Det som inte dödar oss

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den fjärde Millenniumdelen… Nja, jag hade redan i förväg svårt för konceptet att en författare tar över en död författares persongalleri och avslutar en svit om tre romaner med en fjärde. Samtidigt är jag bara människa – och en nyfiken sådan. Jag kunde inte låta bli att köpa David Lagercrantz bok Det som inte dödar oss på bokrean.

Tidskriften Millennium har nya ägare och Mikael Blomkvist verkar liten däven. Lisbeth Salander är med i en hackerattack. Men så ringer en professor till Mikael mitt i natten och vill träffa just honom.  Professorn sitter på viktig information om den amerikanska underrättelsetjänsten. Det han inte nämner är att han hämtat hem sin autistiske son August från modern, där pojken uppenbarligen har farit illa. Och när Mikael anländer till professorn… Mord och kidnappning är ingredienser och Lisbeth den räddande ängeln.

Nej. Jag har svårt att komma in i boken. Ändå läste jag ut de dryga 500 sidorna ganska fort. Märkligt, med tanke på att där vimlar av ofantligt långa meningar. På ett ställe räknade jag till 41 ord i en och samma mening. Bisatser staplas på bisatser och nää… det är svårt att hänga med vad som hände i början av meningen. Dessutom känner jag inte riktigt den där spänningen som jag gjorde när jag läste Stieg Larssons böcker. Det här är faktiskt inte bra.

Toffelomdömet blir lågt och jag är glad att jag inte slösade mer än 79 kronor på den här boken.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”…det finns ett ljus…”

Ett inlägg om ljus i tillvaron… och mörker.

---

 

Faktum är att jag citerar mig själv i rubriken. Mitt manus är ännu på rea och när jag sneglar på vissa sidor ramlar historien över mig igen – som en jävla ångvält. Och kanske är det för att allt inte är så idylliskt ute i verkligheten. Det gör mig ont om goa människor som far illa, jag blir förtvivlad när jag känner fina människors ilska och frustration. Ingenting kan jag göra för att lindra, bara lyssna och finnas där som kamrat. Var det nåt jag saknade, för övrigt, när Det hände, var det kamrater. Det fanns en och annan, men de flesta försvann snabbare än en avlöning. Vem vill förknippas med en loser, liksom? Ondast gjorde det när den närmaste kamraten visade sig vara en av några stycken som huggit i min bortvända, vid den tiden sjukskrivna, rygg.

”…det finns ett ljus…”

 

Skatt vill jag betala, men rätt sådan.

Nåja. Det retar säkert många att jag har överlevt. För en del bevisar det nog att jag är stryktålig, envis och inte ger upp så lätt. Jag har visat mig själv det, om inte andra… Men var lugn… Historien är inte över än. Jag håller fortfarande på att lära mig att sänka mina mål och acceptera sånt som att jag inte har varit på utlandssemester sen 1996. Det tänkte jag på senast idag och ja, det svider när andra reser kors och tvärs.

Idag har jag i alla fall fått skattsedeln jag beställde häromdan, för se skatt vill jag betala, men korrekt sådan. Brevbäraren hade dessutom stoppat ner två ex av min fackliga tidning. (Förutom att jag fick ett astmaanfall light av den undrar jag hur det står till med läskunnigheten.) På en av mina föregående arbetsplatser hade vi samma problem med våra personaltidningar: trycket luktade ve och fasa och jag, med flera, fick svårt att andas.

Min arbetsdag… På förmiddagen inledde vi med ett sista datormöte i den konstellation vi har varit sen i september. Därefter hade jag ett ”städningsmöte” med min chef. Vi röjde lite här och var och jag visade några… ”handgrepp”. Efter lunch hade jag nån sorts överlämning av en bråkdel till NK*. Jag hade ett intressant utbyte med en av de unga duktiga talangerna. Ibland blir jag positivt förvånad över klokskap hos de yngre. Det var annat än den mossa jag kände växte flera centimeter på mig under eftermiddagsfikat när jag talade om pianofröken som slog mig på fingrarna med en pinne om jag råkade vila handlederna mot klaviaturen. Allt medan metronomen tickade olycksbådande…

Lunchen idag var fullkomlig vidrig. Den smakade ingenting och jag behövde inte en tand för att äta den. Nej du, mamma, den här gången hade du fel! Det finns inget gott eller bra med Findus mandelfisk!

Den smakade inget, mandelfisken, och ingen tand behövdes för att äta den.

Lite hungrig är jag allt i kväll. Det jobbigaste är att jag vet att det finns en godispåse. Jag vet exakt var den ligger, i vilket skåp, på vilken hylla och vad påsen innehåller…

Gott…

Men jag har bestämt mig för att ge fan i påsen. Och står jag inte ut kan jag alltid ta några söta druvor, för även såna finns det kvar sen igår. Jag ska läsa en stund nu och fundera över det faktum att jag faktiskt inte vet hur den prisade Alicia Vikander ser ut eller vad hon har gjort. JA, JAG ÄR OBILDAD! Däremot vet jag vem Josefin Nilsson var och när nån är 46 år när hon går bort har hon gått bort alldeles för tidigt. Jag har en underbart rolig anekdot om låten Älska mej som hon sjöng med Ainbusk. Men det passar sig inte att berätta den nu. Kanske nån annan gång…

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 16 juni 2015

Ett citerande inlägg.

---

 

Dagens citat kommer egentligen från igår. På två sätt. Dels för att jag läste det igår, dels för att boken jag läste det i kom ut lite ”igår”, det vill säga för fem år sen. Men orden är lika aktuella idag! Jag hittade dem i Anders Pihlblads bok Drevet går. Om mediernas hetsjakt och det är Ulrica Schenström som har skrivit dem i sitt förord i boken:

[…] Människor far primärt inte illa av att de omöjligen kan försvara sig. De skäms inte enbart av att de på helsidor blir idiotförklarade inför hela svenska folket.
Nej, det är inte det som skär i märgen. Det är tystnaden.
Tystnaden från människor omkring oss. Insikten om att människor i ens omgivning är svaga och rädda för sin egen skull. För det ligger i människans natur att vi vill vara med en vinnare och inte en förlorare. Vänskap går samtidigt så mycket djupare än så – det är faktiskt den äkta vänskapen som gör dig till en vinnare i livet. […]

Mycket tänkvärda ord som kan appliceras inte bara på mediedrev utan andra, liknande drev.

Tack alla MINA vänner för att ni är äkta och modiga nog att vara med en förlorare!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Innanför grindarna, uppe i det blå, nere på jorden

Ett omtumlat inlägg.

---

 

Det gäller att våga sig utanför grindarna. Och innanför…

Vilken fantastisk dag det blev idag! Jag hade inte alls räknat med det, jag trodde det skulle bli tufft och svårt och trångt med tid. Men jag träffade och pratade med flera spännande och intressanta människor. Varma, intresserade. Och då är det faktiskt väldigt lätt att vara öppen själv. Inte se otur och olyckor runt hörnen, utan möjligheter – om man bara vågar sig innanför – och utanför – grindarna.

För några dar sen förtvivlade jag. Jag var på väg till Stället jag egentligen inte vill – för livet ÄR en gåva och det ska man vara rädd om. Så vänder det och det blir det ena med det tredje. Plötsligt har jag flera olika valmöjligheter. Hur 17 ska jag göra nu? Det tål att tänkas på. Rejält.

Jag fick vara uppe bland stjärnorna idag. Och vet du… jag trivdes ganska bra där…

Uppe bland stjärnorna…

 

Tala är silver, men tiga är guld…

Men jag är realist. Visst är det trevligt att vara uppe i det blå, fast nere på jorden är det tryggt. Och återseendet var hastigt, men kärt. Det gör mig ont när människor behandlas illa, men det är gott att se att de är starka att klara av det. Starka nog att se hur ynklig jag är också. Att våga säga det, att våga agera det… Det är modigt. Och väldigt, väldigt omtänksamt. Det är det som är skillnaden mellan vänner och bekanta. Ändå har jag så svårt att ta in att en del faktiskt inte är vänner eller ens bekanta, utan fiender. Det gör också väldigt ont. Det gör ont att lära sig den hårda vägen. Samtidigt… den som står kvar… den som vågar min vänskap, den som är lojal… Den som ser mig, som gav mig guda-dryck i guldpåse… jag finner inga ord för den… Tala är silver, men tiga är guld. Jo, ett ord hittar jag: TACK!

Nu ska jag bygga vidare!

Idag har jag verkligen haft en fantastisk dag. Jag är så glad för den, så tacksam att till och med resan gick bra. Nu måste det vända. Eller..? I vart fall ska jag bygga vidare. Sen får vi se var det landar. Troligtvis på jorden. Den som stannar hos mig får se. Men den som vänder sig bort från mig och återkommer i smyg bakom min rygg i syfte att slå mig till marken har gjort sitt val och är inte välkommen. För andra finns jag kvar här… I luften, i träden, bland stjärnorna, när du tänker mig…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skymningens barfotabarn

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det är ett vackert namn Anna Jansson har gett sin senaste bok. Skymningens barfotabarn… Barfotabarn refererar förstås till Nils Ferlins dikt. Nils Ferlin, som pappa skrev sin litteraturuppsats om. Den här boken handlar emellertid inte om nåt vackert. Däremot blev den en tycka-synd-om-present till mig själv för min onda rygg.

En gammal man av tysk härkomst hittas skjuten i huvudet på Gotland. Maria Wern får i uppdrag att utreda mordet. Hon hittar inget motiv, men människorna i mannens närhet är lite… märkliga. I samma veva dör en person i Marias familj – och hon får kontakt med en annan person. Barnen är på kollo och där finns en flicka som verkar fara illa.

Låter det rörigt? Nja, rörigt är det egentligen inte, men det är lite för många berättelser i en och samma bok för att det ska bli riktigt bra. Jag gissar att huvudsyftet är att skriva om främlingsfientlighet och rasism i dåtid och i nutid. Sen handlar det om familjehemligheter, psykisk sjukdom, mobbning… och så mord, förstås.

Jag gillar Anna Janssons böcker. Framför allt gillar jag hennes sätt att skriva och skapa spänning. Den här boken är inget undantag. Den är verkligen spännande. Men det blir alldeles för många berättelser i berättelsen. Det hela spretar för mycket, helt enkelt.

Toffelomdömet hamnar inte högre än medel den här gången. Tyvärr.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mitt i skiten, ungefär

Ett inlägg om skit. Skräp, alltså. Och homofobi.

---

Uppdaterat inlägg: Och nu har det kommit ytterligare en tumme ner för att Anna och jag förlovade oss. Varför läser homofober min blogg?

Så klart att det gjorde mig ledsen när jag noterade att nån läst mitt inlägg om den 8 november 2013 och gjort tummen ner. Jag tror nämligen inte att det var de fakta jag la fram i inlägget som gjorde nån negativt inställd utan att jag skrev att Fästmön och jag firade femårig förlovningsdag. Den tummen ner sved, kan jag meddela. Och det var väl kanske syftet med den också, eller? Själv skulle jag aldrig ha mage att trampa på nåns kärlek – så länge det är kärlek och inte besatthet, sjuklig svartsjuka eller liknande. Så länge ingen far illa av kärleken, vill säga.

Tummen ner för vår femte förlovningsdag.

 

Morgonstund på golvet, med den obarmhärtiga vårsolen i ögonen.

Annars ligger jag mest här  och tittar på skit. Skräp, vill säga. I morse när jag vårdade ryggen på köksgolvet hittade jag en stor lerkocka. Antagligen nåt som vattumännen drog in i förra veckan, för jag går då inte in med leriga dojor i mitt kök.

Kanske en jordkocka från den här högen? (Bilden är från Gamla Uppsala och tagen i höstas.)

Jag ligger här och glor och noterar hur obarmhärtigt vårsolen visar hur skitigt här är. Kanske kan jag promenera runt lite med dammvippan, i alla fall. Bara så jag står ut. Och jag ska ju företa mig lätta promenader, enligt doktorn. Fast idag behöver jag ta en lätt promenad över till Tokerian. Nyponsoppan och filen är slut och det är det jag lever på just nu.

Till påsken ska jag försöka få upp aptiten för då bådas det annan mat. Ägg, lax, sill och Janssons frestelse, har Anna och jag talat om. En liten klar vill jag förstås ha på påskafton och kanske kan jag skippa en tablett just den dan, bara för att få njuta av Östgöta sädes..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kritiker – tillgång i organisationen?

Ett inlägg om kritik, grundlagsskydd och hur man kan använda kritik konstruktivt.

Kritik som handlar om jobbet förekommer nog på alla arbetsplatser. Man pratar i fikarummet, man pratar med sina förtrogna, man pratar med sin chef. Och ibland lyftar man sin kritik högre eller kanske till media. Vårdförbundet har en intressant artikel om detta i sin webbtidning Vårdfokus. Det intressanta med artikeln är kanske mest det faktum att arbetsgivaren rekommenderas att använda kritiken i stället för att bryta mot grundlagen genom att efterfråga källa…

Munkavle på?

En medarbetare som arbetar inom offentlig sektor har rätt att framföra kritik. Men trots att vi i Sverige har meddelarfrihet och meddelarskydd inskrivet i våra grundlagar försöker chefer ofta både jaga rätt på källan – om den är anonym – och lägga munkavle på de anställde. Sophie Thörne är arbetsrättschef på SKL, Sveriges kommuner och landsting. I artikeln menar hon att detta beteende kanske beror på okunskap. En chef kanske inte har onda avsikter, utan kanske är pressad och stressad av att det är oroligt på jobbet samtidigt som media trycker på utifrån.

Men det intressanta i den här artikeln är Sophie Thörne rekommenderar cheferna att vända lite på steken. Att fånga kritiken i stället för att ifrågasätta den. Hon säger bland annat:

[…] En chef får inte utöva påtryckningar på den som har framfört kritik, men kan kalla till samtal för att få veta mer. Det kan ses som en del av ett kvalitetssäkringsarbete. […]

Kanske finns det anställda som skulle bli lite smått oroliga om de hade framfört kritik och min chef ville träffas och prata om det. Men har man gått ut offentligt med kritiken är man ju, så att säga, redan avslöjad. Och det samtal chefen kallar till måste ha ett tydligt syfte så att det inte upplevs som ett hot eller ett straff.

Vad händer med chefer som kritiserar kritikerna bland de anställda då? Tja, även om det är förbjudet…

[…] Brott mot efterforskningsförbudet och mot repressalieförbudet, som är en förstärkning av meddelarfriheten, är straffsanktionerat. […]

…händer det inte särskilt mycket, enligt Sophie Thörne:

[…] Att ingripa mot anställda för att de har använt sig av meddelarfriheten kan leda till åtal. Men jag kan inte komma på att något fall har lett till fällande dom […]

Min personliga uppfattning är att kritik helst bör framföras internt i organisationen, inte i media. För att ta ett fiktivt exempel: Om jag upplever att arbetet på min avdelning inte fungerar optimalt och att avdelningen ofta får kritik från andra avdelningar kring allt från närvaro och bemötande till utförda arbetsuppgifter är det ju smart om jag först försöker prata med mina berörda kollegor. Om det inte gör nån skillnad eller om det av nån anledning inte går, vänder jag mig till chefen. Sätts ingen process igång från det hållet går jag till chefens chef. Kanske. Är det ett större problem än i mitt exempel ovan, det vill säga om människor far illa eller riskerar att skadas eller dö, går jag utanför organisationen. Media kanske inte är mitt första val då heller.

Men är det ett problem som borde kunna lösas internt bör det också lösas där. Och finns det ingen vilja att lösa problemet inom varken avdelningen eller via chefen, då skulle jag söka mig därifrån. För hur skulle jag kunna göra ett bra jobb på en arbetsplats där jag upplever att arbetssättet inte fungerar?

Vad tycker du om kritik på arbetsplatsen??? Vågar du kritisera öppet? Finns det något läge där du skulle gå till media eller någon instans utanför organisationen?Skriv gärna några rader i en kommentar, jag är nyfiken!

Livet är kort.

Read Full Post »

Hennes iskalla ögon

Ett inlägg om en bok.

Det är några år sen nu jag började läsa Carin Gerhardsens Hammarbyserie. Jag tycker den här deckarserien är bra, för de fall som ingår i böckerna känns trovärdiga. För ett tag sen fick jag tag i den sjätte och senaste boken i serien, Hennes iskalla ögon. Jag betalade bara 90 kronor för ett fint inbundet exemplar, högst läst en gång före mig, på antikvariat Alfa i Stockholm.

Den sjätte och senaste delen i Hammarbyserien.

Flera av de tidigare böckerna har handlat om barn som på ett, eller oftast flera, sätt far illa. I den här boken är det framför allt kvinnor som har det svårt. Det är vinter i Stockholm. En fredag försvinner två kvinnor. Försvinnandena tycks inte ha nåt samband – kvinnorna känner inte varandra. Så småningom hittar polisen en död kropp. Under tiden har ytterligare en kvinna försvunnit. Är det en av de försvunna kvinnornas likdelar som hittas?

Samtidigt får vi följa de utredande polisernas privatliv. En av dem har ett ex som inte tycks vilja släppa taget, en annan har problem med barnbarnet som uppenbarligen far illa när det är hos sin pappa.

Jag gillar den här serien, som sagt, och mest för att fallen känns trovärdiga och realistiska. Det är otäcka händelser som utspelar sig, men det känns som om dessa fall skulle kunna vara autentiska. Författaren blundar inte för det fula i tillvaron. Däremot känns just denna den sjätte boken lite seg bitvis. Det händer inte så mycket trots att tre kvinnor är försvunna.

Toffelbetyget blir emellertid högt!

Livet är kort.

Read Full Post »

Brottsplats Edinburgh – igen!

Ett inlägg om en brittisk deckarserie.

Igår kväll var det dags för Brottsplats Edinburgh igen. SvT har visat tre delar i början av 2012. Mitt omdöme för första delen var lågt, liksom för den andra delen. Först tredje delen får ett bättre Toffelbetyg. Inte så imponerande, alltså. Men nu har det körts igång en ny omgång med tre avsnitt och Fästmön och jag bänkade oss efter kräftorna för att titta.

Jackson Brodie och hund.

Jackson Brodie är alltså före detta polis, som på nåt vis blivit orättvist avpolletterad och nu arbetar som privatdetektiv. Avsnittet inleds med ett fall där han ska sammanföra ett barn med en föräldrar i Tyskland, men det hela verkar balla ur totalt, på ren svenska. Sen fortsätter eländet. Huvudstory den här gången är den om ett barn som far illa och en före detta polis som i princip köper flickan. Parallellt löper en annan historia, där Jackson Brodie är hyrd för att hitta en adopterad flickas (nu vuxen) biologiska föräldrar.

Mycket barn, är det alltså i kvällens avsnitt. Dessutom har Jackson Brodie själv ett barn, en dotter. Dottern flyttade med sin mamma till New Zeeland när mamman fick jobb där. I det här avsnittet berättar dottern att mamman har fått sparken och att de ska flytta hem igen.

Serien ska ha credit för att den visar verklighetstrogna och intressanta fall. Men det är så rörigt och segt och folk är så… konstiga.

Jag är riktigt snäll om jag ger andra säsongens premiäravsnitt medelbetyg.

Livet är kort.

Read Full Post »

Det är en tragedi

Att från en dag till en annan bli av med sitt jobb är en tragedi – åtminstone för den som vill jobba. Tro mig, jag vet. Därför kan jag inte glädjas åt det som har drabbat högsta tjänstemannen vid min förra arbetsplats. Hela ens tillvaro förintas, mattan rycks bort under fötterna, ja, golvet rämnar, ungefär. När man inte är beredd. Då spelar det nog egentligen ingen roll att man får över fyra (4) miljoner kronor i avgångsvederlag (såna summor hamnade aldrig på mitt konto). Men det klart att en viss tröst är det ju.

”Rött löv igår…”

Men miljonerna kan inte lindra det faktum att 40 års yrkesliv inom ett och samma företag avslutas på det här viset. Fast… det var rätt tufft efter 23 år också, kan jag meddela. Och kanske är det så att man efter 40 yrkesverksamma år och med 4,3 miljoner på kontot nog skulle kunna tänka sig att gå i pension – det är ju möjligt rent ekonomiskt – och man måste ju ändå vara 60+ troligen.

För övrigt säger tjänstemannen att hon och den förtroendevalde att de har olika ledarstil. Det är tjänstemannen själv som hävdar att hon vill jobba underifrån. Enligt den förtroendevalde handlar det inte om ledarstil utan om att tjänstemännens roll är att se till att politiska beslut genomförs. Den förtroendevaldes roll, enligt honom själv, är att vara lyhörd mot medborgarna och fatta beslut i den riktning som man utlovade i vallöftena och som man sedan vann valet igenom.

Man får inte glömma bort att komma ihåg att det är vi som har rösträtt som väljer de förtroendevalda, nämligen. Vi väljer inte tjänstemännen. Det enda sättet för oss att påverka är att delta när det är val. Oppositionen med sossarna i spetsen rasar förstås. Oppositionsrådet för S är chockat eftersom hon uppfattat att den höga tjänstemannen är både respekterad och kunnig. Föga hjälper det väl att jag personligen både har hört och upplevt andra… versioner.

Trasig.

Jag var 47 år när tragedin inträffade för mig. Nu har det gått fyra år och jag kämpar fortfarande för att få ordning på min raserade tillvaro. Några fyra miljoner fick jag förstås inte. Jag fick inte ens ett tack. Men tro det eller ej, jag har kämpat och jag har klarat mig ändå utan några miljoner. Däremot har jag som människa förstås påverkats av allt. Jag har inte blivit nån gladare människa, men en positiv effekt det hela förde med sig var att jag lärde mig att vara glad över livet självt och att se livet som en gåva. Tack vare att en kollega ingrep i en krissituation och gjorde nånting konkret räddade hon mitt liv. Jag tror inte att nån förstod att jag var millimeter från att ta mitt eget liv.

Men jag har farit illa och jag är skadad, trasig. Mest stryk har nog mitt förtroende för människor tagit. Jag kan aldrig lita på nån igen och jag går alltid och väntar på ett hugg i ryggen. Varje gång det stormar känner jag mig ensammare än ensammast. Men jag vet också var de lojala och de som bryr sig finns – inom familjen. Där har man nämligen alltid både tillräckligt med tid och kärlek, oavsett. Och det är jag mycket, mycket glad över.

Det har inte blivit så mycket sömn i natt. Jag var så arg och ledsen att jag hade svårt att sova. För det jag fick mig till livs igår eftermiddag var någonting som enligt mig faller under kategorin skambud. Och jag har min yrkesstolthet att tänka på. Jag vill göra ett bra jobb, annars vill jag inte göra nåt jobb. Därför räknar jag med att ta ut all innestående semester under maj månad och knata till Arbetsförmedlingen igen och förnedra mig den första vardagen i juni. Vem vet, jag kanske får sällskap av en före detta Hög Höna. Föga troligt, men…

Livet är kort.

Read Full Post »