Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tal’

Ett inlägg om en TV-dokumentär.


 

Palme sista timmarnaDet har snart gått 30 år sen statsminister Olof Palme mördadesVarje år vid den här tiden påminns jag, men framför allt Olof Palmes familj, om detta. I år är det som sagt 30 år sen mordet. Då lyfts det fram ännu mer i media.

För grejen är ju att mordet inte är färdigutrett. Det är inte klart vem mördaren är och motivet är därmed inte heller klarlagt. En man dömdes för mordet efter att ha blivit utpekad i en konfrontation av Olof Palmes fru Lisbeth som var med när maken sköts. Senare frikändes mannen i hovrätten. Och nu är han död.

Jag är inte sosse, men jag tycker att den här ovissheten gnaver. Jag vill verkligen veta mördarens identitet och motivet. Frågan är om det nånsin blir utrett. Men förutom detta gör det mig dessutom så ont om Olof Palmes familj. Ingen hustru ska behöva se sin man bli mördad på gatan, inget barn ska behöva förlora sin far genom ett mord.

Under två kvällar har jag sett dokumentären Palme – sista timmarna på TV4. Bakom dokumentären står journalisten Göran Ellung. I programmet medverkar bland annat paret Palmes son Mårten. Han är övertygad om att mördaren är den man som först dömdes för mordet och senare frikändes – Mårten vet ju att hans mamma såg mördaren.

Den första delen i serien behandlar Olof Palmes karriär, men också hans person. Olof Palme kunde vara ganska hätsk i sina anföranden och han var illa omtyckt, till och med hatad, på många håll. Tillbakablickarna består av olika klipp. Vidare får vi höra partikamrater i dåvarande regeringen berätta, liksom kontrahenten och moderaten (och i mina ögon pajasen) Ulf Adelsohn. Första delen handlar också om makarna Palmes sista kväll, från promenaden utan säkerhetsvakter till det ganska spontana biobesöket i stan.

Den andra delen behandlar det som hände efter mordet. Sverige är i chock – ingen kunde nog tänka sig att vår statsminister skulle mördas mitt i Stockholm. Ingvar Carlsson får, som vice statsminister, ta över. Han är givetvis skakad av förlusten samtidigt som han får rollen som ledare för regeringen i vårt land.

Programmet avslutas med Anna Lindhs tal vid Olof Palmes begravning. På nåt vis kändes det som att Sverige inte lärde sig nånting efter mordet på Olof Palme. Anna Lindh blev ju, som bekant, själv mördad sjutton år senare.

Det här är en mycket sevärd dokumentär. Särskilt uppskattar jag att människor som kände Olof Palme får komma till tals. Det blir förstås extra starkt när sonen Mårten syns i rutan.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ljus och mörker.


 

Idag är det Suicidpreventiva dagen, instiftad av WHO. Inte vet jag om folk orkar med flera manifestationer. Det har varit lite många såna den senaste tiden. Men idag finns det möjlighet för den som vill att vara med när det tänds ett ljus för de 1 531 människor i Sverige som tog livet av sig förra året. Nej, ett tänt ljus – eller snarere 1 531 –  hjälper inte dem som redan har avslutat sina liv för egen hand eller de närstående som är kvar. Men det är ett sätt att uppmärksamma de tragedier som drabbar familjer, vänner, kollegor med flera varje år.

Suicidpreventiva dagen 10 sep 2015 ljus

Idag tänds det 1 531 ljus runt om i Sverige. Vart och ett av ljusen symboliserar en människa som tog livet av sig förra året. (Bilden är lånad från Suicide Zeros webbplats.)


Det är svårt att få fram
exakta siffror och statistik över självmord i Sverige, det skrev jag om den 28 augusti. Men det är många fler som tar livet av sig än som dör i trafiken och självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga.

Ännu svårare än att få fram siffror när det gäller självmord är förstås orden. Alla kan vi göra nånting för hjälpa – eller stjälpa – nån. Ibland är det så lite som behövs, åt ena eller andra hållet. För att ta steget kan det räcka med ett nej, ett förfluget ord eller, värst av allt, tystnad. Det handlar om att våga fråga nån hur läget är, men också att våga stanna kvar och höra svaret. Att bli lyssnad på hjälper oerhört mycket, att få prata med nån, använda rösten, den som kanske är på väg att tystna.

Suicide Zero är en ideell organisation som arbetar för att minska självmorden i Sverige. I kväll ordnar de manifestationer runt om i Sverige. I högerspalten finns information om vad som händer i Stockholm i kväll. Här i Uppsala blir det en minnesgudstjänst i Domkyrkan klockan 18. Det blir tal, sång, bön, klockringning och så tänds 1 531 ljus. Kanske hade jag deltagit om… Ja, olika skäl gör att jag inte orkar. Jag tänder ett ljus här hemma i stället.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om allt från klarspråk via teckenspråk till särskrivningar och stavningar av svenska språket. 


 

Idag på morgonen sökte jag ett riktigt intressant jobb. Det är ett vikariat på ett år. Tjänsten omfattar två av mina favoritämnen, klarspråk och kultur. Självklart hoppas jag att jag har tur den här gången och blir utvald. Men som vanligt får jag gissningsvis konkurrera med minst ett par hundra andra kandidater som är lika bra eller ännu bättre än jag själv. Nåja, det är i alla fall extra roligt att hitta jobb som känns så där… HURRA så bra och kul att söka!

Händer som tecknar

Det var ett toppengäng som jobbade med Upptecknat.

Jag har jobbat med klarspråk på olika sätt i de jobb jag har haft. Klarspråk är nåt som har kommit de senaste åren och jag tycker att det är bra. Under min lååånga, lååånga tid på mitt föreföreföreföre detta jobb var jag bland annat redaktör och ansvarig utgivare för information till personer som hade funktionshinder av kommunikativt slag. På klarspråk: synskadade (blinda) och döva. Det var bland de roligaste jobben jag har haft, men också ett av de mest givande. Jag lärde mig otroligt mycket, framför allt av mina döva frilansare och en teckenspråkstolk, som också var med i redaktionen. Det var verkligen ett toppengäng som jobbade med Upptecknat!

Vårt arbete gick ut på att jag gjorde urvalet av innehåll samt skrev ett manus på begriplig svenska, ofta grundat på politiska handlingar och beslut. Som du förstår var det inte alltid det lättaste att få fram en text i klarspråk av detta… Frilansarna översatte sedan detta till teckenspråk och jobbade fram ett teckenmanus som finslipades före produktionen tillsammans med tolken. I studion turades de döva frilansarna om att stå framför kameran och teckna, medan den som inte stod där eller tolken, skötte textpromptern. (När man tecknar kan man ju inte hålla i manus samtidigt.) Tolken läste efteråt in manus, så att även hörande kunde tillgodogöra sig TV-programmet eller den streamade filmen.

Idag är verksamheten jag var med att bygga upp nedmonterad och vi är alla spridda för vinden. Nån i gänget har jag lite kontakt med. Det var i alla fall goda arbetskamrater/medarbetare och framför allt, kompetenta.

Och detta leder mig in på… dagens högskoleutbildade journalisters kompetens. Det fenomen jag noterar att man senast har drabbats av är den anglosaxiska påverkan, framför allt särskrivningarna av längre ord i tid och otid. Ibland kan jag tycka att det är OK att skriva isär vissa ord, men det är väldigt sällan det faktiskt är språkligt korrekt.

Med stavningen bland journalisterna är det ju också si och så. Även här noterar jag anglosaxisk påverkan. Som exemplet nedan, då journalisten säkert haft engelska ordet ”enter” för ögonen…

Entra

På korrekt svenska skulle Carola ha ÄNTRAT scenen.


Vidare påverkar talet också stavningen. 
Jag har noterat att många snabbpratare liksom hoppar över vokaler. I skrift blir det då så här, till exempel…

Trottaren

Vi vanliga människor använder TROTTOAREN, vi.


Det läggs också till konsonanter 
för att göra språket snabbare, har jag sett…

Riksvägg

I morse hade det skett en olycka på en RIKSVÄG, egentligen. Jag tror inte att bilar i vanliga fall kör på nån vägg.


Ja ja, vi har alla saker vi kan förbättra,
framför allt för att minska missförstånd. För min del handlar det om att dra ner på orden. Vad handlar det om för din del??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket finns såväl glädje som sorg och ett stort mått stress.


 

Det blev en riktigt skön och slapp kväll igår. Maten lagade sig själv, nästan – räkor med tillbehör. Det var bara att koka ägg, skiva desamma samt en avocado och sen ställa fram detta och det övriga. Vi åt ganska sent och i alla fall jag var rejält hungrig. Det var länge sen frukost och eftermiddagskakan. I kylen låg sen länge ett italienskt billigt chardonnayvin som passade alldeles utmärkt till räkorna! Och som alltid när vi har ätit räkor är uppdelningen den att jag går ut med skalen till soprummet och Fästmön diskar.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Efter maten hängde vi med på
prinsbröllopets middag via Sveriges Television. Vi lyssnade på talen, vi kollade vad de åt, blomsterarrangemang, kläder, kyssarna, bröllopstårtan, brudvalsen… Det kändes nästan lite som om vi var med och delade parets glädje.

rosa gerbera

En tröstebukett med gerbera som jag fick en gång.

Men mitt i glädjen fanns också sorgen för så många den här dan. Under kvällen kom ett tredje dödsbud på två dar, detta tredje om att Magnus Härenstam gått bort. Nu har han joinat Brasse och Eva en trappa upp och jag misstänker starkt att inte en dag blir tråkig där. Här nere på jorden fattas han emellertid, liksom ett par andra människor som har ryckts bort från sina nära och kära nyligen och alldeles för tidigt. Jag önskar jag kunde trösta, men döden är så oåterkallelig och inget jag säger eller gör gör nån skillnad. Smärtan finns där i alla fall och de döda förblir döda. Det har gett mig mycket att tänka på och fundera över och delvis förändrade perspektiv på vissa saker.

Selfie 13 juni 2015

Blandade känslor i mig.

Det var med blandade känslor jag gick till sängs i natt, även om jag flamsande försökte mig på en vals med Anna innan läggdags. Det är bara att konstatera att vi inte kan dansa tillsammans, trots att vals är bland de enklaste danserna.

På morgonsidan hade jag en fruktansvärd mardröm. Jag har fortfarande hjärtklappning och tryck över bröstet, för jag blev otroligt uppstressad. I drömmen hade jag varit i en affär och storhandlat. Jag hade min bil i ett parkeringshus. Av nån anledning glömde jag ställa in mina matkassar och en bokkasse i bilen – innan jag gick (!) därifrån. När jag kom på detta rusade jag tillbaka till parkeringhuset. Då var inte bara mina kassar borta utan även min älskade Clark Kent*! Jag sprang upp och ner i trapporna i parkeringshuset, men ingenstans fanns varken bilen eller mina saker. Det sista jag gjorde var att åka en rulltrappa inne i affären. När jag stod på toppen av rulltrappan lyckades jag tappa min plånbok också. Jag SPRANG (tro mig, jag springer ALDRIG i verkligheten!) nerför trappan. Som tur var hittade jag min plånbok bland grönsakerna. Där hittade jag också en bok från min borttappade bokkasse. Den boken var allt som var kvar…

Kanske min dröm var bilden av det som blir kvar efter mig: en bok? Jag tolkade drömmen lite på det viset. Därför fotade jag ett par av mina att läsa-högar bara för att visa att det inte är dags för avfärd än. Jag ska bara läsa de här böckerna – och några till – först…

Två att läsahögar

Två av mina att läsa-högar. Det finns fler…


*Clark Kent = min bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Man kan nog säga att jag har undvikit Tusen bitar – en film om Björn Afzelius. Jag var rädd att den skulle göra för ont. På långfredagen visades den i SvT och av nån anledning ställde jag DVD-timern på inspelning här hemma. Nu har jag gjort nåt så ovanligt som tittat på film på eftermiddagen.

Björn Afzelius

Björn Afzelius. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Titeln på filmen 
är förstås en låt som Björn Afzelius har spelat in. Min favoritlåt. Den som har följt mig genom åren. Den är en sån bra beskrivning av livet, det livet är. Att allt kan vara hur fint som helst och sen gå i tusen bitar i nästa sekund. Det där att man inte ska vara för kaxig och säker utan kanske ha ett ganska stort mått ödmjukhet inför livet.

I filmen får jag förstås höra flera favoritlåtar. Jag sjunger duett i Så vill jag bli, texterna till Sång till friheten, Två ljus och Älska mej nu sitter fortfarande kvar. Jag vet att jag aldrig lär tappa dem.

Men jag får en annan bild av ”Affe” under filmen. Jag ser en sexmissbrukande man, samtidigt den arga unga killen vars mamma var psykiskt sjuk, nåt som ledde till självmord. Kvinnorna som berättar om hur vacker och underbar och fullkomligt oförmögen han var till trofasthet. Vännerna och kollegorna, särskilt Åge Aleksandersen och Mikael Wiehe, berättar om samarbetet och rädslor. När döttrarna berättar om pappans tal till en av dem på studentdagen kommer mina tårar. Likaså när Mikael Wiehe säger att han fick ärva Björns gitarr…

[…] Och jag spelar fortfarande på den. […]

Den här dokumentärfilmen får högsta Toffelomdömet. Sen kan Göran Skytte bara gå och gömma sig.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Missade du filmen?
Se den här på SvT Play fram till den 30 september 2015!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett demokratiskt inlägg.


 

Skylt vallokal

En enda skylt visade var jag kunde rösta.

Alldeles nyss har jag varit och utövat en av mina demokratiska rättigheter: jag har röstat i EU-valet. En kort men skön promenad bort till vallokalen blev det. En vallokal, som precis som tidigare år är uruselt skyltad (jag har sagt till flera gånger, men i år orkade jag inte.) En enda utomhusskylt såg jag – och byggnaden är ganska stor, man kan komma dit från flera håll. Min vallokal är alltså en skola med miljoner många ingångar. Till sist hittade jag i alla fall rätt dörr.

Utanför ingången stod en kristdemokrat och försökte pracka på mig valsedlar. Jag tackade nej. Är det nåt parti jag aldrig har eller ska rösta(t) på så är det KD. Inte med partiets syn på såna som mig (<== homosexuella). Det är ett väldigt snack om ett viss annat parti som också kallar sig demokrater. Det är ytterligare ett parti som aldrig får min röst. Men jag vill också med detta inlägg påminna om att KD inte heller är något… vidsynt parti. Det är en skam att partiet får ha förledet

krist

i sitt namn! Det finns inte mycket kristligt i deras partiprogram, enligt min mening.

Innanför vallokalens dörrar var det faktiskt kö! Min röstsedel granskades medan jag köade. När det blev min tur stod en överinformerande jänta och berättade hur själva röstningen går till. Jag har liksom röstat förr, men jäntans lilla tal var säkert bra att få sig till livs för den som aldrig har röstat tidigare.

Jag valde ut några valsedlar och gick sen bakom ett grönt litet bås där jag stoppade, i mitt tycke, rätt sedel i kuvertet. Vad som menas med rätt är

for me to know and for you to find out

Sen skulle mitt valkuvert överlämnas och jag skulle legitimera mig. Jag la ifrån mig mina solbrillor på bordet. Och nej, jag tänkte inte glömma dem. Men jag kanske såg förvirrad ut eftersom en av röstmottagarna sträckte fram dem åt mig. Jag hatar när folk tar i mina saker!!! Jag fick torka av brillorna hjälpligt med en klädtrasa.

Slutligen försökte jag lämna vallokalen, men utgången var låst. Maj gadd, kunde de inte ha låst upp dörren på valdagen? Till sist slapp jag ut – med blotta förskräckelsen!

Nej, att rösta är inte det lättaste när man tycker att det är jobbigt med människor på olika sätt och vis. Men jag är stolt och glad att jag har gjort det nu. Har du???

Ritad smiley

Stolt och glad har jag röstat i EU-valet 2014.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett TV-program.

 

Skallgång Foto Sofia Sabel SvT

Skallgång. Foto: Sofia Sabel SvT

Ibland räcker inte polisens resurser till för att hitta försvunna människor. Jag har många gånger imponerats av organisationen Missing Peoples insatser när det gäller att leta – och finna – dessa människor. Totalt handlar det om 25 000 frivilliga som hjälper till att leta efter sina medmänniskor. Och för att de anhöriga ska få frid. Den som är försvunnen är ju nåns barn, som Peder Schillerström, operativ chef, säger till sina styrkor innan de beger sig in i skogar och annan terräng. Sveriges Television sände det första av sex avsnitt om Missing People på tisdagskvällen, Saknad.

Alla fall av försvunna människor är inte uppmärksammade i media. I det första programmet får vi följa Missing People när de letar efter en psykotisk ung kvinna som gett sig iväg in i skogen i bara strumplästen. Men det andra fallet för kvällen har uppmärksammats ganska mycket i pressen: en kvinna, misstänkt för att ha förskingrat många miljoner, har varit försvunnen i ett halvår. Polisen har gett upp, men Missing People försöker hitta kvinnan – för de båda döttrarnas skull.

Man skulle kunna göra sensations-TV av det här, men det blir inte det. Som tittare får man följa sökandet, skallgångskedjan, dykarna, operative chefens lilla tal före ett sökande (”det kanske inte blir så trevligt det vi hittar och är det nån som inte pallar med det bör han eller hon stanna kvar här”) etc. Det här ett gäng människor som gör stora insatser för sina medmänniskor – de anhöriga, närstående till de försvunna främst.

Toffelomdömet blir det högsta, för det här riktigt intressant och viktigt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Kvällens När livet vänder var väldigt annorlunda mot de tidigare. I den sjunde delen av åtta fick vi tittare träffa Jonas, varligt pratad med av Anja Kontor.

Jonas
Jonas cykelolycka gav honom en hjärnskada. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Jonas hade bråttom till träningen,
slängde väskan på cykelstyret och trampade iväg. Troligen åkte väskan in i framhjulet och Jonas damp i backen, svårt skadad. Ett ögonblicks verk förändrade hans liv.

Före olyckan var Jonas lite av en äventyrare som klättrade, paddlade och gjorde våghalsiga saker. Efter olyckan mindes han inte ens sin mamma. Hans minne är svårt skadat, värst däran är korttidsminnet. Det har blivit bättre till viss del, men Jonas kan glömma basala saker som att äta för han känner inte hunger. Han lever väldigt mycket i nuet och får ofta problem med alla intryck han hela tiden tar in. Det blir så mycket. Det är så han fungerar just nu. Att komma till ro är svårt.

Jonas har fått träna mycket med sitt tal och under intervjun hör man inte att han har problem att prata. Däremot kallar han logopeden för ortoped vid ett tillfälle. Före olyckan jobbade han som ljudtekniker. Idag jobbar han tio timmar i veckan som säljare. Skadan är väldigt isolerande och att jobba är ett sätt att få en social bit. För, som Jonas säger:

Om du inte jobbar… Efter tre månader slutar folk att ringa, de har glömt bort dig.

Och visst är det så… Det är jag den första att skriva under på.

Jonas kan aldrig gå tillbaka till det liv han en gång hade. Men han har fått ett nytt liv – och en familj. Och han är inte bitter, ser det som en möjlighet. Däremot bryts intervjun flera gånger för att Jonas gråter. Det gör ont att tänka på vissa saker, att inse att man inte klarar av.

Titta på Jonas på SvTPlay.


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår var det sannerligen en dag med stora svängningar mellan toppar och dalar! I mitt förra liv skulle jag ha påverkats väldigt negativt, men jag måste erkänna att de negativa känslorna var betydligt färre och mindre än de positiva. Det här är nånting jag jobbar med ständigt. Du vet, att inte gräva ner sig när du står inför motgångar som du inte kan påverka eller bara kan påverka minimalt. Jag fick ta så mycket skit för att jag visade känslor – främst negativa, dårå! –  i mitt tidigare liv, så jag jobbar ständigt på detta. Men jag är en känslomänniska och jag tänker inte radera ut min personlighet bara för att nån idiot till person in mitt förra liv tyckte att jag skulle förändra mig. Jag är den jag är, men jag jobbar på de vassa kanterna, så att säga.

Efter lunch och efter att äntligen ha mobilpratat med IT-teknikern löste sig de tekniska problemen med den webbplats jag har jobbat med och byggt upp de senaste veckorna. Jag vet inte om jag uttryckte mig annorlunda i tal än i skrift, men plötsligt förstod h*n vad jag menade. Detta, att jag uppenbarligen inte uttrycker mig så folk förstår vad jag skriver, tar jag till mig och försöker att förbättra/förändra också.

Jag vet inte hur många gånger folk har gjort sina egna, högst personliga tolkningar av det jag skriver här på bloggen, till exempel. Det är några personer som gärna/ofta skriver in sig själva i mina texter också. Men det är annan sak! Då har jag ju på sätt och vis lyckats, eftersom jag berör människor så mycket att de tycker sig se sig själva i det jag skriver. Samtidigt är det ju inte alltid min avsikt. Jag skriver nio gånger av tio i generella termer när det gäller människor. För man får inte ha åsikter om folk och var öppen med specifikt vem/vilka man avser, det har jag lärt mig den hårda vägen. I stället för att snacka bakom eventuella ryggar skriver jag här i stället – och i generella termer. Ibland beskriver jag till exempel fenomen eller människotyper. Väldigt ofta, faktiskt, avser jag ingen specifik person. Men, som sagt, många hungrar väl efter uppmärksamhet eller vad det nu är, och skriver in sig själva. Och kanske, kanske att de träffas av den där lilla strålen av ord och ser att orden faktiskt skulle kunna handla om dem själva. Men då är det inte jag som står för igenkännadet utan de själva. Jag bara skriver, jag.

När det gäller jobbet måste jag emellertid göra som jag blir tillsagd. Men självklart kommer jag med synpunkter på det skrivna ordet om jag får ett underlag som jag ifrågasätter. Man behöver inte urvattna en text för att den ska bli begriplig, men man måste vara tydlig. Och i vissa fall övertydlig.

Medan du smälter mina ord för du titta på skålen med prästostbågar som vill hällde upp åt oss igår för att fira Ostbågedagen!

ostbågar
Prästostbågar goffade vi för att fira Ostbågedagen igår.


Jag blev väldigt glad igår
när tekniken plötsligt hamnade på min sida och fungerade som den skulle. Och jag blev också glad över den spännande och intressanta platsannonsen Johan tipsade mig om. Jag ringde därför till en av kontaktpersonerna som jag känner sen tidigare. Det blev ett bra samtal och jag har bestämt mig för att söka tjänsten. Men det gör jag i helgen.

I övrigt åt Fästmön och jag en synnerligen gastronomisk middag bestående av kycklingchorizo med bröd och räksallad. Jag var vrålhungrig eftersom det inte blev nån lunch för min del, så jag goffade tre stycken. Resten av kvällen gick åt till att betala en räkning, läsa och se på TV. Om TV-tittandet kommer ett separat inlägg!

Jag sov hyfsat i natt, men hade glömt stänga av ljudet på Ajfånen så jag blev väckt mitt i natten av att nån kommenterade på min blogg… Klantigt av mig när jag för en gångs skull lyckades sova. Jag har ofta inga problem med att somna, det som är jobbigt är att jag vaknar efter ett par, tre timmar. Då ligger jag och grubblar och funderar över teknikstrul, jobb och framtid…

Idag jobbar jag på med diverse – med avbrott för lunch med min favorit ”Lisbeth”. Och nåt ätbart, förhoppningsvis!


Livet är kort.

Read Full Post »

Vi är inne i en riktig läsperiod just nu, Fästmön och jag. Jag köpte ju var sin hög böcker åt oss på Bokus (en del var på bokrean, annat inte). Anna började på den andra boken i sin hög igår.

Anna läser
Anna läser under filten.

 


Själv har jag inte börjat
på min hög ännu, för jag har faktiskt julklappsböcker kvar att läsa och nån till som jag har köpt på antikvariat. Den jag läser nu är just en julklappsbok, från Jerry. För mig är Sofie Sarenbrandt en helt ny bekantskap. Jag har läst nästan hälften av boken och är väl inte så där jätteimponerad, ärligt talat. Eller vad sägs om följande exempel, ett citat ur boken:

[…] Plötsligt tyckte Nils att han hörde ett ljud men han brydde sig inte om det. […]

Eh??? Om personen i boken inte brydde sig om det, varför skriva om ljudet överhuvudtaget då? För det är inte så att ljudet kommer tillbaka eller har nån som helst funktion senare i kapitlet… Jag fattar inget, men läser på ändå. För jag vill ju ändå veta vem den skyldig* är.

bok och hand
Så här suddigt är det när jag läser utan mina läsglasögon. Därför läser jag med de nya brillorna.


Men nu är det tisdag
och jag är på femte våningen för att jobba. Som vanligt har vi stormöte strax före klockan 10. Därefter ska jag ha en ny liten one-to-one-kurs i vårt webbverktyg, denna gång med vår IT-samordnare. Jag hoppas att IT-teknikerna löser gårdagens problem under dagen, det verkar som det handlar om låsta mappar. Synnerligen irriterande när man lägger ner tid och energi på att skapa nånting nytt – och så syns bara texterna, inte en enda bild, för användarna…

Johan skickade ett sms i morse om ett ledigt kommunikatörsjobb. Jag kollade upp det lite snabbt – bara för att inse att det står mitt namn på det. Eller… det lät väldigt intressesant och skulle passa mig perfekt för jag har de meriter som efterfrågas, som

[…] högskoleutbildad kommunikatör, eller med motsvarande erfarenhet, och har erfarenhet av kommunikationsarbete gärna inom offentlig sektor. […] arbetat med förändringsarbete […] Mycket god förmånga att uttrycka dig både i tal och skrift. […] van att skriva för både webb och tryck. […] erfarenhet och kunskap om olika webbpubliceringsverktyg. […] självgående och drivande […] lätt för att bygga relationer och skapa nätverk. […] lätt för att få förståelse för medarbetarnas behov av information […] prestigelös […] god människokännedom, lyhördhet, personlig mognad och integritet. […] engagerad […]

Nån som tycker att jag saknar nåt av detta? Jag behöver hjälp, frågan är ärligt ställd. Möjligen kan det där med god människokännedom diskuteras (jag har ju gjort ett par riktiga missar i såväl kärlek som vänskap och en rejäl dundermiss i arbetslivet vad gäller en chef) liksom personlig mognad. Jag är ju rätt barnslig, särskilt när det gäller kiss- och bajshumor. Men på pappret  är jag… mogen.

Fjärta Pruttarström
Min typ av humor.


Nej, nu ska jag ta min piska och min morot
och cirkulera lite, för nu börjar folk anlända hit. Och jag måste kolla hur det går för dem.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »