Prio ett

Ett inlägg om en bok.

---

 

Böcker är ofta prio ett för mig. När jag så vann en bok med just den titeln, Prio ett, i en utlottning hos författaren på Instagram, blev boken självklart prioriterad. Jag slukade del två i serien snabbt. Denna den tredje delen om åklagaren Jana Berzelius och poliserna i Norrköping läste jag… ännu snabbare. Tack, Emelie Schepp!

Det är en läskig huvudberättelse som läsaren kastas in i. En efter en hittas svårt stympade människor i sina hem. Philip Engström har under sitt yrkesliv som ambulanssjukskötare upplevt mängder av svåra saker, men frågan är om inte detta tar priset. Jana Berzelius, på sidan 57 tillfälligt könsbytt till man, blir förundersökningsledare för morden – ja, personerna avlider av sina svåra skador. Som i tidigare böcker i serien har fallet kopplingar till Jans privatliv.

Åklagaren byter tillfälligt kön på sidan 57.

Vad är det som gör att jag läser en bok så snabbt? Det är flera saker! Naturligtvis är det för att boken är bra, i det här fallet spännande. Men det handlar också om språket och bokens struktur, disposition. Det är inte helt ovanligt att författare låter flera parallella historier löpa genom hela boken. Det ger en snabbhet åt storyn. Emelie Schepp låter i alla sina böcker läsaren följa sina huvudkaraktärers göranden och låtanden. Möjligen skulle detta kunna vara nåt som avslöjar mördaren – den personen följs inte på samma sätt. Ganska snart får jag mina misstankar om vem som kan vara den skyldige i Prio ett. Vanligen innebär det att boken sjunker i värde för mig. Men inte den här gången. Jag kanske gissar vem och jag vet hur morden har gått till. Riktigt säker är jag förstås inte på mördarens identitet, men det som gör storyn fortsatt lockande är att jag inte har en aning om varför. Motivet, alltså.

Efter en smärre mellanlandning tycker jag Emelie Schepp har nått toppen igen. Åklagarens och polisernas privatliv känns nedtonade, men finns kvar – i mer lagom mängd, enligt min mening. Nåt som stör mig flera gånger är att jag får för mig att handlingen utspelar sig i Stockholm. Det gör den ju inte! Det gör däremot handlingen i alltför många andra nutidsdeckare. Därför är det roligt att Norrköping är miljön i den här serien. Jag känner igen Vrinnevisjukhuset och Södra Promenaden från mina farföräldrars sista år i stan. Extra ”kul” blir besöket i min gamla hemstad Metropolen Byhålan, på ett härbärge nära den gamla Konsum Ringen. Poliserna i stan verkar inte vara de mest alerta, men om jag finge önska vore det att Emelie Schepp tar livet av en och annan Metropolitan – som en nutida Maria Lang, rentav..?

Här blir det bråk i Prio ett!

Toffelomdömet är tveklöst det högsta. Fortsätt skriva bra deckare, Emelie Schepp, och visa att Jante är död och Metropolitaner kan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gärningsman

Ett inlägg om en bok.

---

 

Bokmålet för maj månad är att läsa böcker från loppis och second hand. Jag fortsatte därför från en Motaliansk deckarförfattare jag hittade på Röda Korset till en Uppsaliensisk från Erikshjälpen. Igår påbörjade jag och läste ut Ulla Bolinders Gärningsman, en psykologisk thriller om ett mord.

Boken handlar om mordet på en ung tjej. Gabriella hittas våldtagen och mördad bredvid sin säng. Kvällen innan har hon varit på krogen. Kriminaljournalisten David Weber intervjuar kompisar och andra i Gabriellas närhet. Hans intervjuer varvas med polisens förhör i boken. Sakta men säkert nystas sanningen upp och mördaren och hans motiv avslöjas efter hand. Tidigt blir det ganska uppenbart att mördaren har svårt att tygla sitt humör.

Det är ett intressant grepp att låta de inblandade tala för sig själva, så att säga, utan att varken författaren eller nån karaktär lägger sig i – mer än att journalisten respektive polisen ställer frågor. Tyvärr tycker jag att det blir lite segt. Det är till viss del spännande när fler än en person är misstänkt, men det blir aldrig… rafflande. Samtidigt är boken mycket realistisk. Flera våldtäktsoffer kommer till tals och det är otäcka berättelser de förtäljer.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Märkta för livet

Ett inlägg om en bok.

---

 

Av en händelse hittade jag Emelie Schepps debutdeckare Märkta för livet på Röda Korset en dag i mars. För 15 kronor blev storpocketutgåvan min. Igår kväll läste jag ut boken. Det gick väldigt fort att läsa de cirka 340 sidorna.

I boken varvas dåtid och nutid. I centrum står åklagaren Jana Berzelius. Jana leder förundersökningen i mordet på en chef vid Migrationsverket i Norrköping. Mordet leder henne bakåt i tiden, mot sanningen om det som hände henne själv som barn. Detta är nåt hon har förträngt sen den dan hon vaknade på ett sjukhus utan minne. Plötsligt dyker minnena upp allt mer tydligt och till sist tvingas hon inse och komma ihåg det som hände.

Det här var en riktigt spännande läsupplevelse! Inte nog med att Emelie Schepp är född i Metropolen Byhålan, hon kan skriva böcker också. Sin debutbok gav hon ut på eget förlag innan Wahlström & Widstrand fick upp ögonen för henne och skrev kontrakt på totalt tre böcker. Tvåan kom förra året, trean kommer nu i slutet av maj.

På ett skickligt sätt lyckas författaren föra historien framåt. Att varva dåtid och nutid är i sig inget nytt grepp utan ganska välanvänt. Men det är skillnad på hur författare gör det. En del gör det mindre bra, andra, som Emelie Schepp, gör det helt lysande. Här och var avslutas kapitlen med riktiga cliffhangers, nåt som gör den här deckaren till en typisk bladvändare. Jag anar en viss inspiration från Jerker Erikssons och Håkan Axlander Sundquists böcker om Victoria Bergman, en trilogi som inleds med Kråkflickan.

Hur som helst, jag kan bara gratulera Emelie Schepp till en utomordentlig bok. Jag ska i princip genast införskaffa Vita spår (del 2) och med stor förväntan se fram emot Prio ett. För framtiden hoppas jag att författaren tar livet av en och annan i Byhålan också. Det skulle snart göra henne till Motalas Maria Lang.

Toffelomdömet blir självklart det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Patienten

Ett inlägg om en bok.

---

 

Än finns det gott om böcker från de två stora bokkassarna som vännen Agneta bar över i mars förra året. Nu har jag grävt lite i dem. Den senaste lästa boken, vars pärmar jag slog ihop i Metropolen Byhålan, är PD James Patienten. Boken är inte författarens allra sista, men är en av de sista hon skrev med polisen och poeten Adam Dalgliesh i centrum. Tack, Agneta!

Den här gången kallas Dalgliesh och hans medarbetare till en privatklinik i Dorset. En känd grävande journalist från London var inskriven som patient där för att bli av med ett missprydande ärr. Men morgonen efter operationen hittas hon strypt i sin säng. Dalgliesh och kollegorna börjar gräva i journalistens förflutna för att försöka hitta den skyldige. Det visar sig att det finns både en och två och flera möjliga. Bland annat hittar poliserna en koppling till en ung författares självmord, men också till ett barnamördande barn… Självklart inträffar ytterligare ett mord.

Det är en riktigt spännande jakt där läsaren flyttas mellan olika tänkbara mördare och motiv. Slutet känns lite ihoprafsat och jag har nog mina misstankar om den skyldige – utan att ha alla fakta förrän efter avslöjandet. Lite omodernt känns det emellertid med en bekännelse på ett kassettband. Men, men, det samlade Toffelomdömet blir ändå högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fyren

Ett inlägg om en bok.

---

 

Författaren PD James tillhör den skara som blev adlad. Om det var för att hon skrev deckare om polisen Adam Dalgliesh (cirka 20 böcker) och privatdetektiven Cordelia Gray (två böcker) eller för att hon arbetade vid inrikesministeriet, för kriminal- och sjukvården, under många år förtäljer inte Wikipedia. Några av hennes böcker hamnade i de enorma bokkassarna från vännen Agneta. TACK! Nu har jag läst Fyren, som till skillnad från Slut hennes ögon, hör till de sista av PD James böcker. PD James gick ju bort 2014, så några fler Dalgliesh-deckare blir det inte.

Från den första Dalgliesh-deckarens herrgård får vi läsare nu följa med till en fiktiv ö utanför Cornwalls kust. Här kan den som har råd att betala för det få en tids lugn och ro i total avskildhet. Det är bara gästerna som får besöka ön, inga andra besökare tillåts. Men den lugna tillvaron går i kras när en av gästerna upptäcks en morgon, hängande och synnerligen död, i fyren. Adam Dalgliesh och hans två medarbetare kommer dit, för det som först såg ut som självmord är i själva verket ett mord. Förhören med personerna på ön har knappt början förrän ytterligare ett mord sker.

Kanske var det för att mina tankar var på annat håll, men jag kom liksom inte riktigt in i boken. Jag tyckte meningarna var långa och fulla av bisatser, det vimlade av korrekturfel (hade inte Wahlström & Widstrand redaktörer som korrade 2006???) och en och annan synpunkt på översättningen hade jag också. Sammantaget drar den sega historien och felen ner totalomdömet.

Toffelomdömet landar på medel (och då är jag tämligen generös).

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Maria Wern: Min lycka är din

Ett inlägg om en TV-serie/film.

---

 

Anna Jansson är en av mina favoritförfattare av spänningslitteratur. Eller deckare, som jag helst kallar genren. TV4 visar då och då filmatiseringar av hennes böcker. Nu har två avsnitt av Maria Wern gått med undertiteln Min lycka är din. I kväll var det dags för upplösningen.

Det är sommar och stockholmarna härjar på Gotland, ön som är Sveriges svar på Midsomer. Maria Wern och en kollega kommer till en fest som är högljudd och på väg att spåra ur. Då hittar de dessutom en död tjej i vattnet. Hon har inte drunknat, hon är ihjälslagen. Under utredningen kommer det fram att det har förekommit droger på festen. Och så dör ytterligare en ung person, även detta ett mord. Samtidigt slåss Hartman för att gruppen ska hållas intakt. Men som på så många andra statliga myndigheter pågår omorganisation. Polisen måste spara och en i gruppen tvingas sluta. Valet är allt annat än lätt för gruppens chef.

Jorå, det är lagom spännande och delvis känns det realistiskt, men… Böckerna ÄR bättre även när det gäller Maria Wern. Ibland känns dialogen krystad och skådespelarinsatserna i säsongens två första avsnitt har högst klass bland ungdomarna, de minst kända, alltså…

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Steget efter

Ett inlägg om en bok.

---

 

Två stora och tämligen tunga papperskassar med böcker kom vännen Agneta bärandes över gården till mig en dag i mars – förra året. Jag har plockat ur böckerna, ställt in dem i olika hyllor och läst några av dem. Eftersom mars månad 2016 är en månad när jag enligt mitt bokmål ska läsa svenska författare blev det naturligt att välja Henning Mankells bok Steget efter. Boken var en av dem som kom i papperskassarna. Tack, Agneta!

I den här tegelstenen sker det riktiga otäcka saker. Den inleds med tre försvunna ungdomar. De antas vara på resande fot, men en mamma ställer sig mycket tveksam till detta. Samtidigt hittas en av Kurt Wallenders poliskollegor mördad i sitt hem. Under utredningarnas gång visar det sig att morden hänger ihop. Dessutom finns ett HBTQ-tema. Tyvärr sker det ytterligare mord innan Wallander löser fallet – och själv är nära att få sätta livet till.

Jag är förvånad över att den här boken var så spännande och bra som den är. Dels för att den har ett antal år på nacken, men också för att min uppfattning om författaren troligen färgats av TV:s Wallanderfilmer. Jag blev glatt överraskad samtidigt som jag alltså ännu en gång kunde säga att

Boken är bättre än filmen.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det som inte dödar oss

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den fjärde Millenniumdelen… Nja, jag hade redan i förväg svårt för konceptet att en författare tar över en död författares persongalleri och avslutar en svit om tre romaner med en fjärde. Samtidigt är jag bara människa – och en nyfiken sådan. Jag kunde inte låta bli att köpa David Lagercrantz bok Det som inte dödar oss på bokrean.

Tidskriften Millennium har nya ägare och Mikael Blomkvist verkar liten däven. Lisbeth Salander är med i en hackerattack. Men så ringer en professor till Mikael mitt i natten och vill träffa just honom.  Professorn sitter på viktig information om den amerikanska underrättelsetjänsten. Det han inte nämner är att han hämtat hem sin autistiske son August från modern, där pojken uppenbarligen har farit illa. Och när Mikael anländer till professorn… Mord och kidnappning är ingredienser och Lisbeth den räddande ängeln.

Nej. Jag har svårt att komma in i boken. Ändå läste jag ut de dryga 500 sidorna ganska fort. Märkligt, med tanke på att där vimlar av ofantligt långa meningar. På ett ställe räknade jag till 41 ord i en och samma mening. Bisatser staplas på bisatser och nää… det är svårt att hänga med vad som hände i början av meningen. Dessutom känner jag inte riktigt den där spänningen som jag gjorde när jag läste Stieg Larssons böcker. Det här är faktiskt inte bra.

Toffelomdömet blir lågt och jag är glad att jag inte slösade mer än 79 kronor på den här boken.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Palme – sista timmarna

Ett inlägg om en TV-dokumentär.

---

 

Det har snart gått 30 år sen statsminister Olof Palme mördades. Varje år vid den här tiden påminns jag, men framför allt Olof Palmes familj, om detta. I år är det som sagt 30 år sen mordet. Då lyfts det fram ännu mer i media.

För grejen är ju att mordet inte är färdigutrett. Det är inte klart vem mördaren är och motivet är därmed inte heller klarlagt. En man dömdes för mordet efter att ha blivit utpekad i en konfrontation av Olof Palmes fru Lisbeth som var med när maken sköts. Senare frikändes mannen i hovrätten. Och nu är han död.

Jag är inte sosse, men jag tycker att den här ovissheten gnaver. Jag vill verkligen veta mördarens identitet och motivet. Frågan är om det nånsin blir utrett. Men förutom detta gör det mig dessutom så ont om Olof Palmes familj. Ingen hustru ska behöva se sin man bli mördad på gatan, inget barn ska behöva förlora sin far genom ett mord.

Under två kvällar har jag sett dokumentären Palme – sista timmarna på TV4. Bakom dokumentären står journalisten Göran Ellung. I programmet medverkar bland annat paret Palmes son Mårten. Han är övertygad om att mördaren är den man som först dömdes för mordet och senare frikändes – Mårten vet ju att hans mamma såg mördaren.

Den första delen i serien behandlar Olof Palmes karriär, men också hans person. Olof Palme kunde vara ganska hätsk i sina anföranden och han var illa omtyckt, till och med hatad, på många håll. Tillbakablickarna består av olika klipp. Vidare får vi höra partikamrater i dåvarande regeringen berätta, liksom kontrahenten och moderaten (och i mina ögon pajasen) Ulf Adelsohn. Första delen handlar också om makarna Palmes sista kväll, från promenaden utan säkerhetsvakter till det ganska spontana biobesöket i stan.

Den andra delen behandlar det som hände efter mordet. Sverige är i chock – ingen kunde nog tänka sig att vår statsminister skulle mördas mitt i Stockholm. Ingvar Carlsson får, som vice statsminister, ta över. Han är givetvis skakad av förlusten samtidigt som han får rollen som ledare för regeringen i vårt land.

Programmet avslutas med Anna Lindhs tal vid Olof Palmes begravning. På nåt vis kändes det som att Sverige inte lärde sig nånting efter mordet på Olof Palme. Anna Lindh blev ju, som bekant, själv mördad sjutton år senare.

Det här är en mycket sevärd dokumentär. Särskilt uppskattar jag att människor som kände Olof Palme får komma till tals. Det blir förstås extra starkt när sonen Mårten syns i rutan.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jakten på Kapten Klänning

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det handlar om sexuella övergrepp. Igen. Jag tycks ha snöat in på det litterärt. I morse läste jag ut Jakten på Kapten Klänning, skriven av polisen Jonas Trolle. Jonas Trolle var den som ledde spaningarna i jakten på en annan polis, Göran Lindberg.

Det börjar med ett mord 2009 i en förort till Stockholm. Offret visar sig ha haft vissa sexuella böjelser av rå natur. Ett av hans egna offer säger att en av männen som var med på våldsamt gruppsex var en högt uppsatt polis, en polis hon läst en artikel om. Det visar sig vara ingen mindre än Göran Lindberg, förre länspolismästaren i Uppsala län, förre rektorn för Polishögskolan och föreläsare och förkämpe för jämställdhet. En man som arbetar mot sexism. Jonas Trolle är polisen som leder spaningarna på Göran Lindberg. Hemliga spaningar, som så småningom leder till ett gripande. I juni 2010 döms Göran Lindbergs till fängelse för bland annat grov våldtäkt och koppleri. Han släpps villkorligt i januari 2014 efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff. Det är omkring den tiden Jonas Trolles bok kommer ut.

Av en händelse hittade jag den här boken på ett av jobbets små bibliotek. Det är en otäck historia, men det värsta av allt är ju att den är sann. Vissa kapitel skildrar mycket obehagliga sexscener, baserade på ett vittnes eller ett offers utsaga.

Nån djupare litteratur är detta inte. Jag hade gärna velat veta lite mer om vad som kan driva en polis och jämställdhetsivrare till att begå såna här förnedrande våldshandlingar mot unga kvinnor. För mig som utomstående läsare känns det som om nånting har hänt, nånting som har förändrat den här polisen och gjort honom kriminell och farlig. Jonas Trolles tanke med boken är naturligtvis inte att gå in på det. Han berättar historien ur sin, polisens, synvinkel, inför, under och efter gripandet av en annan polis. Ibland tycker jag att tonen är ganska kall. Jag hänger upp mig på att en alkoholiserad person omnämns som ”en fylla” i boken. Och jag förstår inte varför Trolle blandar in sin hustrus graviditet i boken. Gissningsvis är det för att beskriva en del av kontrasterna i livet. För mig känns det bara fel.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »