Life is sweet..?

Ett överlevt inlägg.

---

 

Livet är starkare än smärtan.

Tänk att jag har överlevt! Det måste vara ett tecken på att livet är för mig och att jag ska vara kvar här ett tag till. Livet är starkare än smärtan. Inte kan jag på nåt sätt påstå att jag är pigg och kry idag. Smärtan finns kvar, jag är stel och svag. Men… jag lever! Medicinen hjälpte föga. Det är nog så att smärtan – och det som kommer med den – måste ha sin gång. Ändå känns det tryggt att ha medicinen hemma. Nu gäller det bara att ta den när den behövs, inte när smärtan är alltför skarp. Idag finns den fortfarande här och sveper om min mage och rygg nedtill, som ett brett bälte. Men jag har bestämt mig för att den inte ska få ta överhanden och jag ska hålla mig uppe idag. Morgondagen är ju en sån viktig dag!

”No pulling guaranteed”

Innan smärtan satte klorna i mig hade vi en bra helg, Fästmön och jag. Vi var bland annat på Salléns och tittade på röda köksmaskiner, nåt som en av oss har en viss fäbless för. Jag tittade på en nästrimmer som garanterade

No pulling

Mindes när vi skojade med min pappa och köpte en sån till honom. Det var en rätt värdelös tingest, pappa skrek när han provade den. Sen hamnade den i hans byrålåda och kom aldrig mer fram. Nåja. Vi kom varken ut med nån röd köksmaskin eller nån nästrimmer från Salléns, blott en glödlampa. Såna är vi när vi är på shoppingtur!

En skir kopp kaffe på Erikshjälpen.

Vi korsade gamla E4:an och svängde in till Erikshjälpen. Redan i entrén doftade det nybakade kanelbullar. Vem kan motstå det? Inte ens såna med dåliga magar som borde motstå det. Men först tog vi en lång tur bland hyllorna och möblerna. Vi såg både tokigt och slugt, vackert och fult – precis som vanligt. Anna blev förälskad i en söt kaffeservis. Den påminde om en av dem som min mamma har/hade. En finservis, som jag tror att mina föräldrar fick i bröllopsgåva. Den användes nämligen enbart vid högtidsdagar. Sen kom det andra kaffeserviser in i familjen, främst från farmor och farfars hem. De är också fina, på sitt sätt, men jag har inga minnen kopplade till dem.

En bok följde med mig hem från Erikshjälpen. Helt otippat, va’?

Vi tog i alla fall en fika. I Erikshjälpens lilla kafé jobbar alldeles för många människor som jag har svårt att förstå vad de säger. Men kaffet är ljuvligt gott och en kan dricka det ur skira, vackra koppar. Självklart blev det en kanelbulle till. (Så här efteråt misstänker jag att kanelbullar är ytterligare en grej som får strykas på listan över sånt jag kan äta utan att nästan dö i tarmkramp.)

Med mig från Erikshjälpen kom en pocketbok för 15 spänn, i dyraste laget, tycker jag nog. Andra loppisar brukar ta en femma för pocketar… Nåja, jag hoppas att boken är bra. Det är visst den tredje delen i en serie – eller så är det bara författarens tredje bok – så jag ska försöka få tag i de två första och läsa först. En bok att lägga på vänt, med andra ord. Författaren, Tove Alsterdal, blir en ny bekantskap. Spännande och kul, tycker jag!

Wasabinötter får strykas på listan över sånt jag kan äta.

Innan vi for hem blev det ett besök på Stormarknaden. OK, det är inte världens roligaste ställe och det är framför allt alldeles för stort. Men… där finns ju ”allt”. Anna, som ju är kvinnan i förhållandet, handlade på Gubbdagiset, medan jag, som är mannen i förhållandet, köpte mat. Ja, tänk så rollerna kan förändras! (<== ironi).

På kvällen lagade jag mat, för jag hade ju börjat äta lite fast föda igen under veckan. Men att inleda med wasabinötter kanske inte var det bästa för min mage. De är väldigt goda och väldigt starka. Tyvärr får nog dessa strykas också på min kan-äta-lista. Vi drack ett svindyrt vin till maten (kalkon) och vad jag tyckte om det kommer i ett separat inlägg! Vi skulle ju fira lite, lite grann i helgen…

Naturgodis i form av kokostopp går fetbort också. (Det ser ut som gröt, men är jättegott!)

Mr Selfridge såg vi förstås på lördagskvällen, i alla fall jag. Det är den fjärde och sista säsongen och Anna missade den förra så hon läste. Lördagsgodis blev det och det är ytterligare sånt som nu åker fetbort. Jag åt två små kokostoppar (naturgodis) och två rader mintchoklad. Mår illa bara jag tänker på det…

 

 

Igår vilade jag hela eftermiddagen och kvällen och natten…

Sen kom söndagen… Och den tog jag, som bekant (?) på orden och gjorde till en vilodag. När jag hade skjutsat hem Anna med stegen la jag mig i sängen och klev nästan inte upp igen förrän i morse. Det enda jag fick i mig igår var yoghurt och honung på morgonen. Sen levde jag på vatten, mineralvatten och Pro Viva fruktdryck med svartvinbärssmak. Idag har jag druckit en halv mugg kaffe, rester från igår. Tanken på att äta nåt har passerat och jag har inte fångat in den. Men ska jag orka med morgondagen borde jag nog försöka få i mig nånting. Den genomsnälla, goa vännen Agneta har erbjudit sig att lyfta ut sommardäcken i min bil efter jobbet idag. Jag har accepterat erbjudandet. Ibland behöver också en genomstark Toffla lite hjälp.

Min dag har inte alls börjat som den brukar, men det är bara att bita ihop och komma igen för när en är arbetssökande får en inte vara sjuk. Jag läste dessutom hos en bloggvän häromdan att en inte ens får vara sjuk ens när en är sjuk. Det är så illa i Sverige 2016.

Men livet… LIVET!!! Life is sweet och bättre än dess motsats.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Byggande

Ett uppbyggligt inlägg, en neverending story.

---

 

Jisses så det byggs/renoveras i huset! Det är som en neverending story. Jag vet inte hur länge jag har sett hantverkarbilar stå parkerade utanför (med minst två hjul på gräsmattan som nu är rätt förstörd). Varje dag skenas det i trappor, det slås i räcket och det skitas ner – utanför min dörr. Innanför andras dörrar hoppas jag att det blir fint. Fast framför allt hoppas jag att det blir färdigt snart. För att du inte ska tycka att jag är gnällig kan jag meddela att arbetet i min trappuppgång har pågått minst sen årsskiftet. Vi talar alltså om flera månader. Sen tror jag att det för säkerhets skull sker nåt liknande arbete i porten bredvid.

Hantverkarbilarna sabbar gräsmattan, som synes.

 

Mitt rum blir ingen hemlig plats, men ett rum för att läsa böcker, till exempel. Boken En hemlig plats läste jag ut igår, förresten.

Men faktum är att även jag bygger. Jag bygger ett nytt… rum i cyberspace. Det blir lite gammalt och lite nytt i mitt rum både vad gäller innehåll och utseende. Nånting jag ska bli tydligare med är mål och syfte med mitt rum. Innehållsmässigt ska det finnas vissa… ”hyllor” kvar, även om min första tanke var att renodla mer. I mitt rum ska en kunna läsa böcker, men samtidigt ska en kunna dricka vin och se på TV också. Det är blandningen jag gillar. Mitt rum blir ingen hemlig plats utan troligen offentligt, även om mitt tilltal kan vara väldigt personligt. Och till att börja med är alla välkomna – så länge man inte klampar in med skorna på och skitar ner. Det mest privata får som tidigare fortsätta att vara mest privat. Spännande är det att se nåt nytt växa fram! Det går fortare och lättare än jag trodde. På ett par timmar hade jag ”väggarna” klara. Nu sitter jag och finlirar med ”tapetval” och ”möblering” mest. Mer tänker jag inte avslöja här och nu – annat än att det blir an neverending story…

Idag blir det emellertid inte så mycket byggande. Jag sitter och laddar för ett tandläkarbesök mitt på dan – inklusive en bussresa. Att åka buss med UL är nämligen inget jag estimerar högt, men det blir för krångligt och för dyrt med bilparkering inne i stan.

Min dag har som vanligt inletts med jobbsökeri. För tillfället har jag flyt och hittar intressanta tjänster att söka, även om alla inte finns i Uppsala. Det är viktigt att jag får ett jobb snart. Till och med är det riktigt akut. Igår kom ett pensionsbesked och den månatliga ålderspensionen för de år jag har jobbat statligt har sänkts en krona sen förra året – till 83 kronor… Eh ja… Hur ska en kunna klara sig på det, tro? Det är ju fan mindre än a-kassan… Nä, det lär inte bli några sötebrödsdagar senare i livet heller. Tur att jag är van att leva på next to nothing = a-kassa.

En statlig ålderspension på 83 spänn i månaden utlovar inga sötebrödsdagar senare i livet…

 

Mitt dagliga bröd igår.

Hur det är med magen idag? Tackar som frågar. Jag byggde den med öl. SKOJAR BARA! Människor tycks ha många synpunkter på vad jag stoppar i mig. Det hade varit mer konstruktivt om jag fått kostråd av nån kunnig. Som det är nu får jag känna mig fram. Magen är bättre – den är inte bra, men den är inte sämre. Jag har levt med en kass mage i 45 år. Vissa perioder kan jag äta vissa livsmedel utan att få ont, för att i nästa perioder få riktiga smärtanfall om jag råkar få i mig en tugga av nåt specifikt. Det jag återkommande ofta får ont av att äta är gurka, paprika och ägg. Gurka kan jag leva utan, men paprika är gott och ägg behöver jag för proteinets skull – jag äter ju inget annat kött än fågel. Fet fisk går fetbort fick jag lära mig den hårda vägen i måndags. Makrill i tomatsås var inte bra. Gissningsvis funkar inte lax tillagad i min grillpanna heller, dårå… Men tack FEM för det hittills ENDA rådet jag har fått i förväg som inte har varit nåt ojande efteråt om vad jag har petat i mig: mineralvatten. Jag behöver dricka mycket och få i mig salter eftersom jag inte får i mig så väldigt mycket. Igår åt jag en rostad macka med smör och ost samt två små kycklingkorvar med bröd och lite räksallad bredvid. Det kunde jag äta utan att få ondare. Nu kluckar det inte längre i magen, det känns mer som om nånting… sitter löst på övre höger sida. Kanske behöver en och annan reservdel…

Nu har inte jag tid att sitta här och svamla med mig själv längre. Det är dags att sätta fart så jag kommer iväg på dagens utflykt. Men… jag ville bara påminna dig som missade gårdagens avsnitt av När livet vänder att det går att se på SvT Play – länk finns i mitt inlägg om Admir. Ett bra komplement är också att läsa Anna Nilssons trilogi Hållplats Sverige (länkar till dem finns i samma inlägg).

Anna Nilsson Spets trilogi Hållplats Sverige vänder sig främst till unga, men även vi äldre får ut nåt av den.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Italienare, blommor och av jord är jag kommen

Ett italienskt, lite jordigt, men rent inlägg.

---

 

Nähä. Min gamla biltvätt vid Råbyleden is no more. Dit kom jag igår glad i hågen i vårsolen för att tvätta min smutsige lille bilman Clark Kent. Jag tror jag såg ut som en riktig fågelholk – stället var helt igenombommat: ingen biltvätt, ingen affär, ingen bensinmack – nada! När jag hämtat mig från chocken for jag till Statoil vid moskén – bara för att finna att alla andra i Uppsala stod där i kö till tvätten med sina smutsiga bilar. Då gav jag upp och åkte hem med mina fem italienare skallrandes i skuffen på bilen. Ja får en inte vått på sig får en trösta sig med att få det i sig, tänkte jag.

Fem italienare till tröst.

 

Priserna på de fem italienarna varierade från 89 kronor för Epicuro Zinfandel, den liggande flaskan på bilden ovan till 205 kronor för Villa Righetti Amarone, tvåa från vänster. Övriga viner var Grande Alberone för 99 kronor (längst till vänster), Conero Riserva för 99 kronor (tvåa från höger) och Ricossa Barolo för 169 kronor (längst till höger.) Men nej! Jag har inte provsmakat en enda av dem! Det blev ett glas Zensa primitivo till middagen i stället, för den flaskan var redan öppnad.

Lördagsmiddag från ICA Kvantum. Ljuset, boken, brillorna och vinet är privat ägo.

Vinerna köpte jag på Systemet på Stormarknaden. Efteråt passade jag på att rulla in på ICA Kvantum. Där var lika hemskt som vanligt. Efter två minuter var jag yr och snurrig och ville bara därifrån. Men jag hade sans nog att köpa med mig middag. ICA Kvantum har en fin matbar där en kan plocka ihop en matlåda. Jag valde kyckling med soltorkade tomater och basilika i nån sås samt kokt ris. Och faktum är att trots att jag bara micrade maten på kvällen, doftade det hemlagat i mitt kök.

Hemma i New Village efter shoppingturen kunde jag ändå nöjt konstatera att jag visserligen glömt lappen på en av köksbänkarna, men kommit ihåg allt utom müsli. Jag kom till och med ihåg att jag skulle ge mig själv blommor!

Tulpaner till mig från mig!

Men innan det blev kväll och middagsdags tragglade jag mig igenom några sidor av min bok på gång. Jag tog passande nog en Millenniumöl till läsningen. Det hjälpte föga. Boken är sååå tråååkig… Jag stirrade lite på min blommande pelargon en stund i stället.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lördagskvällen blev seg. Jag hade skval-TV på i bakgrunden, men dagis-pop är inte min grej. Jag tittade upp från boken och Wordfeud när Sarah Dawn Finer i hennes två skepnader framträdde. Och ja, när det showades av deltagare från andra år glodde och lyssnade jag också. Bara bra artister och låtar! Låten som vann i år har jag faktiskt ingen aning om hur den låter…

Nån fullmåne var det inte igår kväll, men däremot en urhäftig halvmåne. Den ville jag förstås fota. Då tyckte min amaryllis, som har skjutit sta mot höjden och fått en knopp, att det var läge att vippa på vardagsrumsgolvet. Blomman överlevde fallet och jag fick dammsuga IGEN vid halv elva-tiden på kvällen. Hoppas nån i huset hörde att jag var hemma, om jag säger så…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Alla sova, tyst det var i huset i morse… 

Ha ha ha, jag bara skojar! Vid sjutiden väcktes jag av nåns TV. Jag klev ur sängen och beundrade mina tulpaner, nu flyttade till köksbordet, medan jag fixade kaffe på sängen åt mig själv. Sen blev det en stunds läsning i sängen. I skrivande stund har jag klarat av hälften av bokeländet och jag ska väl försöka palla att läsa ut den. Men det tar emot.

Tulpanerna är fina och boken tråkig.

Till sist tröttnade jag på den tråkiga boken i kombo med grannens TV. Jag sköljde käften med fluor, klädde på mig och åkte iväg för att tvätta bilen. MEN… inte ens Statoil vid moskén kunde stå till tjänst med automattvätt idag – den hade pajat under natten! Så jag styrde hemåt igen, men svängde av till Statoil närmast mig. Där betalade jag ett hutlöst pris (359 kronor) för en briljanttvätt. Det var fyra bilar före mig när jag kom, så jag hann bli rejält frusen medan jag väntade. Men nu är bilen så ren och fin, jag har tinat upp med en mugg varmt kaffe och strax blir det frukost. Biltvätt är inte det roligaste att glo på, men det slår vissa musiktävlingsprogram på TV med hästlängder och skådespelet inne i automattvätten är faktiskt både läskigt och fascinerande…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ha en go söndag!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Godnattsaga..?

Ett sagolikt inlägg. Äh, jag bara skojar!

---

 

Godnattsaga? (Med tanke på att det står zzzz…)

Jorå! Jag är väldigt tacksam att den gångna natten skänkte mig mer sömn än den innan. Faktum är att jag kunde somna, trots att tvätteriverksamheten startade igår kväll klockan 22.45. (Vilket påminner mig om att jag nu måste kontakta BRF-ordföranden för att framföra klagomål. För vilken gång i ordningen jag gör detta vet jag inte – jag har tappat räkningen. Så är det hos oss. Tyvärr.)

Det har varit en fullspäckad dag med mycket jobb, varierande arbetsuppgifter, chefskontakter, avstämningar och jag vet inte allt. Jag började lay outa en beskrivning, men får lägga den på tillfällig is till förmån för en akut berättelse som måste textgranskas under morgondagen. Ibland undrar jag vad jag håller på med… Och det finns det visst en och annan övrig person som gör också, har jag förstått. Jag ger därför de(n) nyfikna en liten hint vink via bilden här ovan…

Efter jobbet mellanlandade jag i New Village för att sen kuska ut till gymmet i Förorten. ÄH, JAG BARA SKOJAR! Jag tror aldrig att nån lär få se mig på nåt gym. Nä, jag hörde talas om två familjemedlemmar som skulle äta pizza, så jag bjöd in mig själv. Och inte blev det bara pizza heller, utan dessutom dessert i form av friterad camembert med hjortronsylt och glass. Jag är så mätt att magen står i åtta hörn nu… Tack, Fästmön, för middagen! 

Detta bildspel kräver JavaScript.

På grund av denna enorma mättnad ska jag ta en liten promenad (med vattenkanna först och telefon sen – till skillnad från vissa restauranggäster telefonerar jag helst privat och hemmavid). Klockan 21 bänkar jag mig framför TV:n för att se mötet mellan Lars och Leif.

Ha en go kväll!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fejerier och julmöbling

Ett inlägg om en fixaredag.

---

 

Julgranstomten har hoppat ner i champagnehinken medan han väntar på en julgran.

Idag är det stora fixaredan i mitt hem. OK, det är ytterligare en ledig (ha!) dag i morgon, men jag tänkte försöka vila lite då också. Sovmorgonen sträckte sig ända till klockan sju i morse. Jag fixade kaffe på sängen åt mig själv och läste ett kapitel i min maffiabok på gång. Sen satte jag fart…

Som så många andra husmödrar vid den här tiden på året städade jag och pyntade inför jul. Eller jag julmöblade, som jag kallar det efter en pojke jag kände en gång. Inte hade jag nån direkt plan eller strategi – det blev lite dammning, lite julmöbling och mitt i allt strykning och gardinbyte. Tänk så mycket en husmor kan! (<== jag är väldigt självironisk nu) Allt avslutades med ett varv med snabeldraken*.

När klockan var runt 13.30 hade jag hunnit tvätta och prata julklappar med Fästmön också men inte ätit frukost. Jag satte mig vid köksbordet för att montera änglaspelet som sista aktivitet före frukost. Ha igen! Det krävdes snudd på ingenjörsexamen för att få ihop skiten änglaspelet. Dessutom saknades de första två bilderna i monteringsbeskrivningen. Jag messade NK** och klagade min nöd för att skoja lite – NK är nämligen bruksanvisningsfetischist och ÄLSKAR att montera saker, gärna på helger när h*n har en stund över, har jag hört. Men det var liksom inte första gången jag monterade änglaspelet och till sist fixade jag det.

Det fick mig att tänka på den så kallade ingenjören som skulle hjälpa mig med en lampa som blinkade och krånglade för några år sen. Trots hög utbildning och dito position i arbetslivet gick h*n bet. Så jag bytte glödlampa. Då slutade lampan att blinka…

Efter frukost, hygienaktiviteter och påklädning hasade jag över för att handla julmat på Tokerian. Jag fick tag i allt jag skulle ha, till och med en julklapp, men det blev nog i mesta laget med julgodis som följde med hem… På Tokerian träffade jag Lucille och idag var det hennes tur att skjutsa hem… inte mig men en av mina kassar, på sitt cykelstyre. Vi pratade vatten och kyla och försvunna personer på vägen hem och tyvärr hann jag inte höra slutet på det sista för just utanför porten ringde mamma. Det lät väldigt akut, hon sa att hon hade ringt på fasta telefonen också, så jag gick in, stoppade in kyl- och frysvaror och ringde upp. Det var… inget särskilt mamma ville… Men vi pratade en god stund – jag hade ändå tänkt ringa henne. Hon åker med riksfärdtjänst klockan nio hemifrån sig nästa lördag, men har ingen aning om hon ska samåka med nån så ankomsttiden i Uppsala är okänd. Därför blir det ingen middag när hon anländer utan kaffe.

I år kom jag ihåg att köpa tre blåa hyacinter. Dessa stoppade jag ner i julkrukor jag hittade i mina gömmor. Naturligtvis stoppade jag inte ner hyacinterna i krukorna utan att hälla jord på mitt nyligen dammsugna köksgolv. Som grädde på moset lossnade strilen på kökskranen, så jag sprutade ner köksgolvet också. Trampat lergolv, med andra ord.

Ärligt talat vet jag inte om jag orkar feja mer idag. Fast jag har förstås en julklapp att slå in och det vore ju skönt att få badrummet och duschrummet-toan rena. Då kan jag nästan slappa hela dan i morgon (ska bara tvätta) och bara göra en utflykt med Anna för införskaffande av de sista klapparna för i år.

Spisgrisen har fått sitt röda sidenband runt halsen. I det här hemmet äter vi nämligen inte grisar, vi julpyntar dem. Gröttomten har gjort Spisgrisen sällskap ovanpå fläkten. Julfigurerna hänger i köksgardinen, Uppsalakulan i sovrumsfönstret och Påskliljan har blivit Julliljan genom en tomteluva. Julgranstomten har hoppat ner i champagnehinken medan han väntar på julgranen.

Och medan du tittar på några bilder från min dag kan du väl fundera ut vad du ska skriva i en kommentar här nedan om vad DU har gjort idag. För jag antar att inte heller du har suttit sysslolös..?

Detta bildspel kräver JavaScript.

*snabeldraken = dammsugaren
**NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Från sur disktrasa till skön pläd

Ett fredagligt inlägg.

---

 

Jag är sur som jobbets disktrasa!

Fredag kväll och jag har blåst OMVÄGEN om Årsta Travcafé efter jobbet. Det var inte nåt självvalt utan Bokus fel. Årsta travkafé är inget ställe jag frivilligt skulle besöka. Jag skulle ha fått hämta mitt paket på en ICA-affär nära mig, men av nån anledning tvingades jag nu göra en extra tur med bilen. Miljövänligt, Bokus? Nä. Fri frakt? Nä – min bensin kostar. JA JAG ÄR FORTFARANDE SKITSUR. Därför passar bilden här intill på disktrasan i vårt lunchrum bra som illustration. En trasa som var riktigt SUR eftersom nån hängt den mellan hoarna och inte på kranen. Vem vill ta i den nu? Inte jag, i alla fall. ISCH!

Det var ju lite synd om mig för att jag fick göra den där omvägen, så jag passade på att köpa en påse OLW:s prästostbågar och en Marabou gräddnougat med mera på ÅrstaBHallen. Sen vet jag hur det blir i kväll – jag vill inte ha nåt. Men nu finns det i alla fall lite smaskens i skåpet och inte bara ströbröd, makrill, Fästmöns läbbiga blandningar och nötter.

Arbetsdagen har flutit på bra idag. Korrektur har flugit som pilar mellan mig och andra och trots en del svårigheter går det bra. Det går framåt. OK, vi kanske inte når hela målet, men vi når mycket av det. Lite skrajsen blev jag trots allt när jag såg den här… buren i ADB-sektionens IT:s korridor. Tänk om den är till för anställda som inte presterar? Jag försökte få kollegan H, som är lite mindre än jag, att krypa in i den. Men hon ville inte. Hon litade inte på att jag skulle hjälpa henne upp igen. Och det var nog rätt tänkt av henne, för se jag kan ju vara rätt elak, har jag hört. (Samtidigt gillar jag H, så jag hade nog bara skojat en stund.)

Bur för anställda som inte presterar?

Det har regnat hela dan här och nu i kväll har det börjat blåsa så förskräckligt. Jag såg på mina push-notiser från media på mobilen att alla tåg söder om Stockholm är inställda på grund av stormen. Anna ringde nyss från flygplatsen uppe i norr där hennes plan hem till civilisationen igen är försenat på grund av snö… Jag undrar hur lilla mamma har det. Hon befinner sig i stormens centrum…

Det regnade mycket här redan i morse… Granen på framsidan svajar nu betänkligt i blåsten. Notera det hemska blå skenet från en balle* mittemot. *ryser*

 

Denna drar jag över mig i bästefåtöljen. Sen kan ju somliga få vara avundsjuka på det.

Min fredagskväll tillbringar jag nog under pläden med min bok på gång. Jag har lärt mig att en numera inte säger

deckare

utan

spänningsroman.

Trams! Det har alltid hetat deckare och det kan det väl få fortsätta att göra även om varken Sherlock Holmes eller Agaton Sax är med?!

Min bok på gång är för övrigt den tredje delen i Camilla Grebes och Åsa Träffs serie om terapeuten Siri Bergman och hennes kollega Aina. Jag har inte läst böckerna i riktigt rätt ordning, vilket egentligen hade varit bäst. Efter denna har jag bara den femte och sista delen kvar att läsa – och den kom ut i alldeles nyligen och står därför på önskelistan. Riktigt spännande böcker ingår i serien och här kan du läsa vad jag tyckte om de andra delarna:

Någon sorts frid (del 1)

Bittrare än döden (del 2)

Mannen utan hjärta (del 4)

Nä, jag ska inte glo på nån broilermusiktävling på TV i afton, jag ska LÄSA, som sagt. En bok som handlar om tofflor är ju alltid bra…

Böcker som handlar om tofflor är ju alltid bra.

Vad händer hos DIG i kväll, dårå??? Vågar du berätta får du gärna göra det i en kommentar här nedan.

*en balle = en balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Avundsjuk eller uppretad?

Ett inlägg om avundsjuka, uppretning och en dröm om att få flytta till ett hus i skogen.

---

 

Halsband och koppel, kanske?

Det är måndag. Tystnaden har lagt sig i huset efter att somliga ljudligt har gett sig iväg. Ja visst fattar jag att det är svårt att få små barn att vara tysta i trappuppgången, men när de stampar på locket till huvudkranen, spelar harpa på trappräcket och plingar på hos folk då har en nog släppt dem lite långt. Kanske koppel vore nåt? JAG SKOJAR BARA, är bäst att tillägga, så ingen får för sig nåt. Särskilt skojigt med koppel på barn är det inte, det var mer att jag teoretiserade kring barnuppfostran – jag, som inga barn har. Igår blev jag tillfrågad i vissa saker rörande bonusbarnen och jag kände att jag rörde till det, så jag gick därifrån. Ibland är det bäst att tiga, trots att ens åsikt efterfrågas.

Inte är det mycket en får ha åsikter om i det här landet utan att nån blir kränkt. Jag själv blir till exempel jättekränkt när nån som aldrig har träffat mig tror sig veta hur jag lever enbart genom att ha läst min blogg. Bloggen består fortfarande – nio procents utrymme kvar – av valda delar av mitt liv. Hade jag skrivit om precis varenda sekund skulle utrymmet ha varit slut för länge sen. Några vill veta mera och hör av sig, men sen har de inte tid att ha nån kontakt för de är så upptagna med att leva sina liv. Good for them! Jag står kvar här och stampar rastlöst med mina 42:or.

Dagens val står mellan att städa lägenhet och/eller packa ihop ballen* för vintern. Jag har inte lust med nåt av det. Städa känns dumt ifall jag gör ballen senare, då kan det ju komma skräp med in. Och ballen… Det kan ju komma fina dagar när en kan ta en fika i eftermiddagssolen – vi gjorde ju det hos Fästmön i fredags, till exempel…

Det blir nog ingen mer ballesittning med bok i år för min del.

När det gäller ballen försöker jag glo hur de omkringboende har gjort. Grannarna, alltså. De som har ballar** som inte är inglasade och allar***. Och det är lite varierat, måste jag säga. Sen vet jag att en del grannar aldrig vinterskyddar sina utemöbler. Nån hade såväl träningscykel som grill ute hela vintern förr säsongen, till exempel. Nä, jag får nog fatta ett alldeles eget beslut och inte fundera så mycket över hur andra gör.

I fredags läste jag förresten en artikel i Expressen Leva om grannar och vad vi är avundsjuka på när det gäller grannar. Ett mäklarföretag har undersökt detta och kommit fram till att vi är mest avundsjuka på att våra grannar har…

• ett större hem
• mer pengar
• större möjlighet att göra renoveringar
• en mer välvårdad trädgård
• ett roligare och mer aktivt liv
• ett bättre läge
• möjlighet att resa mer
• ett lyckligare liv
• ett bättre jobb

Mest avundsjuka är de som bor i Jönköping (snåla smålänningar?), Västra Götaland, Örebro och Stockholm. Kvinnor är mest avundsjuka på storleken – av huset, alltså – och vackra trädgårdar, medan männen främst är avundsjuka på sina grannars bilar, bättre tomtlägen och att grannarna verkar ha ett roligare och mer aktivt liv.

Men de flesta är inte avundsjuka på sina grannar, enligt artikeln. Och så lyfts det fram hur viktigt det är att ha trevliga grannar och god grannsämja. Själv är jag inte ett dugg avundsjuk på mina grannar. Vem vill ha barn som låter jättemycket tidigt på morgnarna eller en smärre plätt med oklippt gräs som är så högt att det växer upp till grannens fönster på våningen ovanför? (Jag överdriver. Mycket.) Däremot är jag avundsjuk på att de grannar som har allar har lägre månadsavgift än vi som har ballar. De med allar har ju vanligen skaffat sig ett större utomhusutrymme. Fast det är ju faktiskt inte deras egen mark, utan kommunens. Så en kanske skulle gå ner och sätta sig… Nä, tror inte det. Grannar ska en inte umgås med. Det finns ju en viss risk att de kommer ut och undrar vad en gör där när en sätter sig på deras alle, även om det är kommunens mark…

Inrökt på ballen, en bild från i somras hur det kan te sig uppe hos mig när grannarna grillar.

Men vi är inte bara avundsjuka, vi retar oss på grannarna. Här kan du läsa om tolv saker vi retar upp oss på hos våra grannar. Många av dessa tolv punkter nickar vi instämmande med, vi Karlsson på taket. Till exempel… grannar som inte hälsar [men glor; mitt tillägg], fester [utomhus sommartid; mitt tillägg], trädgårdsskötsel [oklippt gräsplätt; mitt tillägg], saker i trapphuset [allt från stinkande soppåsar och möbelkartonger till cyklar – jag hoppas det inte börjar brinna…; mitt tillägg], grillning och rökning [fast inte på ballar utan på allar för min del, som bara har grannar bredvid och under, eftersom rök stiger är det såna som jag som drabbas; mitt tillägg], ombyggnationer [på sena kvällar; mitt tillägg] och barn [egentligen inte barnen utan deras föräldrar som struntar i dem; mitt tillägg]. Sen skulle jag kunna lägga till grannar som tvättar och diskar på nätterna (tror ni att det inte hörs? Det gör det.), grannar som spikar vid midnatt, grannar som möblerar om sena kvällar, grannar som blir tjuriga som ungar när en ber dem flytta sina rökmaskiner eller dämpa sig med mera mera. OCH JA! JAG FLYTTAR GÄRNA TILL ETT HUS I SKOGEN OM DET VORE MÖJLIGT!!!

Träningscykel och grill är bra att ha  – även på vintern. Fast det ska jag inte ha inte utanför mitt hus i skogen. (Bilden är från den 15 februari i år.)

Är DU avundsjuk på nåt som dina grannar har eller som du tror att de har? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så hjälper du mig att snabbare få slut på bloggutrymmet!

*ballen = balkongen
**ballar = balkonger
***allar = altaner

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kameran

Ett inlägg om en dokumentärfilm.

---

 

Jo jag har en och annan vän. En av dem är fotograf och heter Henry Diltz. Äh, jag bara skojar! Min vän heter nånting heeelt annat. Men vännen är fotograf, tar bra bilder och tyckte att jag absolut skulle se en dokumentärfilm om Henry Diltz. Just den kvällen filmen gick var jag… låt oss säga… lite håglös. I kväll är jag… lite mindre håglös och tvingade Fästmön att se Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kameran.

Henry Diltz fotad av Henry Diltz. Med en riktig kamera. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 

Naturliga nätstrumpor. Min bild, Annas ben.

Häromdan sa jag till min vän att jag är så avundsjuk på dem som kan ta bra porträtt. Nån

people person

är jag verkligen inte – vare sig i livet eller med kameran. Den knappa timslånga filmen om Henry Diltz gjorde mig… så glad. Han är nämligen uppenbarligen just en

people person, 

men han gillar också att fota vattenposter, golv och kossor. Henry Diltz bilder är fantastiska i sin enkelhet. Han ser det sköna i det lilla – och när det gäller människor, det oförfalskade, osminkade.

Nu ska jag kolla om det finns några böcker med Henry Diltz-foton som jag kan få tag i (låna, köpa billigt) så att jag kan titta och njuta, för på Play ligger filmen bara kvar till början av oktober. Människor, däremot, kommer jag aldrig att förstå mig på. Det är totalt lönlöst att jag försöker lära mig ta porträtt. Jag får fortsätta plåta blommor, vattendroppar, spindlar, träd, Televinkendockor, bokhyllor, lustiga mönster, möjligen kroppsdelar- ja, sånt som inte kan göra mig illa. Så där som människor kan.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hajpat: Ljug och fusk – varför gör vi det?

Ett förljuget och fuskande inlägg. Ha ha ha, bara skojar! Eller..?

---

 

Varför ljuger och fuskar vi människor? Sker det nånsin i djurens värld, till exempel? Jag försöker nog att varken ljuga eller fuska själv. Mest för att jag inte kan ljuga (medvetet), det syns direkt. Att bli avslöjad som lögnare skulle vara väldigt pinsamt. Och när det gäller fusk… Nää… jag vill inte tillskansa mig fördelar och vinster av nåt slag – varken små eller stora – för är dessa baserade på fusk är de ju inte äkta. Du skulle bara veta hur… upprörd jag blir när jag i samtliga skriftliga meddelanden från Akassan Vision upplever att jag blir misstänkliggjord för fusk… Jag, som till och med häromdan betalade min infrastrukturavgift på fem (5) kronor från mammas födelsedagsutflykt i somras…

Såna här fakturor ägnar sig vissa byråkrater åt att skicka ut. Undrar vad själva handläggandet kostade. Med all säkerhet mer än fem spänn.

Psykologiprofessorn Per Carbring menar att människor vanligen inte fuskar och ljuger för att få fördelar. Fusket och lögnerna handlar i stället mest om att undvika obehag. Han säger i en artikel i Dagens Nyheter häromdan att det är svårt att upptäcka lögnare och fuskare just i stunden. Själv blev jag ljugen rakt upp i ansiktet häromdan och uppfattade lögnen direkt. Det gjorde mig mycket, mycket ledsen eftersom det var en person som jag tycker om.

Att fuska i kortspel är väl inte hela världen..?

Att ljuga om eller fuska i små saker/sammanhang är väl inte hela världen. Som när man spelar kort eller brädspel hemma i familjen. (Fast personligen lackar jag ur då. Och jag är verkligen inget bra på kortspel som Bluffstopp och liknande…) Men ibland får fusket (slarvet?) väldigt stora konsekvenser. Jag läste i Aftonbladet igår om ett förväxlingsfel vid fertilitetskliniker i Danmark. Detta har lett till att åtminstone ett barn har fötts med ”rätt”mamma, men ”fel” pappa. En dansk kille blev till efter att ägg hade förväxlats och fick ”fel” därmed föräldrar. Nu misstänker man att det har förekommit åtminstone fem ytterligare förväxlingar. Det går inte att föreställa sig vilka känslor alla inblandade får när ett sånt här fel har upptäckts. Tänk att kanske ha levet ett helt liv i lögn, på sätt och vis, på grund av en förväxling vid tillblivelsen…

Laddat med hur mycket? Tja, det måste jag gå till en kassa för att få veta.

I samband med detta är fusket hos UL den 14 och 15 augusti en piss i havet. Och nåt fusk är det kanske inte egentligen, bara ett tekniskt fel – och ytterligare en bekräftelse på att jag aldrig ska ladda ner deras app (det är inte första gången den krånglar). För en gångs skull är det inte resenärerna som har fuskat med biljettavgifterna utan UL. Det vill säga UL:s app, dårå. Resenärer som använt appen under de aktuella dagarna har blivit dubbeldebiterade. Men kontaktar en UL:s kundservice kan en få pengarna tillbaka om en tror sig ha råkat ut för detta. Heder åt UL som erkänner detta, i alla fall i lokalblaskan (som kanske inte alla läser, men…)

Däremot är det inte hedersamt av UL att strulet med reskassesaldot kvarstår och skylla på att det beror på att chaufförerna lämnar in sina redovisningar sent. Lös problemet, bara! En har inte en aning om sitt saldo, för när en loggar in och kollar sitt kort kan det visa ett helt annat saldo än när en står på bussen och ska betala.

Och ta bort texten

[…] Vi jobbar på en lösning […] 

när det gäller kortköp via läsplatta eller smartphone som står på webbplatsen. Inget har hänt på flera månader… DETTA är ljug!

Nästa inlägg i serien Hajpat, som troligen är den sista serien på den här bloggen, kommer inom kort!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Turkoschockad, i sista minuten och snigelpost med betoning på snigel

Ett dessvärre icke turkosfritt inlägg.

---

 

Den som läser min blogg vet att jag har problem med turkos. Det är, i mitt tycke, ingen färg, utan en nyans. En skitful nyans. Så igår vid lunchtid när jag anlände till Himlen blev jag turkoschockad på riktigt. Jag började se mig om i Fästmöns hem och insåg att det är nån som är ute efter att jävlas med mig. Eller skoja. Eller nåt. Kanske bara nån som råkar gilla turkos..? Det kanske var Fågelmörderskan a k a Katt. Ja jag har alltid sagt att katter är rovdjur. Jag är helt klart en hundmänniska. Det är väl tur, dårå, att jag inte bor med Katt Fågelmörderska.

Vilken turkoschock!

Anna har haft sin äldsta dotter hos sig i sommar. Men igår var det dags för min bonusdotter att fara hem till sitt. Eftersom jag visste att det skulle medföras ett antal resväskor erbjöd jag mig att föra den unga damen med såväl packning som moder till centralen i Uppsala och tåget.

Två resväskor, en bag och en rygga skulle in i bilen – förutom äldsta bonusdottern, dess moder och jag själv.

Jag infann mig på överenskommet klockslag en timme före tågets avgång. När jag såg packningen i hallen – en stor resväska, en liten resväska, en bag och en ryggsäck – började jag fundera på hur det skulle få plats i min lille bil. Jag har nämligen ingen stor bil, om nån nu trodde det. Men med halva baksätet fällt fick vi in allt, inklusive oss själva.

Det skulle handlas matsäck på vägen, så det var bra att jag kom i god tid. Sen blev det mindre bra. Efter att ha svängt ut från Förorten, rundat rondellen blev det plötsligt tvärstopp. Jag kunde se en lång radda bilar framför oss i vårt körfält. Uppenbarligen hade det hänt nåt. Bonusdotterns pappa messade (inte mig som körde bil utan Anna) om en försvunnen gympapåse i samma veva och kunde upplysa oss om att det skett en olycka. Två bilar inblandade, fyra skadade. Ruggigt! Jag hade ju liksom åkt där typ 40 minuter tidigare. Senare på kvällen läste jag hos lokalblaskan att det var fyra personer totalt som färdats i bilarna och att en förts skadad till sjukhus. Jag hoppas att det blev lindriga skador!

Men detta satte en stor käpp i våra hjul. Bonusdottern hade ett tåg att passa. Vi fick helt enkelt göra helt om – varpå en idiot i bilen bakom mig körde fram så jag höll på att backa in i hans fula Volvo på den smala vägen. Nån ytterligare olycka skedde emellertid inte och vi körde på en slingrig bakväg och därefter gamla E4:an i stället för nya in till stan. Vi hann! Dessutom var tåget naturligtvis försenat, men inte mer än sju minuter.

Efter det stora kramkalaset och en och annan tår for vi tillbaka ut till Förorten via samma bakväg. Anna bjöd på kaffe, glass och hallon och Jerka och yngsta bonussonen anslöt. Jag fick ett uppdrag och gav mig av hemåt för att utföra det. Hade just satt punkt när telefonen ringde. Det var lilla mamma som ville tacka för kortet från Stockholm, postat för en vecka sen… Men hallå, posten!!! Ska det ta en vecka för ett vykort att nå fram från Stockholm till Metropolen Byhålan??? Inte konstigt att folk slutar använda snigelpost. Skärpning!!! I vart fall fick jag min bensinräkning idag, vilket är i rimlig tid. Förra månaden tog den nästan två veckor på sig att hitta hit… Jag undrar vad vi betalar för när vi frankerar våra kort och brev…

I övrigt funderar jag på det jag skrev om i helgen, utrymmet. Jag har ännu inte fattat nåt beslut. Men faktum kvarstår – och bara tio procent…

Min kväll avslutades med att uppdatera min mobils systemversion och äta rester från igår, nersköljda med ett glas rött samt Broadchurch! Hur hade DU det igår? Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »