Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fortsättning’

Ett inlägg om en bok.


 

Tunneln i slutet av ljusetStrax efter mitten av maj knölade postis in ett brunt paket i min postbox. Martin Falkman hade varit vänlig nog att sända mig sin bok Tunneln i slutet av ljuset. Några böcker låg före på tur, men sen grep jag mig an denna psykologiska thriller, enligt dess omslag. Ett omslag som för övrigt matchar delar av min köksinredning, bland annat min vardagsservis! En bok som skriven för att äta till..? Tack Martin Falkman för boken!

Bokens huvudperson hittar ett… erbjudande i ett forum på internet. En man erbjuder den som är livstrött möjligheten att tjäna pengar på sin död. För en miljon kronor i månaden är motprestationen att den livströtte skriver ett dödskontrakt. Haken är att livet sträcker sig tolv månader framåt i tiden som längst. Sen ska mannen ta livet av den livströtte.

Den ende jag inte hittar nåt namn på i boken mer än ett e-post-nick är huvudpersonen, Peter Piper. (Namnet kommer från en barnkammarramsa, nursery rhyme.) Peter Piper ansluter sig till dödskontraktet och skriver ner tre beslut. Han säger upp sig, ber chefen dra åt helvete och… blir gränslös. Huvudpersonen ger sig in i en värld full av alkohol och sex, han reser, han slåss, han… mår dåligt. Frågan är om alla miljoner får honom att må bättre..? Och vad händer med livströttheten – finns den kvar eller går den över?

Stockholm och ångest är två ord som sammanfattar mitt första intryck av boken. Jag känner ganska snart att jag inte vet om jag pallar med att läsa om just det. Men jag läser vidare. För hur det än är vill jag veta hur det går för huvudpersonen som inledningsvis bara vill dö. Frågan hur mycket livet är värt ställs på sin spets.

Det här är en debutroman. Såna brukar innehålla lite för mycket av allt. I det fallet är den här boken inte unik. Jag förstår också att den klibbiga ångesten är självupplevd – hur kan nån annars beskriva den så korrekt och realistiskt? Det blir ganska… genomskinligt.

När jag läser om författarens tankar med boken noterar jag att det här är första delen i en Tunnel-trilogi. Det är bra. I slutet av boken blir nämligen läsaren… lämnad med en cliffhanger. För inte är det väl så att livet tar slut..?

Den här boken är lite för svart för mig. Men den är välskriven och språket flyter på bra. Några små irriterande korrekturfel hittar jag, men inte så de stör min läsning alltför mycket. Bokens formgivare har gjort ett mycket gott arbete och jag gillar särskilt omslaget.

Toffelomdömet blir medel …och lite till. För jag vill läsa fortsättningen!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett resande inlägg.


 

Grusväg

Resväg.

En kan likna livet vid en resa. Jag reser hela tiden. I mitt inre. Några längre yttre resor kan det emellertid inte bli tal om för min del. Det är därför jag är så otroligt beroende av min lille bilman Clark Kent. Ibland kan jag åka buss, ibland tåg. Men jag gör det ovilligt. Bilen gäller för korta, yttre resor. Då ser jag en hel del som händer på våra vägar. Ibland tar jag mig för min panna. Skriker i min kupé.

Det har skett så många olyckor på sista tiden, inte minst på sträckan mellan New Village och Förorten. I nio fall av tio är jag säker på att olyckorna har med mobiltelefoni att göra. Det inte bara rings bakom ratten, det messas och surfas också. Och då kan man ju inte hålla ögonen på vägen och medtrafikanter.

Häromdan läste jag på nätet att Mats Östman, han som är polisens trafikchef i region mitt, vill stoppa så kallade epa-traktorer. Det tycker jag är ett bra förslag, särskilt som dessa är lätta att trimma och förs fram av tonåringar som ibland tycks tro att de är odödliga. Alla andra är visst odödliga också, enligt en del. En olycka drabbar ju sällan bara den egna personen utan flera andra. Men nej. Ingen är ju odödlig. Bilar, inklusive epa-traktorer är hårda, människor är mjuka. Dessutom har epa-traktorerna inget existensberättigande generellt sett längre. De kommer från tiden efter andra världskriget när det behövdes jordbrukstraktorer för att modernisera jordbruket. Dagens epa-traktorer har inget med jordbruk att göra. I vårt län finns det 769 epa-traktorer som får köras av den som är 15 år och äldre och har mopedkörkort. Ett sånt körkort tar en över en helg. Ett körkort för bil tar många månader att ”få” och det krävs både flera teorilektioner och flera körlektioner. Sen skadar det inte heller om barn får trafikundervisning i skolan. För en parkeringsplats, till exempel, är inte nån lekplats lika lite som en gata. För övrigt kör jag bäst i hela världen. Enligt mig själv. Och jag kör aldrig – och har aldrig gjort! – med alkohol i kroppen.

Resväska med glas och flaskor 3 500 kr Mjödstugan Gamla Uppsala

Ingen alkohol vid ratten! Den här resväskan är dock antik och observerades vid Mjödstugan i Gamla Uppsala för ett tag sen. Pris: 3 500 kronor.


Den inre resan… 
Jag vill helst inte tänka på den. Inte formulera ord om den heller. Glädjen är borta från skrivandet. Ändå fortsätter jag, som driven av demoner, tycker somliga. Det skiter jag i. Jag gör det jag måste. En andra del, en fortsättning, i annan riktning, på den första, på berättelsen om det som hände, börjar formulera sig i huvudet trots allt, men att få ner den när jag inte ens vill tänka på den… Ja, ekvationen blir omöjlig. Och bloggen, som har varit ett andningshål och nästan ett rent nöje, har blivit nåt kvävande och en ren belastning. Men jag har lovat mig själv att driva den till målet, slutet. Nio procent kvar av utrymmet. Se Skoga och sedan…

Sista orden i en författares sista bok

De allra sista orden i en författares allra sista verk.


För övrigt blir det inget besök på nåt boksläpp
i kväll. Det känns inte… bra.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

De sju urens mysteriumFör nästan på dagen 28 år sen köpte Siv Agatha Christies deckare De sju urens mysterium. Det var en mulen fredag, har hon skrivit på bokens försättsblad. Så är det även nu, fast det är ju bara onsdag idag. Boken hittade jag i den generösa bokskatt som Sivs dotter förärade mig i mars i år. Stort TACK, Agneta!

Handlingen tar sin början på lord Caterhams herrgård. Ett antal gäster är där och bland dem den unge Gerry Wade, ökänd för att han alltid försover sig. Därför bestämmer sig några av de övriga gästerna att skoja med Gerry. De ställer in åtta väckarklockor som det sätter alarm på i hans rum. Fast Gerry vaknar aldrig – han har blivit mördad. Och de åtta klockorna har plötsligt blivit sju. Bundle, egentligen lady Eileen, börjar snoka i dödsfallet. Men det stannar inte vid ett mord. Snart sker ytterligare ett – mitt framför näsan – eller kylaren!  – på Bundle. Bundle kommer en hemlig klubb på spåren, De sju uren, och undrar om klubben är ansvarig för morden.

Den här boken är på sätt och vis en fortsättning på Hemligheten på Chimneys (1925) för att den har samma karaktärer. Förutom det är det två olika berättelser. De sju urens mysterium kom ut 1929 och översattes och gavs ut redan året därpå på svenska. Det är alltså fortfarande en tidig Christie och författaren har ännu inte bestämt sig för hur hennes hjälte eller hjältinna ska vara. Därför känns boken ganska trevande och den tillhör inte författarens bästa.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ofungerande saker.


 

Det är skönt att vara hemma igen. Jag var så trött igår kväll att jag gick till sängs direkt efter att ha sett hur Vera försvann in till doktorn. Det var säsongsavslutning, men jag hoppas förstås på en fortsättning. Ett kapitel i min bok på gång lyckades jag ta mig igenom innan ögonlocken föll tunga över mina ögonglober.

Skallen är full av intryck som jag nu bearbetar på mitt eget sätt. En del av det var att skriva om Nora-trippen igår. Det mesta av trippen var en härlig upplevelse, men naturligtvis var bägaren inte utan smolk. Inte nog med att en snubbe tjafsar om 150 kronor, Clark Kent* är lite sjuklig också. Jag skjutsade hem Fästmön igår efter resan och det var då jag upptäckte det. Det blev gamla vägen hem och naturligtvis blev det stopp vid järnvägen. Jag stannade, stängde av motorn och skulle hissa ner fönstren i framsätet med fönsterhissarna. Bara en fungerade, men tack och lov var det den vid förarsidan.

Regn på bilrutan 2

För att tänka positivt är det tur att fönsterhissen slutade funka när rutan var uppe och inte nerhissad. Det regnar ju liksom av och till här…

Hemma i garaget kollade jag så passagerardörren, att den var stängd och hyfsat ren. Inget hjälpte. Idag kollade jag på nätet. Det kan vara ett kretskort som är trasigt och ett nytt sånt kostade 2012 ungefär 7 000 kronor, exklusive arbete. Glad blev jag INTE över att läsa detta, förstås. Nu står det väl inte på förrän AC:n pajar och då blir det problem. Dörrarna fram i bilen har bara fönsterhissar och inga manuella ”vevar”. Fönstren till passagerarsidan sköts med reglage från förarsidan, men också från passagerarsidan. Men inget funkade, det var totalt dött. Om man ska tänka positivt är det väl att jag får vara glad att fönstret är stängt och inte öppet. Det hade ju varit betydligt värre om det inte gick att få upp…

Men det är inte bara bilen som är behäftad med fel. Här i mitt hem försöker jag blunda för att kranen i tvättstället på toa läcker. Den behöver en ny packning, men vaktis sa att tvättställsblandaren är så gammal att den nog går sönder om jag försöker byta packning. Alltså skulle hela blandaren behöva bytas. Även den ena kranen i badrummet har börjat droppa, så det behövs väl bytas där också. Tusenlappar…

Kvitto från Preem

Tankat hade jag gjort, men inte fått nån räkning.

På tal om bil hade jag inte fått nån bensinräkning. Därför ringde jag Preem, där jag har plastkort, dan innan vi skulle åka till Nora. Jodå, faktura var skickad den 13 juli, men nädå, det måste ha blivit nåt fel, för en och en halv vecka ska det inte ta för ett brev med snigelpost att komma fram. Jag fick via e-post en fakturakopia så jag kunde betala. Lite senare under onsdagen hittade jag plötsligt i min postbox… en räkning från Preem! Den mänskliga faktorn måste ligga bakom och som jag ser det har det antingen delats ut till fel postbox och legat hos nån granne ett tag eller så har posten fördröjt leveransen på annat sätt. Jag är trots allt glad att jag löste det i tid innan förfallodatum. Att få betalningsanmärkning när man är i min situation är INTE det bästa… (Nåja, jag blev faktiskt telefonintervjuad senare på onsdagen, så vem vet, min situation kanske förändras snart…)

En tredje grej som inte funkar som den ska är bakgrundsbilden på Twitter. Där måste jag då och då gå in i designinställningarna och spara om. Irriterande, men knappast nåt jag kan göra nåt åt… Fast jag har lust att bara skrika…

Varför funkar det inte bara som det ska?!

Doro Phone Easy 624

Mamma tycker tycker att den nya mobilen, en Doro Phone Easy 624, inte är särskilt easy att klara av…

Jag uppfattade det som om mamma kände likadant igår när jag ringde. Det var nio år sen på dagen som pappa dog och jag hade förväntat mig en ledsen mamma. Nja, hon var mest upprörd över att hon inte klarar av sin nya mobil och att hon fått en påminnelse om elräkningen. Den förra fick hon hjälp med av nån, men ska få lite mer hjälp på måndag; den senare fick hon ringa om själv. Telefonköer, förstås, men sen visade det sig att det hade blivit nåt fel och räkningen är betald. Hon blev rekommenderad att ta autogiro, så blankett skickades och nu ska lilla mamma fylla i den. Blanketter kan vara krångliga och jag hörde förtvivlan i hennes röst. Själv är jag 30 mil bort och kan inte hjälpa med varken mobil eller räkning.

Utöver detta hade en av mammas miljoner kusiner ringt och lämnat ett dödsbud: en av kusinerna har varit svårt sjuk och gick bort i veckan. Mamma, själv skröpplig**, fick i uppdrag att meddela äldsta faster – eller om hon tog på sig dig själv – samt mammakusinen B. Äldsta faster är nästan 100 år och man vet aldrig hur en sån gammal människa tar ett dödsbud. Alltså fick mamma ringa dottern, mammakusinen K. Vidare hade en kusin flyttat utan att meddela mamma, vilket gjorde henne nästan mer upprörd än dödsbudet.

Detta pratade mamma om i 20 minuter innan hon frågade hur det var med mig. Då hade min glädje över Nora-trippen nästan hunnit gå över, men jag sa

Ja, jag har varit i Nora…

Och så berättade jag mycket kort om våra upplevelser och sa att vi kunde prata mer i morgon (det vill säga idag). Jag tänkte att nåt att äta, lite sömn och vila skulle ge mig mer ork och tålamod, liksom.

Mugg med kaffe

Ytterligare en senapsmugg med kaffe innan husmor slår till.

I morse sov jag ända till klockan nio. Sömnen blev bara störd ett par gånger under morgonen av några hastiga uppvaknanden, men jag tvingade mig att stanna i sängen. Så man kan säga att jag har sovit i nästan tio timmar. Helgen ligger blank framför mig. Jag tvättar just nu och ska väl fortsätta dan med att hänga tvätt.

Nästa vecka har vi en födelsedag i familjen. Nån riktigt bra idé till present har jag inte, men det är nåt jag måste ta tag i typ nu. Eller snart. Om jag bara får mitt trötta jag att funka som det ska… Jag tror det blir ytterligare en senapsmugg med kaffe innan den här husmodern orkar slå till. Det blir en lugn dag hemma idag, annars. Min intention är att läsa – om inte nåt annat slutar fungera och jag måste ta tag i det genast, vill säga…


*Clark Kent = min lille bilman

**skröpplig är östgötska och betyder sjuklig, risig om människor

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

HatI mars fyndade jag en inbunden bok på Röda Korset för endast 20 kronor. Det var en bok jag inte ens visste fanns, för jag trodde att jag hade läst Inger Jalakas samtliga böcker om polisen Margareta Nordin. Men Hat, som kom ut redan 2009, hade jag missat. I natt läste jag ut boken.

Titeln på boken är verkligen den rätta! För mellan dess pärmar ryms mycket att av den varan. Vi får följa en skötsam ung kille på helt fel vägar. Rasism och bögknackeri och sexuella trakasserier på jobbet. Och så mitt i allt poliserna Margareta och Camilla som är ett par. Ett ganska omaka par.

Det är svårt att beskriva handlingen i den här boken – det händer så mycket i den. Skrämmande och sorgliga saker, starka känslor. Handlingen utspelar sig i Göteborg, men boken avslutas under Pride i Stockholm. Lite grann ler jag när jag läser om en Golden lady. Men sen tar det otäcka över.

Jag gillar Inger Jalakas sätt att skriva. Språket är direkt och det känns som om jag är med i vissa skeenden. Givetvis var jag på Pride 2009 och det påverkar mig naturligtvis. Det är synd att Inger Jalakas inte har fått så mycket uppmärksamhet. Hon skriver riktigt bra böcker, nämligen. Hennes deckare är otroligt realistiska.

Det jag inte gillar med Hat är slutet. För jag vill läsa fortsättningen! Men boken kom som sagt ut 2009 och det är sex år sen… Det verkar inte troligt att det kommer nån fortsättning. Suck!

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Sist ut i serien Deckarna är Katarina Wennstam. Nog har jag läst en och annan av hennes böcker som jag har hittat hemma hos Fästmön. Och jag har nog gillat dem. Faktum är att jag har beställt en av hennes böcker på årets bokrea, Stenhjärtat, till Anna. Som du vet brukar jag köpa och ge bort böcker och sen låna och läsa dem själv. Så blir det nog även denna gång. Men i kväll fick jag lära mig lite nytt om författaren!

Katarina Wennstam

Katarina Wennstam var kriminalreporter och blev deckarförfattare. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Janne Danielsson/SVT.)


Jag märkte genast 
att Katarina Wennstam var journalist! Inte nog med att hon ställer massor av frågor hela tiden, hon har en mycket bestämd underläpp – typiskt journalister. (Eh ja…) Hon jobbade som kriminalreporter på SvT. Ofta handlade hennes inslag om mäns våld mot kvinnor. I sina sex deckare har hon fortsatt på det temat. Men samtliga mordoffer i hennes böcker är män.

Som barn skrev hon ett ilsket brev om gåvoskatt till Olof Palme – och fick ett tre sidor långt svar. Kopian skickade hon till Ulf Adelsohn, som då var i opposition. Det är helt uppenbart att Katarina Wennstam gillar att skapa konflikter. Utan högskoleutbildning som journalist, ”bara” folkhögskoledito, skapade hon åter konflikt för att få sitt första jobb. Så småningom jobbade hon med att bevaka rättegången mot Anna Lindhs mördare. Men längtan att bli författare tog över. Först skrev Katarina Wennstam reportageböcker innan hon gav sig på deckargenren.

Eftermiddagens övning blev en fiktiv rättegång i vilken Christoffer Carlsson var anklagad för stöld. Övriga deltagare fick olika roller och som bonus var en känd advokat med och lekte.

Vid  middagen avslöjades hur Katarina Wennstam blev utsatt för en ryktesspridning under tonåren. Det gjorde henne arg. Och stark. Anders Roslund tyckte också att hon är

skarp även när hon är flamsig.

Kvällens program var… trivsamt. Katarina Wennstams böcker ska jag fortsätta läsa.

Toffelomdömet blev högt. Och jag ser fram emot flera böcker av författarna och flera program i den här serien.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Detta var den sista författaren
som presenterades i Deckarna, men jag hoppas att det blir en fortsättning och att nya författare dyker upp på nåt värdshus nånstans. Jag har ju tipsat om några namn…

 

Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Christoffer Carlsson

Deckarna: Denise Rudberg

Deckarna: Anna Jansson

Deckarna: Roslund och Hellström

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Igår kväll gick säsongens fjärde och sista del av Unge kommissarie Morse. Avsnittet hade titeln Neverland. Fästmön och jag kollade eftersom det följde direkt på Stjärnorna på Slottet. Det blev ett helt annorlunda program än det om Harriet Andersson trots att även Morse handlade om övergrepp på barn (vilket Harriet Anderssons program också gjorde).

Den unge Morse

Den unge Morse har nu avslutat sitt sista fall den här säsongen.


Den här gången 
hittas en journalist mördad, en liten pojke försvinner och ett gäng unga män beter sig konstigt. Som vanligt hänger allt ihop. Den gemensamma nämnaren är en före detta uppfostringsanstalt. En del pojkar skickades dit för att de var bråkiga, andra för att de bara var barn och inte hade nån som kunde ta hand om dem. Morse funderar samtidigt över sitt liv och om han ska överge polisbanan och ge sig ut på resa med sin flickvän. Ett skäl till detta är den pågående översynen av polisorganisationen, nåt som kan innebära att Morses chef Thursday får sluta. Självklart löser de båda emellertid fallet, men slutet blir en riktig cliffhanger – en av dem åker iväg i ambulans, en av dem i polisbil, som gripen…

Det var lite halvsegt igår kväll, men självklart väldigt spännande när slutet blev som det blev. En fortsättning är ju därför given!

Toffelomdömet blir lite högre än medel och det handlar mest om slutet…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Anja Kontor: ”Mitt liv har vänt många, många gånger…”

Ett intervjuande inlägg, en dröm som blev verklighet.


Uppdaterat inlägg: Den 1 september startar inspelningen av åtta nya avsnitt av När livet vänder!


Den som läser min blogg då och då
vet att en av mina favoritserier på TV är När livet vänder. Jag gillar lugn TV. Program som får mig att stanna upp i tillvaron. Titta, lyssna, tänka. Och ibland till och med fälla en Toffeltår. För det är personporträtt som går rakt in i det mest förhärdade hjärta. Jag är full av beundran för hur lyssnerskan Anja Kontor lockar människor att prata om det svåraste svåra i sina liv. Livsberättelser, som jag kan ta till mig och använda för att kunna gå vidare i mitt liv.

Nu har jag fått chansen att prata med den här lyssnerskan. Nån TV- eller radiomänniska är jag ju inte, så vårt samtal får du ta del av i skriftlig form.

Anja Kontor Foto Carl-Johan SöderSVT

Anja Kontor, lyssnare utan mediarustning i människors hem i programserien När livet vänder. (Bilden är publicerad med tillstånd av SVT. Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)


Hallå där, Anja, känns det jobbigt att plötsligt vara den som intervjuas och som ska berätta om sig själv?

– Nej, inte jobbigt, men jag brukar mest prata för att de medmänniskor som valt att våga berätta i min serie ska få den PR de förtjänar. Det finns varken pengar eller någon redaktion för detta hos Sveriges Television, så jag kör hela den grejen solo. Fast berätta om mitt ganska brokiga liv – det sparar jag till Sommar i P1!

Anja skrattar. Hon skrattar ofta under vårt samtal. Det är inte riktigt den bild vi tittare får av henne genom TV-rutan. Där är hon allvarlig, inkännande. Jag tycker att Anja har en otrolig förmåga att få människor att prata om jobbiga saker. Samtidigt undrar jag hur hon hittar alla dessa människor. Människor, som har gått igenom så svåra saker att hälften hade räckt. Människor, som dessutom har fortsatt att leva.

– Det kanske låter lite banalt – men med hjärtat och med min själ hittar jag de här människorna. Jag brukar ha några veckor på mig. Många tror att det finns oceaner av tid. Men icke. En del berättelser har jag ruvat på, en del dyker upp inom mig – som ett ping!

En nerv för vad som håller

Under vårt samtal inser jag hur mycket arbete det är med att göra När livet vänder. Förutom att hitta lämpliga personer som kan och vill ställa upp och prata i TV, måste Anja ägna sig åt en hel del researcharbete.

– Jag läser, lyssnar och reser till dem jag tror på – samtidigt som jag ju har mina andra frilansjobb så att jag kan få ihop till rätt sorts faktureringsutskick i månaden.

Efter 28 år som frilans har Anja utvecklat en nerv för vad som håller. Vad som kan bli något. Det kan finnas bra berättelser, men personen kanske inte är redo att berätta den i TV-rutan.

– Det är ett ansvar jag måste ta. Det kan handla om en verkligen fantastisk tjej som överlevt ett överfall, en berättelse som skulle få tittarna att sitta bänkade vid TV:n. Men jag vill inte utsätta henne för det här. Inte ännu. Hon måste få mera ro. Förstår du hur jag menar?

Jodå, jag fattar. Jag bär själv på några människors historier som jag skulle vilja skriva om därför att jag tror att de kan hjälpa och stärka andra. Men det är för svåra saker och de inblandade är inte redo än. Deras liv har ännu inte vänt.

– Lustigt faktiskt, säger Anja. Alla frågar mig hur jag hittar dem. Och de flesta som frågar är journalister…

Kontakt med alla

Men, Anja, alla program i serien När livet vänder visar människor som kommer igenom en livskris. Går det alltid bra för alla deltagare???

– Ja, jag väljer att berätta om dem som har kommit en bit på vägen. Det är inte den stora lattjolajban-lyckan som vi ibland tycks tro att vi ska leva i – dygnet runt. Det är mer en känsla av att det går att hitta ett nytt sätt att leva.

Jag nickar instämmande, för det är precis så jag har upplevt människorna som porträtteras. Anja förtydligar:

– Deras liv är fyllt av tacksamhet, ögonblick och stark närvaro i nuet. De har helt enkelt hittat ett liv kvar att leva – som är bra. Men så klart att de alla kämpar hela tiden. Det gör man när man mist ett barn, blivit förlamad eller försökt ta sitt liv. Livet är inte alltid så lätt.

Håller du kontakt med alla deltagare?

– Ja, det gör jag. Jag har kontakt med alla – på ett eller annat sätt. Det blir så när även familjerna har många frågor till mig. Det är många känslor också. En del av dem har blivit goda vänner.

Jag blir förvånad. Hur kan det komma sig att du blir vän med dem du intervjuar?

– I just När livet vänder har jag inte varit någon programledare – utan Anja. Det går inte att sitta där i någons vardagsrum med något slags mediarustning. Men jag är noga med att fokus ligger på dem, inte på mig. Jag försöker vara osynlig som en tapet och klipper bort mig själv mycket i redigeringen.

Människor som inte nött TV-soffor

Jag har ju tre drömintervjupersoner: du, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Men finns det någon eller några som du skulle vilja ställde upp i När livet vänder?

– Vad fint av dig! Ja, de är fantastiska kvinnor, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Jag har mött dem. Mina drömintervjuer är många, men det är inga kändisar. Jag vill ju hitta människor som inte nött sönder TV-soffor eller syns och hörs överallt.

Under samtalet med Anja berättar de intervjuade en gång och aldrig mer. Ofta är de inte vana att prata med en kamera i ansiktet.

– Därför uppstår en viss nerv. Här finns verkligen vårt möte som de måste gå in i.

Uppmärksamheten peppar

När livet vänder har fått stor uppmärksamhet. Men vet du hur stor?

– Mätningar visar att programmen drar tredubbelt så många tittare mot andra program som sänds vid den tiden. Uppdrag granskning, Mästerkockarna och Arga Snickaren drar mycket publik, men de är ofta mycket omskrivna före sändning. När livet vänder har också höga tittarsiffror på repriser och SVT Play. Program ur serien har legat bland tio i topp av hundra program på Best of Play och SVT Hot Webbtopp.

Men blir du inte stressad av det och känner att du måste göra ännu bättre program nästa gång?

– Nej det peppar mig! Sedan är jag frilansare och har alltid höga krav på mig att göra det bästa av det bästa. Men jag har ett starkt eget inre driv och en stor stor genuin nyfikenhet som bär mig i detta.

Att När livet vänder har blivit en populär TV-serie går inte att ta miste på. Och återkopplingen till Anja har varit stor. Hon säger:

– Jag har aldrig under mina 28 år inom media fått så mycket respons från tittare. Och då har jag ju bland annat kört populära program som Karlavagnen i P4 och Gokväll på TV i 13 år…

Så kan vi hoppas på en fortsättning, en tredje säsong av När livet vänder?

– Vi kan väl säga att oddsen just nu ser bra ut, säger Anja hemlighetsfullt.

Med hammare, passion och fyrar

Självklart har Anja ett annat liv än det med När livet vänder. Men programserien har tagit mycket tid i anspråk eftersom Anja gör allt från manus, idé och research till klippning och hela pressarbetet.

– Det brukar vara 200 timmar film att gå igenom. Jag fick fem veckor på mig att sätta ihop med musik, speakertexter och rubbet. Ja du förstår, det fanns inte så mycket tid över till annat.

Men vad gör du mer än jobbar med TV, Anja?

– Jag skriver i olika tidningar. Jag har jobbat en hel del åt Lotta Bromé – P4 Extra, den 20 maj blir förresten nästa gång. Och det är hedrande att få vara vikarie åt Sveriges bästa programledare som har 1,6 miljoner lyssnare om dagen. Sen har jag börjat tacka ja till att hålla föredrag och många vill att jag ska skriva en bok. Och så renoverar jag gamla hus. Det är min passion. Men hammaren har legat rätt stilla nu, ha, ha ha!

Man blir ju väldigt nyfiken på personen Anja Kontor när du börjar prata om hammare och passion…

– Jag är väldigt bra på att rädda gamla, ledsna hus, att vara på Öland eller i skogen och bara glo och lyssna. Jag har inga höga krav. Jag är så oerhört tacksam att leva. Faktiskt. Att krama om mitt barn så mycket som möjligt. Det är nog mitt viktigaste intresse. Och så är jag bra på fyrar. Fyrar är en stor passion!

Nio liv

Anja har en stark Uppsalaanknytning. Hon är född här, hon pluggade här, hon byggde upp Studentradioföreningen, som nyligen firade 30-årsjubileum på Norrlands nation. Och så avslöjar hon att hon är bra på att rädda gamla bilar. Också.

– Jag hämtades på BB i i Uppsala i en VW -64:a som jag ännu äger och har renoverat!

Men Anja, innan vi rundar av… Jag måste bara fråga… Har ditt liv vänt nån gång?

– Jaa! Mitt liv har vänt många, många gånger. Jag har nio liv, säger mina vänner. Men det sparar jag som sagt till Sommar i P1 – om de nu skulle höra av sig i framtiden…

Vet du, Anja Kontor, det tror jag baske mig att de gör. Snart.

Stort TACK för att jag fick prata med dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om första delen av en TV-film.


Jag gillar Anna Janssons böcker
om gotländska polisen Maria Wern. Men det blir inte alltid bra när böcker filmatiseras. Inte ens för TV. I kväll visade TV4 första delen av Maria Wern: Svart fjäril. Och vad tyckte Åsikts-Tofflan om den???

Maria Wern

Maria Wern. Eller Eva Rööse, dårå, som spelar Maria Wern i TV-filmerna.


Maria Wern: Svart fjäril
är baserad på boken med samma namn, men också på boken Pojke försvunnen. Jag har läst båda, men jag läser ju ganska många böcker, så jag minns inte handlingarna.

Dagens filmdel börjar nästan så gott som genast med ett mord med en plastpåse och en explosion. Ytterligare mord och explosioner följer. Polisen tror att mördaren vill dölja eventuella spår genom att spränga brottsplatserna i luften. Hela tre människor tas av daga i afton. Eftersom modii operandii är lika – trots att ett av morden sker i Jönköping – försöker polisen hitta nån gemensam nämnare. Vid slutet av kvällens program var ingen sån upphittad. Däremot syntes ”fel” person besöka en begravning…

Fortsättning följer i morgon. Men detta första avsnitt får högt betyg, för spännade var det!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »