Sin egen doktor

Ett allt annat än pjåskigt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: För ett antal år sen hade vi en egen familjedoktor, doktor Britt-Marie. Det var emellertid inte hon som höll mig sällskap på golvet. Vår doktor Britt-Marie kan du läsa om här!

 

---

Nä, vården ger jag inte mycket för. Läkare är väldigt bra på att skriva ut recept och jag är glad att det finns e-recept – med tanke på att jag glömde mina mediciner hemma i påsk när jag gjort en långresa. Men sen… Mina besök i vården är så få som möjligt och för tillfället endast en gång i månaden.

Igår förmiddag gjorde jag nån fånig, men oförsiktig rörelse och vips började ryggen bråka med mig. Jag vet att jag sitter väldigt mycket och det är dåligt för en dålig rygg. Samtidigt behöver fötterna få vila så att hälsporrarna läker ut. Det innebär att jag försöker gå en del korta promenader, men några maratonlopp blir det inte. Igår, när jag hade skjutsat Fästmön till jobbet mitt på dan, bestämde sig ryggeländet för att motarbeta mig. Hur jag tog mig ur bilen är en gåta och det tog tid, men det gick.

Hemma packade jag upp, skrev ett inlägg på halvstående fot och därefter placerade jag min feta lekamen på köksgolvet, med benen i rät vinkel på en köksstol. Ner kom jag, men det är alltid spännande att se om jag kommer upp. Det vimlar ju inte precis av folk här hemma som kan hjälpa mig till stående läge.

På köksgolvet.

Britt-Marie höll mig sällskap på golvet medan jag avlastade ryggen och medan jag gjorde mina övningar, men jag måste säga att det är skönare att sitta och läsa i en kökssoffa än att ligga och läsa på ett köksgolv. Dessutom var jag förbannad, för jag hade ju tänkt putsa fönstren åt framsidan, det vill säga köksfönstren och sovrumsfönstret. Det var inte att tänka på. Jag tröstade mig med lite go-fika som Anna hade skickat med, för jag tog mig upp för egen maskin från det kalla golvet och fikade vid köksbordet. Man är väl civiliserad?!

Go-fika på lördagen.

Mamma fick ett samtal och yngste bonussonen och jag hade sms-kontakt hela dan och kvällen. När jag telefonerade trampade jag som vanligt omkring här i min enoooorma (NOT!) lägenhet. Men ryggen blev bara värre och värre. Framåt kvällen lagade jag mat – och passade på att hota ryggen med både Paraflex och Tradolan. Jag är en sån som inte tar tabletter om jag inte måste för att överleva. Men när lördagen hade gått över i kväll kände jag mest för att hoppa ut genom ett av mina skitiga fönster på grund av smärtan. Det hade nog varit lite dumt. Eller? 

Lördagsmiddagen bestod av micrad fiskgratäng och hot om Paraflex.

Nä, några piller blev det inte. Jag skulle ju ut och köra bil vid 21-tiden för att min älskade födelsedagsflicka skulle få vara hemma hos sig 21.30 i stället för 22.30. Det gick nästan bra att köra bil – förutom när jag skulle trampa ner kopplingen. Efter avslutad tur satt jag i bilen utanför garaget en god stund innan jag kunde ta mig ur och öppna porten. Men allting går – utom tennsoldater och små barn. Det fanns ingen hemsjukvård att ringa till, ingen pappa som på starka armar bar in mig. Kan själv. Dessutom är jag min egen doktor, jag. För när solen gick ner gjorde jag en vårdplanering – som jag dessutom följde!

När solen gick ner gjorde jag en vårdplanering.

Jag har en toppenbra värmande gel i min sjukvårdslåda. Den (krämen, alltså, inte lådan!) smorde jag in mig med under kvällen. I stället för att knapra en tablett hällde jag upp en liten skål prästostbågar som jag vräkte i mig och som dessert, ett par bitar Merci ur julklappsasken från yngsta bonusdottern. Detta sköljde jag ner med en berest starköl (den var med mig i Metropolen Byhålan i påsk). Det är nämligen så att jag vet att alkohol tar bort smärtan vid inflammationer. Ja, det är farligt, men mitt förhållande till alkohol är gott och stabilt. Det blev denna enda öl, lite mer värmande kräm och sen sängen. Det gjorde ont att ligga, men jag lyckades till sist hitta en ställning som funkade. När jag somnade visste jag att jag antingen skulle vakna helt handikappad – eller i bättre skick…

Nä. Inte heller idag kan jag putsa några fönster. Tror jag. Tack och lov beror det inte på ryggen utan på vädret! För ryggen är bättre! Jag kunde ta mig ur sängen utan problem, jag kan gå, jag kan sitta lite längre stunder. Det är fortfarande farsartad akrobatik när jag ska ta på mig strumpan på vänsterfoten. Men ryggen är mycket, mycket bättre!

Förra våren gick jag till en naprapat i min desperation över ryggen. Mottagningen höll till i källarlokaler i det som en gång var ett av stans sjukhus. Man kunde bara betala kontant och pengarna försvann ner i ett kuvert i en låda. Inget kvitto, ingen stämpel i högkostnadskortet. Och kvällen före mitt tredje besök ringde nån och berättade att jag inte kunde få komma eftersom naprapaten jag gått hos hastigt hade slutat… Notera, att detta var den ENDA naprapatmottagning som den organisation som har ansvar för länsinvånarnas vård och hälsa hade avtal med 2014! Det finns andra naprapatmottagningar – men bara för den som kan betala en tre gånger mer.

Jag är hur glad som helst att jag är min egen doktor. Med skitiga fönster och regn utanför.

Idag regnar det. Tennisbanan blir pool igen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Medan Sverige fick en ny statsminister…

Ett tankfullt inlägg.

---

 

Smärtsam läsning och dödshjälp i min hjärna idag.

Nu har Sverige fått en ny statsminister. Jag har faktiskt inte följt omröstningen, det räckte med valet av talmän häromdan. Nä jag har gjort annat. Jag har redigerat de fem första kapitlen, formaterat dem, skrivit ut, bytt toner (fasen vad det går åt skrivar-patroner!). Det blev mycket smärtsam läsning idag. Mycket.

Av nån anledning har jag under tiden funderat över dödshjälp. (Den som sen ska läsa mina ord torde icke förvånas över kopplingen.) Enligt Aftonbladet är så många som nio av tio svenskar (enligt en undersökning från 2010), nästan, för dödshjälp, men bara 17 procent av våra politiker. Professor Torbjörn Tännsjö har jobbat mycket med frågan om dödshjälp och bland annat gjort undersökningar om detta bland läkare. Han tycker att det är förvånande att så många politiker är emot, men har större förståelse varför vanliga svenskar är för:

[…] Det är ett mänskligt behov helt enkelt. Det är orimligt att vara emot, när man ser vad som händer ens gamla föräldrar. Det är lite av en gåta att politikerna är så okänsliga. Politiker är populister som håller upp fingret och ser vart det blåser, men inte i den här frågan […]

Vad menas då med aktiv dödshjälp? Det  innebär att man gör något som med avsikt förkortar en svårt sjuk persons liv. I dag är dödshjälp tillåtet i Schweiz, Holland, Belgien, Luxemburg och några delstater i USA. Fast det är bara i Schweiz som utländska medborgare kan få aktiv dödshjälp.

Jag tycker att frågan om aktiv dödshjälp är svår. Själv har jag ingen klar och färdig åsikt i den. Jag kan förstå att man kan tänka att man vill få hjälp att du om man blir svårt eller obotligt sjuk – när man är frisk. Men hur tänker man när man väl hamnar i situationen? Vill fortfarande dö eller är livsviljan starkare? Och har man egentligen rätten till sitt eget liv?

Har DU nån åsikt om dödshjälp??? Skriv gärna några rader i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den tredje rösten

Ett inlägg om en bok.

---

 

När det gäller litteratur kör jag varannan deckarnas numera. Cilla & Rof Börjlinds bok Den tredje rösten gav jag bort till Fästmön som sommarpocket. När hon hade läst den lånade jag den. Nu har jag läst den. Och frågan är om det var en bra gåva eller inte…

Två parallella historier skildras. Dels den där en tonårsflicka hittar sin pappa död. Pappan har hängt sig hemma, tror alla först. Men det är inget självmord utan mord. Polisen tror att det har att göra med droger som tullen, där pappan arbetade, har beslagtagit, droger, som plötsligt dyker upp på ”marknaden”. Samtidigt hittas en kvinna mördad och styckad i Marseille. Förre polisen och tillika hemlöse Tom Stilton åker tillsammans med vännen Abbas till Frankrike. Abbas har uppenbarligen koppling till både Marseille och den mördade kvinnan. Men det märkliga i kråksången är att de båda fallen så småningom har kopplingar till varandra…

Det här är en riktigt otäck historia. Den visar att man verkligen inte kan lita på den man borde kunna lita på. Mer än så avslöjar jag förstås inte, det vore att förstöra nöjet för dig som vill läsa boken. Och det tycker jag att du ska göra, om du gillar spänning och om du tål otäckheter…

Toffelomdömet blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ensamhelg

Ett inlägg om helgen.

Den här helgen har jag haft en ensamhelg. Inte för att Fästmön och jag har gjort slut eller osams (tyvärr, tycker ju en del, dårå) utan för att jag mest ville testa om det funkade för mig. Dessutom jobbar Anna och har tidiga morgnar, vilket skulle göra att även kvällarna blir tidiga, så att säga.

På helgerna försöker jag vila, men det är svårt. Oro och funderingar vill gärna mala. Jag söker inga jobb. Däremot kan jag leta intressanta lediga tjänster som annonseras. Tjänster, som jag sen bokmärker och söker när det har blivit vardag.

På fredagskvällen bjöd jag mig på billig middag och därför kunde jag unna mig lite prästostbågar till senare. Och en öl. Och till detta… tidningen FOTO nr 11/2013 som jag hämtade rykande färsk från postboxen. Men nej. Jag har inte tagit en ny prenumeration, för det har jag inte råd med. Jag ska få tre gratisnummer av tidningen som tack för att jag har deltagit i en enkät. Detta var det andra numret och jag lusläste och slukade. Redan det första numret, som kom för ett tag sen, gillade jag mycket! En riktigt bra tidning – för den som är fotointresserad! 

En riktigt bra tidning! Fast det är en tidskrift, i min värld.

Lördagen innebar inte nån sovmorgon, men jag tog det lugnt hela förmiddagen. Hade en givande sms-dialog med en vän som är alltför långt borta för att ses. Det är så skönt att kunna dela saker med människor som förstår precis hur det är. I det här fallet pratade vi om hur det är att vara ensambarn. Det löser inga problem att prata, men delad börda etc etc. Jag satte mig därför ganska lätt till sinnet vid brunchbordet nånstans runt halv ett.

Helgfrukost. Eller brunch, blev det.

När det finns tid på helgerna brukar jag – och även Anna när hon är med – äta kokt ägg. Vi har lite olika idéer om hur ett perfekt kokt ägg ska vara, men jag har naturligtvis rätt (tycker inte hon, dårå). Jag rostade bröd och öppnade en burk Robertson’s Silver shred. Brittisk citronmarmelad av högsta kvalitet och smak! (Fast den kostar ju lite mer här än på nätet och i Storbritannien…)

Tyvärr kände jag olusten komma krypande. Jag gjorde nämligen ett misstag som jag lovat en annan vän att inte göra. Tog då den vännens råd och sparkade igång lite bra musik till min strykning. Valde Agnetha Fältskogs dubbel-album som kom för några år sen – den med alla hennes stora hits på. Den ena skivan är helt på svenska, den andra på engelska. Inte vet jag vad som hände, men plötsligt blev jag bara väldigt, väldigt ledsen och grinade som en… jag vet inte vad. TROLIGEN påminde musiken om det som hände 2009 och jag gjorde nån dum koppling till nuet.

Den här är verkligen her very best!

VILKEN TUR, ATT JAG FICK ETT SMS JUST DÅ! Jag fick känna mig behövd en stund och passade på att göra lite nyttigheter som att införskaffa och fylla på spolarvätska. Så gick ett par timmar och jag kunde få kraft och ork att ringa mamma. Jag hoppas verkligen att griftegården sköter sitt åtagande och fixar fint hos pappa till Allhelgona. Av nån anledning hade plötsligt fru Blå erbjudit sig att gå dit och tända ett ljus. Nåja, det är ju snällt. Men jag hade ju helst gjort det själv – om det hade varit möjligt. Det är det inte. Jag har insett att jag inte är välkommen nere i södern just nu, för mamma fortsätter att leva i en lögn. Eller… hon underlåter att berätta för De Bekanta och Kusinerna hur jag lever (bara det att ett antal kusiner redan vet för att de har fattat eller för att jag har sagt nåt). Ett exempel är att hon inte nämner att jag har familj här. Det gör ont att inte få inräknas ibland… Klart att De Bekanta undrar varför jag inte kommer oftare på besök när jag inte har familj… Som svar på det har det hetat att jag jobbar så mycket… Denna väv av lögner är svår att ta sig ur. Och tro mig, jag har INTE bett mamma ljuga. Men det blir onekligen tilltrasslat alltihop!

Jag stod och lagade mat när mamma ringde en gång till på lördagskvällen, så samtal nummer två blev bara kort. En stor kastrull spaghetti och kycklingfärs The Old Style gjorde jag. Detta innebär att jag har middag även till i kväll.

Det var ett par intressanta saker på TV igår, men jag tog lite risker och valde att se en känslosam och jobbig film. Det gick bra, jag bröt inte ihop utan grinade bara lite. Tyckte att filmen fått oförtjänt dåligt betyg i TV-tidningen, så jag gav den högsta.

Funderar på att se säsongsstarten av Så mycket bättre i repris idag på förmiddagen. Men ibland känns det nästan som om jag redan har sett vissa TV-program eftersom folk twittrar så daaant om dem.

OM ska jag hinna med att se reprisen måste jag fixa till mig före med såväl dusch och hårtvätt som frukost. För i eftermiddag ska jag bort på söndagsfika!

Vädret är trist, mörkt och grått. Jag vaknade av sirener i morse, men kunde äntligen ta sovmorgon. Det verkar som om alla andra-  utom Somliga som har haft springtävling hela morgonen – sover också. Otroligt dött utanför mitt fönster. Bara en skata som skrattade när jag tog en bild av den allt mer nakna björken utanför arbetsrumsfönstret…

Björken börjar bli naken.

Ha en skön söndag – vad du nu än gör!

Livet är kort.

Read Full Post »

Utsatthet

Ett inlägg om att utsätta sig för läskiga saker.

Uppdaterat inlägg: Thank God, jag får sällskap på mässan! Men jag ska fortfarande klara bussresan in…

_________________________________________________

Idag ska jag göra nånting som jag tycker är riktigt hemskt. Men det är genom att tänja sina gränser och utmana sina förmågor som man tar sig fram här i livet. Om inte annat så stärker det ens självkänsla – om och när man klarar av saker och ting.

Först ska jag ta bussen in till stan. Ensam. Bara det i sig är hemskt fruktansvärt. Det är extra hemskt fruktansvärt just nu eftersom jag inte är den glada prick och stålskodda toffla jag under andra omständigheter är. Jag får därför resonera allvarligt med mig själv och pedagogiskt säga att

Nej, det är inte troligt att jag avlider under bussfärden.

Och…

Ja, det kan vara så att nån kommer och sätter sig bredvid mig. Jag smittas antagligen inte av nån dödlig sjukdom för det.

(Jag överdriver lite för att det ska bli tydligt och för att du ska förstå ett uns av hur det känns.)

Önskar att det vore bussen till Skagen i stället…

Mitt mål idag är att gå till en rekryteringsmässa som Arbetsförmedlingen arrangerar. Jag har varit på liknande mässor tidigare – och de är bara hemska. Men då hölls mässorna på en stor idrottsanläggning här i Uppsala, idag är det i Arbetsförmedlingens ganska nya lokaler. Kanske blir det bättre. Men mina minnesbilder av den senaste rekryteringsmässan var…

• busslaster med ungdomar skeppas dit
• jag är inte yngst (litotes…), men jag har inget sällskap
• ungdomarna är inte blyga
• jag skäms över att vara där
• ungdomarna når fram till rekryterarnas bord
• jag tycker att det är oartigt att trängas

Och så vidare, och så vidare…

Man kan undra varför jag åker dit, egentligen. Ja dels är det, som sagt,

1. för att utmana mig själv och utsätta mig själv för sånt som jag tycker är jobbigt.
2. Dels är det förstås för att jag nånstans hoppas på att nån arbetsgivare ska vara intresserad av mina kompetenser
3. Bara lite grann är det för att jag ska kunna skriva detta i nästa aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen…

Känslan av utsatthet ligger hos mig själv. Jag tycker, i ärlighetens namn, att det är förnedrande att delta i sånt här. Mina kompetenser borde vara eftertraktade och efterfrågade ändå. Jag älskar ju att jobba, jag älskar dessutom att jobba hårt. Och inte behöver jag ha så hög lön heller, bara så jag går runt och får lite över. (Allt över a-kassans 9 900 kronor är som miljoner i mina ögon…)

Utsatt!

Mässan är i eftermiddag, mellan klockan 12 och 17. Jag tänkte inte hänga på låset, utan gå dit nånstans mitt i. Det hålls också seminarier där, men inte nåt som intresserar mig eller tangerar mitt yrkesområde.

Jag har nu därför förmiddagen på mig att stressa upp mig leta nya jobb att söka. Igår hittade jag en riktigt intressant tjänst, som jag sökte. Tjänsten har kopplingar till mitt förra arbete, kan man säga. Ett viktigt och engagerande uppdrag i denna tidsbegränsade anställning (ja, tyvärr tidsbegränsad, men ändå intressant nog att söka).

I övrigt är dagen grå och ser kylig ut. Jag måste fundera ut vilken jacka och tröja jag ska ha, för att gå till en rekryteringsmässa iförd en jacka med trasig dragkedja känns inte OK. Dunjacka är för tidigt att använda och det är dessutom fem plusgrader just nu. Jag har en tunn höstjacka som är OK, men jag måste leta fram en snygg tröja att ha över min kortärmade piké. Jag har massor av snygga kortärmade pikétröjor – men inte lika många snygga, varma och långärmade tröjor…

Denna, kanske? Äh, den är inte ens min. Jag såg den på en loppis en gång.

Nattsömnen har varit god och näringsrik. Jag skrattade mig till sömns åt prällen Geraldine i Ett herrans liv igår kväll. Hon hade en älskare på besök… Kan meddela att man mår betydligt bättre av att somna till en rolig fiktiv präst än mord och elände i nåt gammalt CSI-avsnitt!..

I morse bäddade jag medan kaffet perkolerade och så har jag beställt varor från Apotea samt lämnat ett mycket positivt omdöme om sagda näthandel! Man kan till och med hämta ut på sina recept här, med e-legitimation, och få personlig rådgivning av den uppringande farmacevten! Tips till dig som inte kan eller vill eller har svårt för att ta dig till ett apotek!

Vad ska DU utsätta DIG för idag då? Skriv gärna några rader och berätta! Jag är, som bekant, nyfiken!

Och… ja just det! Antalet besök på den här bloggen har nyligen passerat 800 000. Det tackar jag för! Varje besök är en pinne (och vad det betyder håller jag för mig själv).

Livet är kort.

Read Full Post »

Inför Eurovision Song Contest 2013… Del 1

Ett inlägg vari Tofflan förfasar sig något, men samtidigt ställer sig frågande till varför andra förfasar sig över oväsentligheter i sammanhanget.

Igår kväll var det premiär för det första av fyra program med titel Inför Eurovision Song Contest 2013. Inte svårt att gissa att det var årets version av presentationer av de deltagande låtarna i Eurovision Song Contest nu i maj. Upplägget var emellertid annorlunda. Christer Björkman var äntligen utbytt och hade ersatts av Niklas Strömstedt. Denne har dessutom en bisittare, Malin Roos, samt i varje program en gäst. Igår var Rickard Engfors i studion.

Rickard Engfors, Niklas Strömstedt och Malin Roos sparkade igång Eurovision. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Tvärtemot vad många twittrare ansåg, tycker jag att det var ett alldeles utmärkt koncept att byta ut herr Björkman och att inte ha en ”jury” som återkommer i varje program. En jury som varit vald lite hipp som happ beroende på vem som varit inne just nu eller mest gay. Och med den ständige Tomas Vad-heter-han-nu-igen som på sin finlandssvenska tycker om eller dissar låtarna. Vi har hört det tillräckligt nu.

Den här gången har man valt en musiker som programledare (som själv har tävlat i ESC), en journalist samt en gäst som har koppling till ESC. Rickard Engfors koppling är dels att han har deltagit själv, dels att han under flera år har stylat de deltagande artisterna.

Jag gillar det här! För vi tycker så mycket hit och dit om artisterna och det är inte bara sångröster och låtar som spelar roll, framträdandet är också viktigt. Just därför kändes det extra kul att Rickard Engfors var på plats i den första delen! Niklas Strömstedt och Malin Roos är inte rädda för att tycka saker, men Rikard Engfors var den som kunde argumentera på riktigt igår, tycker jag.

Sen kommer vi då till låtarna… Då sjunker mitt gillande. Det var de tio första låtarna i semifinal ett som vi fick höra och se en videosnutt av. Två riktiga sömnpiller (Österrike och Estland) inledde. Därefter tog Hannah vid från Slovenien och om jag inte minns fel hade hon en sån tajt klänning att hon inte kunde röra sig. Total nollpoängare vad gäller framträdande.

Kroatien skickar i år en manskör som inte tycks ha kameratränat ett dugg. Jag håller fullständigt med Rickard Engfors när han sa att de verkar mer intresserade av att titta på varandra än in i någon kamera.

Danmark har en barfotaflicka, eld samt en massa trumslagarpojkar som springer omkring på scenen och bara tar fokus från sångerskan. Emmelie kan nämligen sjunga. Men det här är inte riktigt min genre, så nja…

Rysslands och Ukrainas låtar gillar jag! De är både vemod och trallvänligt och jag skiter i att de (Ryssland) sjunger om fred och håller varandras händer eller att My Little Pony gästspelar i en av musikvidoerna (Ukraina).

Nederländerna skickar enligt de tre i TV-studion det bästa de har, nämligen Anouk. Jag är inte särskilt imponerad, men hon kan i alla fall sjunga. Det låter emellertid mest som en låt hämta ur en Disneymusikal.

Montenegro har både en förfärlig låt (?) som knappast kan kallas låt samt en lika förfärlig video till den. Och vad gäller Litauens låt gick den mig helt förbi – jag blev helt absorberad av sångarens ögonbryn som for upp och ner.

Gänget i den svenska TV-studion tyckte att Anouk var bäst, men att Danmark vinner. Jag håller inte med, men ser ingen klar vinnarlåt bland dessa tio första.

Livet är kort.

Read Full Post »

Pojken som slutade gråta

Jag köper böcker som jag ger bort. Sen lånar jag dem och läser dem själv. Nåja, det tyder ju på att jag bara ger bort bra böcker, eller? Pojken som slutade gråta fick Fästmön av mig. När hon hade läst den tog jag vid.

En eldig historia.

En pyroman härjar i Hagfors. Eller handlar det om nånting annat? Vilken är kopplingen mellan mordoffren? Journalisten Magdalena Hansson är i centrum även denna gång och dras in i händelserna. Polisen Petra och hennes kollegor försöker hitta sambandet. Magdalena och Petra kommer på det nästan samtidigt. Men frågan är om det är försent då för… Magdalena… Parallellt med pyromanjakten får vi följa Petras och Magdalenas privatliv. Och några till.

Det är just dessa bihistorier som jag tycker rör till den här annars rätt spännande boken. Bihistorierna tar nästan över och då försvinner ju nästan det spännande i den här deckaren.

Pojken-Boken är för övrigt del två i Ninni Schulmans serie. Del ett, Flickan med snö i håret, var en glad överraskning. Men redan där kände jag att det blev aningen för mycket av andra ingredienser än rena deckarhistorien. Då accepterade jag det eftersom Flickan-Boken var en debut. Nu sänker detta tyvärr betyget på en annars spännande bok.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tänk om det vore en grön dag?..

Ja, som rubriken undrar jag retoriskt: Tänk om det vore en grön dag?.. Ute i Förorten var det BARA -17 grader nånting i morse. Clark Kent* startade så fint, men kopplingen fastnade och det får jag se upp med! Men inne i stan, dit jag åkte efter att ha skjutsat Elias till skolan, var det 23 minusgrader och det snöar!!! Om inte temperaturen stiger och snöandet slutar får det bli så att jag hämtar Elias i eftermiddag, skjutsar hem honom till Fästmön och åker hem till mig där Clark får sova i garaget. Jag är otroooligt less på att gräva fram honom, skrapa hans rutor, ängslas för att han inte ska starta etc. Detta praktiska tar för mycket energi från mig just nu och jag behöver min energi till annat.

Snön och kylan tynger mig.

                                                                                                                                                      Anna är hemma med sjuk tonåring den här veckan. Vi får hoppas att det vänder snart, men en rejäl förkylning och över 39 graders feber blev ju som grädde på moset… Den stackarn fick i alla fall kliva upp i morse för att göra Elias klar medan jag fixade mig själv och bilen. Jag ville inte att grabben skulle stå där ute i alla minusgrader medan jag jobbade på.

Ringde mamma igår eftermiddag och varken hon eller jag hade skickat nåt Alla Hjärtans Dagskort till varandra. Bra, då slipper vi ha dåligt samvete! Jag ringde i alla fall, alltid något.

Nu ska jag ägna mig åt post och tidningar som kom igår och idag och sen blir det några timmars jakt på nätet efter jobb. Varje dag ber jag i mitt stilla sinne att jakten inte blir fruktlös, men dagarna bara går och ingen händer.

                                                                                                                                                        *Clark Kent = min fantastiska stålmansbil!

Read Full Post »

Upphandlingsresa, paket och gratis bullar IGEN!

Alltså, med risk för att låta tjatig, min rygg är INTE skön just nu! Det blev ändå en liten upphandlingsresa med mamma. Vi införskaffade en ispigg, eller snarare en ”krona”, till hennes krycka på Plus Vardag i Librobäck. Och DET är ett ställe jag verkligen kan rekommendera den som behöver smarta hjälpmedel i vardagen till sig själv eller nån närstående. God hjälp av trevlig personal fick vi också!

Så blev det en sväng för att kolla på kläder till Clark Kent*, men vi hittade noll och intet som jag tyckte skulle passa min lille man. Jag såg ett snyggt skinnställ**, men det var inte för delbart baksäte så då föll det på det.

En klapp handlade mamma – eller jag handlade åt henne. Så avslutades vår lilla resa med ett besök på Tokerian. Och idag blev det gratis lussekatter IGEN! Fast den här gången var det pinsamt nog beroende på att jag helt enkelt GLÖMDE berätta i kassan att det inte gick att scanna lussekatterna! Det är ju alltid lite… hmm… ”pratigt” när man handlar med mamma och… jaa, trots att jag hade lagt bullarna vid sidan om i korgen så glömde jag helt enkelt bort dem. SKÄMMIGT!!! Men TACK, för de är förbaskades goda!

Dagens kaffebröd – varav lussekatterna då blev gratis, pepparkakshjärtana och flarnen fanns i burkar hemma sen tidigare.

                                                                                                                                                         Vi hade fyra kassar med oss hem, men vi hängde dem alla på mammas rollator och så slapp nån av oss bära mer än uppför trappan. Trots att rollatorn är ganska lätt har det för övrigt varit ganska jobbigt att lyfta i och ur den ur bilen ett antal gånger idag. Det är just en sån rörelse som gör jätteont i ryggen. En annan är att trampa ner kopplingen, vilket man då och då måste göra när man rattar Clark…

Och så blev jag så glad, så glad, så glad och så RÖRD för idag låg det två platta, hårda paket i min postbox! Den ena var från Nurse Rached, som i själva verket är nåt helt annat än detta (det är ju en elak karaktär i boken/filmen Gökboet), men det andra hade ingen avsändare alls. Stort TACK till er båda, känd som okänd givare! Men paketen sparar jag tills tomten kommer! 😆 Jag är otroligt barnslig, så där…

Det bruna paketet är från Nurse Rached, men det andra paketet hade ingen avsändare! Jag hoppas givaren ger sig till känna INUTI omslaget, så att säga!

                                                                                                                                                      *Kläder till Clark Kent = bilklädsel
**skinnställ = bilklädsel i fuskskinn

Read Full Post »