Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘viktig information’

Ett inlägg om en bok.


 

Det som inte dödar ossDen fjärde Millenniumdelen… Nja, jag hade redan i förväg svårt för konceptet att en författare tar över en död författares persongalleri och avslutar en svit om tre romaner med en fjärde. Samtidigt är jag bara människa – och en nyfiken sådan. Jag kunde inte låta bli att köpa David Lagercrantz bok Det som inte dödar oss på bokrean.

Tidskriften Millennium har nya ägare och Mikael Blomkvist verkar liten däven. Lisbeth Salander är med i en hackerattack. Men så ringer en professor till Mikael mitt i natten och vill träffa just honom.  Professorn sitter på viktig information om den amerikanska underrättelsetjänsten. Det han inte nämner är att han hämtat hem sin autistiske son August från modern, där pojken uppenbarligen har farit illa. Och när Mikael anländer till professorn… Mord och kidnappning är ingredienser och Lisbeth den räddande ängeln.

Nej. Jag har svårt att komma in i boken. Ändå läste jag ut de dryga 500 sidorna ganska fort. Märkligt, med tanke på att där vimlar av ofantligt långa meningar. På ett ställe räknade jag till 41 ord i en och samma mening. Bisatser staplas på bisatser och nää… det är svårt att hänga med vad som hände i början av meningen. Dessutom känner jag inte riktigt den där spänningen som jag gjorde när jag läste Stieg Larssons böcker. Det här är faktiskt inte bra.

Toffelomdömet blir lågt och jag är glad att jag inte slösade mer än 79 kronor på den här boken.

rosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett pinsamt inlägg.


I kväll när jag åkte hem
från jobbet lyssnade jag på två killar som höll låda på en av radiostationerna jag får in här i trakterna. De uppmanade folk att berätta om pinsamma saker de har gjort och skriva om detta på en av radiokanalens sociala medier-ställe, under hashtagen

#då ville jag sjunka genom jorden

Sen berättade en av killarna om en fruktansvärd dejt och en snorbuse som landade på linneduken på matbordet… Inte fräscht…

bandyboll

Man lägger sig inte ovanpå en boll hur som helst när man är lite stor…

Hemma i New Village träffade jag på Lucille och fick en pratstund. Jag frågade hur det går med hennes träning och hennes grymma PT, som verkar vara en riktig elaking. En gång berättade nämligen Lucille för mig och Fästmön, väldigt livfullt, om hur hon tvingades upp på gigantiska bollar och ha sig. Dan därpå kunde hon inte gå. Vi skrattade alla tre, men jag kan tänka mig att för en person som Lucille, som liksom jag är lite… stor… blev det ett tillfälle när hon ville sjunka genom jorden. Lucille har förresten gjort slut med sin PT – och det förstår jag fullkomligt!

För egen del har jag i färskt minne bland det pinsammaste jag har gjort. Det har jag skrivit om här tidigare, men ifall du har missat det drar jag en quick version:

Jag skulle göra ett utskick via e-post på mitt förra jobb, SLU (Sveriges lantbruksuniversitet). I mejlet hade jag skrivit en länk till en sida på intranätet med viktig information. Trodde jag. Det var bara det att jag skrev lite fel i URL:en (adressen). I stället för att skriva slu.se skrev jag

slut.se

Och när en dator tolkar en adress som det står

slut 

i, så tolkar den inte ordet på svenska utan på engelska. Vet du inte vad ordet betyder på engelska så får du googla det… Det tog två minuter efter att jag klickat på sänd innan jag hade två fnissande doktorander i dörren till mitt kontor, för de hade minsann klickat på länken och hamnat… helt fel… Pinsamt! Men också rätt roligt, faktiskt!

Så nu undrar jag förstås vad DU har gjort för pinsamheter. Kom igen och berätta nåt i en kommentar nu så att jag får skratta den här bedrövliga tisdagen!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en loppistur, en MG-träff och en runda på Disagården.


Lördag och hyfsat väder
för en utflykt ut på landet med bil. Det vill säga bara lite sol och lagom temperatur (21 grader). Vi for från stan strax efter klockan elva och anlände till Emmaus i Gryttby just före tolv.  Och det var tur, det, för det står att loppisen öppnar klockan elva på lördagar på ställets webbplats. Det är fel. Stället öppnar klockan tolv. Att det ska vara så jädra svårt att uppdatera viktig information som öppettider…

Först tog vi en runda i uthusen, utom bland kläder och skor för där luktar det så illa, tycker jag. Jag hittade ingenting där som jag ville ta med mig hem, men Fästmön gjorde ett bokfynd till Kronprinsen.

Innan vi fortsatte in i finhuset (huset där alla fina saker finns) tog vi var sin glass. Annas glass var svart och grå, såg inte alls god ut. Men det var den.

Vi tillbringade en lång stund i bokrummet, men jag hittade ingenting där heller. Idag hittade jag bara fula saker här, faktiskt! Innan vi for hemåt tog vi en fika och det var goda mackor – även om de var bredda på fel sida, enligt oss.

Eftersom dagen blev finare och finare bestämde vi att stanna till vid Disagården. På dess parkering var det MG-träff och vi dreglade över alla snygga bilar…

På Disagården gick vi runt en bra stund. Det var ju inte lika hett idag som när jag var där med Inger och Fia. Anna upptäckte att jag visst hade haft rätt: där fanns ett hus i vilket Annas släkt på pappas sida har bott!!!

Vill du se på Annas bilder, kan du kika på Instagram.

Mina bilder från dagen hittar du här:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag tänkte inte skriva nåt först. Ingenting alls om kvinnan som tog sitt liv men innan dess talade om det på Facebook. Jag tycker att det är så hemskt! Jag tycker att det är så vedervärdigt hemskt att INGEN reagerade – därför att man ansåg att hon hade ”ropat på vargen” alltför många gånger tidigare. Fy te rackarns sicken dålig ursäkt, säger jag bara.

Jorå, vi har alla eget ansvar för våra liv – och till viss del för vår död. Men aldrig, aldrig, ALDRIG att jag skulle ignorera en människa som så uppenbarligen ropade på hjälp – till sina över tusen ”vänner” på Fejan… Särskilt ironiskt blir det hela när man klickar på länken ovan (ordet Facebook) och får veta att Facebook är

[…] Ett sätt att umgås… […] med riktiga vänner.

Jorå, tack så mycket. Såna riktiga vänner var det verkligen tal om för kvinnan som tog livet av sig.

Vännen Jerry har skrivit ett mycket bra inlägg om såväl kvinnan som detta att ropa förtvivlat. Han skriver bland annat:

[…] För några år sedan när jag mådde riktigt dåligt då höll jag på att skriva om att jag inte ville leva längre och att jag skulle göra si och så för att göra slut på allting. Det var ju ett rop på hjälp, helt klart. Facebook var inte aktuellt då utan det var chatt som gällde. En vän reagerade starkt och helt plötsligt så stod det två poliser utanför min dörr. Detta lärde mig en läxa. Att aldrig hota om något sådant allvarligt igen och vara försiktig med vad jag skriver gällande mitt eget mående. […]

Helt klart hade Jerry tur och det var en riktig vän som reagerade – och reagerade på rätt sätt. Personligen skulle jag aldrig, ALDRIG ignorera nån som meddelar att h*n tänker ta livet av sig. Aldrig! För även om det är miljonte gången kan det vara allvar just den här miljonte gången.

Det får mig att tänka på det jag skrev till min handläggare på ett visst ställe när jag för nån månad sen blev ombedd att fylla i ett formulär. En fråga handlade om mina planer framöver och jag skrev:

[…] Ta livet av mig. […]

När en färdig handlingsplan sen damp ner i min brevlåda – en plan som är bland det torftigaste jag har sett, för övrigt – berördes inte min kommentar på nåt sätt. Inte med ett enda ord. Då är man byråkrat ut i fingerspetsarna, eller hur, och inte ett dugg människa. Det var det kallaste.

Det är inte så många på nätet som skriver om kvinnan som skrev till sina ”vänner” på Facebook att hon stoppat i sig en massa piller – mer än kvällsblaskorna, förstås. Aftonbladet skriver att kvinnans avsked startade ett ordkrig. Expressen skriver att vännerna kallade kvinnan för lögnare och ansåg att det var hennes val. Svensk media är uppenbarligen inte intresserad, annat än i form av våra två kvällsblaskor, med betoning på sista ordet i dubbelordet…

För mig skulle det vara otänkbart att INTE reagera om jag såg, läste eller hörde att nån höll på att ta sitt liv. Jag skrev ett inlägg om detta tidigare här på bloggen, när en ung kille filmade sitt självmord live och ingen ingrep i tid. Och jag vidhåller att vi måste våga titta och inte titta bort. Spelar ingen roll hur många gånger en person har ropat på vargar. Den här gången kan det vara ett förtvivlat rop på hjälp.

Slutligen, jag finns inte på Facebook, så sluta leta efter mig där. Jag har inget intresse av att umgås med ”riktiga vänner” där. Men jag blir varm inuti när Facebook visar sig försöka ta ansvar – visserligen i efterskott, men ändå – genom detta uttalande med viktig information till ”riktiga vänner”:

We were deeply saddened to hear of the recent suicide of Simone Back. We have a close working relationship with the Samaritans and have a process in place whereby friends and family who are concerned about someone can report it to us through the Help Centre. A team of trained professionals are then able to review the case and the Samaritans will make contact with the person at risk. The safety of people who use Facebook is of paramount importance to us and this system is just one of number of tools we have in place to help them stay safe.

Det finns hopp, alltså, även för Facebook. Men för Simone Back är det för sent.

 

Read Full Post »