Fotografiska: Naket, obegripligt och engagerande

Ett inlägg om Fotografiskas pågående utställningar.

---

 

Naket, obegripligt och engagerande. Det är i korthet min sammanfattning av besöket på Fotografiska museet i söndags. Som fjärde ord borde det också kanske stå

överraskande,

men det är mitt favoritmuseum i Stockholm alltid. Ja dess utställningar är överraskande, vill säga.

Jag försöker alltid besöka Fotografiska när jag är i Stockholm. Den här gången gick jag in på mitt presskort eftersom jag ville skriva om de pågående utställningarna. Det kändes liiite märkligt att bli tillfrågad om jag sökt ackreditering för utställningar som har pågått ett tag, men efter att kassakillen (ingen avstavning!) gått bakom kulisserna och frågat ”nån” fick jag tillträde. Nåt pressmaterial fick jag däremot inte, för det fanns inget (?!). Det hittade jag i stället på Mynewsdesk, tack så mycket!

Me kissing Vinoodh, en sorts ”we-fi” av de båda fotograferna Inez och Vinoodh.

På entréplanet möttes vi besökare av Inez & Vinoodhs utställning Pretty much everything. Utställningen öppnade redan den 12 juni och pågår till den 27 september. Inez & Vinoodh är två holländska fotografer som blandar foto och konst, kan man enkelt uttrycka det. Med Cecil Beaton-utställningen i bakhuvudet skulle man kunna säga att de använder mera skruvade sätt att porträttera människor på. De har gjort porträtt och kollage för många kända varumärken och av många stor stjärnor. Och jag måste nog säga att bilderna av lady Gaga, som finns med i just den här utställningen på Fotografiska, är väldigt annorlunda. För mig är många av deras verk till och med så annorlunda att de blir obegripliga och inte heller så sällan obehagliga.

Lion before storm av Nick Brandt visar ett stolt och kraftfullt djur.

Museets Nick Brandt-utställning, On this earth a shadow falls across the ravaged land, öppnade redan den 22 maj och finns att se till den 13 september. Det här är en riktigt engagerande – och sorglig – samling sepiabilder på temat Östafrikas hotade djurliv. Jag hade ingen aning om att mellan 30 000 och 35 000 elefanter slaktas varje år eller att noshörningshorn är mer värdefullt än guld. Det är bilder på kraftfulla lejon och magnifika elefanter vi betraktare får se. Men vi får även se jägarna med sina troféer. Några jaktscener bjuds vi däremot inte på. I stället fascineras i alla fall jag av att Nick Brandt kommer så nära de fantastiska djuren. Det är omöjligt att gå opåverkad från de här bilderna!

Aktstudie i skärgården av Anders Zorn – en liten selfie, minsann! Bilden tillhör Zornmuseet.

Det finns väl knappast nån hyfsat allmänbildad svensk som inte känner till konstnären Anders Zorn, eller? Du vet, han som kanske är mest känd för att ha målat de där frodiga kullorna. Men faktum är att Anders Zorn även var fotograf. På Zornmuseet i Mora finns ett tusental av hans bilder från 1890-talet och fram till hans bortgång 1920. På Fotografiska finns några av dessa foton att se till och med den 30 augusti i utställningen Zorn och kameran. Det är oerhört spännande att se fotona som tagits för att vara förlagor till konstverken, men också de annorlunda bilderna av prostituerade på bordeller i bland annat Egypten. (En del foton är synnerligen erotiska. Bland annat får vi se ett par kvinnor ”in action”. Pryda jag rodnade i mörkret.) Anders Zorn var en av de första konstnärerna att använda just kameran som hjälpmedel. Eftersom det ansågs vara lite fusk var fotografering av modeller inte nåt man talade om offentligt. Att Anders Zorns foton lyfts fram här gör därför denna utställning extra intressant.

Men… Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

Här hittar du Fotografiska museet:

Fotografiska museet finns på Stadsgårdshamnen 22, nära Slussen, i Stockholm.

Museet har öppet alla dagar utom midsommarafton och julafton kl. 9 – 23.

Entré: 120 kronor. Pensionär och studerande (ta med giltigt studentbevis!) samt grupper om minst 20 personer: 90 kronor. Barn under tolv år: gratis.

Museet finns också på Facebook, Instagram och Twitter.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bittrare än döden

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det var inte särskilt länge sen jag upptäckte systrarna och författarparet Camilla Grebe och Åsa Träff. Efterhand som jag har hittat deras böcker på second hand och loppisar om psykologerna Siri och Aina har jag köpt böckerna – och läst dem i lite fel ordning. Det funkar, men är kanske inte det bästa eftersom det, förutom de fall som skildras, handlar om Siris och Ainas egna liv också. Nu sist hittade jag Bittrare än döden hos Bok-Anna i Hamnen och den boken har jag just läst. Det är den andra boken i serien och den var nominerad till Svenska Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman år 2010.

Boken inleds med en brutal scen där en mamma sparkas ihjäl. Under bordet sitter femåriga dottern Tilde och bevittnar det hela. Sen hoppar vi vidare och hamnar på mottagningen hos Siri och Aina. De har fått en ny samtalsgrupp som består av kvinnor som har blivit misshandlade. Naturligtvis hänger den brutala dödsmisshandeln i boken samman med gruppen och mot slutet av boken jagar Siri och en av kvinnorna mördaren.

Man kan tro att detta är en vanlig deckare som fokuserar på mäns misshandel av kvinnor. Så enkel är emellertid inte handlingen i den här boken. Jag kan ana slutet, men blir ändå lite överraskad. Allt är inte som en tror, nämligen.

Boken är spännande rakt igenom, men stundtals kan jag bli störd av att framför allt Siris privatliv skildras så ingående. Vi läsare får däremot inte veta så mycket om Aina. Men det som är mest störande är att man så tydligt märker att det är två författare. Detta vet jag emellertid är nåt som märks mindre i de senare böckerna. Och utvecklingsbara författare gillar jag!

Toffelomdömet blir högt. Det är spännande och engagerande och det är två viktiga ingredienser i en deckare.

Den här böckerna har jag också läst i samma serie:

Någon sorts frid (del ett)

Mannen utan hjärta (del tre)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dominans

Ett inlägg om en bok.

---

 

Stor var den, högen jag med böcker som jag lånade av Fästmön i påskas. Jag betar inte av den så snabbt, men nu har den minskat något. Idag slutförde jag i alla fall läsningen av en Björn Hellberg-bok ur Loviken-serien, Dominans. En bok med det ständigt aktuella temat mobbning…

I Loviken härjar tre tonårskillar. De beter sig allmänt illa mot människor. Men framför allt ägnar de sig åt mobbning av svagare killar. Tre mot en, liksom. I ett fall går det så illa att en ung kille dör, nästa gång klarar sig en annan kille med nöd och näppe. Polisen Stig-Allan Jönsson nystar i fallet med killen som klarade sig. I samma veva kontaktas han av pappan till pojken som inte klarade sig. Och plötsligt bestämmer sig nån för att ge igen.

Åter en bok bland Hellbergs bästa! Här behandlar han mobbning, men också moral. För är inte den som ser vad sker skyldig att göra nånting åt det? Eller? Det här är en tankeväckande och engagerande polisroman som får högsta Toffelomdöme.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Elise

Ett inlägg om en TV-serie.

 

Elise Lindqvist, Ängel på Malmskillnadsgatan. Fotot är lånad från SvT:s webbplats.

Onsdag kväll och åter ett nytt intressant program i Anja Kontors serie När livet vänder. Den här gången får vi möta Elise, Ängeln på Malmskillnads-gatan.

Som barn blev Elise Lindqvist utsatt för våldtäkter och andra sexuella övergrepp samt misshandel.  Som vuxen har hon levt ett tufft liv med missbruk, psykiska besvär och självmordsförsök. Sen blev hon frälst och det var naturligtvis Elises vändpunkt i livet. Under 18 år har hon jobbat med uppsökande verksamhet bland prostituerade. Ängeln på Malmskillnadsgatan – det är Elise Lindqvist.

När Anja Kontor ställer frågan till Elise i kvällens program om hur hon står ut att befinna sig i den ondskan på Malmskillnadsgatan håller jag andan. Elise ger inget kort och rakt svar, men de ord som fastnar hos mig är, ungefär:

Jag vill bara vara hos de här personerna.

I vanliga fall brukar jag betygsätta TV-program. Som du kanske har förstått tycker jag att det här är en både bra och engagerande TV-serie. TV-serien får högsta Toffelbetyget. Men att sätta betyg på människors liv och upplevelser går naturligtvis inte att göra. Därför delar jag inte ut några tofflor.

Här kan du se programmet om Elise på SvT Play.

Här kan du läsa vad jag skrev om förra veckans program om Lena.

Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrar: Har du nån julgran i år?

Ett inlägg om veckans nya fråga.

Vi fortsätter på temat jul. Det var uppenbarligen engagerande. Och så ligger det ju rätt i tiden, så att säga. Den här veckan undrar Tofflan om du har nån julgran i år. Frågan med de olika svarsalternativen hittar du som vanligt här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar… Det är också i själva frågan, omröstningen, som WordPress kallar det, som du kan kommentera – antingen anonymt eller med det namn du väljer att kalla dig. Vid det här inlägget kan du inte kommentera.

Tofflan TACKAR som vanligt stort för din medverkan! Själv ska hon klä sin äkta gran dan före dopparedan.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Hur många julklappar köper du i år?

Ett inlägg i vilket Tofflan redovisar resultaten av den gångna veckans fråga.

Nu är det snart jul. För en del är det mycket att fixa innan julfriden kan infinna sig, för andra är det mer lagom och några struntar helt i fixet – och kanske julen. Den gångna veckan undrade Tofflan hur många julklappar du köper i år.

Så här fördelade sig de 33 inkomna svaren:

30 procent (tio personer  svarade: Mjaaa… Det är nog 20 plus, det… 

21 procent (sju personer) svarade: Nånstans mellan fem och tio. 

18 procent (sex personer) svarade: Kanske upp till fem stycken. 

18 procent (sex personer) svarade: Fler än tio, men inte fler än 20, i alla fall. 

Nio procent (tre personer) svarade: Inte en enda! 

Tre procent (en person) svarade:
Ingenting planerat, men hittar alltid en snygg tröja till sambon!

Caroline kommenterade:

Jag tycker om att ge bort julklappar! Vi har som tradition att rimma på alla klapparna och innan rimmet är löst får man inte öppna klappen. Det kan ta tid, ledtrådar ges, mycket skratt 🙂 Det viktiga är ett ”bra” rim (nödrim helt ok) och innehållet behöver inte vara dyrt alls. För mig är det också viktigt att göra paketet fina.

Stort TACK till er alla som klickade i ett svar och till er som kommenterade! Julklappar är uppenbarligen en viktig och engagerande fråga.

Livet är kort.

Read Full Post »

Stephen Fry kommer ut: Uganda och Hollywood

Ett inlägg om en TV-dokumentär i två delar.

I söndags kväll gick första delen av två av en dokumentär på SvT2. Vi fick följa med brittiske skådisen, författaren och TV-människan Stephen Fry i hans luskande kring varför en del människor här i världen är så förbaskat negativa och hatiska mot HBTQ-människor. I del ett av Stephen Fry kommer ut åkte han till Uganda och Hollywood samt rörde sig i England.

Stephen Fry fascineras av homofober. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Maverick Television.)

I den här första delen, som vi såg först i kväll, fredag, via DVD-hårddisken, reflekterar Stephen Fry över hur mycket som har hänt under hans egen livstid för homosexuella och i uppfattningen av homosexuella. I sitt eget hemland träffar han bland annat en ung iranier som söker asyl. I Iran är det nämligen dödsstraff för homosexualitet. Men The Home Office kräver att den unge mannen ska bevisa sin homosexualitet – och så länge han inte kan eller vill göra det får han igen asyl… Men hallå! Hur ska han bevisa detta???

Stephen Fry är uppenbarligen fascinerad av homofober. Och även om de personer av den arten vi möter i TV-programmet är rabiata framstår de faktiskt som en aning… knäppa också. Värst av alla är nog pastorn från Uganda som är totalt fixerad av könsorgan och anus. Jag kunde inte låta bli att skratta för han var så… tokig.

I Hollywood träffar han bland annat en läkare som säger sig ha en metod att bota homosexualitet. När Stepehn Fry säger att läkare själv ser ganska bögig ut blir det väldigt tyst… Utom hemma hos oss, för vi skrattar igen, Fästmön och jag.

Nästa söndag får den som vill och kan följa med Stephen Fry till Brasilien och Ryssland. Programmet börjar klockan 20 och håller på en timme. För säkerhets skull har jag ställt DVD:n eftersom vi ska äta julbord. Den andra och avslutande delen vill jag nämligen inte missa. Det här är både intressant och engagerande, men också såväl upprörande som rentav roligt.

Högsta Toffelbetyg förstås!

Livet är kort.

Read Full Post »

Utsatthet

Ett inlägg om att utsätta sig för läskiga saker.

Uppdaterat inlägg: Thank God, jag får sällskap på mässan! Men jag ska fortfarande klara bussresan in…

_________________________________________________

Idag ska jag göra nånting som jag tycker är riktigt hemskt. Men det är genom att tänja sina gränser och utmana sina förmågor som man tar sig fram här i livet. Om inte annat så stärker det ens självkänsla – om och när man klarar av saker och ting.

Först ska jag ta bussen in till stan. Ensam. Bara det i sig är hemskt fruktansvärt. Det är extra hemskt fruktansvärt just nu eftersom jag inte är den glada prick och stålskodda toffla jag under andra omständigheter är. Jag får därför resonera allvarligt med mig själv och pedagogiskt säga att

Nej, det är inte troligt att jag avlider under bussfärden.

Och…

Ja, det kan vara så att nån kommer och sätter sig bredvid mig. Jag smittas antagligen inte av nån dödlig sjukdom för det.

(Jag överdriver lite för att det ska bli tydligt och för att du ska förstå ett uns av hur det känns.)

Önskar att det vore bussen till Skagen i stället…

Mitt mål idag är att gå till en rekryteringsmässa som Arbetsförmedlingen arrangerar. Jag har varit på liknande mässor tidigare – och de är bara hemska. Men då hölls mässorna på en stor idrottsanläggning här i Uppsala, idag är det i Arbetsförmedlingens ganska nya lokaler. Kanske blir det bättre. Men mina minnesbilder av den senaste rekryteringsmässan var…

• busslaster med ungdomar skeppas dit
• jag är inte yngst (litotes…), men jag har inget sällskap
• ungdomarna är inte blyga
• jag skäms över att vara där
• ungdomarna når fram till rekryterarnas bord
• jag tycker att det är oartigt att trängas

Och så vidare, och så vidare…

Man kan undra varför jag åker dit, egentligen. Ja dels är det, som sagt,

1. för att utmana mig själv och utsätta mig själv för sånt som jag tycker är jobbigt.
2. Dels är det förstås för att jag nånstans hoppas på att nån arbetsgivare ska vara intresserad av mina kompetenser
3. Bara lite grann är det för att jag ska kunna skriva detta i nästa aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen…

Känslan av utsatthet ligger hos mig själv. Jag tycker, i ärlighetens namn, att det är förnedrande att delta i sånt här. Mina kompetenser borde vara eftertraktade och efterfrågade ändå. Jag älskar ju att jobba, jag älskar dessutom att jobba hårt. Och inte behöver jag ha så hög lön heller, bara så jag går runt och får lite över. (Allt över a-kassans 9 900 kronor är som miljoner i mina ögon…)

Utsatt!

Mässan är i eftermiddag, mellan klockan 12 och 17. Jag tänkte inte hänga på låset, utan gå dit nånstans mitt i. Det hålls också seminarier där, men inte nåt som intresserar mig eller tangerar mitt yrkesområde.

Jag har nu därför förmiddagen på mig att stressa upp mig leta nya jobb att söka. Igår hittade jag en riktigt intressant tjänst, som jag sökte. Tjänsten har kopplingar till mitt förra arbete, kan man säga. Ett viktigt och engagerande uppdrag i denna tidsbegränsade anställning (ja, tyvärr tidsbegränsad, men ändå intressant nog att söka).

I övrigt är dagen grå och ser kylig ut. Jag måste fundera ut vilken jacka och tröja jag ska ha, för att gå till en rekryteringsmässa iförd en jacka med trasig dragkedja känns inte OK. Dunjacka är för tidigt att använda och det är dessutom fem plusgrader just nu. Jag har en tunn höstjacka som är OK, men jag måste leta fram en snygg tröja att ha över min kortärmade piké. Jag har massor av snygga kortärmade pikétröjor – men inte lika många snygga, varma och långärmade tröjor…

Denna, kanske? Äh, den är inte ens min. Jag såg den på en loppis en gång.

Nattsömnen har varit god och näringsrik. Jag skrattade mig till sömns åt prällen Geraldine i Ett herrans liv igår kväll. Hon hade en älskare på besök… Kan meddela att man mår betydligt bättre av att somna till en rolig fiktiv präst än mord och elände i nåt gammalt CSI-avsnitt!..

I morse bäddade jag medan kaffet perkolerade och så har jag beställt varor från Apotea samt lämnat ett mycket positivt omdöme om sagda näthandel! Man kan till och med hämta ut på sina recept här, med e-legitimation, och få personlig rådgivning av den uppringande farmacevten! Tips till dig som inte kan eller vill eller har svårt för att ta dig till ett apotek!

Vad ska DU utsätta DIG för idag då? Skriv gärna några rader och berätta! Jag är, som bekant, nyfiken!

Och… ja just det! Antalet besök på den här bloggen har nyligen passerat 800 000. Det tackar jag för! Varje besök är en pinne (och vad det betyder håller jag för mig själv).

Livet är kort.

Read Full Post »

Maria Wern: Pojke försvunnen Del ett

Ett inlägg om första delen av en Maria Wern-film.

Tisdag och första delen av två av en ny Maria Wern-film visades på TV4. Maria Wern: Pojke försvunnen är baserad på Anna Janssons bok med samma namn.

Maria Wern. Eller Ewa Rööse, dårå, som spelar Maria Wern i TV-filmerna.

Titeln är lite missvisande. Det är nämligen två pojkar som försvinner, inte en. Dels försvinner en underlig tioåring som älskar krig en kväll när hans mamma är på fest hos grannarna. (Ja, man ska ju, som bekant, inte frottera sig alltför mycket med sina grannar, säger Vis Av Erfarenheten.) Dels rymmer en ung kvinna med en pojke från vad som tros vara ett flyktingförläggning. Eller?

Spännande och engagerande teman, men det spretar lite i kväll, tycker jag. Dessutom irriterar jag mig riktigt mycket på att ingen pratar gotländska – varenda jäkla avsnitt utspelar sig ju här! Och utöver detta noterade jag barnkörens bristande textkunskaper i Den blomstertid nu kommer, för övrigt sjungen på stockholmska. Men hallå, liksom…

Nä, stockholmskan och spretigheten drar ner det hela till medelbetyg.

Livet är kort.

Read Full Post »

Den hand som skälver

Förra helgen var Fästmön och jag lediga tillsammans – kors i taket! Då passade vi på att besöka ett par bokantikvariat. Jag hittade Kjell Erikssons Den hand som skälver inbunden, med skyddsomslaget kvar och i fint skick på Myrorna för endast 20 kronor.

Fynd på Myrorna!

Den här boken kom ut 2008, men den börjar egentligen redan 1993 med att ett socialdemokratiskt kommunalråd försvinner. Ingen vet vad som har hänt, kanske har han avlidit. Men så, många år senare, ser en bekant honom – i Indien. Kommunalrådet beslutar sig för att komma hem. I och med sin hemkomst sätts vissa händelser igång igen, händelser som har med ett gammalt mordfall att göra. Ett mord från 1993… Polisen Ann Lindell och hennes kollegor tar upp tråden. Samtidigt måste de nysta i ett nytt fall, en upphittad kvinnofot.

Som vanligt en spännande och engagerande bok, signerad Kjell Eriksson. Jag gillar hans böcker eftersom de utspelar sig i Uppsala. Men inte bara där utan även i övriga delar av länet. Dessutom är han en fena att beskriva Ann Lindells tankar och känslor.

Boken är spännande hela vägen, ända till slutet. Och inte förrän på de allra sista sidorna avslöjas mördarnas identitet. Inte alls som jag trodde, förstås…

Högsta Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »