Ett inlägg om en bok.
Den fjärde Millenniumdelen… Nja, jag hade redan i förväg svårt för konceptet att en författare tar över en död författares persongalleri och avslutar en svit om tre romaner med en fjärde. Samtidigt är jag bara människa – och en nyfiken sådan. Jag kunde inte låta bli att köpa David Lagercrantz bok Det som inte dödar oss på bokrean.
Tidskriften Millennium har nya ägare och Mikael Blomkvist verkar liten däven. Lisbeth Salander är med i en hackerattack. Men så ringer en professor till Mikael mitt i natten och vill träffa just honom. Professorn sitter på viktig information om den amerikanska underrättelsetjänsten. Det han inte nämner är att han hämtat hem sin autistiske son August från modern, där pojken uppenbarligen har farit illa. Och när Mikael anländer till professorn… Mord och kidnappning är ingredienser och Lisbeth den räddande ängeln.
Nej. Jag har svårt att komma in i boken. Ändå läste jag ut de dryga 500 sidorna ganska fort. Märkligt, med tanke på att där vimlar av ofantligt långa meningar. På ett ställe räknade jag till 41 ord i en och samma mening. Bisatser staplas på bisatser och nää… det är svårt att hänga med vad som hände i början av meningen. Dessutom känner jag inte riktigt den där spänningen som jag gjorde när jag läste Stieg Larssons böcker. Det här är faktiskt inte bra.
Toffelomdömet blir lågt och jag är glad att jag inte slösade mer än 79 kronor på den här boken.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 