Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘komma igen’

Ett överlevt inlägg.


 

Life is sweet

Livet är starkare än smärtan.

Tänk att jag har överlevt! Det måste vara ett tecken på att livet är för mig och att jag ska vara kvar här ett tag till. Livet är starkare än smärtan. Inte kan jag på nåt sätt påstå att jag är pigg och kry idag. Smärtan finns kvar, jag är stel och svag. Men… jag lever! Medicinen hjälpte föga. Det är nog så att smärtan – och det som kommer med den – måste ha sin gång. Ändå känns det tryggt att ha medicinen hemma. Nu gäller det bara att ta den när den behövs, inte när smärtan är alltför skarp. Idag finns den fortfarande här och sveper om min mage och rygg nedtill, som ett brett bälte. Men jag har bestämt mig för att den inte ska få ta överhanden och jag ska hålla mig uppe idag. Morgondagen är ju en sån viktig dag!

Nästrimmer

”No pulling guaranteed”

Innan smärtan satte klorna i mig hade vi en bra helg, Fästmön och jag. Vi var bland annat på Salléns och tittade på röda köksmaskiner, nåt som en av oss har en viss fäbless för. Jag tittade på en nästrimmer som garanterade

No pulling

Mindes när vi skojade med min pappa och köpte en sån till honom. Det var en rätt värdelös tingest, pappa skrek när han provade den. Sen hamnade den i hans byrålåda och kom aldrig mer fram. Nåja. Vi kom varken ut med nån röd köksmaskin eller nån nästrimmer från Salléns, blott en glödlampa. Såna är vi när vi är på shoppingtur!

En kopp kaffe

En skir kopp kaffe på Erikshjälpen.

Vi korsade gamla E4:an och svängde in till Erikshjälpen. Redan i entrén doftade det nybakade kanelbullar. Vem kan motstå det? Inte ens såna med dåliga magar som borde motstå det. Men först tog vi en lång tur bland hyllorna och möblerna. Vi såg både tokigt och slugt, vackert och fult – precis som vanligt. Anna blev förälskad i en söt kaffeservis. Den påminde om en av dem som min mamma har/hade. En finservis, som jag tror att mina föräldrar fick i bröllopsgåva. Den användes nämligen enbart vid högtidsdagar. Sen kom det andra kaffeserviser in i familjen, främst från farmor och farfars hem. De är också fina, på sitt sätt, men jag har inga minnen kopplade till dem.

Bok Låt mig ta din hand

En bok följde med mig hem från Erikshjälpen. Helt otippat, va’?

Vi tog i alla fall en fika. I Erikshjälpens lilla kafé jobbar alldeles för många människor som jag har svårt att förstå vad de säger. Men kaffet är ljuvligt gott och en kan dricka det ur skira, vackra koppar. Självklart blev det en kanelbulle till. (Så här efteråt misstänker jag att kanelbullar är ytterligare en grej som får strykas på listan över sånt jag kan äta utan att nästan dö i tarmkramp.)

Med mig från Erikshjälpen kom en pocketbok för 15 spänn, i dyraste laget, tycker jag nog. Andra loppisar brukar ta en femma för pocketar… Nåja, jag hoppas att boken är bra. Det är visst den tredje delen i en serie – eller så är det bara författarens tredje bok – så jag ska försöka få tag i de två första och läsa först. En bok att lägga på vänt, med andra ord. Författaren, Tove Alsterdal, blir en ny bekantskap. Spännande och kul, tycker jag!

Wasabinötter

Wasabinötter får strykas på listan över sånt jag kan äta.

Innan vi for hem blev det ett besök på Stormarknaden. OK, det är inte världens roligaste ställe och det är framför allt alldeles för stort. Men… där finns ju ”allt”. Anna, som ju är kvinnan i förhållandet, handlade på Gubbdagiset, medan jag, som är mannen i förhållandet, köpte mat. Ja, tänk så rollerna kan förändras! (<== ironi).

På kvällen lagade jag mat, för jag hade ju börjat äta lite fast föda igen under veckan. Men att inleda med wasabinötter kanske inte var det bästa för min mage. De är väldigt goda och väldigt starka. Tyvärr får nog dessa strykas också på min kan-äta-lista. Vi drack ett svindyrt vin till maten (kalkon) och vad jag tyckte om det kommer i ett separat inlägg! Vi skulle ju fira lite, lite grann i helgen…

Kokostopp

Naturgodis i form av kokostopp går fetbort också. (Det ser ut som gröt, men är jättegott!)

Mr Selfridge såg vi förstås på lördagskvällen, i alla fall jag. Det är den fjärde och sista säsongen och Anna missade den förra så hon läste. Lördagsgodis blev det och det är ytterligare sånt som nu åker fetbort. Jag åt två små kokostoppar (naturgodis) och två rader mintchoklad. Mår illa bara jag tänker på det…

 

 

Randiga lakan på duntäcke

Igår vilade jag hela eftermiddagen och kvällen och natten…

Sen kom söndagen… Och den tog jag, som bekant (?) på orden och gjorde till en vilodag. När jag hade skjutsat hem Anna med stegen la jag mig i sängen och klev nästan inte upp igen förrän i morse. Det enda jag fick i mig igår var yoghurt och honung på morgonen. Sen levde jag på vatten, mineralvatten och Pro Viva fruktdryck med svartvinbärssmak. Idag har jag druckit en halv mugg kaffe, rester från igår. Tanken på att äta nåt har passerat och jag har inte fångat in den. Men ska jag orka med morgondagen borde jag nog försöka få i mig nånting. Den genomsnälla, goa vännen Agneta har erbjudit sig att lyfta ut sommardäcken i min bil efter jobbet idag. Jag har accepterat erbjudandet. Ibland behöver också en genomstark Toffla lite hjälp.

Min dag har inte alls börjat som den brukar, men det är bara att bita ihop och komma igen för när en är arbetssökande får en inte vara sjuk. Jag läste dessutom hos en bloggvän häromdan att en inte ens får vara sjuk ens när en är sjuk. Det är så illa i Sverige 2016.

Men livet… LIVET!!! Life is sweet och bättre än dess motsats.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Folk av en främmande stamJag kör på i samma stil: köper böcker till andra och ger bort – för att sen låna dem (böckerna, alltså…) själv. Sniket, men smart, eller hur?! För snart ett år sen gav jag Fästmön Louise Boije af Gennäs bok Folk av en främmande stam i födelsedagspresent. Därmed är trilogin om det medelåldriga Stockholmsgänget avslutad nu. Dessutom läst av både Anna och mig.

Den tredje och sista delen om den rätt välbeställda kompisklubben börjar våren 2007 och avslutas kring nyår 2009/2010. Det finns inte mycket hos nån i gänget som jag kan identifiera mig med. De lever i en annan värld än jag, en värld där pengar liksom bara finns och inte är nåt man grälar om vid frukostbordet. Men det som är gemensamt för oss är livet. Livet, med sin egen nyckfulla blandning av bra och dåligt, rättvisor och orättvisor. Ingen skonas från det, allra minst Victor i den här trilogin. Victor Segraren som förlorar allt av värde som inte går att köpas för pengar, men som genom katharsis klarar livhanken och kommer igen. Frågan är om det blir som segrare även denna gång.

Naturligtvis händer det mycket mer i boken och framför allt i alla karaktärernas liv. När jag hade plöjt den första delen i boken var jag inte särskilt imponerad. Jag tyckte att författaren bara beskrev karaktärslösa typer. I somras läste jag andra delen – och grät mig igenom läsningen. Denna den tredje och avslutande delen ägnas till stor del åt uppgörelser. Alla, men framför allt Victor och Jalle, ska berätta precis exakt hur de känner och förklara precis på pricken varför de känner så och varför de agerar som de gör. Det blir lite… tjatigt. Det som räddar boken är att den faktiskt inte serverar ett hundraprocentigt lyckligt slut…

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vardagslyxigt inlägg.


 

Idag känns det som om jag har en riktig lyxmorgon. Det blev en intensiv dag igår och jag är inte van vid att nån pratar HELA TIDEN – jag kan ju inte svara heller på grund av att rösten är slut. Så jag var mycket trött på kvällen och slumrade lite i bästefåtöljen. Men så kom jag igen lite och förberedde en del för idag.

Natten har varit bättre än de senaste nätterna och jag vill tro på att det går åt rätt håll. Visserligen har jag hostat och slumrat och vaknat, men jag har fått sova aningen mer än den senaste veckans nätter. Det gör stor skillnad. I morse vaknade jag dessutom i min vanliga tid nu på morgonen, vid sju. Den tid jag tycker om att vakna, brukar vakna när jag är frisk. Jag ser det som ett gott tecken.

Jag har tagit in datorn till sovrummet och har ägnat dans första timme åt att ta en lyxmorgon i sängen, det vill säga slösurfa och spela Wordfeud med A. Idag tänker jag inte använda datorn för några måsten, bara för nöjen.

Tidningsläsning på nätet

Vad skriver de om i Byhålenytt på nätet idag, tro?


När jag läser dagens tidningar på nätet
känns det bra att mamma kom fram utan problem. Igår och idag sägs vara de två värsta jultrafikdagarna. Och jag läser om en hundrastande kvinna som blev ihjälkörd igår kväll. Fy så hemskt!

Idag ska jag till Himlen med julklappar. Jag hoppas att det är rätt påsar jag har ställt fram i hallen så familjen inte får klapparna till mamma och tvärtom. Fast det kunde ju bli riktigt roligt, när man tänker efter… Tyvärr kan jag inte avslöja varför – man vet ju aldrig vem som kan tänkas läsa det här inlägget… Jag ska också följa med Fästmön för att hämta klappar. Klappar, som visst är till mig. Såpass! En Toffla har varit lite snäll, alltså!.. Mamma är så orolig att jag ska tycka att hon har för lite julklappar till mig. OK, visserligen gillar jag paket, men jag önskar mig inte så mycket. En jul när jag var barn fick jag 104 julklappar. Men då hade mamma och pappa slagit in minsta grej, typ en tejprulle, i paket. Det var jätteroligt. Sen dess har jag vuxit till mig. Lite. (<== ironi) Jag har ett par stående önskningar på listan, men de går inte att köpa för pengar. Och resten av önskelistan består av böcker eller sånt som mamma inte kan köpa. Så jag blir mycket nöjd om jag hittar en bok när jag har rivit av julpappret.

Den lille vännen

Tegelsten med rätt mycket ordbajseri.

På tal om böcker läser jag en riktig tegelsten just nu, Donna Tartts Den lille vännen. Och jag är inte imponerad, kan jag säga. Boken är på 600nånting sidor, jag är nu på sidan 400nånting och det är, ärligt talat, ett riktigt ordbajseri, ungefär som på den här bloggen ibland. Stundtals under läsningen kommer jag på mig själv med att undra vilken drog författaren gick på när hon skrev sina böcker. Det verkar som om hon skrev väldigt intensivt men i korta etapper under lång tid. Nånting att filosofera över så här en lyxmorgon, dan före dopparedan.

Så… vad händer hos DIG idag??? Skriv en rad i en kommentar om du har tid mellan klappinslagning och julmatstillagning.

 

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om barn och byråkrati.


 

Jag var ju faktiskt inte bara och goffade buffé igår. Det gjorde jag i ett par timmar. Sen for jag ut till Himlen för att hänga med familjens minsting, mest. Och sova över medan Fästmön var på galej i Stockholm. Det var väldigt märkligt, för jag sov över hos Anna och hon sov över hos mig. Ibland är det praktiskt att vara särbo, ibland inte.

Minstingen är tolv år och då kan man mycket. Men inte riktigt allt. Och så behöver man lite pushning och lite peppning med vissa saker – precis som vi alla gör. Elias hade värmt och ätit sin middag själv, så när jag hade svidat om till hemmaklädsel (mjukisbrax och t-shirt med hål i) gjorde vi engelskaläxan. Eller vi och och vi… Elias. Jag fick höra när han läste på engelska och det var nästan perfekt. Det vore bra om skolan tog dit nån engelsktalande så att barnen fick lära sig lite studsigare J:n och G:n, bara. Men det sa jag inget om för det gick så bra ändå. Ordförståelsen var det inget fel på. Det var nåt ord han inte hade hört förut. Men jag kan väl inte påstå att jag hade hört ordet

rush hour 

när jag gick i femman heller… Sen gjorde vi lite annat än läxor, både tillsammans och var för sig innan det var läggdags. Inget krångel då heller, inte ens i morse strax efter klockan sju när jag fick väcka en supertrött kille. Han klev upp så duktigt, käkade sin frulle, klädde sig, borstade tanden – hur lätt som helst. Nu när tonåren börjar närma sig hade jag förväntat mig tjurighet och gnäll. Det fanns inte antydan till sånt. Vilken fin kille!

Frostig ruta med Blogvertisersticker

Frostiga rutor i morse! Förresten, vill du ge mig skrivuppdrag kan du gå genom Blogvertiser – klicka på bilden! 

Det var minusgrader i Himlen i morse, så jag fick se till att Elias förutom tröja också tog jacka och vantar. Det hade han glömt igår och då hade han frusit. Innan jag stack ut till bilen hällde jag i mig lite kaffe, skvätte vatten på Annas törstande krukväxter och sparkade igång diskmaskinen. Yngsta bonusdottern fick en lapp där jag bad henne stänga av och plocka ur maskinen. Det hoppas och tror jag att hon gör.

Sen blev det säsongspremiär för skrapning av bilrutorna. Jag slipper det ganska ofta när det är kallt. Hemma har jag ju bilen i garage och behöver inte skrapa frost. Solen värmer nu och temperaturen har stigit till cirka tio grader i skuggan.

Resten av min förmiddag har jag ägnat åt att skriva och skicka in september månads aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Det är sånt man måste göra, för annars straffas man genom att inte få nån ersättning. Men hur många jobb man måste söka för att få ersättning finns inte angett nånstans. Som arbetssökande kan man behandlas lite hur som helst, det är inte så noga. Godtycklighet tycks gälla. Inte för att jag tror att nån enda läser mina rapporter, men jag hade i alla fall sökt närmare 50 jobb i september. Och utfört ett antal andra jobbsökar-aktiviteter dessutom.

Medan min andra maskin med tvätt nu valsar runt ska jag sätta mig och söka oktober månads första jobb. Det är liksom bara att bita ihop och komma igen, ta nya tag i grottekvarnen. Belöningen blir en timme DVD-inspelning av gårdagens Djävulsdansen. Och så ska jag skjutsa hem en Anna som säkert är aptrött efter sen kväll igår och full fart idag på jobbet runt 16-tiden. Vidare har jag bestämt att en omtänksam vän ska få en blomma i veckan. Såna vänner ska man vårda.

Har DU ägnat dig åt familjeliv och byråkrati idag eller vad har DU gjort? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att det är lite tufft.


 

löparstart

På väg mot nya hinder?

Det är lite tufft just nu. Eller just nu och just nu… Det har det varit länge, tack vare somliga. Och mig själv. Mest för att jag har nån drift att säga sanningar. Inte så att jag måste säga sanningar hela tiden. Jag försöker alltmer välja mina strider. Men ibland har även jag gränser. Då spelar det ingen roll att jag börjar vänligt – jag blir ändå alltid skurken i slutänden. Eftersom det är så kan jag ju lika gärna bli skurk på riktigt, eller..?

Det är många hinder på min bana. Mycket att försöka ta sig över, kämpa med och emot. Inte har jag det värst bland människor, fast jag börjar känna att det snart räcker. Ska jag aldrig mer få känna mig trygg igen?

Igår fick jag två nej på jobb jag hade sökt. Ett av dem var för ett jobb jag verkligen ville ha. Ovanpå det försöker a-kassan och jag kommunicera. Det är svårt, de har för många kockar inblandade och jag är för ärlig. Det tär. Allting tär på mina krafter och min energi som jag så väl behöver till vettigare saker än att diskutera 20 minuters arbete. Mitt liv står stilla. Hindret, som ställdes upp framför mig 2009, står där fortfarande. Jag försöker och försöker komma över det, men puttas hela tiden ner till ett liv i nån sorts standby-läge. Jag kan inte ens gifta mig på grund av detta. Vissa dagar är jag frånvarande för att kraften bara har runnit ur mig. Andra dagar kommer jag igen. Men jag vet inte hur många gånger till jag orkar...

Att få höra att man inte bryr sig om sin omgivning gör ondare än du tror. För jag bryr mig om, det är bara det att jag inte alltid har kraft. Eller tid. Det tar nämligen tid att vara arbetssökande. Som arbetssökande ska du nämligen:

  • aktivt söka jobb
  • leta lediga jobb
  • skriva skitbra ansökningar
  • försöka kommunicera med a-kassan
  • rapportera dina aktiviteter till Arbetsförmedlingen
  • gå på intervjuer
  • hantera nej på sökta jobb
  • ta kontakt med folk och företag där det kanske kan finnas möjlighet till jobb

Med mera. Så du ser. Det är ett ständigt arbete att vara arbetssökande. Idag har jag i alla fall hittat och sökt tre jobb som verkar intressanta. Och så har jag tagit en kontakt med ett företag där jag en gång var kund (ja, det är lite ironiskt, men…). Jag önskar ingen en tillvaro som arbetssökande. Men att prova på hur det känns under en vecka tror jag skulle skapa en helt annan förståelse.

rökIgår fick jag inte bara nej, jag fick också veta att en före detta arbetskamrat hade gått bort. Nu är vi bara tre i livet av sex som en gång jobbade just där. De tre som har gått bort var relativt unga. Det är inte så konstigt att jag till exempel hatar rökning – den dödar ju faktiskt människor.

Nu ska jag samla ihop skärvorna av det som är jag och försöka skutta över ett av dagens hinder. Komma igen, bita ihop, inte bryta ihop, ta nya tag. Till middag ska jag laga lax och det blir man smart av, har jag hört… Kan behövas just nu.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett trött och varmt inlägg.


 

Ny dator

En liten ny kompis.

Tänk att jag valde den varmaste dan för att göra en investering så som den i en ny dator! Stackars Jerry fick jobba från klockan elva fram till 16. Det är kostsam konsulttid, det…

Jerry hjälpte mig med såväl inköp som installation. Han ville gärna snabbt släcka Storebror, men det satt långt inne hos mig. Till sist tryckte jag på knappen. Och det blev så tyst. Sååå tyst… Den nya datorn hörs inte!

Befintlig skärm och oanvänt tangentbord från mina gömmor kopplades in i det nya underverket. Ljud och högtalare fungerade snällt, liksom lilla trådlösa mussen. Programvaror installerades, jag testade och till och med e-legitimationen fungerade! Jag är förundrad! Jag var så stensäker på att nåt skulle krångla. Men inte ens skrivaren… Mot slutet testade jag att skriva ut ett dokument. Pappret var alldeles fuktigt av den höga luftfuktigheten…

Det minsta jag kunde göra för min livstids IT-konsult var att hämta och skjutsa hem honom. Eftersom Fästmön slutade sitt jobb i samma veva som vi Jerry blev klara med datorn plockade vi upp henne på vägen också. Det hade varit gruvligt varmt att jobba och jag var glad att hon slapp sitta på en het buss hem.

Kvällen har jag ägnat åt att kopiera över filer och bilder. Det var lite pyssel, men en ny dator är ju rätt tom, så det gick ganska snabbt. Kvar att göra är att lägga upp lite bokmärken/favoriter, nånting jag tror att jag sparar till i morgon.

Jag har intagit min middag (varmrökt lax och potatissallad samt en kall öl) på ballen* – och fick nästan genast ont i magen. Tror att det är värmen. Min mage brukar inte komma så bra överens med den.

I morgon ska jag skriva min allra första jobbansökan på nya datorn. Dagens enda trista var ett nej på ett jobb jag hade sökt vid en väldigt fin arbetsplats. Det tog hårt, men jag får bita ihop och komma igen. Än är jag inte slagen!

Skymning öfver Upsala

Ett recensionsexemplar att ta tag i under veckan!

Dagens mest intressanta var en liten bok som kom till postboxen för recension. Lyrik. Jag har knappt läst lyrik sen jag pluggade litteraturvetenskap… Så det ska bli spännande. Jag är alltid ärlig i mina recensioner. Den här boken är skriven av en Uppsalaförfattare och då blir det hela ju ännu mer intressant. Det betyder inte att Tofflan blir ännu mer snäll. Men det har jag förvarnat författaren om!

Nu ska jag ta min allra första surfrunda med den nya märkvärdigheten i mitt hem. Sen ska jag faktiskt softa en stund på ballen, när solen har sjunkit. Där är som en bastu just nu.

Avslutningsvis… ett stort TACK till Jerry för all hjälp idag och till mina mamma, vars födelsedags- och julklappspengar jag har sparat under några år! Ni två har gjort det här möjligt.

Och, som sagt, kan nån rekommendera ett bra och gratis bildbehandlingsprogram nu när jag inte har Photoshop längre (hittar inte skivan…) vore det kanonfint!!!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som redovisar resultaten av en jobbig fråga.


Den gångna veckan
var väl en av de tuffaste det här året. Vilken tur att Fästmön var hos mig! Tycker jag, dårå. Det finns andra som tycker på annat sätt.

Jag undrade vad Tofflan ska göra nu.

Så här fördelade sig de 22 inkomna svaren:

41 procent (nio personer) svarade: Bita ihop och komma igen.

41 procent (nio personer) svarade: Se livet som nåt som är fullt av möjligheter. 

14 procent (tre personer) svarade: Other: 
äta en pizza
krama Anna 
Never give up!

5 procent (en person) svarade: Ge upp och köra rakt in i en bergvägg. 

Ingen svarade: Lägga sig ner och dö.

Caroline kommenterade:

Klickade på Other… och försökte få plats men det gick inte. Det jag ville skriva var: Avsätt tid till att rasa, skrika, gråta, sörja… när det känns som att det är klart så fortsätt ett tag till. Få UT allt negativt som har samlats. Det kan ta lång eller kort tid, kanske behövs det flera/många gånger. Efter det kan det vanliga livet så sakta börja rulla som vanligt igen. ”Som vanligt” betyder olika för alla människor och det är som det ska vara. Jag tror att man bara kan bita ihop till en viss gräns och det kan behövas i vissa perioder, men för att inte gå miste om det positiva livet kan erbjuda så måste man ut med all skit! Vill inte låta klämkäck… för det är det sista jag är 🙂

Stort TACK till dig som klickade och skrev! Jag hoppas att du orkar kolla in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten under rubriken Tofflan undrar.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »