Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stark’

Ett inlägg om en film.


 

I spindelns nätNär en inte kan sova och längtar efter lite sällskapligt ljud en fredagskväll/natt är det tur att TV4 räddar en ibland. Igår kväll gick, för vilken gång i ordningen vet jag inte, filmen I spindelns nät (2001). Med alla reklampauser på Fyran blev filmen två timmar lång och vid ett-tiden var det lagom för mig att krypa ner i sängen och somna.

Polisen och författaren Alex Cross har gått i pension efter sin partners död. Han känner stor skuld inför partnerns hemska död och vill inte längre jobba. Men så kidnappas en senators dotter. Alex får ett samtal från kidnapparen – och flickans sko i sin brevlåda. Tillsammans med en kvinnlig Secret Service-agent, vars uppdrag att skydda flickan misslyckats, ger han sig in i fallet. Ganska snart står det klart att den skyldige har funnits i flickans närmiljö länge. Ändå blir slutet mycket överraskande.

Många tycker säkert att det här är en dussinfilm. Jag tycker att den är bra. Filmen är spännande och det är intressant att se hur Alex Cross närmar sig fallets lösning. Morgan Freeman är lysande i rollen som Alex, för övrigt, liksom Monica Potter som spelar Secret Service-agenten Jezzie Flannigan. Även flickan Megans roll spelas på ett trovärdigt sätt. Det är en envis, stark och framför allt smart unge som ger sin kidnappare ett och annat grått hårstrå.

Toffelomdömet blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett överlevt inlägg.


 

Life is sweet

Livet är starkare än smärtan.

Tänk att jag har överlevt! Det måste vara ett tecken på att livet är för mig och att jag ska vara kvar här ett tag till. Livet är starkare än smärtan. Inte kan jag på nåt sätt påstå att jag är pigg och kry idag. Smärtan finns kvar, jag är stel och svag. Men… jag lever! Medicinen hjälpte föga. Det är nog så att smärtan – och det som kommer med den – måste ha sin gång. Ändå känns det tryggt att ha medicinen hemma. Nu gäller det bara att ta den när den behövs, inte när smärtan är alltför skarp. Idag finns den fortfarande här och sveper om min mage och rygg nedtill, som ett brett bälte. Men jag har bestämt mig för att den inte ska få ta överhanden och jag ska hålla mig uppe idag. Morgondagen är ju en sån viktig dag!

Nästrimmer

”No pulling guaranteed”

Innan smärtan satte klorna i mig hade vi en bra helg, Fästmön och jag. Vi var bland annat på Salléns och tittade på röda köksmaskiner, nåt som en av oss har en viss fäbless för. Jag tittade på en nästrimmer som garanterade

No pulling

Mindes när vi skojade med min pappa och köpte en sån till honom. Det var en rätt värdelös tingest, pappa skrek när han provade den. Sen hamnade den i hans byrålåda och kom aldrig mer fram. Nåja. Vi kom varken ut med nån röd köksmaskin eller nån nästrimmer från Salléns, blott en glödlampa. Såna är vi när vi är på shoppingtur!

En kopp kaffe

En skir kopp kaffe på Erikshjälpen.

Vi korsade gamla E4:an och svängde in till Erikshjälpen. Redan i entrén doftade det nybakade kanelbullar. Vem kan motstå det? Inte ens såna med dåliga magar som borde motstå det. Men först tog vi en lång tur bland hyllorna och möblerna. Vi såg både tokigt och slugt, vackert och fult – precis som vanligt. Anna blev förälskad i en söt kaffeservis. Den påminde om en av dem som min mamma har/hade. En finservis, som jag tror att mina föräldrar fick i bröllopsgåva. Den användes nämligen enbart vid högtidsdagar. Sen kom det andra kaffeserviser in i familjen, främst från farmor och farfars hem. De är också fina, på sitt sätt, men jag har inga minnen kopplade till dem.

Bok Låt mig ta din hand

En bok följde med mig hem från Erikshjälpen. Helt otippat, va’?

Vi tog i alla fall en fika. I Erikshjälpens lilla kafé jobbar alldeles för många människor som jag har svårt att förstå vad de säger. Men kaffet är ljuvligt gott och en kan dricka det ur skira, vackra koppar. Självklart blev det en kanelbulle till. (Så här efteråt misstänker jag att kanelbullar är ytterligare en grej som får strykas på listan över sånt jag kan äta utan att nästan dö i tarmkramp.)

Med mig från Erikshjälpen kom en pocketbok för 15 spänn, i dyraste laget, tycker jag nog. Andra loppisar brukar ta en femma för pocketar… Nåja, jag hoppas att boken är bra. Det är visst den tredje delen i en serie – eller så är det bara författarens tredje bok – så jag ska försöka få tag i de två första och läsa först. En bok att lägga på vänt, med andra ord. Författaren, Tove Alsterdal, blir en ny bekantskap. Spännande och kul, tycker jag!

Wasabinötter

Wasabinötter får strykas på listan över sånt jag kan äta.

Innan vi for hem blev det ett besök på Stormarknaden. OK, det är inte världens roligaste ställe och det är framför allt alldeles för stort. Men… där finns ju ”allt”. Anna, som ju är kvinnan i förhållandet, handlade på Gubbdagiset, medan jag, som är mannen i förhållandet, köpte mat. Ja, tänk så rollerna kan förändras! (<== ironi).

På kvällen lagade jag mat, för jag hade ju börjat äta lite fast föda igen under veckan. Men att inleda med wasabinötter kanske inte var det bästa för min mage. De är väldigt goda och väldigt starka. Tyvärr får nog dessa strykas också på min kan-äta-lista. Vi drack ett svindyrt vin till maten (kalkon) och vad jag tyckte om det kommer i ett separat inlägg! Vi skulle ju fira lite, lite grann i helgen…

Kokostopp

Naturgodis i form av kokostopp går fetbort också. (Det ser ut som gröt, men är jättegott!)

Mr Selfridge såg vi förstås på lördagskvällen, i alla fall jag. Det är den fjärde och sista säsongen och Anna missade den förra så hon läste. Lördagsgodis blev det och det är ytterligare sånt som nu åker fetbort. Jag åt två små kokostoppar (naturgodis) och två rader mintchoklad. Mår illa bara jag tänker på det…

 

 

Randiga lakan på duntäcke

Igår vilade jag hela eftermiddagen och kvällen och natten…

Sen kom söndagen… Och den tog jag, som bekant (?) på orden och gjorde till en vilodag. När jag hade skjutsat hem Anna med stegen la jag mig i sängen och klev nästan inte upp igen förrän i morse. Det enda jag fick i mig igår var yoghurt och honung på morgonen. Sen levde jag på vatten, mineralvatten och Pro Viva fruktdryck med svartvinbärssmak. Idag har jag druckit en halv mugg kaffe, rester från igår. Tanken på att äta nåt har passerat och jag har inte fångat in den. Men ska jag orka med morgondagen borde jag nog försöka få i mig nånting. Den genomsnälla, goa vännen Agneta har erbjudit sig att lyfta ut sommardäcken i min bil efter jobbet idag. Jag har accepterat erbjudandet. Ibland behöver också en genomstark Toffla lite hjälp.

Min dag har inte alls börjat som den brukar, men det är bara att bita ihop och komma igen för när en är arbetssökande får en inte vara sjuk. Jag läste dessutom hos en bloggvän häromdan att en inte ens får vara sjuk ens när en är sjuk. Det är så illa i Sverige 2016.

Men livet… LIVET!!! Life is sweet och bättre än dess motsats.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Gustavs grabbDen har fem år på nacken nu, Leif GW Perssons självbiografi Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa. Men jag har alltid velat läsa den. Glatt överraskad hittade jag den en lördag i februari hos Myrorna. Exemplaret, inbundet och i fint skick, var säkert inte läst mer än en gång och boken kostade bara 15 kronor. Vilket fynd! På eftermiddagen läste jag ut den – det gäller att göra vettiga saker nu och inte deppa ihop.

Inte tar det lång tid innan jag är helt fängslad av bokens innehåll. Författaren beskriver, subjektivt, förstås, sitt liv från barnaåren till nutid. Språket flödar klart och för berättelsen vidare i ett tempo som tilltalar mig mycket. Inte heller viker författaren för att skriva om svåra saker, som till exempel hatet gentemot sin mamma, sin missbruksnatur, sin övervikt och sitt självmordsförsök. Annat extra intressant för mig som kommunikatör är turerna i den så kallade Geijeraffären, där Leif GW Persson blev syndabock. Han blev mycket illa behandlad, men lyckades komma igen, som vi ju vet, bland annat som författare men också som TV-personlighet.

En stark person väjer inte för sina svaga sidor. Jag rörs alldeles särskilt när han beskriver det svarta hålet han upplever inuti sig själv efter pappans bortgång. Vi har så många likheter, författaren och jag, inte minst förhållandena till våra fäder. Men när jag läser om det som författaren fick med sig från sin far – en koppartunna, en klackring och en flaska konjak – skiljer vi oss åt. Jag fick visserligen både pappas klackring och hans konjak, men jag fick också en grav att gå till. Det fick inte Leif GW Persson.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett avslutande inlägg.


 

Regn på bilfönstret

Himlen öppnade sig och regnet kom just som jag rullade ut från jobbets parkering.

Just som jag rullade ut från parkeringen på jobbet kom regnet. Det blev så talande för hur det kändes inuti, hur jag har känt den senaste veckan och idag allra helst. Jag vill bara gråta hela tiden, men förvånande nog är ögonen alldeles torra. Tror att jag kanske grät av mig i påskhelgen. Och då är det ju bra, för nu måste jag vara stark. Det är ingen annan som är det åt mig. Det finns ingen NK* att luta sig mot. NK var så gullig och hjälpte mig att bära ut mina krukväxter till bilen, allt medan jag berättade att jag ville ta hem växterna eftersom jag har fått dem av Elliot Hund. Två kramar blev det innan NK gick tillbaka in och jag for hem. I morgon ska jag inte till jobbet. NK, däremot, och en del andra sköna människor ska jag träffa. Snart. Så sent som i eftermiddag kom en inbjudan till en träff i mitten av april. Själv planerar jag att hålla gravöl tillsammans med mina favoriter nån gång i maj, när vi kan sitta på nån uteservering. NK och jag lär träffas innan dess.

Nån större nytta har jag inte gjort idag. Jag har tömt mitt rum, förstås, och inte haft svar till en person som undrade nåt. Det kändes helt OK att hänvisa personen till min chef. Överlämningen till NK gjorde jag redan i tisdags. Igår fick jag en sån fin present av NK och Mamma Mu**, ett presentkort på Akademibokhandeln. Eftersom jag är med i Akademibokhandelns Vänner får jag dessutom vissa erbjudanden och rabatter, så jag kollade runt lite vad det kan tänkas bli för den generösa summan. Helt klart är att det INTE blir kontorsmaterial utan skönlitteratur som får följa med hem när jag åker dit och shoppar. Innan jag lämnade byggnaden delade jag ut kramar och visitkort till mina personliga favoriter. Såna människor jag vill spara på.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Hemma i New Village
fick jag ringa min fastighetsförvaltare eftersom jag hade fått en påminnelse på en faktura som jag däremot INTE hade fått. Telefonköade en god stund, men sen löste det hela sig. Det visade sig att fastighetsförvaltaren hade gjort fel och inte jag, så en ny faktura kommer med ett belopp utan påminnelseavgift. Därefter ringde jag Fästmön som sökt mig i ett vasst ärende och slutligen skrev jag ut och fyllde i en blankett till Dimsyns a-kassa. Blanketten plus två arbetsgivarintyg ska jag posta i morgon. Tror jag. Jag orkar fan inte ringa a-kassan i morgon också, det räcker med Arbetsförmedlingen. Jag hoppas innerligt att våra kontakter blir mycket kortvariga den här gången. Och blir de inte det så överlever jag inte. Detta är sååå förnedrande, tillintetgörande och värdelöst. 

Slutligen tar jag med mig orden som A sa efter eftermiddagsfikat:

Tack för den här tiden! Du har varit en stämningsförhöjare.

Att vara stämningsförhöjare är inte fy skam! Nu får NK klara den biten på egen hand. Själv ska jag gå ut i regnet – men inte förrän i morgon – och posta ett tjockt kuvert med blanketter till Dimsyns a-kassa. Tjolahopp, liksom… I kväll tröstar jag mig med Antikrundan (säsongsavslutning i kväll), Gåsmamman och en nyinköpt bok.


*NK = Närmaste Kollegan

**Mamma Mu = Markus mamma

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min långfredag.


 

Videung och svart påskfjäder

En långfredag lika svart som fjädern i mitt påskris.

Tänk, jag börjar låta som gamla Hillman-deckare i rubrikerna till mina blogginlägg! Men faktum är att långfredagen 2016 var ganska svart – såsom en långfredag ska vara. Den var också en kontrasternas dag. Dels korsfästes Jesus, dels var det vårfrudagen, eller Marie bebådelsedag. Alltså Kristus både dog  och blev för första gången mer påtaglig i och med att hans mamma fick veta att hon var gravid med honom. Inte så konstigt att dan var full av känslor och hjärtan på gränsen till att brista!

Rött glashjärta i påskriset

Tungt hjärta.

En tung dag som jag kämpade under med alla mina verktyg. (Ett alldeles nytt verktyg är klassisk musik på hög volym.) Att jag uppnådde dagens alla mål är i sig en gåta, men gjorde mig nöjd. Fasen så stark jag ändå är! Hemmet är städat och sex jobb är sökta. Mamma fick ett telefonsamtal. Jag åt och drack och duschade. Strök en gigantisk hög. Tittade ut genom fönstret på gråvädret. Gick inte ut, satte inte ens på mig linser utan larvade omkring skumögd i mina gamla brillor. Jag har ont i ena ögat, så det var bra att hornhinnan fick lite luft. Det är så hornhinnor läker med luft. Däremot var det väl inte så väldigt bra att jag överansträngde ögonen med att läsa mycket. Men jag överlever inte utan att få läsa! Just nu läser jag en extremt otäck bok om hur grym verkligheten kan vara. Den känns väldigt realistisk trots att det är fiktion…

Det här med mat är ett kapitel för sig. Inte har en nån lust till det när en är ensam, så frukost blev det inte förrän klockan 15 och då en skål med fil och müsli. Men jag skärpte till mig till kvällen och lagade långfredagslax som den goda katolik jag inte är. Ett alternativ hade förstås varit våfflor, eftersom vårfrudagen även är våffeldagen… Laxmiddagen blev bättre mat än det köket serverade på skärtorsdagen. Då blev det kycklingchorizo med bröd och räksallad. När det gäller mat handlar det för min del om begränsningar i såväl kunskaper som fantasi… Och ointresse. Alltså, jag äter gärna god mat, men slipper helst laga mat. En matlagningsöl och ett glas riesling från Alsace gjorde inga större underverk, men jag blev otörstig och mätt.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Det är emellertid inte bara jag som är stollig.
Jag har en alldeles fantastisk amaryllis som blommar just nu, den token. Röd och grann står den i mitt vardagsfönster. Kanske får den mig att känna mig lite mer gulkul idag på påskafton? I vart fall ska jag gå ut och köpa nåt godis att lägga i mitt påskägg. Nä, jag har inte fått nåt påskägg i år och jag har heller inte gett bort nåt.

Amaryllis blommande påsken 2016

En av mina amaryllisar tokblommar!


Långfredagens behållning
var boken jag läser, men också TV-serien om Kerstin Thorvall, Det mest förbjudna. SvT sände första delen på långfredagen och de två återstående delarna sänds idag och på påskdagen.

Det här inlägget är tidsinställt, så om jag inte vaknar på påskaftonen (en månad kvar till min femtiofjärde födelsedag) – det vet ju bara Gud om jag gör – lever i vart fall mina ord kvar. Forever and ever, eller i vart fall så länge WordPress existerar. Alltid retar jag nån…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att slungas mellan ytterligheter.


 

Det är tufft läge just nu. Det är svårt att inte kunna skriva om det så mycket som jag skulle vilja och önska. Hoppet är vår följeslagare, även om målen för våra förhoppningar är olika. Ribban sänks än en gång för min del. Den sänks till nivåer jag aldrig tänkte på för åtta år sen. Mål ska vara realistiska och mätbara. Mina mål blir kortsiktigare och kortsiktigare. Rätt som det är handlar de kanske om dagen – eller del av den. Det handlar om att överleva. Och hur det än känns ibland är livsviljan stark. Men… utan Fästmöns och mammas och en och annan väns uppbackning hade jag inte klarat det.

Dessutom tror jag att jag har de bästa kollegorna i hela världen. Det är inte så att vi alla älskar varandra, men det är justa människor, roliga människor, snälla, omtänksamma, hjälpsamma, tacksamma, varma, spännande, normala… jaa… kort sagt de bästa.

Till exempel:

Efter att ha suttit och till sist inte kunnat hålla tårarna tillbaka gick NK* och jag en liten omväg tillbaka. På omvägen möter vi kollegan F, en man, som spontant utför en poledance vid en ventilationsstolpe. Då går det liksom inte att låta bli att asgarva…

eller…

kollegan E frågar vad som händer

eller 

kollegan H knackar på vid arbetsdagens slut och vill veta

eller 

chefen avstår från att tjäna pengar och låter en få en möjlighet

eller

NKs och min relation som är som ett äktenskap fast på jobbnivå och ändå finns det full förståelse för den andras… mått av mindre tur…

En dag kanske du får se en bild på mitt gäng. Nu får du i stället titta på ett paket som jag la vantarna på efter jobbet:

 Handskar på Bokuspaket

Jag la vantarna på ett rätt stort och tungt paket från Bokus.


Även om det finns personer som tycker
att jag inte ska unna mig nåt har jag gjort just det. Jag har unnat mig ett köp på årets bokrea. HA! Visst är det en härlig hög?

Böcker Bokrean 2016

Mina bokinköp på bokrean 2016.

*NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett svengelskt inlägg om Uppsala, min helg och min pappa.


 

No bikes

Typisk Uppsalabild. Skylten säger ”No bikes” – alltså har våra universitetsstuderande framför allt parkerat sina cyklar här. Vadå tvåspråkigt universitet..?

Det är lite mer än 34 år sen jag flyttade hit till Uppsala. Många säger skämtsamt att det inte finns några äkta Uppsalabor. De menar att alla är inflyttade. Men nog finns det äkta vara samtidigt som det också finns ett rätt stort korn av sanning i påståendet.

Uppsala centrum är väldigt litet med tanke på att det är Sveriges till invånarstorleken fjärde stad. Till stor del handlar det om att där finns så många historiska byggnader att det inte byggs så mycket nytt. Det handlar enligt min mening också om att lokalpolitikerna inte vill ha nån biltrafik i centrum. Förutom att det är svårt att ta sig fram med bil är det dyrt att parkera i och strax utanför centrum. Vem har lust att betala 30 kronor i timmen?

Buss åker jag bara när jag måste. Jag är åksjuk och jag tycker att det är dyrt att åka buss också – en enkel resa kostar visst 27 kronor nu – om en köper i förväg. Den som köper bussbiljett ombord betalar 35 kronor. UL har alltid haft bland landets högsta priser. Det är också känt för sina sura busschaufförer… Det lockar inte heller precis till resor in till stan.

Ett annat skäl till att Uppsala centrum är litet är att affärerna flyttar därifrån – det är ju så dyrt att som kund att ta sig dit samtidigt som lokalhyrorna är höga. De många köpcentrumen utanför stan har stora och gratis parkeringar. Perfekt när en ska storhandla!

Jag är sällan i centrum, men jag snuddar vid dess utkanter när jag åker (bil) till jobbet. Ofta snuddar jag nästan vid cyklister också. Det är många som cyklar här i stan, inte bara studenterna. Det är lätt att ta sig fram och det är billigt. Samtidigt stjäls det mycket cyklar. Jag har visserligen min treväxlade Monark som jag fick när jag fyllde tio år kvar. Den hänger, rostig och jävlig, i mitt kallförråd. Tror inte att det är mycket på den som fungerar. Jag cyklar aldrig.

Men Uppsala centrum är vackert. Igår kväll, när vi faktiskt åkte några hållplatser buss, for vi ju in för att äta. Maten var god, annat var urdåligt, vilket jag skrev om tidigare idag. Det regnade igår, men vi fotade en del ändå. Här finns många byggnader och annat att fascineras av och jag ger dig ett smakprov på några av gårdagens bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vår lördagskväll avslutade vi med att titta på TV. 
Först såg vi Downton Abbey, sen asgarvade vi till Miranda. Det var två uppspelta kickor som gick och la sig igår kväll.

Lika uppspelta var vi inte i morse, men Fästmön skulle ju upp och jobba på vår sjunde förlovningsdag. Jag skuttade ur sängen vid halv sju för att skjutsa henne. Det var en regnig morgon och när jag kom tillbaka hem kröp jag ner igen och tog en lång sovmorgon. Den avslutade jag med nyperkolerat kaffe och en thriller i bokform.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Men oroa dig inte. 
Den här söndagen har jag inte slösat bort. Jag har vikt tvätt, sorterat tvätt i högar eller lagt in i skåp och lådor, gått igenom förrådet av sängkläder och rensat det samt sökt tre för mig högintressanta jobb. Jag har hämtat Anna från jobbet och skjutsat hem henne till Himlen, med stopp för proviantering på ICA Solen. Nu ska jag laga mat, ringa mamma, se på Bron och tända ett ljus vid bilden på min pappa. Jag saknar honom så mycket fortfarande, trots att det var länge sen vi sågs. I mitt minne finns han kvar som den evigt busige pappan med slängluggen, han som bar mig när jag var för trött för att gå.

Pappa o jag

Tjock-Tofflan och hennes starka pappa.


PS Nu är det bara sju procents utrymme kvar på bloggen. Passa på och använd det genom att berätta om DIN helg i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »