Morot för inspiration

Ett inlägg om inspiration och morötter.

---

 

Nä, morötter gillar jag INTE. Jag vet att de är nyttiga för såväl ögon som hud och de är visserligen sniggt orange. Men goda är de INTE. Däremot används de ofta som bildligt uttryck för att locka nån, vanligen en envis åsna, till nåt. Envis är jag, det vet jag och många tycker att jag är en åsna, det vet jag också. Fast även en sån dålig och tämligen värdelös varelse som jag behöver lockas och inspireras.

Alla behöver bildliga morötter. (Skålen på bilden finns på Erikshjälpen i Uppsala och kostar 25 kronor.)

 

Även en sån som jag behöver input och nåt nytt att stoppa i hyllorna.

För ganska länge sen anmälde jag mig därför till en skrivarkurs i Stockholm. Det är en endagskurs och jag har inte frågat nån Myndighetsperson om lov att åka, eftersom min kontaktperson vid Myndigheten inte har hört av sig på tre månader, trots att det står i handlingsplanen att h*n ska göra det en gång i månaden. Så jag åker ändå. Kursen är dessutom kostnadsfri och såväl fika som lunch bjuder Offentliga Journalister på, en avdelning inom Svenska Journalistförbundet som jag tillhör. Ja, jag är ju dubbelansluten. Mitt huvudfack har inte lyft ett finger för att hjälpa eller peppa eller stötta på över sex och ett halvt år. Elaka tungor säger att det är ett fack för gamla kärringar och att ombuden är människor som har för lite att göra på sina jobb. Jag är själv en gammal kärring, men jag är utvecklingsbar. Så när OJ bjöd in mig på en dags kurs (det är bara tågbiljetten jag behöver införskaffa) nappade jag självklart. För även en sån som jag behöver få input och nåt nytt att stoppa in i sina hyllor.

Idag landade programmet i min inbox. Det ser ut som om jag (och min dator) får en spännande dag i slutet av månaden! Bland annat ska jag

• träna min iakttagelseförmåga och hitta ord för att beskriva
• lära mig gestalta i stället för att redovisa
• bli bättre på att ”gå nära” den jag intervjuar/porträtterar

Äntligen får jag göra nåt mer stimulerande än att… etc etc

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen höst – och lite röst!

Ett höstligt, men mest röstligt inlägg.

---

 

Det regnar och är härligt!

I morse var det underbart gott att sova! Skälet är enkelt: regnet vräkte ner utanför. Det finns inget som söver mig så bra som ljudet av regn mot tak och fönster. Så det blev lite sovmorgon, ända till 7.20. Och regnar gör det fortfarande. Nog vet jag nån i familjen som inte är så förtjust i regn för att håret blir knollrigt. Men jag som ser det knollriga håret utifrån tycker bara att det är gulligt. Nu ska jag emellertid inte se det knollriga håret idag, troligen, utan jag ska stanna inomhus och göra annat. Lyssna på hur det fortsätter att vräka ner och hur höststormarna ruskar om mitt hus. Sen kan ”alla andra” gnälla och klaga bäst de vill. Typ såna som har jobb och bara gnäller på sina jobb gnäller säkert på vädret och hösten också.

Jag vet inte vart dagen igår tog vägen. Jag kollar vad jag skrev igår och jag kollar mina lappar och kalendrar. Sen minns jag: jag städade. Eller jag började städa och ska fortsätta idag. Vissa leder påminner mig fortfarande om att de finns. Detta i sin tur påminner mig om att jag måste ringa min mottagning idag för att förnya recept på magpillren och salvan. Salvan har jag klarat mig utan ett tag, men det är inte helt optimalt för vissa ställen är irriterade. Magmedicinen klarar jag mig utan en dag, kanske två, innan jag börjar kräkas. När jag tänker efter spelar det egentligen ingen större roll, jag är ju mest hemma. Fast i morgon ska jag ju göra en intervju i en affärsrörelse. Inte så bra då ifall en spyr ner varorna som ska säljas…

Jag kunde lika gärna ha ringt på den här, för jag fick inte prata med nån levande människa.

Så! Nu kan jag pricka av receptförnyelsen! Tror jag… Min mottagning, privat förstås, har blivit så infiltrerad av jättekolossen som ska ha ansvar för länsinvånarnas vård och omsorg att jag för första gången sen jag blev patient vid mottagningen inte fick prata med en levande människa. Vid receptförnyelse brukar en alltid bli uppringd. Idag sa en inspelad röst vad jag skulle säga. Sen hamnar mina e-recept på apoteken – om fem dar. Fy så dåligt! Tidigare var det samma dag.

En bra sak var i alla fall att jag fick använda min röst. Det gjorde jag inte igår. Tror jag. Jo, det gjorde jag visst – kring midnatt. Det verkar som om det har kommit nytt folk vägg i vägg. De tyckte att det var en bra idé att börja spöka spika en kvart före spöktimmen. Det tyckte inte jag, som just höll på att somna då (de spikade i rummet vägg i vägg med mitt sovrum). Så jag vrålade först…

Tyst!!!

… sen

Håll käften!!!

och så slutligen

TYST!!!

Då upphörde hammarslagen. Tänk att folk inte bara förstår att man inte spikar när klockan är nästan midnatt... Det är fan i mig ofattbart! Tidigare på kvällen och under dan hördes inte ett ljud, så det måste vara nattugglor eller vampyrer som har flyttat in.

Modell för min nya bästefåtölj? En arbetssökande får ju inte sitta för mjukt, tycker en del.

Och nu kom jag på att jag faktiskt använde rösten en gång till igår. På kvällen ringde en man som jag först ställde mig väldigt avvaktande till. Fördomsfullt tänkte jag:

Typisk försäljare, som inte har kollat med NIX!

Men det gällde ett scanningprojekt som jag har anmält mitt intresse för att delta i. Oavlönat, förstås. Tänk så många gratisjobb det finns i Sverige! (<== ironi) Som läget är nu har jag inte det minsta lust att delta i nåt projekt. Samtidigt ger det mig nåt att göra och jag får koll på vad jag handlar i livsmedelsväg. Det kan ju vara bra så att jag inte får för mig att leva över mina tillgångar, som somliga anser. Det är fantastiskt hur väl vissa människor känner en utan att ens ha träffat en i verkliga livet! (<== ironi igen). Jag får nog byta ut bästefåtöljen också mot en trästol. Hittade en modell i en av mina bokhyllor, förresten.

En får inte överanstränga sin lilla röst…

Som grädde på moset vaknade Myndigheten till liv och mejlade mig ett tips. De tror uppenbarligen att en inte kan varken surfa på internet, söka information eller läsa. Jag är verkligen trött på alla tips jag får – det är vägar in jag behöver.

 

Tar mig för min panna och skriker lite. Men bara lite lätt. En får ju inte överanstränga sin lilla röst.

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I cyberspace och i verkliga livet

Ett inlägg om våra livet – i rymden och i verkligheten.

---

 

Igår läste jag på nätet hos Breakit att svenska Instagrammare ska drabbas av annonser i sina flöden från den 1 oktober. Detta slogs upp som en stor nyhet – i alla fall i sociala medier. Och visst är det irriterande med reklam! Samtidigt har vi ju svårt att värja oss när vi använder gratisappar och dito sajter för att synas i cyberspace. För nånstans måste ju ägarna dra in pengar. På Twitter finns sen ett tag tillbaka sponsrade tweets. På bloggar, till exempel WordPress gratisbloggar, syns annonser på sidorna eller mellan inläggen när en del av våra läsare surfar in via sina mobiler för att läsa hos oss (gäller för WordPress, för andra bloggställen syns reklam även när man surfar in via en dator). Och själv skriver jag vissa texter här mot betalning. Det är inget jag döljer – det finns en STOR knapp i högerspalten som talar om hur mycket det kostar att köpa ett inlägg hos mig. Syftet för min del har varit detsamma som för alla andra – jag behöver också dra in pengar. Tyvärr har detta mest inneburit en massa strul med Myndigheten eftersom jag är ärlig. Snart upphör det – av detta skäl och andra. Hos Instagram, Twitter och bloggställen lär det fortsättas med annonser. Det är inget vi kan värja oss mot. Ingenting Inte mycket i livet är gratis, du vet…

Oskyddat nät?

Hur har du haft det annars i cyberspace och i livet i sommar? Jag läste en artikel så sent som idag om att många kör oskyddat. Ja, surfar på oskyddade nätverk. Surfat utan säkerhetsprogram i mobilen eller paddan. Ajsan bajsan, sånt kan sprida virus till och med till din arbetsplats – många surfar ju på samma utrustning både privat och i tjänsten. (Skattar ni för att ni får använda arbetsgivarens utrustning för privata ändamål, förresten..?) Enligt Intel Security är detta ett riskbeteende. Det finns kriminella som utnyttjar såväl privata uppgifter som möjligheter att ta sig in i företagens datainfrastruktur. Vid Folk- och Försvarskonferensen i vintras gjordes ett test som visade hur lätt det var att övervaka konferensdeltagarna via deras surfande. Upphovsmännen jämförde säkerheten med att slicka på en toalettsits…

Det finns hackare i verkliga livet.

Hackare är ett folk där ute i verkliga livet som av olika skäl roar sig (?) med att ta sig in i databaser och register i cyberspace. Idag läste jag om hur Ashley Madison, en otorhetssajt, har blivit hackad och information om 32 miljoner människor som är registrerade där har börjat läcka ut. (I sammanhanget kan jag ju inte låta bli att undra varför 32 miljoner människor är eller vill vara otrogna… Varför inte göra slut med nuvarande partner först?) Det som har läckt ut är inte bara namn och bilder utan även kreditkortsuppgifter och sexuella fantasier… Syftet med den här hackerattacken är att stänga den här och ytterligare en otrohetssajt.

What’s the point?

Samtidigt, i verkligheten, i Sverige, vill moderaterna ge fler barn sovmorgon, bland annat. Gruppen ”Ett modernt yrkesliv, ett tolerant och jämställt Sverige” har fokuserat på det de kallar

familjernas livspussel

och bland annat kommit fram till att sovmorgnar skulle underlätta för föräldrar. Denna fråga ska partistämman ta ställning till i oktober. Men… alla föräldrar börjar väl inte jobba fram på förmiddagen heller? Föräldrar som börjar tidigare får ju lämna sina barn på morgonfritids tidigt ändå. So what’s the point?

En sak som jag tycker att ingen ska göra är att fuska med handikapptillstånd. Det finns människor som behöver dessa tillstånd på riktigt och som behöver parkera på så kallade handikapparkeringsplatser!!! Morr!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Solskenet i någons liv

Ett inlägg om känslor, sår och att ge bort gåvor – och andras saker.

---

 

Den här kaffekoppen såg jag på Social Ekonomi Uppsala i måndags. Den illustrerar bra detta första stycke i mitt inlägg.

Det är inte alla förunnat att vara Solskenet i nåns liv. Men i morse kunde jag sätta upp det på mitt CV. Fästmön hade klivit upp för att göra sig redo för arbetet. Morgonen var grå och trist. En stund senare, när vi satt i bilen utanför hennes jobb blev det plötsligt soligt. Av detta drog vi båda slutsatsen att det måste vara min förtjänst – jag är helt enkelt Solskenet i Annas liv. (Om du inte fattar att jag är ironisk i den här texten behöver du inte läsa mer.)

Jag skulle vilja fortsätta vara Solsken idag, men efter att ha tampats med tonerbyte i min skrivare är det omöjligt. Tur att det inte fanns några vittnen. Min skrivare behöver jag när jag ”administrerar” för att kunna visa upp att jag ”administrerar”, så att säga. Min skrivare är ingen lyxpryl, den kostade ett par hundralappar för några år sen. Det som är dyrt är toner till den. En behållare svart och en behållare färg behövs och det totala priset ligger på runt 400 spänn. Sånt svider. Men jag har ärligt talat ingen lust att åka in till Myndigheten i stan så snart jag ska göra en utskrift som har med min ”administration” att göra.

Det som händer när jag byter toner är för det mesta att

1. skrivaren inte fungerar efter tonerbytet
2. det blir svart bläck överallt – på golvet, på mig etc

Men idag blev det en variation på temat 

Otekniska Tofflan.

Ett blodsår!

Det som skedde idag var att jag lyckades skada mig så att ett blodsår, som barnet I brukade säga, uppstod. I samband med detta passade jag på att KBT:a mig lite och ta en bild. Det är nämligen så att jag svimmar vid åsynen av blod efter en traumatisk vistelse på Sjukstugan i Backen år 2010. Idag höll jag mig på benen – men det var knappt. Och nu sitter jag och skriver med ett plåster på vänster pekfinger för att inte få skit i det djupa såret – som för övrigt gör jätteont när jag skriver. (Det här är självironi.)

Den här gången när jag grejade med skrivaren var det trots allt värt eländet ganska mycket för mig personligen. Jag brukar nätshoppa toner via UppsalaNyheters webbplats (högerspalten) hos InkClub. På så vis gynnar jag två företag här i Uppsala samtidigt som jag tänker lite på miljön (återanvändning av tonerbehållare) och på sysselsättningen (InkClub har anställda i Uppsala samt samarbetar dessutom med Samhall, som ger jobb åt människor med funktionshinder).

Förra gången jag köpte toner fick jag som trogen kund en fin present – det är här det extra värdet för mig personligen kommer in! Jag fick ett paket med två champagneglas från Iittala. Bara så där… Glasen är ännu ouppackade. Tanken är att spara dem för att sen skåla med dem fyllda av champagne när jag har fått nytt jobb. Alternativt ges de bort till nån annan som ska firas. Eller så försöker jag väl sälja dem… (Man ska inte ge bort gåvor man själv har fått, men glasen är ju inte nån gåva från nån jag känner utan från InkClub…) Nån som redan nu vill lägga ett bud på glasen???

Fina champagneglas från Iittala. Lägg ett bud på dem genom att skriva en kommentar eller mejla mig – adress överst i högerspalten!

En människa som inte tycks ha några skrupler vad gäller att sälja andras grejor är Richard Prince, läser jag i Metro. Han är konstnär och fotograf, bosatt i New York – och lever på att göra konst av andras Instagrambilder. Tydligen är detta en mycket lukrativ affärsidé, för enligt Metro

[…] tjänar [han] storkovan. […]

Det är nämligen så att det vi lägger ut på nätet blir allmängods, kan delas fritt och uppenbarligen säljas – i USA, i alla fall. Här i Sverige får man varken låna texter eller bilder hur som helst – men det är inte solklara regler vad som gäller! Så tänk på att det är bäst att fråga om lov först innan du lånar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inte sex år till

Ett sorgset inlägg.

---

 

Det är så svårt för mig att ta till mig andras sorg och ledsenhet. Ja jo, jag har tittat på När livet vänder och ser och vet att andra har det svårt. Men de människor som är med i programmet… för dem har livet vänt. Jag har levt in och ut i ett helvete i över sex år. Jag ser inget ljus i nån tunnel, inget slut. Det finns bara kamp och stånga pannan blodig och tjafsa med Myndigheten eller dess Kontrollmyndighet och dem där tillhörande byråkraterna som ser ner på en… Fantastiska Sverige, det enda jag vill är att jobba och göra rätt för mig!

Jag kan inte… jag pallar inte se eller höra andras tårar och saknader. Vågar inte komma för nära. Vad ska jag säga? Vad ska jag tycka? Ska jag ge nåt råd? Herregud, jag känner ju kanske inte personen ifråga! Vis av egen erfarenhet vet jag hur hårt och fel det slår, nämligen, när nån tycker nånting om min person. Hur kan du tycka och veta så mycket om mig, du som inte ens har träffat mig, som inte ens läser det jag skriver bakom lösen på min blogg? Dessutom… en blogg är inte ett liv. Min blogg är valda delar av mitt liv.

Alla dessa tyckare om min person… Ni är rätt fantastiska som har så många åsikter om en liten människa som jag. Vad är det som ger er rätten att tala om för mig hur jag ska leva mitt liv – ni har ju möjligen bara en bråkdels aning om det! Och när ni går för långt… Inte en ursäkt. Ni kan inte se att ni har gjort fel för att ni värnar om… yttrandefriheten? Alltså, kan ni ens redogöra grundlägganade för Sveriges grundlagar?

Min förmåga till empati är krockskadad efter allt detta. Det var så skönt att få vara skitsjuk i tre dar och så febrig och bortom all sans. För en gångs skull kunde jag glömma tillvaron och bara flyta bort i feber. I natt blev jag uppenbarligen feberfri igen, för då återvände grubblerierna. Är det dem du kallar gigantisk offerkofta?

Allt hån, all falsk välmening har gjort att jag har byggt upp en mur av oemottaglighet. Jag klarar inte av att möta din sorg, du får gå nån annanstans. Det finns inget kvar inuti mig av den människan jag en gång var. Inte för att jag var felfri då – långt därifrån! Men jag var i början på ett nytt liv och jag såg ljust på framtiden och hade planer, drömmar, förhoppningar. Sen kom Djävulen själv och svepte med sin hand – i all välmening det också, enligt honom själv! – och ödelade allt. Nästan. Kärleken rådde han inte på! Men det lidande Herr Teufel har orsakat mig och min familj kan jag inte förlåta. Och kanske är det just därför jag inte kommer vidare: jag kan inte förlåta! Men tro mig, jag har tränat på det varje dag i över sex års tid.

I morgon är det den 26 april. Jag har ett paket att öppna och ett kuvert från mamma att sprätta. Delar av min familj här kommer på fika. Det är jag glad och tacksam för. Jag får försöka börja på nytt där i morgon, även om jag vet att det som står överst på önskelistan inte kommer att tilldelas mig. Jag fyller 53 år och har levt i helvetet av och till under över sex år. Ytterligare sex år orkar jag inte.

Nu har jag skrivit mer öppet än jag borde, vilket jag med all säkerhet får sota för. Jag har valt att ta bort kommenteringen på det här inlägget. Det finns nämligen ingen som känner mig tillräckligt för att kunna förstå hela min situation tillräckligt för att just kommentera.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gamla bekanta och nyare vänner

Ett inlägg om väntande, böcker, bekantskaper och vänner.

---

 

Dessa är ärliga. Faktiskt.

Den här dan började inte särskilt kul. Jag vaknade fyra minuter i sju och klev upp direkt. Ville inte ligga och dra mig längre eller störa Fästmön, som hade sovmorgon inför första arbetsdagen efter semestern. Jag hade inga jobbannonser som låg och väntade på mina små mästerverk (<== ansökningar), utan tillbringade en timme med att leta. Tre stycken hittade jag, men den ena visade sig vara borttagen när jag skulle göra min ansökan. I mitt poängsystem, det med morötter och piskor, fick jag emellertid den saknade poängen efter att ha fyllt i två veckors a-kasserapportering, gaggat med a-kassan och beställt ett anställningsbevis som de plötsligt kräver. Det tog i runda slängar en timme. Man har inte mycket att sätta emot Myndigheten när man är en vanlig människa. Är man dessutom ärlig är det som om man straffas för det. Känns det bekant..?

Det har regnat idag, nästan hela dagen. Efter morgonsysslorna tog jag en dusch och däremellan preliminärbokade jag in en snabbvisit av gamla bekantingen A i morgon och ett längre besök av nyare vänner på fredag. Nu på eftermiddagen har jag just mejlat en person angående en lunchdejt framöver. Det var nära att vi blev jobbarkompisar i höstas och tanken var att vi skulle hålla kontakten och ses. Tyvärr sätter sånt som pendling gärna käppar i hjulen för sociala kontakter av den privata sorten…

Jag skjutsade Anna till jobbet eftersom regnet just då vräkte ner. Det kändes konstigt att ta på sig strumpor och gympadojor – och dessutom en jacka med luva. Men allt åkte av igen när jag kom hem, till fördel för shorts och linne. Här inne är det nämligen fortfarande ganska varmt och nu gör solen tappra försöka att titta fram.

Det var cirka 35 sidor kvar i en bok som jag hade lånat av Anna (och gett henne i julklapp för snart två år sen), så den läste jag ut. Boken var på närmare 700 sidor totalt och väldigt detaljrik. Men den grep mig oerhört och jag grinade mig igenom stora delar av den. Därpå rafsade jag i mina högar och fick fram en ungdomsbok av Maria Lang. Den hittade jag faktiskt i mitt eget lilla förrådsbibliotek av ungdomsböcker. Uppföljaren, som tyvärr omkommit i en översvämning i mina föräldrars källare i huset, hittade jag i somras på loppis för en billig penning. Så nu ska här läsas ungdomslitteratur!

Maria Langs Katjaböcker. Den till vänster stod i mitt förrådsbibliotek, den till höger köpte jag på loppis i sommar.

Annars går jag mest och vankar och väntar. Jag hoppas på ett snabbt tillfrisknande för en person söderut och jag hoppas på ett positivt besked här där jag är. Och nu ska jag gå och kolla om brevbäraren har lämnat nåt intressant i postboxen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »