Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘jägare’

Ett inlägg om en film.


 

SnövitSnövit (1937) var Walt Disneys allra första långfilm. På juldagens eftermiddag gick den på SvT och jag tvingade min mamma att se den med mig. Eller nej då, det var förstås frivilligt. Men jag ville se filmen, för det enda jag hade sett av den tidigare var den sång- och dansscen som visas på julafton. Mamma, däremot, hade sett filmen på bio tillsammans med mormor. Hennes främsta minne från filmen var att hon önskade sig Snövit-skor…

Filmen baseras på den gamla sagan om prinsessan Snövit. Snövit har en elak styvmor som vill vara den vackraste i landet. Men en dag blir Snövit den vackraste och styvmodern beordrar en jägare att ta med Snövit ut i skogen och döda henne. Jägaren har emellertid inte hjärta till detta utan säger åt Snövit att fly in i skogen. Efter en natt ute i mörkret hamnar Snövit hos de sju dvärgarna.

Det är en rörande, men ganska enkel historia utan några djupare bottnar. Att styvmödrar är elaka är ju allmänt känt – det kan ju inte älska styvbarn som sina egna och är alltid svartsjuk på dem. Men räddningen finns i kärleken och i den här sagan är han en vacker prins. Dvärgarna är sju och små och hade filmen gjorts idag hade Walt Disney stämts med all säkerhet eftersom en med all säkerhet inte får använda ordet dvärg längre om kortväxta människor. Dessutom hånas även allergiker, surskallar, sömnsjuka, blyga och utvecklingsstörda med flera i filmen.

MEN… Jag tycker, som sagt, att detta är en rörande film och jag är djupt imponerad av att Walt Disney redan på 1930-talet kunde göra så otroligt bra animeringar – utan datorer.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om Fotografiskas pågående utställningar.


 

Naket, obegripligt och engagerande. Det är i korthet min sammanfattning av besöket på Fotografiska museet i söndags. Som fjärde ord borde det också kanske stå

överraskande,

men det är mitt favoritmuseum i Stockholm alltid. Ja dess utställningar är överraskande, vill säga.

Jag försöker alltid besöka Fotografiska när jag är i Stockholm. Den här gången gick jag in på mitt presskort eftersom jag ville skriva om de pågående utställningarna. Det kändes liiite märkligt att bli tillfrågad om jag sökt ackreditering för utställningar som har pågått ett tag, men efter att kassakillen (ingen avstavning!) gått bakom kulisserna och frågat ”nån” fick jag tillträde. Nåt pressmaterial fick jag däremot inte, för det fanns inget (?!). Det hittade jag i stället på Mynewsdesk, tack så mycket!

Me kissing Vinoodh

Me kissing Vinoodh, en sorts ”we-fi” av de båda fotograferna Inez och Vinoodh.

På entréplanet möttes vi besökare av Inez & Vinoodhs utställning Pretty much everything. Utställningen öppnade redan den 12 juni och pågår till den 27 september. Inez & Vinoodh är två holländska fotografer som blandar foto och konst, kan man enkelt uttrycka det. Med Cecil Beaton-utställningen i bakhuvudet skulle man kunna säga att de använder mera skruvade sätt att porträttera människor på. De har gjort porträtt och kollage för många kända varumärken och av många stor stjärnor. Och jag måste nog säga att bilderna av lady Gaga, som finns med i just den här utställningen på Fotografiska, är väldigt annorlunda. För mig är många av deras verk till och med så annorlunda att de blir obegripliga och inte heller så sällan obehagliga.

Lion Before Storm II- Sitting Profile 10inW

Lion before storm av Nick Brandt visar ett stolt och kraftfullt djur.

Museets Nick Brandt-utställning, On this earth a shadow falls across the ravaged land, öppnade redan den 22 maj och finns att se till den 13 september. Det här är en riktigt engagerande – och sorglig – samling sepiabilder på temat Östafrikas hotade djurliv. Jag hade ingen aning om att mellan 30 000 och 35 000 elefanter slaktas varje år eller att noshörningshorn är mer värdefullt än guld. Det är bilder på kraftfulla lejon och magnifika elefanter vi betraktare får se. Men vi får även se jägarna med sina troféer. Några jaktscener bjuds vi däremot inte på. I stället fascineras i alla fall jag av att Nick Brandt kommer så nära de fantastiska djuren. Det är omöjligt att gå opåverkad från de här bilderna!

Aktstudie i skärgården med Zorns ansikte i förgrunden

Aktstudie i skärgården av Anders Zorn – en liten selfie, minsann! Bilden tillhör Zornmuseet.

Det finns väl knappast nån hyfsat allmänbildad svensk som inte känner till konstnären Anders Zorn, eller? Du vet, han som kanske är mest känd för att ha målat de där frodiga kullorna. Men faktum är att Anders Zorn även var fotograf. På Zornmuseet i Mora finns ett tusental av hans bilder från 1890-talet och fram till hans bortgång 1920. På Fotografiska finns några av dessa foton att se till och med den 30 augusti i utställningen Zorn och kameran. Det är oerhört spännande att se fotona som tagits för att vara förlagor till konstverken, men också de annorlunda bilderna av prostituerade på bordeller i bland annat Egypten. (En del foton är synnerligen erotiska. Bland annat får vi se ett par kvinnor ”in action”. Pryda jag rodnade i mörkret.) Anders Zorn var en av de första konstnärerna att använda just kameran som hjälpmedel. Eftersom det ansågs vara lite fusk var fotografering av modeller inte nåt man talade om offentligt. Att Anders Zorns foton lyfts fram här gör därför denna utställning extra intressant.


Men… Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

Här hittar du Fotografiska museet:

Fotografiska museet finns på Stadsgårdshamnen 22, nära Slussen, i Stockholm.

Museet har öppet alla dagar utom midsommarafton och julafton kl. 9 – 23.

Entré: 120 kronor. Pensionär och studerande (ta med giltigt studentbevis!) samt grupper om minst 20 personer: 90 kronor. Barn under tolv år: gratis.

Museet finns också på Facebook, Instagram och Twitter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Svara om du hör migDet är så himla bra, för Fästmön köper deckare av vissa författare, jag av andra. Och sen lånar vi av varandra. Och till jul och födelsedagar ger i alla fall jag bort böcker som jag själv kan tänka mig att läsa. Närigt, va´? Äh jag skojar! Det var Anna som upptäckte Ninni Schulman och nu har jag lånat den tredje boken i serien om journalisten Magdalena och polisen Petra, Svara om du hör mig.

Det ska jagas älg i Uvanå. Jaktlaget, inklusive polisen Petra, har samlats. Men bara några timmar senare är en av jägarna död och hans tonårsdotter, som var med sin pappa på passet, är försvunnen. Pär Sanner har blivit skjuten, mördad. Som alltid i byhålor dyker det upp mörka hemligheter och man vet aldrig vem man kan lita på.

Den här boken skulle jag kunna sammanfatta med tre ord: lättläst, spännande och realistisk. Fick jag lägga till ytterligare ett omdöme skulle jag säga bladvändare. Det här är en riktigt bra svensk deckare.

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.

 

MarcoeffektenNu har jag plöjt. Plöjt en serie i fem böcker om Avdelning Q, en fiktiv cold case-enhet inom Köpenhamnspolisen, ledd av Carl Mørk. Marcoeffekten är den femte och hittills senaste i serien. För visst hoppas jag att Jussi Adler-Olsen skriver fler böcker om Avdelning Q! Och enligt bokens baksidestext är åtta böcker planerade.

Marco i bokens titel är en femtonåring som växt upp som en av Zolas barn. Barnen drillas till tiggare och ficktjuvar. Zola är närmast en sektledare. De lyder honom blint – annars… Men när Marco förstår att Zola tänker se till att han blir av med en kroppsdel – ett sätt att dra in mer pengar – sticker han. Han får hela klanen efter sig. Inte blir det bättre av att han råkar hitta ett lik. Zola och hans gäng får med sig flera kriminella i Köpenhamn i jakten på Marco. Och så småningom sällar sig polisen till jägarna, på sätt och vis…

Rafflande och spännande är jakten på Marco, som gått i gatans skola och lärt sig hur man undslipper förföljare. Men boken innehåller också mycket grymhet och råhet och framför allt, brist på respekt för människoliv.

Det här är en riktigt bra bok och den får förstås högsta Toffelomdöme.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Det är ganska nyligen
som jag upptäckte Jussi Adler-Olsen och hans böcker om Avdelning Q. Men jisses så spännande och bra de är! Det säger ”alla” som har sett mig trava runt med Fasanjägarna under armen. Och jag kan bara hålla med.

Fasanjägarna

En bok om jägare – och mänskliga offer.


Polisen Carl Mørck får fortsätta
att driva Avdelning Q och jobba med cold cases. Den här gången börjar det med mordet på ett syskonpar nån gång på 1980-talet. De skyldiga tros vara ett gäng elever vid en internatskola. Efter många år erkänner en av eleverna och man anser att brottet är uppklarat. Bara det att Carl Mørck inser att nånting är mycket fel när han börjat nysta. Till sin hjälp har han som sist den märklige Assad, men också outsidern Rose som ska vara hans sekreterare.

Det här är ganska tjock bok med liten grad på bokstäverna i pocketversionen. Men jag och mina ögon kämpade på. För det är ju så spännande! Riktigt ruskiga är de jakter som titeln anspelar på.

Den första boken i serien tyckte jag var något bättre. Men Toffelomdömet blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

I stället för att ge mig ut i snön (det snöar måttligt men stora flingor) tillbringade jag lunchen vid datorn för att delta i dagens #appell #ssmw webinar, med rubriken I samtal med medborgarna. Jag lyckades skramla ihop en ostfralla, en banan och ett surt (passande nog) grönt äpple att gnaga på medan jag lyssnade.

Fyra föreläsare (det skulle ha varit en femte) pratade i ungefär fem minuter kring hur de på sin respektive myndighet samtalar med medborgarna via sociala medier. Under och efter miniföreläsningarna hade webinadeltagarna möjlighet att ställa frågor och få svar via en chatt. Lars Boström från Konsumentverket inledde med att berätta om en social kundtjänst man infört. Skälen var flera – ett var att spara tid för handläggarna eftersom samma fråga ofta kommer från flera olika  håll. Genom att samla frågorna och svaren på ett ställe minskar belastningen på handläggarna, samtidigt som flera kunder kan få ta del av olika frågor och svar. Själva funktionen är i Konsumentverkets fall integrerad i webbverktyget EPiServer, som har en frågor-och-svar-funktion.

lurar
Jag har platt frisyr nu efter att ha haft lurar på skallen. Men vem bryr sig mer än jag själv?


Lars Lundqvist från Riksantikvarieämbetet
berättade om hur man där använder Flicker (för foton) och dess community. Genom att samla fakta från massor av olika håll kan man förse frågeställaren med mycket information. En student har som ett ex-jobb gjort en app som även är GPS-kopplad.

Fredrik Andersson från Länsstyrelsen i Värmland berättade att myndigheten har ett problem med överskjutning av djur.  För att få bukt med detta har man bland annat startat en blogg där det beskrivs vad som händer ute på fältet. Bloggen är automatkopplad till Twitter. Via mass-sms får man ut information till jägarna. Vidare har man skapat ett konto på Facebook om de stora rovdjuren, nåt som många tycker är väldigt modigt. Det här med rovdjur, till exempel vargar, är ju känsliga och ofta kontroversiella frågor.

Avslutningsvis berättade Patrik Lindmark från Skatteverket om ett samarbete man har med fem andra myndigheter gentemot målgruppen personer som startar och driver eget företag. Bland annat arrangerar man en Starta företag-dag där företagarna får lyssna på föredrag av föredragshållare från de olika involverade myndigheterna. Man tänker sig vidare starta webinarer med myndighetsinformation i höst. Patrik Lindmark fick frågan om vem den typiske egne företagaren är. Inte helt oväntat är denne man och under 50 år. Inget för en gammal Toffeltant, alltså. Totalt ute här med.

Hos Havspappan kan du läsa mer om vårens webinarer! Nästa webinar ges tisdagen den 16 april och har rubriken Sociala intranät revisited.


Livet är kort.

Read Full Post »

Vi skulle se en film igår kväll. Nånting spännande som jag hade spelat in på DVD:n, tänkte vi. Klockan var 23 på kvällen och vi såg fram emot en thriller som Fästmön hade bett mig spela in. Det blev över två timmars drama med filmen Into the wild (2007), en thriller på sitt sätt, men ändå inte.

Den riktige Chris.


Den unge Chris avslutar sina studier,
lämnar sin familj och sina ägodelar, skänker sina besparingar till välgörenhet och ger sig ut på luffen. Hans mål är Alaska där han vill bo i vildmarken. På vägen träffar Chris flera spännande människor, lite udda existenser, en del av dem.

Den här filmen är baserad på verkliga händelser och en bok av Jon Krakauer med samma titel som filmen om Christopher McCandless. Chris, som nådde sitt mål Alaska, där han bodde i en gammal buss.  Fyra månader efter han nått målet hittades han död, avliden av svält.

Detta är förstås inte en thriller i vanlig mening utan ett drama om livet på luffen och i vildmarken. Filmen är otroligt stark. Fotot ovan i inlägget är en bild på Chris som hittades i hans kamera. Bara veckor efter att han hade svultit ihjäl hittades han av några jägare.

Högsta betyg för den här filmen gjorde verkligen intryck på mig!

Read Full Post »

I dagens lokalblaska hittar jag en intressant artikel om detta med att ärva sitt yrke från föräldrarna. Det är faktiskt så många som var tionde som gör det! Siffran förvånar mig lite eftersom jag trodde att detta var en företeelse från äldre tider. Men icke!

Förr var det väl snarare så att pojkbarnen, sönerna, ärvde sitt yrke efter sin pappa. Bondsöner blev bönder, skomakarens pojke blev skomakare och så vidare. Men trots att tiderna är annorlunda idag och att det finns en massa fler olika yrken, tycker jag, är det sociala arvet nåt som väger tungt när man ska välja yrke.

Statistiska Centralbyrån och tidningen Du & Jobbet har undersökt hur det förhåller sig. Statistiken baseras på 2,3 miljoner personer där det finns en uppgift om en förälders yrke. Resultaten visar alltså att ungefär en tredjedel väljer samma yrkesbana som nån av föräldrarna! Troligt är, att man som ung väljer ett yrke där man kan föreställa sig hur livet blir. Och ett yrke man känner till, som föräldrarnas, påverkar. Det som är välbekant eller välkänt minskar liksom riskerna. Naturligtvis handlar det om trygghet, men också det faktum att man troligen får mer hjälp på vägen av föräldrarna om man gör ett yrkesval liknande deras.

Vissa yrken har också, enligt forskare vid Uppsala universitet, en stark personlig koppling. Som exempel nämns läkare, advokat, journalist och skådespelare.

Det blir även allt vanligare att döttrar ärver sin pappas yrke. Inom en del yrken som är mansdominerade har det visat sig att det är vanligt att de kvinnor som arbetar där har/har haft en pappa i yrket!

De tio vanligaste yrkena man ärver är

  1. fiskare/jägare
  2. vård- och omsorgspersonal
  3. växtodlare och djuruppfödare
  4. städare
  5. garvare, skinnberedare och skomakare
  6. fordonsförare
  7. maskinoperatörer, textil-, skinn- och läderindustri
  8. hälso- och sjukvårdsspecialister
  9. processoperatörer vid stål- och metallverk
  10. djuruppfödare och djurskötare

De tio yrkena som är ovanligast att man ärver är

  1. specialister inom biologi, jord- och skogsbruk
  2. fysiker och kemister
  3. biomedicinska analytiker
  4. säkerhets- och kvalitetsinspektörer
  5. samhälls- och språkvetare
  6. industrirobotoperatörer
  7. datatekniker och dataoperatörer
  8. lantmästare, skogsmästare
  9. tecknare, underhållare, professionella yrkesutövare
  10. administratörer i intresseorganisationer

När jag var barn vill jag bli professor i inre medicin eller hemlig agent. Mina föräldrar tyckte att jag skulle bli lärare. Min mamma jobbade främst som kontorist, min pappa som journalist. Jag skulle aldrig bli journalist, det var jag tvärsäker på. Jag blev informatör/redaktör…

Vad ville du bli när du var liten? Vad var dina föräldrar? Och vad blev du???

Read Full Post »

Utan vatten försmäktade jag inte, men insåg att jag borde ta itu med ett antal prylar UTANFÖR hemmet i stället. Åkte ner till Bil 3:an och bokade en servicetid för Clark Kent* till slutet av november. Tack och lov klarar jag mig med en mellanservice! Detta samt byte till ”vintertofflor”, byte av torkarblad och byte av blinkerskåpa höger fram (kåpan lossnar då och då och lampan sitter fast i kåpan) slutar på totalt 2 100 pix max. Det är överkomligt! Reservdelen var inte heller dyr, så man måste säga att jag hade tur! Stor service kommer jag emellertid INTE undan nästa gång… Om jag nu har bilen kvar.


Clark ska till doktorn i slutet av november för årlig hälsoundersökning, ”vintertoffelmontering” med mera. Min egen provtagning, som skulle ha varit samma dag, skippar jag. Men säg inget till nån!..

                                                                                                                                                            Åkte sen vidare på jakt efter en present samt en kassabok till min filofax. Den jakten var totalt misslyckad, måste jag erkänna. Vidare skulle det jagas kycklingfärs, men även den jakten höll på att sluta i elände. Tur då att Tokerian lyssnade på mig – med flera kunder – när jag bad dem köpa in kycklingfärs regelbundet! DÄR hade jag nämligen tur och hittade!

Hade en sms-diskussion om presenter och saknade glasögon med Fästmön, men medan jakten på present inte löste sig, var jakten på brillorna lyckosam.

Mötte en före detta vän när jag kom tillbaka från min jakt och vi hade faktiskt en pratstund. Det känns gott att trots allt kunna önska varandra lycka till och inse att våra liv inte är slut trots att det sker förändringar som inte alltid vid första anblicken är positiva. Dagens lärdom!

Jakten på jobb var inte heller lyckosam idag, men det är ju ingen nyhet. Det kan jag ju skriva här varje dag, liksom, och det orkar jag inte för det blir bara så negativt.

Till all lycka har vattnet kommit tillbaka, så jag kanske ska hoppa in i duschen trots allt. Eller också lämnar jag det till i morgon…

                                                                                                                                                                   *Clark Kent = min lille bil

Read Full Post »