Läslördag

Ett läsande inlägg.

---

 

Ibland går tiden snabbt, ibland går den långsamt. Vissa dar önskar vi att dygnet hade flera timmar än 24. Och vissa företag önskar uppenbarligen att en del månader har flera dagar än vad de har på riktigt…

Eh… Lidbäcks Tak AB kan uppenbarligen inte almanackan. Och lokalblaskan var antingen också okunnig (eller helt enkelt ovillig?) eftersom man inte upplyste om att april bara har 30 dagar. Kundservice och korrekturläsning är sånt tidningar struntar i när det handlar om att dra in pengar på annonser och reklam. Journalistiken försvann liksom. Detta är en skärmdump från lokalblaskans webbplats igår.

Det har varit en av de sämre nätterna. En krampnatt. Ja, ska jag säga nåt positivt var det tack och lov inte magkramper utan kramper i vänster fot och ben. Sånt där som gör bara lite ont och som mest är irriterande och störande för sömnen med alla avbrott när en hoppar upp och ner och stretchar för att få ordning på musklerna.

Innan klockan hade slagit tio i morse hade mina grannar…

• kastat elefanter i trappräcket cirka fem gånger
• smällt i porten lika många gånger
• möblerat om
• grälat
• dammsugit
• börjat såga med motorsåg
• skriklekt med barn (ungen måtte ha blivit hörselskadad av allt skrikande)

Jag tog en lyxlördagsmorgon och låtsades att jag hade jobbat en hel vecka och därmed hade rätt till bok och kaffe på sängen.

Själv låg jag vaken sen klockan sex och försökte läsa. April, som ju har 30 dagar, är vikt för brittiska deckare i min läsvärld. Tack vare vännen Agneta har jag ett gott bestånd av såna böcker. Just nu är det Saknaden efter Josef av Elizabeth George jag plöjer. Elizabeth George är emellertid ingen brittisk författare hon heller – ännu mindre brittisk än Tana French, faktiskt, som jag läste före denna bok. Tana French är också amerikanska, fast uppvuxen och boende på Irland. Elizabeth George är född, uppväxt och har bott i USA hela sitt liv. MEN… hennes karaktärer, kriminalinspektören Thomas Lynley och hans assistent Barbara Havers, jobbar vid Scotland Yard – och ”Yarden” är ju väldigt brittisk i alla fall!!!

 

Min helgfrukost var inte av det sedvanliga slaget idag. Men Boken var som så ofta mitt sällskap.

Även om jag inte har jobbat på över en vecka nu har jag haft kontakt med minst en före detta kollega varje dag. Då förstår du kanske att vi gillade att jobba tillsammans? Jag uppskattade mångas naturvetenskapliga, logiska sidor, medan jag tror att somliga estimerade mina mer… kulturflummiga sidor. Som när jag kom igång och  började prata böcker föreläste om litteratur… Nästa fredag ska jag träffa ett gäng, en konstellation, för att dricka öl och spela biljard. Måtte magen vara i skick till dess! Det blev inte nån sedvanlig helgfrukost med ägg och inlagd sill, rostat bröd och maremelad etc i morse på grund av magen. Nä, jag var nöjd och glad med kaffe och ett par knäckemackor med ost. Mackor, som jag doppade i kaffet, så där som pappa och jag brukade göra vissa helgmorgnar. Vi pratade inte under dessa stunder, pappa och jag, vi åt under tystnad, bara doppade och tuggade. Och i botten på våra koppar låg sen efteråt bitar av smält ost…

Det börjar bli dags att… läsa en stund till innan jag fräschar till mig och hasar över till Tokerian för att köpa filmjölk och kanske nån mumsig fiskgratäng att festa på i kväll.

Jag är inte så intresserad av vad DU har gjort och gör idag – det kan DU skriva om på DIN egen blogg – men berätta gärna i en kommentar vad DU läser/har läst idag i stället!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En hemlig plats

Ett inlägg om en bok.

---

 

I februari vann jag en bok i en utlottning. Det är så sällan jag vinner nåt, men extra roligt är det när det blir en bok. Ett antal saker har kommit emellan, men nu är det april månad och mitt bokmål är att läsa brittiska deckare. Då passade det alldeles utmärkt att läsa Tana Frenchs* bok En hemlig plats. Tack till Johanna och Bonniers! 

Ett år har passerat sen en ung kille hittades mördad i gräset utanför ett flickinternat. Killen var elev på en pojkskola intill. Polisens utredning gav ingenting, men så dyker en av tjejerna från flickinternatet upp hos polisen. Hon har hittat ett foto på mordoffret med texten: ”Jag vet vem som dödade honom”. Polisen Stephen Moran får i uppdrag att tillsammans med Antoinette Conway lösa fallet. Inte helt lätt – av flera skäl: Conway är besvärlig och tjejerna på internatet är grupperade i hårt slutna kretsar som inte släpper in nån obehörig.

Tana French var en ny bekantskap för mig och jag måste ärligt säga att jag trodde att hon var yngre. Språket i boken är väldigt ungt. Ibland så ungt att jag undrar om det är författarens avsikt eller översättaren som syns. Jag reagerar på flera språkliga konstigheter och sånt drar ner mitt omdöme rejält. Till exempel har jag svårt att acceptera

[…] jag vart […]

i löpande text när det heter

jag blev.

Inte heller tycker jag att det är OK när det står…

[…] Det här rummet är bättre än de förra gången. […]

Är deT dåligt korrekturläst eller är deT meningen att det ska vara talspråk? Jag har flera exempel på grammatiska fel och annat som i mina ögon är språkliga grodor. Vi böjer till exempel inte orange i plural i svenska till orangea utan vi låter det stå just orange. Med mera.

I övrigt påminner boken en hel del/alltför mycket? om Donna Tartts Den hemliga historien – såväl titel och innehållsmässigt som till omfånget. En del tjocka böcker skulle bli bättre om de hade något färre sidor.

Toffelomdömet blir medel.

*Tana French föddes visserligen i USA, men växte upp bland annat på Irland och är bosatt där idag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fylleritid, vårtecken och ensamhet

Ett inlägg om viktiga och vettiga saker – och lite annat.

---

 

Tio små solar i en vas på mitt köksbord.

Uttrycket fylleritid i rubriken är inte kopplat till alkohol. Nej, det är den tiden på ett dygn som en behöver fylla i för att hålla sig över ytan. Periodvis har jag varit en mästare på fylla tiden, men sen slapp jag göra det i över i ett halvår. Nu är det dags igen och jag kan bara konstatera att jag har legat av mig. Va 17 gör en till exempel en vardag dagtid när ”alla andra” jobbar? Och då menar jag vettiga saker.

Igår när alla tvingande saker var gjorda, sånt som hade med myndigheter och jobbsökeri att göra, plockade jag tussilago. Det är än så länge det enda vårtecken jag har sett – förutom mina skitiga fönster. Nu står tio små solar i en liten vas på mitt köksbord som en påminnelse om att jag ska ta en nypa frisk luft varje dag. (Självklart ska jag putsa de skitiga fönstren nån dag också. Det är en vettig sysselsättning. Men vädret är ännu lite för instabilt.)

Helt klart tänker jag inte sitta vid datorn så mycket som jag har gjort tidigare. Jo, jag måste ju sitta där när jag söker jobb vilket i sig tar mycket tid. Men sen… Jag kan säkert glädja nån genom att berätta att bloggutrymmet har tagit slut med ytterligare en procent. Nu har jag tre procent kvar att blogga för. Tidigare hade jag både en och två planer för mitt bloggande. För tillfället har jag skrinlagt dem.

Nu är 97 procent använt av det totala utrymme jag har på bloggen.

Att läsa och skriva är viktiga saker för mig – och vettiga. Men sen påskhelgen har jag haft problem med mitt ena öga. Jag har knappt kunnat ha kontaktlinser mina sista tre arbetsdagar. Linserna har åkt ur så snart jag har kommit hem. Igår blev det därför en linsfri dag. I stället gick jag omkring med mina gamla glasögon, i en dimmig och rätt behaglig värld. Snacka om ett bra verktyg för att fly verkligheten! Fast jag både vill och behöver läsa olika saker. Jag är rädd att ögat är överansträngt, att det är nåt vajsing med nån hinna i det. Idag ska jag ut och köra bil och då måste jag ha kontaktlinser. Vi får se hur det går. Jag lyckades för övrigt deklarera igår, trots att det var små bokstäver och att brillorna jag använde är både gamla och skitiga. Men jag hade ju inte så stor inkomst förra året så deklarationen var lätt och snabbt avklarad. Skönt att ha det gjort och skönt att veta att att det kommer pengar tillbaka.

Deklarerat och klart!

 

Skönlitteratur till eftermiddagskaffet en vanlig vardag.

När halva fredagen hade gått började jag klättra på väggarna rejält. Då hade jag, förutom de tvingande sysslorna kring jobbsökeriet, även kört och hängt två maskiner tvätt, bäddat rent, handlat, deklarerat, varit ute, plockat tussilago, duschat, torrmoppat mina golv och ätit en skål med fil, flingor och en banan som jag tog med mig hem från jobbet på torsdagen. Framåt eftermiddagen gav jag mig tillåtelse att läsa skönlitteratur. I stället för att fika med mina arbetskamrater drack jag egenperkolerat kaffe i sällskap med Leffe och mina nyplockade tussilago. Ja, jag kände mig rätt ensam. Ensamheten är helt OK – när den är självvald. Är den påtvingad är den ett helvete.

Lördagsmorgon med kaffe och läsning i sängen.

Boken var emellertid bra och ett gott sällskap, så jag läste ut den framåt kvällen och plockade fram en ny bok att läsa. Tana French är för övrigt en helt ny författarbekantskap för mig. Jag vann boken i en utlottning hos Johanna i februari och det passar utmärkt att inleda bokmånaden april (brittiska författare) med den. Visserligen är författaren född i USA, men hon bor på Irland och handlingen i boken utspelar sig på Den Gröna Ön. Johanna gav boken högsta betyg, vilket bådar gott – vi har ofta väldigt lika åsikter om böcker. I morse läste jag ungefär de 100 första sidorna av 567.

På fredagskvällen åt jag middag, det vill säga ost, kex och vin (allt rester från påsken), vid vardagsrumsbordet. TV:n stod på, men jag kan inte påstå att det var nåt jag glodde intensivt och intresserat på. Behövde bara höra mänskliga röster. Jag hade knappt hört nån sån sen torsdagskvällen (undantaget kassören på Tokerian igår) när lilla mamma ringde och var orolig för mig. (Hon levererade för övrigt nyheter som inte gjorde mig gladare, men det var ändå saker jag ville veta.)

Innan jag satte mig till bords ställde jag emellertid till lite oreda – vad gör en inte för att få saker att göra..? Jag lyckades välta ut en blomkruka i vardagsrumsfönstret. Blomman, som var ett barnbarn till Farmors Nässla (inte min farmor utan en onämnbar persons), slängde jag i sophinken. Jorden drog jag upp i dammsugaren. Sen hällde jag ner mig i bästefåtöljen, åt mina gamla ostar, skålade för mig själv och glodde på en energisk mäklare som försökte kränga på ett ungt par ett kapell nära Wales till bostad.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I skrivande stund är lördagen halvt gången. Jag tidsinställer som vanligt inlägget, för i helgen ska jag umgås med familjen – eller de delar av den som finns nära. Nåt promenadväder är det dessvärre inte idag, så vi får ta bilen till eftermiddagsfikat som vi har bjudit in oss på. Jag behöver träffa människor.

Och har DU orkat läsa så här långt då orkar DU säkert lämna en liten kommentar också och berätta vad DU har för DIG i helgen. Skyll nu inte på att det är krångligt att kommentera från mobilen. Sätt DIG vid datorn och kommentera i stället eller se det som ett hinder för DIG själv att ta DIG över och försök via mobilen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Månpockets aprilsläpp

Ett pocketbokligt inlägg.

---

 

För flera dar sen trillade det in information om Månpockets aprilutgåvor i min inbox. Dessvärre strular e-posten fortfarande och jag har inte kommit till skott med att skaffa en ny mejlleverantör (det är ju så mycket som redan är knutet till den e-postadress jag har…) – därav dröjsmålet med detta inlägg. Men här kommer några titlar som jag tycker är intressanta – på ett eller annat vis:

Simma med de drunknade av Lars Mytting
När en vackert snidad träkista dyker upp efter farfars begravning vänds tillvaron upp och ner för Edvard. Han har vuxit upp hos sin fåordige farfar på landsbygden, men beger sig ut i världen för att finna svar på sina livsfrågor. Sökandet leder honom till Shetlandsöarna och Frankrike där han tvingas gräva i de mörkaste hörnen av sin familjs historia, sammanvävd med de stora tragedierna i Europa under 1900-talet. Detta låter som en riktigt spännande släktkrönika!

 
 

Vita Spår av Emelie Schepp
På Norrköpings centralstation står ett tåg stilla i den kalla vinternatten. Ombord har en ung kvinna hittats död. Hennes fingrar är blodiga och från munnen droppar ett vitt skum. Med sig hade hon en väninna som nu är spårlöst försvunnen. Vilka är kvinnorna? Och vad har hänt dem? Jana Berzelius kopplas in som åklagare, men fallet gör att hon återigen ställs öga mot öga med sitt dunkla förflutna. Hon måste hon hitta den misstänkte innan polisen gör det.
Jag har inte läst Emelie Schepp än, men jag ska, jag ska!

 
 

Varats olidliga lätthet av Milan Kundera
De lever i exil i Schweiz efter den ryska ockupationen av Tjeckoslovakien. Tereza älskar Tomas djupt men svartsjukt. Hans älskarinna Sabina, konstnär, inleder ett förhållande med Franz, olyckligt gift universitetsprofessor. Tomas och Tereza återvänder till sitt hemland och fråntas möjligheterna att arbeta i sina yrken. Franz reser som fredsaktivist till Kampuchea och Sabina hamnar i USA, skeptisk mot både kommunism och kapitalism. Varats olidliga lätthet från 1984 sammanfattar vår tids politiska, moraliska och erotiska dilemman och har blivit en modern klassiker. Jag såg den på bio. Jag minns den bland annat därför att jag alltid gav den fel titel, typ Tillvarons obändliga varaktighet… Och Lena Olin, förstås…

 

Feberfågel av Maria Nygren
I en febrig augustihetta är den före detta polisen Linn ute i skärgårdsidyllen Sejdarö på Ålands hav. Under täckmanteln att fotografera öns fågelliv utreder hon varför så många olyckor drabbat öborna. Enkla försäkringsbedrägerier visar sig vara något helt annat och djupt fördolt finns en hemlighet. Är orsaken till olyckorna övernaturlig eller världslig? Feberfågel rör sig i gränslandet mellan förnuftet och den gåtfulla naturen – både den mänskliga och den yttre runt om oss.

 

Go’ läsning önskar jag dig!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

England i dödlig fara

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den allra sista boken i vännen Agnetas första laddning böcker till mig (december förra året) blev Colin Forbes England i dödlig fara. Boken är skriven strax före millennieskiftet vilket märks på vissa saker men inte på andra. Det här med bomber, till exempel… Tack Agneta – för makens bok! 😉

Boken handlar kort och gott om att USA tänker inkorporera England så att det blir landets femtioförsta stat. Men ett gäng brittiska agenter upptäcker att det är nåt skumt på gång och gör allt för att stoppa amerikanerna. Det brittiska gänget reser än hit, än dit och handlingen får lite av det kalla kriget över sig. Eller James Bond. Samtidigt pratas det en hel del i mobiler, så… det är en modern roman.

Fast nja. Den här typen av bok tilltalar inte mig. Den har inget av pusseldeckare över sig, den innehåller bara en mängd ganska kallblodiga mord och bombdåd. Dessutom har jag en del synpunkter på översättningen, nåt som jag har tagit upp här tidigare.

Toffelomdömet blir lågt. Det bästa med boken är dess omslag, som är snyggt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Omertà

Ett inlägg om en bok.

---

 

Vännen Agneta är en källa för många positiva saker coh företeelser i mitt liv. En sån är att hon är väldigt duktig på att förse mig med litteratur. I december förra året hämtade jag en rejäl samling böcker hemma hos henne. I kassen låg bland annat Mario Puzos sista roman Omertà.

Omertà är den sicialianska koden för heder i bemärkelse tystnad av vördnad för familjen. Den här bokens handling utspelar sig delvis på Sicilien, lite i England, men mest i USA. FBI har nästan utplånat maffiafamiljerna i New York. Familjen Aprile är emellertid kvar. Vid en konfirmation av ett barnbarn mördas dess överhuvud, gudfadern Raymonde. I testemantet ser han till att det är brorsonen Astorre som tar över framför de tre egna barnen. Astorre har tränat i hemlighet för uppdraget. Bland annat ska han sköta familjens banker. Bankerna är av stort intresse för omvärlden och uppdraget blir inte helt enkelt, trots att det sköts av en mellanhand. Astorre söker dessutom efter gudfaderns mördare.

Den här boken är särskilt spännande inte bara för att den är en thriller eller för att den är författarens sista bok om maffian utan för att den är författarens sista bok punkt. Mario Puzo avled strax efter han fått sitt manus till boken färdigt, sommaren 1999. Det känns verkligen som ett sista-verk – inte för att det är dåligt eller skrivet av en åldrande person utan för att det rundar av Gudfadern-berättelserna.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

The Butler

Ett inlägg om en film.

---

 

Det blev verkligen filmkväll igår kväll! Jag var helt slut efter allt fejande, grejande och julmöblande, så det var skönt att sjunka ner i bästefåtöljen framför TV:n och glo på film. Förutom Rymdimperiet slår tillbaka kollade jag The Butler (2013), som gick på SvT. Men det var snudd på att jag missade den, tack vare felaktiga startuppgifter i Expressens TV-bilaga! 👿

The Butler handlar om Cecil Gaines liv – både hans privatliv och hans liv som butler i Vita Huset. Under sin livstid tjänar han inte mindre än åtta amerikanska presidenter. Men filmen är också ett historiskt drama som skildrar afroamerikaners tillvaro i USA. Filmen börjar med en stark scen där Cecil ser sin pappa bli skjuten. Han tas då in i sin vita familjs hus och tränas till… housenigger. Och så småningom hamnar han alltså i Vita Huset. Han tar stora kliv i sitt liv, denne Cecil. Filmen skildrar också Cecils familj och hans söner – och främst genom sönerna kampen för afroamerikaners rättigheter. När filmen slutar gör den gamle Cecil ett återbesök på sin gamla arbetsplats och träffar USA:s första svarta president Barack Obama.

Filmen är till viss del baserad på Eugene Allens liv, en man som arbetade 34 år i Vita Huset som butler. Men den är amerikansk. Väldigt amerikansk… Samtidigt är det många bra skådespelare som gör fantastiska rolltolkningar. Bland annat gör Oprah Winfrey en ypperlig prestation som Cecils alkoholiserade hustru Gloria. Bäst är emellertid Forest Whitaker i rollen som den vuxne och åldrande Cecil.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söder om helvetet

Ett inlägg om en bok.

---

 

Tro det eller ej, men jag hittade faktiskt ytterligare en födelsedagspresent i min att läsa-hög, det vill säga en bok som inte blivit läst på över ett halvår. Den som spar hon har. Idag läste jag ut Thomas Engströms deckare Söder om helvetet. Tack vännen FEM!

Det är valrörelse i USA och året är 2012. En ung man hittas mördad på ett motell. En manlig kandidat till kongressvalet utpekas att ha krossat den unge mannens hjärta. Då kallas före detta Stasi-agenten Ludwig Licht in från Tyskland för att ta reda på vem som ligger bakom smutskastningen. Ludwig kommer snart en grupp extremister på spåren och lyckas infiltrera deras grupp. Men ju mer tiden går desto tydligare blir det att en riktig katastrof närmar sig.

Gillar en spionromaner gillar en garanterat böckerna om Ludwig Licht, Jag är väl sisådär förtjust. Det är många förvecklingar och turer och ganska kallblodiga saker sker under resans gång. Kanske har jag blivit blödig (!) med åren. Nåja, mot slutet blir den här thrillern spännande på riktigt när jakten på pudelns kärna, så att säga, sätts in. För det är först mot slutet det står klart vad pudelns kärna är och vem som är pudeln… Lite omskrivet av mig för att inte avslöja för mycket, vill säga.

Toffelomdömet blir medel.

Här kan du läsa vad jag tyckte om den första delen i Thomas Engströms serie om Ludwig Licht, Väster om friheten.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag ÄLSKAR böcker, men…

Ett inlägg om skräck, spänning, läsning och sånt jag älskar. (Förutom Fästmön, dårå, förstås!)

---

 

Chucky är en skräckfilmsfigur som en mest skrattar åt.

Idag är det torsdag. Nåt jag länge drömt om att få bevista är den årliga bokmässan i Göteborg. Den kör igång idag. Men inte heller i år är jag där. Det är en aktivitet för min bucket list.

Nä, jag nöjer mig med att läsa böcker och att läsa om böcker. För ett tag sen läste jag i Metro att skräcken är på väg att ta över litteraturen. Svensk skräck petar ner klassiska polisromaner och deckare och klättrar på topplistorna inom såväl litteratur som film och TV. Personligen föredrar jag nog att läsa deckare, men se skräck. På nåt vis är skräckgenren för mig förknippad med film. Men det är intressant att fundera över varför jag – och en del andra, uppenbarligen – gillar skräck och spänning. Genom att uppleva fiktiv skräck får vi uppleva skräck, samtidigt som vi är säkra, enligt Metro-artikeln. När vi blir rädda jobbar våra hjärnor ihop resurser för att förstå var det farliga är och hur vi ska undvika det. Samtidigt samlar hjärnan rädslominnen. Ett skäl till att vi gillar att få igång stresshormon och spara på otäcka minnen blir då att vi får ökad handlingsberedskap, men också att vi lär oss för eventuella framtida händelser. Sen tycker jag att det är fascinerande att i en kriminalroman försöka hitta gåtans lösning – motiv och den skyldige – innan det avslöjas i boken…

Siv Dahlin är till exempel med i Aino Trosells bok Tvångströjan, som jag läste 2011.

Ett TV-program som jag inte tycker är så särskilt spännande är På spåret. Häromdan flaggade lokalblaskan för att en Uppsalaprofil är med som tävlande den här säsongen. Ärligt talat hade jag aldrig hört talas om ”Uppsalaprofilen” Tina Mehrafzoon tidigare. Men det var väl viktigt för UNT att lyfta fram att hon har jobbat på tidningen. Tina Mehrafzoons tävlingspartner känner jag däremot till. Det är Aino Trosell, som också på sätt och vis är en Uppsalaprofil – i alla fall en länsprofil. Aino Trosell har även hon jobbat på lokalblaskan ett kort tag. Hon efterträdde faktiskt mig i den redaktionella bloggen Skrivrummet. Det var ett roligt uppdrag, men ett gratisjobb och sånt ägnar vi oss inte åt längre. Men åter till Aino Trosell… Hon skriver ruggigt bra böcker och hon har bott i länet, i Bålsta, om jag inte minns fel. Fast såna som vi, som inte är typ 30nånting, är visst inte intressanta för lokal media. Har du som läser detta inte läst nåt av Aino Trosell kan jag varmt rekommendera de spännande böckerna om Siv Dahlin, en sorts psykologiska thrillers.

I augusti nästa år återuppstår deckarfestivalen Crimetime Gotland. Mellan den 17 och den 20 augusti intas Visby av deckarfantaster och dito författare. Den allra första festivalen hölls i år och lockade 2 500 besökare och 50 författare från Skandinavien, Storbritannien och USA. Jag var sååå sugen på att åka dit, men… inte heller detta kunde jag göra på grund av den livegenskap som arbetslöshet innebär. Ytterligare ett evenemang som hamnar på min bucket list.

Det blir ett Crimetime Gotland även 2016.

Men… bästa läsare… Idag ska jag faktiskt göra nåt som är ännu bättre än att läsa. Jag ÄLSKAR verkligen böcker, men… idag är det min första arbetsdag på mitt nya jobb. Och att jobba är en förutsättning för att kunna skaffa sig alla underbara böcker en vill ha. Bland annat…

Ha en fin torsdag!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det är tufft att bli gammal och ensam

Ett rätt svart eller vitt inlägg med vissa färginslag.

---

 

Svartvitt jag.

Jag närmar mig resans slut. Det är inte lätt att inse att en är för gammal. Det har tagit tid. Ensamheten är den svåraste för tillfället. Det trodde jag inte, men den är en av alla strider jag utkämpar nu. Jag kan inte välja mina strider, som nån snorkigt påpekade i ett mejl i morse att h*n minsann gör. Jag är svart eller vit och

allt nu

är det som gäller. Min längtan och mina drömmar och mina mål… vem f*n bryr sig om dem? Jag betalar för viss omtanke, men jag frågar fortfarande alltid nån, på nåt sätt, hur den mår. Varje dag. Det händer att jag får frågan i retur. Då blir jag bara förvirrad och kryper längre in i hörnet.

Nej det här har tagit en vändning som jag inte kunde föreställa mig. Tyvärr vaknar jag om morgnarna. Gör det jag ska. Och sen… Gnistan är borta. Jag får inte ens energi av att städa. Det är så lätt att säga

ryck upp dig!

Till nån annan… Varje förlorad timme är just… förlorad. Tiden kommer inte tillbaka. En blir gammal. Och ensam. Jag telefonerade en stund med mamma igår igen. Orolig, ledsen, utanför. Vi är två, men på var sitt håll.

Det är så många människor jag har suttit intill på allt från kyrkbänkar till parkbänkar som inte lever idag. Snart får jag komma till dem, till där de är nu. Där människor varje dag månar om varandra, har tid och frågar hur det är. Igår läste jag om en person som vill ställa nån till svars för en kär persons död. Så meningslöst… Den döda/e kommer ju inte tillbaka för det. Forever gone tills…

Nån skulle få orange rosor igår kväll. De satte färg även på min tillvaro en stund.

Ingenting blir det av nånting. Inget värd i andras ögon när de inte längre roas. Kanske blir det lättare att andas nu när sommaren håller på att gå över till höst? Jag åkte in till stan igår eftermiddag för jag hade klipptid. M fick skala av kalufsen från huvudet. En lättnad. Vacker är jag inte, men det var skönt. Konstgjord färg har jag inte satt i håret på flera år. Varför ska en försöka se ut som 13 när en är 53? Det är många färger i mitt hår ändå, som det är. Naturligt. Svart, vitt, blont, brunt och grått, till exempel.

 

Sprang (nästan) till mötesplaten för att träffa Fästmön. Hon, som hade jobbat över typ fyra timmar, mötte mig, som hade jobbat under, som vanligt. Vi tittade in i ett par bokantikvariat på Dragarbrunnsgatan. Liksom städning brukar det lugna min oroliga själ. Det funkade inte igår. Lite mat på det. En person tittade så argt på mig. Jag sökte genom minnet, men kunde inte koppla ihop ansiktet med namn, plats eller händelse. Men personen såg väldigt arg ut…

På väg till bussen hem tittade jag in till dagens andra apotek. Äntligen hade mitt e-recept kommit! Nya salvan kändes fet, men verkar ta bättre.

Hemma. Lite TV. Underhållningsprogram om rik och känd familj i USA som bjuder in och blandar andra rika och kända gäster. En behövde inte tänka, bara titta. Blev tyvärr tvungen att starta datorn. Glömde klicka ur en liten ruta. DET har jag inte glömt nu! Om jag kunde skulle jag gå i kloster. Gammal och ensam.

En liten flicka satt och läste mellan en bok om propagandaminister Goebbels och ett verka av Haruki Murakami. Kanske har hon inte varit i skolan på länge.

Det här inlägget som jag skrev häromdan… Det snurrar inuti skallen. En sån som jag är varken intressant eller värd nåt. Regeringen vill utreda varför ungdomar inte går till skolan under långa perioder. Och unga upp till 23 får fri tandvård. Vi gamla kan utebli hur länge som helst från arbetslivet. Våra tänder lagar sig varken gratis eller själva. Att dra ut en tand kostar en tusing. Det förändrar ens utseende, men värken släpper. Tro mig, jag vet.

Idag ska jag tvätta en maskin tjockissvart tvätt strax och så ska jag försöka handla hem lite mat och scanna streckkoder för projektet. Det senare ger mig nåt att göra – och muttra lite över – en stund. I eftermiddag åker vi till Förorten för att titta till bebisarna och tömma pottan. Tacksam för att Anna är här denna vecka!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »