Blommor och böcker igen och igen

Ett blommigt inlägg med litterära inslag. Och allt jag skulle göra var att titta på en present…

---

 

Pion på väg att slå ut och två knoppar.

En förmiddag ägnat åt tröstlöst arbete. Det är bara så sorgligt alltihop. Tiden, Sisyfosarbetet och… ingenting händer. Dagarna går. Hitta glädjen i små detaljer, allt för att överleva ett dygn till – eller en timme. För ett par veckor sen fick Fästmön och jag en bukett från Slottsträdgården. I morse noterade jag att en pion börjar slå ut, medan övriga blommor hade vissnat. Jag rensade buketten och gav pionen friskt vatten. Den har överlevt två veckor och nu ska den till att blomma och sprida väldoft…

Dagens utflyktsmål var att titta på en present till min snart fyllande lilla mamma. Jodå, det gjorde jag också. Jag har fått hum om såväl utbud som prisbild. Utbudet är magert, prisbilden överkomlig. Mamma får sista ordet.

Sen ville jag också köpa nån liten blomma till ballen*… Den färglösa ballen där det mest färgglada är den ljusblåa vaxduken med prästkragar på. På väg till garaget passerade jag underbara lobelior i en betongkruka. Då bestämde jag mig: en lila lobelia skulle det bli till min lika lila ampel och kanske nån mer färgklick till ballebordet**.

Lobelian i betongkrukorna på vägen till garaget var underbart vacker!

Men… när Clark Kent*** ändå skulle luftas tog jag ytterligare ett par kringelikrokar. Bland annat hamnade jag på Återbruket, där jag fick tre böcker med mig hem utan att betala en spänn för dem. Alla böcker på Återbruket är nämligen fortfarande gratis!!! (Detta kan väl inte ens en smålänning motstå???)

Romarblod, Gåvan och Mörka platser följde med mig hem från Återbruket alldeles gratis!

Och sen ligger ju Myrorna i Boländerna väldigt nära Återbruket. Clark Kent hittade dit utan att jag behövde lotsa honom, jag bara gasade. Där fyndade jag ytterligare två böcker. De var emellertid inte gratis, men inbundna, i fint skick och billiga. Jag fick tag i den tredje och avslutande delen i Roth-trilogin samt Lena Einhorns bok om Siri von Essen för 20 respektive 30 kronor. Riktiga fynd!

Den avslutande delen i Roth-trilogin, De dödas mässa, samt Lena Einhorns Siri fyndades på Myrorna.

På hemvägen trasslade jag mig in till nyöppnade Blomsterlandet. Det arbetas i krokarna, refuger byggs och nya vägar asfalteras om… (Vissa saker var bättre förr..?) I affären rådde lugn och väldoft. Jag strosade en lång stund och höll på att ge upp hoppet om en lila hänglobelia. Men slutligen hittade jag EN – affärens allra sista. Till balkongbordet köpte jag en kraftig orange sol i form av en tagetes.

Orange sol och lila häng följde med hem till ballen.

Jag har satt tagetesen i en kruka och hänglobelian i ampeln. Den senare blommar inte än, men lite sol på den så garanterar jag att den exploderar med lila små blommor. Och det finns säkert nån som tycker att jag inte borde ha köpt varken blommor eller böcker, men nu gjorde jag det och det är jag glad över – så länge jag har ett hem att placera dem i.

Detta bildspel kräver JavaScript.

*ballen = balkongen
**ballebordet = balkongbordet
***Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Våga prata om döden en del av livshjälpen?

Ett inlägg om liv och död och dödshjälp och livskraft. Och livshjälp!

---

 

Att prata om döden är en del av livshjälpen.

Dödshjälp är ett svårt kapitel. Det är helt i klass med livshjälp. Hur ofta får vi nåt av dem? (<== retorisk fråga). Så sent som i oktober förra året skrev jag om dödshjälp här och att nio av tio svenskar är för dödshjälp, alltså aktiv dödshjälp, eutanasi. I maj 2010 skrev jag om svårt sjuka Kim som, trots att vi inte tillåter dödshjälp i Sverige, fick det på sätt och vis. Kim ville avstå från livsuppehållande vård och hade skrivit till Socialstyrelsen. Socialstyrelsen i sin tur gav Kim rätt – för i vårt land har vi rätt att avstå från vård, även livsuppehållande sådan.

Det här är oerhört tunga frågor. År 2010 och i Kims fall tyckte jag att det var rätt och riktigt. I oktober förra året kunde jag inte ta ställning. Nu är det juni 2015 och det som har hänt de senaste månaderna har inte fört mig närmare en ståndpunkt. Det jag har lärt mig på dessa cirka åtta månader är att det nästan inte finns nånting som är starkare än livskraft. Så finge jag önska vore min önskan att vi fokuserade lite på att ge livshjälp i stället. Att hjälpa medan vi finns i livet. Sen, efter döden, är det ju försent.

Att ringa nån kan vara livshjälp.

Hur kan man ge livshjälp då? Ibland räcker det med att ringa nån och prata en stund. Prata om hur det är, hur vederbörande mår, visa att man bryr sig. Ibland behöver man hjälpa nån på ett mer konkret sätt, genom att reda ut svårigheter och kanske ge eller skaffa praktisk hjälp med tillvarons problem – alltifrån att fylla i blanketter, gå ut med hunden och kunna betala räkningar till att prata om döden och självmord. Ja, det krävs lite tid och lite mod för att ge livshjälp, det är allt.

Även om livskraften är en stark kraft hos oss människor finns det stunder när vi inte vill leva längre. Har vi då rätt att avsluta våra liv på egen hand? Har vi själva rätten till våra liv? Som du märker blir frågorna bara större och tyngre. Jag hittar inga entydiga svar. Ska jag själv säga nåt om detta känner jag mig som en politiker av värsta sorten, en sån som kringelikrokar sig runt frågorna och aldrig lämnar raka svar.

Stephen Hawkins är en åldrande astrofysiker med en av världens skarpaste hjärnor. När han var i 20-årsåldern drabbades av sjukdomen ALS. Ingen trodde att han skulle leva mer än ett par år. Men hans sjukdomsförlopp har varit ovanligt utdraget. Idag har han inte så ont av sin sjukdom, men han tycker att det är jobbigt att han inte kan ändra ställning i rullstolen själv och han känner sig ensam. Stephen Hawkins kommunicerar via en pratande dator på sin rullstol. Han säger i en artikel i Dagens Nyheter:

[…] människor är rädda för att prata med mig, eller för att de inte väntar på att jag ska skriva ett svar […]

Stephen Hawkins vill inte dö, han vill leva. Han säger i artikeln:

Jag blir förbannad om jag dör innan jag har blottlagt fler delar av universum.

Samtidigt är han för aktiv dödshjälp. Han anser att den ultimata kränkningen för en människa är att hållas vid liv mot sin vilja. Han skulle själv överväga aktiv dödshjälp…

[…] men bara om jag lider av stor smärta, inte kan bidra med något längre och blir en börda för människorna omkring mig […]

Hur tänker DU kring aktiv dödshjälp??? Har DU tänkt på livshjälp??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan. Självklart får du vara anonym utåt sett, men du måste ha en äkta e-postadress och verifierbar (icke via anonymiseringsservrar) IP-adress för att din kommentar ska publiceras.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Här finns lite solsken och kärlek

Ett soligt och kärleksfullt inlägg.

---

 

Nä, livet är faktiskt inte bara regn, som igår. Det omfattar en hel del solsken också. Igår kväll, till exempel, tittade solen fram, stark och kraftfull. Åtminstone vid sin nedgång. Och idag, när vi skriver den 27 augusti, är det knappt ett moln på himlen. Så bra då att jag har bestämt mig för att den här dagen är en städdag…

Kvällssol igår.

 

Men den här dagen är inte bara en städdag! Idag är det exakt sju år sen Fästmön och jag hade vår första dejt. Vår första dejt var inte tänkt att bli nåt annat än en middag med en ny bekantskap. Jag föll som en fura. Jag kände direkt att jag ville tillbringa resten av mitt liv med Anna. Nu har våra liv tagit en del kringelikrokar, dessvärre. Du vet, så där som liv gör utan att man kan styra dem. Jag har inte kunnat erbjuda Anna det liv jag vill. Inte än. Men jag är hoppfull och tror att det ordnar sig nån gång. Och att kärleken övervinner allt. Så låt oss därför besegras av kärleken! (Det var Vergilius som skrev det ursprungligen.)

Här kommer några bilder på min kärlek:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Anna, jag älskar dig. ❤ ❤ ❤

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Morden i Midsomer: Wild Harvest

Ett inlägg om en TV-film.

---

 

Nelson och Barnaby. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: All3Media/SVT)

Äntligen ordning på torpet! Sommartorpet! Det som jag anser vara TV-sommartorpet: Morden i Midsomer. I afton visades den tredje delen av säsongens fem, Morden i Midsomer: Wild Harvest.

Den här gången hittas en markägare mördad – på ett för Midsomer typiskt märkligt sätt: vildsvinen har gett sig på mannen, bunden vid ett träd och insmord med tryffelolja. Spåren leder till ortens finrestaurang, den med en alldeles egen kändiskock. Nästa mord låter inte vänta på sig. Den som smakar av soppan vrider sig i plågor och faller död ner.

Spåren leder i kringelikrokar, även till det förflutna. Naturligtvis är inte det inte bara naturens örter som är kraftfulla ingredienser i kvällens Midsomer – det är även passion och kärlek. Och så är det ju den underbara hunden Sykes, som uppenbarligen har drabbats av nån sorts depression inför det kommande Barnaby-barnet.

Toffelomdömet blir högt, men inte det högsta. Det är trivsamt och inte särskilt läskigt, nämligen. Lite läskigare hade gett toppoäng.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Davidsstjärnor

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ofta säger och skriver jag att jag bara ger bort böcker jag själv skulle vilja läsa. Det är ju inte helt sant, för så klart jag vill köpa böcker som mottagaren gillar. Men Kristina Ohlssons böcker har både Fästmön och jag fastnat för. Davidsstjärnor fick Anna av mig i födelsedagspresent i år. När hon hade läst den lånade jag den.

I denna den femte boken om poliserna Alex och Fredrika händer det otäcka saker. Barn kidnappas, barn försvinner, barn mördas. Och alla morden hänger ihop med en israelisk legend om Papperspojken (påhittad av författaren). Papperspojken är han som kommer om natten och tar sina offer… Men det är inte bara morden som hänger ihop med Papperspojken. Eden Lundell, chefen för Säkerhetspolisen, har anknytningar i sitt förflutna som ställer till det.

Hela historien är mycket ruggig. Det handlar om illgärningar, men också om passioner. Och hämnd. Spåren går i kringelikrokar och många offer ska skördas innan polisen hittar rätt.

Det här är en riktig bladvändare på närmare 500 sidor i ganska liten bokstavsgrad. När man väl har börjat läsa den vill man inte sluta. I alla fall inte jag.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag böjer min nacke, men jag ler baske mig inte!

Ett grinigt inlägg.

Tisdagar är inga bra dagar. Det har de aldrig varit i min kalender. I natt sov jag jätteilla. Jag somnade och sov typ tre timmar, sen vaknade jag. Och slumrade och vaknade varannan timme. Fästmön sov visst lika illa. Det är inte tyst i huset ens på nätterna.

När jag låg vaken under vargtimmen – och de andra timmarna – cirkulerade tankarna förstås kring diverse små saker. En riktig småsak på jobbet låg jag och klurade på hur jag skulle lösa. Det hade jag inte behövt göra. Jag fick direktiv under dagen och har utfört det hela. Jag gör som jag blir tillsagd. Jag böjer min nacke. Men jag ler baske mig inte.

Min nacke är böjd precis som Maria Miesenbergers bronsskulptur. Vill du se skulpturen i sin helhet rekommenderar jag dig ett besök på Konsthall Märsta.

Tisdagens jobb har i övrigt löpt i kringelikrokar. Som vanligt. Faktum är att jag börjar njuta av att det är så… oberäkneligt… Oförutsägbart… Föränderligt… Fast jag skulle önska att det fanns rymd för mina idéer. Idag har jag i alla fall fått skriva och det gillar jag. Men det är svårt när det pratas i rummet. Jag tryckte in iPhonens lurar och slängde på nån radiokanal med sextiotalsmusik. Det gick bättre att författa då. Intervjun som föregick skrivandet var en trevlig pratstund med en engagerad trio konsumentmänniskor. När andra ställen drar ner på sånt har min arbetsgivare i stället ökat. Och det ger resultat i form av snabbare hjälp för den enskilde. Naturligtvis också mindre lidande – av olika slag. Sånt tycker jag är kanonbra!

Eftermiddagens sista möte börjar klockan 16. Det innebär att jag nog lär sitta över en stund i kväll. Det roar mig inte så särskilt eftersom det är sista hela kvällen som jag och Anna har tillsammans innan hon återvänder till Himlen för att vara mamma på heltid. Men förhoppningsvis är vi klara före arbetsdagens egentliga slut. Jag ska handla lite på hemvägen också. I kväll blir det korv av olika sorter med bröd till middag och jag är ansvarig. En typisk trist tisdagsmiddag. En dag när jag har böjt min nacke men vägrat att le. Jag ler inte på kommando.

Livet är kort.

Read Full Post »

Så levde de lyckliga. Del två

Igår kväll visade SvT andra delen av åtta i serien Så levde de lyckliga. Den här gången handlade det om otrohet och skilsmässa, bland annat. Eller om konsten att lyckas hålla ihop.

Teo och Sanna var ett av gårdagskvällens par som hade kämpat – och kämpar – för att hålla ihop. (Bilden är lånad från Sveriges Televisions hemsida.)

De tre paren berättade om sina liv tillsammans och sina kriser. Pia och Krister träffades redan som tonåringar och har nu hållit ihop i nästan 50 år. De kom från två olika samhällsgrupper och fick tidigt lära sig att kämpa gemensamt mot omgivningen. De gifte sig utan släkt och familj närvarande. Idag är de pensionärer och har ett underbart liv tillsammans, fyllt av kärlek.

Teo och Sanna var ganska unga när de gifte sig. När de träffades – på jobbet –  var Teo gift på annat håll. Inget kunde hålla dem tillbaka, de var övertygade om att de funnit sitt livs kärlek, sin själsfrände. Ett år efter bröllopet var Sanna otrogen och de skildes. Men så en dag kontaktade Teo henne igen…

Kristina och Lennarts äktenskap kraschade på grund av alla tunga vardagsrutiner. De levde under betänketiden i den gemensamma bostaden och hade varannan vecka ansvar för de två barnen. När betänketiden var slut skildes de. Då insåg Kristina att hon älskade den nye Lennart…

Jag tycker att det här är en väldigt bra dokumentärserie. Den visar par som inte är det minsta konstiga, men som går igenom ganska vanliga kriser och glädjeämnen. Det finns hopp, på nåt sätt! Jag blir påmind om mitt eget kraschade äktenskap i vissa sekvenser. Det här med vardag och otrohet, den senare som gjorde så ont eftersom den pågick bakom min rygg i ett halvår. Idag när jag tänker på det och känner efter kan jag med ärlighet säga att jag inte känner nån saknad eller sorg. För vår kärlek var slut och då ska man inte leva tillsammans. Den kärlek som omger mig idag är verkligen mitt livs kärlek. Det har varit en lång väg som har gått i många kringelikrokar. Kanske för att jag ska lära mig nåt på kuppen..? Men målet är tydligt och närmar sig!..

Högsta betyg för del två!

Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen!

Read Full Post »