Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tjatigt’

Ett inlägg om en bok.


 

Folk av en främmande stamJag kör på i samma stil: köper böcker till andra och ger bort – för att sen låna dem (böckerna, alltså…) själv. Sniket, men smart, eller hur?! För snart ett år sen gav jag Fästmön Louise Boije af Gennäs bok Folk av en främmande stam i födelsedagspresent. Därmed är trilogin om det medelåldriga Stockholmsgänget avslutad nu. Dessutom läst av både Anna och mig.

Den tredje och sista delen om den rätt välbeställda kompisklubben börjar våren 2007 och avslutas kring nyår 2009/2010. Det finns inte mycket hos nån i gänget som jag kan identifiera mig med. De lever i en annan värld än jag, en värld där pengar liksom bara finns och inte är nåt man grälar om vid frukostbordet. Men det som är gemensamt för oss är livet. Livet, med sin egen nyckfulla blandning av bra och dåligt, rättvisor och orättvisor. Ingen skonas från det, allra minst Victor i den här trilogin. Victor Segraren som förlorar allt av värde som inte går att köpas för pengar, men som genom katharsis klarar livhanken och kommer igen. Frågan är om det blir som segrare även denna gång.

Naturligtvis händer det mycket mer i boken och framför allt i alla karaktärernas liv. När jag hade plöjt den första delen i boken var jag inte särskilt imponerad. Jag tyckte att författaren bara beskrev karaktärslösa typer. I somras läste jag andra delen – och grät mig igenom läsningen. Denna den tredje och avslutande delen ägnas till stor del åt uppgörelser. Alla, men framför allt Victor och Jalle, ska berätta precis exakt hur de känner och förklara precis på pricken varför de känner så och varför de agerar som de gör. Det blir lite… tjatigt. Det som räddar boken är att den faktiskt inte serverar ett hundraprocentigt lyckligt slut…

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.



Mina onsdagskvällar
fortsätter i samma stil: Jag kollar på Deckarna. Av de sex deckarförfattare som har samlats på värdshuset var det Denise Rudbergs tur att bli skärskådad i afton. Om henne vet jag typ ingenting. Jag har inte läst nån av hennes böcker.

Denise Rudberg

Om Denise Rudberg visste jag ingenting innan jag såg på programmet.


Denise Rueberg har gjort sig känd på 
en genre som inte intresserar mig så särskilt mycket: chick-lit. Jag har gett mig på några av de mest kända utländska författarna som har skrivit den typen av böcker, men det hjälper inte – jag är totalt ointresserad. Kanske är det därför jag hittills har dissat att läsa nåt av Denise Rudberg..? Den genre hon skriver nu kallar hon själv

elegant crime.

Och jag tycker nog att det låter lite… töntigt. Eller i vart fall inte som min stil. Samtidigt går det inte att komma ifrån att jag efter kvällens avslöjanden får en annan bild av Denise Rudberg. HON är nämligen inte töntig. Det visade hon redan som femtonåring när hon packade sin väska och drog – av skäl som hon ger vissa obehagliga glimtar från under programmet.

Det hon berättar om Författarförbundet får mig att pysa av ilska. Ett fack ska väl måna om medlemmar och om dem som vill gå med, inte avslå ansökningar på grund av tycke och smak?!

Om genrebytet säger Denise Rudberg att hon ville gå vidare. Hon tyckte att det blev tjatigt med chic lit och ville skriva böcker med mer samhällskritik. Då är deckare den perfekta genren.

Programmet om Denise Rudberg blev väldigt hattigt. Ett skäl till det var att Katarina Wennstam, som suttit tillsammans med Christoffer Carlsson och skrivit en kortroman där Denise Rudberg var mördare, föll ner för en trappa och skadade sig. Det blev ambulansfärd till röntgen, så Roslunds, Hellströms och Anna Janssons romanprojekt fick vi aldrig riktigt höra.

Toffelomdömet blir medel. Programmet blev för rörigt och jag hade svårt att få en bra bild av författaren.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa gång är det Christoffer Carlsson som ska utredas.


Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Anna Jansson

Deckarna: Roslund och Hellström

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om evenemanget Kulturnatten i Uppsala.


Varje år ordnar Uppsala kommun Kulturnatten.
Så även i år. Det firas till och med 25 år nu i morgon, lördagen den 14 september. Fästmön och jag ska förstås ner på stan och kika, men först ska Anna jobba. Vi har suttit och tittat lite var för sig i UppsalaTidningens kulturnattsbilaga för att bestämma vad vi vill se.

Norra tornet Uppsala slott

Slottet är kvar, men ner i Sturevalven kommer vi visst aldrig. Här en bild av norra tornet, taget en kulturnatt för två år sen.


Man kan säga att vi är lite… besvikna.
Det känns som en repris på föregående år. På Forumtorget har kurderna sin plats, utanför bibblan är det bokbord, Missionskyrkan har författarstafett med nästan samma författare som alltid (roligt att se att Ola Larsmo är välkommen i år, en klar kvalitetshöjning jämfört med tidigare), Globalen bjuder på etiopisk mat (som jämt är slut när man kommer fram), på gågatan säljs det godisremmar och vid Fyris torg choklad, spökbiljetterna till Sturevalven är det huggsexa om och man har inte en chans att få nån… och så vidare och så vidare.

Vad vill vi se och uppleva då? Tja, allra helst som det är 25-årsjubileum kunde man ju tänka sig att nån större artist var inbjuden. Ärligt talat tycker jag inte att Ulrik Munther faller inom den kategorin.

Överhuvudtaget känns det som om hela Kulturnatten behöver förnya sig. Vi går i princip samma runda varje år och det börjar kännas väldigt… tjatigt och trist. Vi brukar se nån konstutställning, kika på bokborden på gågatan, kanske titta på nån fotoutställning, äta nån mat som vi köper på gatan… Och så köper vi godisremmar och åker hem och ser på TV, ungefär…

Åkanten by night

En natt vid Fyrisån.


En annan sak
som jag hänger upp mig på är att jag tycker att det ska vara fri entré överallt på Kulturnatten. Det är det INTE. Ett exempel är museet i Vasaborgen (Sturevalven) som tar entré både för barn och vuxna på kulturnatten och hutlösa 100 respektive 50 spänn för en spökvandring. Min åsikt är att alla som vill ska få visa upp kultur av olika slag, men just på Kulturnatten ska kulturen visas upp utan kostnader. Det är väl ett sätt om nåt att locka besökare?!

Vidare funderar jag över namnet. KulturNATTEN… De flesta aktiviteter sker på dagtid eller på kvällen. De flesta evenemang har sista föreställning/motsvarande klockan 22. Det är väl liksom efter 22 som natten avlöser kvällen..?

Nej, jag ska visst åka in till stan även i år och titta på Kulturnatten, men jag efterlyser en förnyelse till nästa år! Som det är nu skulle man kunna återanvända programtidningen från år till år, bara ändra datum…

Vad tycker du??? Skriv gärna några rader i en kommentar här!


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var ju inte helt tyst under förra året kring det lilla ordet

hen.

Tänk att ett sånt yttepytteord kan skapa ett sånt liv i luckan som det blev! Själv höll jag mig en bit utanför debatten. Min ståndpunkt är att hen är OK att använda när man inte vet könet eller när personen som ska beskrivas själv tycker att hen är lämpligt. I övriga fall får det lätt ett löjets skimmer över sig. Jag kände mig till exempel förlöjligad av en SUR kvinna som kallade mig hen på Fejan (jag fick kommentaren uppläst för mig, för jag finns ju inte på Fejan). Förlöjligad därför att jag är en hon och inget annat. Mitt kön är inte osäkert och det visste den SURA kvinnan ifråga, så det var bara ren elakhet från hennes sida.

Hur som helst, nu är det dags för ytterligare ett nytt ord. Ett ord som egentligen inte är så nytt, nämligen det ännu mera yttepyttiga ordet

en.

Syftet med att börja använda det är att få ett könsneutralt alternativ till ordet

man.

Alltså det pronomen man (sic!) använder när man (!) vill beskriva nånting lite generellt så där och inte helt utpekande vilket kön som tycker/tänker/säger nåt.

Men att använda en är egentligen inte nåt nytt! Det används dialektalt, till exempel i Östergyllen, och det har använts ganska länge.

Dagens Nyheter har skrivit en intressant artikel om detta. I artikeln uttalar sig lite olika människor om vad det anser om en. De flesta är rätt OK med det, utan Magdalena Ribbing, enligt artikeln med titeln etikettsauktoritet. Jag undrar lite över varför man har tagit med hennes åsikter i den här frågan – hon är ju knappast språkexpert – men hon säger:

Jag undrar om inte ’en’ är på väg att bli en modegrej precis som ’hen’. Det hela känns fjantigt. Möjligen är ’en’-inträdet ett utslag av att vilja vara fin och ha extra finess. ’Man’ ses som tjatigt och tråkigt […]

Modegrej eller inte, jag tycker inte att en skulle påvisa att man är fin och har mer finess, snarare att man går tillbaka till sina rötter. Dessutom tycker jag att en är bättre än man. Fast ibland funkar det alldeles utmärkt att, som vi ibland inte vågar göra för att vi är rädda att förhäva oss, skriva

jag 

i stället för man….

Har du nån åsikt i den här viktiga frågan???


Livet är kort.

Read Full Post »

Kvinnorna tar plats i Moderspassion! Som vanligt, när Majgull Axelsson skriver böcker. Många historier blandas, vinklarna är flera. Männen… de är bara bifigurer. Jag hittade boken på antikvariat i inbundet och fint skick för 110 kronor dagen efter min 50-årsdag.

Plats för kvinnor.


Den här gången står Minna i centrum.
Minna, vars mamma dör när Minna är i tonåren. Hon flyttar från Stockholm till Arvika för att bo hos sin moster Sally. Sally blir det mamma Minna aldrig har haft och Minna blir den dotter Sally aldrig har haft. I småstaden möter hon också sin högdragna farmor, men pappan har inte ”erkänt” Minna som sitt barn. När Minna blir vuxen skaffar hon själv en dotter. En dotter som hon låter tro att Dean Martin är pappa till. Det kan ju inte sluta i annat än katastrof. Först när ett gammalt träd kommer in på scenen tycks skådespelarna vakna…

Majgull Axelsson gör det igen. Låter kvinnorna ta plats och tala. Ge sina versioner av samma skeenden ibland. Samma koncept som för det mesta när Majgull Axelsson skriver böcker. Det blir lite tjatigt, men det är också tacksamt för det håller. Majgull Axelsson är bra på det här.

Männen då? Tja, de är tystlåtna som Tyrone – vars motpol är den pratsamma hustrun Margareta. Eller arroganta, som fjanten Henrik. Eller bara patetiska fyllon, som Sonny.

Det blir inte högsta betyg, för jag tycker nog att författaren kan förnya sina grepp lite, men det blir högt!

Read Full Post »

Livebloggning i kväll från klockan 21!!! en är stängd, men det går förstås fortfarande att kommentera inlägget!


I kväll är det dags för den första semifinalen i Eurovision Song Contest 2012.
Den sänds i kväll på SvT1 klockan 21. Nedan hittar du startordningen. Om du klickar på land och artist kommer du till SvT:s presentationssida där du också kan lyssna på låtarna.

Av dessa låtar är det tio som går vidare till finalen på lördag, men först ska ytterligare tio låtar utses vid den andra semifinalen på torsdag kväll.

Min favorit i kväll är Cypern som har en fartig och bra danslåt som man blir glad av. Rysslands låt med tanterna är förstås rolig – typ en gång. Irlands låt med duracellkaninerna är rätt OK. Islands låt är en ballad som jag gillade när jag hörde den första gången. Greklands låt tyckte jag inte heller var så tokig, men troschocken var förfärlig. Rumäniens låt var skönt lambadaaktig med dragspel. Övriga låtar i den här semin har jag inte mycket till övers för.

Om jag får tid och möjlighet ska jag förstås live-blogga! Om inte, får du överleva ändå.

Då ska vi se vad som händer… Mina kommentarer kommer efter varje låt, vilket innebär att inlägget uppdateras hela tiden.

Nu börjar det!!! Edward af Sillén och Gina med ett G  (hon är bloggare! Jisses, tänk om man slutar som schlagerkommentator… Men nej, jag är för elak.) kommenterar för Sverige. Tack och lov verkar Edward ta kommandot. De tre programledarna i Baku skämtar lite trist som vanligt.

  1. Montenegro: Rambo Amadeus – ” Euro Neuro”
    Jaha. Konstiga Montenegro-rappen inleder och den har inte blivit bättre sen sist. Usch, sluta!! 😦
  2. Island: Gréta Salóme & Jónsi – ”Never Forget”
    Dramatik! Fin sång och sorglig melodi. Tilltalar mig fortfarande.
  3. Grekland: Eleftheria Eleftheriou – ”Aphrodisiac”
    Grekland = troschock? Jorå, det går ju inte att undvika med en muskort klänning. Men jag gillar de grekiska tonerna. Jag gillar det här!
  4. Lettland: Anmary – ”Beautiful Song”
    Jaha vad är det här för nåt? Är sångerskan i målbrottet???
  5. Albanien: Rona Nishliu – ”Suus”
    Svart, dålig sång och vad i helvete har hon på huvet??? Varför skriker hon så, för resten? Fick hon syn på sig själv i spegeln?
  6. Rumänien: Mandinga – ”Zaleilah”
    Nu blir det nästan lambada! Jag vill svänga rumpa!
  7. Schweiz: Sinplus – ” Unbreakable”
    Trååååååååkigt!.. Jag somnar…
  8. Belgien: Iris – ”Would You?”
    Genomskinlig klänning, falsksång och kalvben. Nej det är läggdags för små kickor nu! Hej då, lilla du.
  9. Finland: Pernilla Karlsson – ”När jag blundar”
    Finländarna sjunger på svenska och låten är en present till mamma på 50-årsdagen. Om jag hade fått den på 50-årsdagen hade jag… gått ut. Det här är så trist. (Gina med ett G har ju f*n ingen smak när det gäller musik! Varför bloggar hon inte bara?!)
  10. Israel: Izabo – ”Time”
    Töntar!! Låter som nåt av Gullan Bornemark. Och det är INTE schlager.
  11. San Marino: Valentina Monetta – ”The Social Network Song (Oh Oh – Uh – Oh Oh)”
    Det här är det värsta jag har hört hittills…
  12. Cypern: Ivi Adamou – ”La La Love”
    Nu kommer min favorit! Lite för mycket lallande, men jag gillar rösten och låten. Tungt beat. Men har de knästrumpor på sig??? Fult!
  13. Danmark: Soluna Samay – ”Should’ve Known Better”
    Anna Bergendahl-sound-alike. Tråkig låt. Har hon tagit studenten???
  14. Ryssland: Buranovskiye Babushki – ”Party for Everybody”
    Nu kommer tanterna. Och ha ha, det är ju liksom roligt en gång. *gäspar*  Tjatigt!!! Sången ska vi inte tala om… Jag tänker på nån sorts Dance Macabre…
  15. Ungern: Compact Disco – ”Sound Of Our Hearts”
    Det här är sövande musik. Det hjälper inte att han tar i sån han nästan spricker. Hoppsastegen förstör allt.
  16. Österrike: Trackshittaz – ”Woki Mit Deim Popo”
    Nej, det här är fjortisdisco. Jag skäms! 😳
  17. Moldavien: Pasha Parfeny – ”Lăutar”
    Jag tänker på Eva Rydberg. Pajaserier. Buskis. Nej tack. Hoppas den tar slut snart.
  18. Irland: Jedward – ”Waterline”
    Duracellerna. Jag får en släng av Tourettes men det går ju att blunda…

Nä, jag får inte ihop tio låtar som jag vill ska gå vidare!!! Jag gillar Island, Grekland, Rumänien och Cypern. Om jag är lite snäll kan jag sträcka mig till Irland också. Men tio låtar av detta ska gå vidare… Hur ska det gå att hitta så många som tio???

Till finalen går… Rumänien, Moldavien, Island, Ungern, Danmark, Albanien,   Cypern, Grekland, Ryssland och Irland.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Sjätte delen av SvT 1:s dokumentärserie Så levde de lyckliga handlade om barn. Igen. Det börjar bli liiite tjatigt. Visserligen handlar serien om livet efter bröllopet, men ändå. Det finns väl ett annat liv än ett med barn? Fästmön och jag bänkade oss i alla fall för att se hur det utvecklades.

Katarina ville ha barn, men kunde inte.


Katarina och Lennart
visste redan innan de gifte sig att de inte kunde få barn tillsammans. Katarina tyckte att hon var som gjord för att få barn

mä mine brede höfter och store bröst

som hon själv uttryckte det på värmländska.

Jessica och Mark gifte sig snabbt. Strax före bröllopet fick de en begravning att planera också. Innan de hunnit vara tillsammans ett år var Jessica gravid. Efter förlossningen drabbades Jessica av depression.

Anne och David kommer från två olika kulturer. Anne flyttade från Stockholm till Västerås där hon bor med David nära hans stora, libanesiska familj.

Kvällens program kändes som sagt tjatigt. Det är det här med barn. Finns det inget annat som tiden efter ett bröllop handlar om? Medelbetyg ger jag den här gången.

Read Full Post »

Older Posts »