mycket mer i boken och framför allt i alla karaktärernas liv. När jag hade plöjt den första delen i boken var jag inte särskilt imponerad. Jag tyckte att författaren bara beskrev karaktärslösa typer. I somras läste jag andra delen – och grät mig igenom läsningen. Denna den tredje och avslutande delen ägnas till stor del åt uppgörelser. Alla, men framför allt Victor och Jalle, ska berätta precis exakt hur de känner och förklara precis på pricken varför de känner så och varför de agerar som de gör. Det blir lite… tjatigt. Det som räddar boken är att den faktiskt inte serverar ett hundraprocentigt lyckligt slut…

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skuld

Ett inlägg om skuld.

 

Om skuld skriver jag. Bilden föreställer en sida ur Annika Östbergs senaste bok, Se ljuset i det svarta.

Det gör ont att skriva bok. Inte bara i kroppen utan också i själen. Det finns så många ord och frågetecken fortfarande. Och så är det här med skuld… Det går inte att komma ifrån den skuld jag känner i det hela, gentemot alla dem jag har gjort illa. Men också den skuld som jag än idag tycker ligger hos andra än mig själv.

Ja, det gör ont att skriva bok. Trots att åren har gått. Ingen bör känna sig säker, inte ens jag själv, för smärtan jag åsamkar. Men det är inte av hämnd. Det handlar om katharsis, på sätt och vis. En rening. En uppgörelse. Det är först när detta är gjort som jag kan gå vidare utan att se tillbaka. Bara vara den jag har blivit och acceptera det. Bli av med skulden gentemot dem jag älskar.

Livet är kort.

Read Full Post »

Hjärta av jazz

Ett inlägg om en bok.

Sara Lövestam är inte bara SFI-lärare. Hon är författare också. Dessutom en väldigt duktig sådan. Och även om jag tyckte att hennes senaste bok, Hjärta av jazz, började lite trevande, slutade den desto mer i… crescendo, för att låna en term från musiken. Tack till Fästmön, som gav mig boken i julklapp förra året!

En bok med musikaliska förtecken. Och om mobbning, förr som nu.

Steffi går i nian och är mobbad. Men i musiken finner hon tröst och sin egen väg. Hon finner också Alvar genom musiken. Alvar, som spelade Povel Ramel just när Steffi gick förbi utanför hans öppna fönster på hemmet. Genom boken får vi följa Alvars berättelse om hur han kom till Stockholm för att lira jazz parallellt med Steffis berättelse. De två lite udda existenserna blir vänner, nånting som förändrar bådas liv.

Först undrar jag om jag läser en ungdomsbok. Men det gör jag inte. Mobbning har förekommit i alla tider och i alla åldrar. Allra mest kanske jag ryser när Sveas historia uppdagas.

Steffi förgyller Alvars sista tid i livet och han räddar henne från att gå under och bli offer för mobbarna. (Kanske är det hans katharsis eller rening från skulden den gången, för länge sen, när han inte ingrep och räddade en liten flicka?) Alvar får inte många besök, men Steffi blir en återkommande gäst på Alvars rum på hemmet. Hemmet, som bebos av gamla, snurriga tanter och farbröder som sköts av änglar. Eller vad sägs om denna fina beskrivning av personalen:

[…] Hon har mycket att göra, det vet han och kan se i den bultande ådran på hennes hals. Men han tvingar henne att lyssna tills hon säger ja. Han vet nämligen vilka som söker sig till äldrevården. Änglarna. […]

Om jag skulle anmärka på nånting blir det möjligen texten till Alvars ”bit”. Det är inkorrekt engelska att säga

[…] feel the smell […]

One doesn’t feel a smell, one smells. Feel är nåt taktilt, vilket skulle göra the smell, doften, i det här fallet till en… otäck fis, kanske…

Det här är ytterligare en fantastisk bok, signerad Sara Lövestam. Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta – trots att HBTQ-temat denna gång är ytterst litet. 😉

Läs vad jag tycker om Sara Lövestams andra böcker:

Udda

I havet finns så många stora fiskar

Tillbaka till henne

Livet är kort.

Read Full Post »

Till dig som förstörde mitt liv

Nej, jag ska aldrig tacka dig för det du gjorde, trots att du sa att jag skulle göra det. Jag har ångrat att jag inte lyssnade på den där maginstinkten som kände vid vår första yrkesmässiga dialog. Den gången när du sa att

Jag vet hur du lever och det är OK!

Jag hajade till, reagerade starkt inuti. Tog kontakt med en pålitlig källa – trodde jag. Du fick fina vitsord och jag tolkade därför dina ord som omsorg.

Jag har ångrat att jag lät dig komma in under mitt skinn. Att du fick mig att tro att jag var värdefull så att jag sen inte var nån som helst match för dig att peta omkull mig när jag var sjuk och svag av sorg.

Du har inte bara förstört mitt liv, du har förstört för min familj – för den jag hade kunnat vara  för min älskade och hennes barn, för min gamla mamma. Jag är en Ingen nu. En paria. Och det du har gjort kan jag aldrig förlåta dig. Detta var den fyrahundranittioförsta gången du skadade mig.

Berättelsen om dig och det du gjorde ska bli spridd. Allt ska visas öppet. Sen kan du ju se hur mycket glädje du får av dina miljoner, för nånstans vill jag tro att du har ett litet, litet samvete. Ett samvete i vilket det händer nånting litet, åtminstone när du – och den som vill – öppet kan läsa om det du gjort.

Det handlar inte om hämnd. Jag kan inte glädjas åt din eventuella vånda – jag är inte ens säker på att du kommer att våndas. Det handlar om att jag har tagit kommandot och att det ur mina ord ska komma en katharsis värdig en äkta grekisk tragedi. Detta blev emellertid en svensk tragedi. Eller… en tragisk komedi…

Men vet du, med dessa ord ska jag lämna dig åt ditt öde nu, din lille fjant. Från den sekunden jag klickar Publicera är du borta ur mina tankar. Och om jag nån gång möter dig ska jag bemöta dig som jag själv har blivit bemött av åtskilliga passagerare under den här resan:

Som luft!

Du var en helt annan än den jag trodde. Du var djävulen själv. Men du kan inte göra mig illa längre. Du har blivit luft.

Read Full Post »