Märkta för livet

Ett inlägg om en bok.

---

 

Av en händelse hittade jag Emelie Schepps debutdeckare Märkta för livet på Röda Korset en dag i mars. För 15 kronor blev storpocketutgåvan min. Igår kväll läste jag ut boken. Det gick väldigt fort att läsa de cirka 340 sidorna.

I boken varvas dåtid och nutid. I centrum står åklagaren Jana Berzelius. Jana leder förundersökningen i mordet på en chef vid Migrationsverket i Norrköping. Mordet leder henne bakåt i tiden, mot sanningen om det som hände henne själv som barn. Detta är nåt hon har förträngt sen den dan hon vaknade på ett sjukhus utan minne. Plötsligt dyker minnena upp allt mer tydligt och till sist tvingas hon inse och komma ihåg det som hände.

Det här var en riktigt spännande läsupplevelse! Inte nog med att Emelie Schepp är född i Metropolen Byhålan, hon kan skriva böcker också. Sin debutbok gav hon ut på eget förlag innan Wahlström & Widstrand fick upp ögonen för henne och skrev kontrakt på totalt tre böcker. Tvåan kom förra året, trean kommer nu i slutet av maj.

På ett skickligt sätt lyckas författaren föra historien framåt. Att varva dåtid och nutid är i sig inget nytt grepp utan ganska välanvänt. Men det är skillnad på hur författare gör det. En del gör det mindre bra, andra, som Emelie Schepp, gör det helt lysande. Här och var avslutas kapitlen med riktiga cliffhangers, nåt som gör den här deckaren till en typisk bladvändare. Jag anar en viss inspiration från Jerker Erikssons och Håkan Axlander Sundquists böcker om Victoria Bergman, en trilogi som inleds med Kråkflickan.

Hur som helst, jag kan bara gratulera Emelie Schepp till en utomordentlig bok. Jag ska i princip genast införskaffa Vita spår (del 2) och med stor förväntan se fram emot Prio ett. För framtiden hoppas jag att författaren tar livet av en och annan i Byhålan också. Det skulle snart göra henne till Motalas Maria Lang.

Toffelomdömet blir självklart det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Strindbergsmördaren

Ett inlägg om en bok.

---

 

I somras hittade jag en bok av Jean Bolinder som saknades i min lilla samling av hans böcker. Min pappa och Jean Bolinder var lite bekanta. Pappa hade några av Jean Bolinders böcker i sin ägo. Sen pappa gick bort står böckerna hos mig. Nu ska jag strax också stoppa Strindbergsmördaren, inköpt på Återbruket för fem kronor, i en av mina hyllor, bredvid pappas böcker.

Huvudperson i boken är författaren Johannes Jager, bosatt i södra Sverige. Johannes skriver på en bok om August Strindberg samtidigt som han plågas av sitt förflutna: ett kraschat äktenskap och en dotter han aldrig mer får träffa. Men dåtid och nutid blandas i en härva, allt medan en grannkvinna till Johannes har blivit mördad.

Den här boken kom ut 1980. Då hade Jean Bolinder jättestora brillor och ett enormt lockigt hårsvall. Jag träffade honom aldrig, men när jag läser hans böcker tycker jag att han är smått… sexfixerad. Jag har lite svårt att förstå att min pappa, som var minst lika pryd som jag, var Jean Bolinders vän… Men ändå. Boken var det, inte författaren. Jag tycker att den spretar för mycket. Det är alldeles för många berättelser i den och även om de går ihop i slutet är det med nöd och näppe.

Toffelomdömet blir lågt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Leksakstrassel

Ett anekdotiskt inlägg från dåtid med upplösning i nutid.

---

 

Televinken – en riktig trasselgubbe.

Under några år som barn bodde mamma, pappa och jag i Småland. Vi hade tjänstebostad vägg i vägg med redaktionen där pappa jobbade. I huset bredvid, på bottenvåningen, så en såg varje gång en gick in genom porten, låg först en fotografateljé, därefter… en leksaksaffär. Det sägs att jag var ett mycket snällt barn som sällan tjatade om att jag ville ha saker. Men nån gång besöktes leksaksaffären. Och en gång blev jag riktigt, riktigt kär i en sak.

Som barn var jag inte mycket för att leka med dockor. Det var småbilar jag gillade. Morfar gjorde ett dockhus och ett garage. Det var garaget jag lekte i. Men det fanns en docka som jag gillade skarpt. Det var Televinken, känd från barn-TV tillsammans med tant Anita på äldre stenåldern. Ja alltså på den tid barn kallade kvinnor över 20 för tant respektive män för farbror. SÅ länge sen!

Hängig men glad och uttrasslad Televinken. (Det ser inte ut som om trådarna är uttrasslade men de är det!)

Och en gång, i leksaksaffären, såg jag en Televinkendocka! Jag tror aldrig jag varken före eller efter har gråtit mig till en sak, men den gången gjorde jag det. Till sist togs pengar ut på min bankbok. Jodå, trots att jag var typ fem år hade jag koll på att jag hade en bankbok. Säkert var det mycket pengar som skulle ha gått till utbildning senare i livet eller så. Arbetslöshet fanns inte på 1960-talet, för då ”importerade” Sverige arbetskraft från andra länder. Kanske hade jag inte gråtit mig till Televinken om jag hade vetat vad som komma skulle.

Sen var det så att den där Televinkendockan ju var alldeles för avancerad för en liten flicka. Varje lem (armar, händer, ben och fötter) har dubbeltrådar och det finns trådar till huvud och kropp. Nej, det blev bara ett enda stort trassel av Televinken. Och snart hamnade han i en låda och lektes aldrig med – precis som mina föräldrar hade förutspått och sagt. Yes, mammi och pappi, ni HADE rätt! (Den gången…)

Men av en viss anledning plockades Televinken fram idag. Fästmön gav sig på honom först, jag därefter. Envisa som synden eller med ett stort mått av sisu – vi lyckades trassla ut Televinken! Jag behöver nu en krok i taket där jag kan hänga trähandtaget så trådarna inte trasslar ihop sig igen. Tills vidare får den unge mannen hänga på gaveln till en av deckarhyllorna i min hall. Där ser han verkligen ut att trivas.

Och nu är det bara nio procents utrymme kvar på den här bloggen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Moln över Arcadia

Ett inlägg om en bok.

---

 

En helg i början av maj kom vännen FEM på besök. Vi gjorde en rejäl loppis- och secondhandrunda och FEM var så gullig och köpte några böcker åt mig. Nu har jag läst ytterligare en av dem, Jojo Moyes Moln över Arcadia.

Som vanligt i Jojo Moyes tidiga böcker utspelar sig händelserna både i dåtid och nutid och i slutet får vi läsare ihop trådarna. Även denna gång är det 1950-tal när boken inleds. Den lilla kuststaden Merham är en byhåla. Där bor Celia med sina föräldrar och syskon tillsammans med Lottie, fostersystern från London. Lottie kom till familjen under kriget och har blivit kvar. Tjejerna börjar bli vuxna, men innan de hinner leva sina ungflicksliv färdigt har naturligtvis Katastrofen inträffat. Och allt har att göra med Arcadia, stans finaste hus. En dag säljs huset till en skådespelerska. Det får en magnetisk dragningskraft på Celia och Lottie. Till sist inträffar en skandal och Celia skickas till London av sina föräldrar. Efter ett år kommer hon tillbaka – med sin fästman Guy, en kille som även Lottie faller för… Ungefär 50 år senare är huset sålt igen och ska renoveras. Nyblivna mamman Daisy finner sig inte bara en dag vara ensamstående förälder, hon har blivit ensamföretagare också sen mannen lämnat henne. Under renoveringen hittar Daisy en målning som gör att allt ställs på sin spets.

Det här är Jojo Moyes andra bok. Den utkom 2003 i Storbritannien och två år senare kom den ut på svenska. Efter att ha läst både debutboken Det skyddande regnet av Jojo Moyes och senare böcker av henne kan jag väl säga att vissa författare utvecklas med tiden. Moln över Arcadia är inte dålig, men den är väldigt förutsägbar. Ungefär i mitten av boken har jag nästan helt klart för mig hur den ska sluta. Och det är inte så roligt. Första halvan av boken känns som längre och långsammare, medan andra halvan bitvis känns ihoprafsad.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mörka platser

Ett inlägg om en bok.

---

 

En dag i somras (nu låter det som om det är höst) åkte jag till Återbruket för att strosa runt och glo och bara pigga upp mig. Men det bar sig inte bättre än att de kastade en massa böcker på mig. Teoretiskt sett. För just vid detta tillfälle, i slutet av juni, var alla böcker gratis. Jag tog med mig en försvarlig hög därifrån, för nej – nåt bokkastande i verklig mening var det ju inte. En av böckerna var deckaren – eller thrillern – Mörka platser av Gillian Flynn. För en stund sen läste jag ut den i lugnet och svalkan på ballen*.

Huvudperson i den här boken är Libby Day. Hon var bara sju år när hennes mamma och två syrror mördades – av brodern/sonen Ben. Libby lyckades fly genom ett fönster och överlevde. Ett antal år senare blir Libby kontaktad av en grupp nördar som menar att Ben är oskyldig. Ben sitter i fängelse och Libby har överlevt på en fond som välgörare har gjort åt henne. Men nu börjar fondens medel sina. Hon ser en möjlighet att dra in lite stålar genom att, på nördgruppens uppdrag, snoka upp ett antal personer från det förflutna.

För ett tag sen läste jag Gone girl av samma författare och gav den medelbetyg. Jag var inte särskilt imponerad av den upphaussade boken. Men jag beslutade mig för att ge Gillian Flynn en ny chans och eftersom hennes Mörka platser inte kostade nånting fick det bli den. Boken är otroligt seg och långrandig. Det är först mot slutet jag dras in i handlingen och tycker att det är spännande, fast blodigt. Jag gissar delvis rätt när det gäller skuldfrågan, men blir också lite förtjust i sättet att närma sig den – alltså författarens sätt att ta läsaren dit genom att låta dåtid och nutid mötas och föra handlingen framåt. Icke desto mindre blir det segt, det går inte att komma ifrån.

Toffelomdömet blir något högre än medel. 

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

22/11 1963

Ett inlägg om en bok.

---

 

I mitten av februari fick jag besök av vännen I som var på jakt efter kurslitteratur här i Uppsala. I är en väldigt snäll och omtänksam vän och överräckte två bokpaket till mig när vi tog en fika. Den ena boken var skriven av en ung, svensk författare, den andra var Stephen Kings tegelsten 22/11 1963. Tack!!!

Jake Epping är en helt vanlig lärare. Men en dag får han vara med om nåt märkligt: en bekant visar honom hur han kan resa i tiden. Eftersom vännen är döende får Jake ett uppdrag: han ska resa till den 22 november 1963 och förhindra mordet på John F Kennedy. Jake reser och för först ett par provturer. Han ändrar historien och räddar liv och lem på människor. Sen drabbas han av kärleken – i dåtid. Uppdraget finns kvar.

Det här är nog en av de märkligaste böcker jag har läst. Det jag tror att författaren vill säga är att man inte kan förändra det förflutna – inte utan att det får konsekvenser… Som spänningsroman är det bitvis lite seg och lite för tjock. Kanske 500 sidor hade varit mer lagom än 800 som den hade i pocketutgåvan.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Påskekrim och pocketsläpp

Ett litterärt inlägg.

---

 

På våren händer det ofta spännande saker i litteraturen. Särskilt till påsk tycks svenska bokförlag ha anammat den norska seden med påskekrim, pocketböcker i deckargenren som är lätta att ta med när man går på tur. Nu ligger påsken tidigt i år, men under april släpps bland annat dessa pocketar, som för övrigt står på min önskelista (det finns ju en och annan födelsedag i april, också):

De utstötta av Elly Griffiths. Äntligen släpps den senast översatta boken om arkeologen Ruth Galloway i pocket! Ruth, som ständigt snubblar över lik, såväl arkeologiska kvarlevor som mer moderna. Den här gången är hennes senaste fynd kvarlevorna av Jemima Green, även kallad mor Krok på grund av sin handprotes. Hon hängdes 1867 för mordet på ett av sina skötebarn, trots att barnets kropp aldrig återfunnits. Och ett fynd i graven, en mystisk amulett, lämnar inte Ruth någon ro. Samtidigt hittas ett spädbarn dött i sin säng och två barn kidnappas. Paniken sprider sig i Norwich.

 

Skymningslandet av Marie Hermanson. Det här är en favoritförfattare sen länge! Och det roliga var att jag hittade henne av en slump. Jag hade inget att läsa och valde Musselstranden bara för att huvudpersonen har samma förnamn som jag… Marie Hermansons böcker har ofta lite av det övernaturliga i sig, med dragning åt sci-fi, nästan och åt det absurda. Det här att vi vet med vårt förnuft att saker och ting är på ett visst sätt – och så är de inte allas i Marie Hermansons böcker.
Den senaste boken av författaren handlar om tjugotvååriga Martina som är timanställd och bor i andra hand. Hennes valmöjligheter är lätt räknade. Så när Tessan erbjuder henne ett boende på herrgården där hon arbetar, säger Martina inte nej. Tessan är husa åt en gammal dam, som vore det fyrtiotal. Det är i den tiden damen befinner sig mentalt. Snart accepterar de sina roller i damens låtsasvärld. De bor bra och hyresfritt, och börjar fantisera om att få stanna. Men så dyker en ovälkommen besökare upp. En besökare som stör deras planer och sätter ett fruktansvärt händelseförlopp i rörelse.

 

Märkta för livet av Emelie Schepp. Det här är en författare som jag inte har testat än, men blev nyfiken på när jag läste om boken. Boken handlar om den nioåriga Jana Berzelius som en sommardag 1991 vaknar upp på ett sjukhus, utan minne av vem hon är eller var hon kommer ifrån. Tjugoett år senare får hon, som åklagare, uppdraget att leda förundersökningen i ett mord på en chef på Migrationsverket. En mystisk pojke figurerar i utredningen och ju mer hon gräver i pojkens bakgrund, desto närmare kommer hon sanningen om sitt eget mörka förflutna.

 

Bland vårens inbundna spänningsromaner finns också flera intressanta titlar. Här är ett litet urval:

Alla kan se dig av Anna Jansson. Den som känner mig vet att Anna Jansson är min klara favorit bland svenska kvinnliga deckarförfattare. Det var en fröjd att få se och höra henne berätta en del om sitt privatliv och om sitt författarskap i TV-serien Deckarna som nyligen visades på SvT.
I sin senaste roman om polisen Maria Wern tar Anna Jansson upp synnerligen aktuella ämnen. Med ett enda sänd på datorn kan en bild nå tusentals anhängare i ett nätverk. Vad händer när vi aningslöst lägger ut bilder ur våra liv på Facebook? Vem får tillgång till dem? I fel händer kan våra mest privata bilder vara ute i offentligheten. Och vad är vi beredda att göra för att slippa skammen?
I boken hittas en gammal fotograf död. Någon har dessutom försökt sätta eld på hans arkiv. Samtidigt blir Tomas Hartmans mor blir misshandlad och lämnad i skogen för att dö. Hon minns vagt att någon filmade henne. När Maria Wern tar över utredningen hotar mördaren att lägga ut Marias privatliv i offentligheten. ”Det kanske är det enda vapen som behövs i framtiden”, spekulerar Per Arvidsson, ”den offentliga skammen.”

 

Brudkistan av Unni Lindell. Det går ju inte att skriva om påskekrim och inte nämna några av de norska böckerna. Unni Lindell är en av dessa vars böcker om polisen Cato Isaksen jag har slukat. Numera finns även Marian Dahle med som en av huvudkaraktärerna.
Tolvåriga Maike Hagg återfinns död i källaren till ett sjukhus i Oslo. Hon är dotter till en psykiskt sjuk man och leker under besökstid tillsammans med barn till andra patienter i sjukhusets källargångar.
Under allhelgonahelgen tjugofem år senare möts två nu vuxna döttrar för att reda ut vad som hände den där dagen. Dåtid möter nutid, både rädsla och hat lockar fram en kallblodig mördare ur skuggorna. Samma kväll mördas en av kvinnorna och den andra befinner sig plötsligt i livsfara. Polisinspektör Marian Dahle får i uppdrag att skydda henne. Under tiden arbetar Cato Isaksen och hans team mot tiden. Sanningen avslöjas steg för steg och än en gång står det nu övergivna sjukhuset i händelsernas centrum.

 

Helveteselden av Karin Fossum. Karin Fossum är en annan norsk författare som drar åt psykologiska thrillerhållet snarare än åt deckar- eller polisromangenrerna. Många av hennes karaktärer har drabbats av händelser i livet som har gjort dem… lite störda…
I hennes senaste roman finns kommissarie Sejer med. I centrum står två ensamstående mödrar med varsin son, två familjer som på varsitt håll kämpar mot tillvarons torftighet och dåliga odds, män som svikit och familjehemligheter som får katastrofala följder.
Det är en varm sommardag i början av juli 2005. I en sänka, intill en träddunge, står en gammal, rostig husvagn. Inuti ligger en kvinna och hennes femårige son döda. Brutalt mördade. Fyra knivhugg i moderns kropp, lika många i barnets. På golvet bredvid dem ligger det blodiga mordvapnet, en kniv med långt blad.
Kniven och ett blodigt fotavtryck är de enda spår Konrad Sejer har när han försöker lösa vad som både framstår som ett vansinnesdåd och som ett välplanerat mord. Varför befann sig kvinnan och hennes son i husvagnen? Och vem har haft motiv att mörda dem?

Kom ihåg! Det här är fiktion! Men det verkliga livet kan vara minst lika otäckt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Universums plan

Ett inlägg om en bok.

---

 

Goda vänner delar goda upplevelser. Jag fick dela en av Jerrys upplevelser genom att läsa Lena Ranehags bok Universums plan, som jag fick på snabblån. Ärligt talat trodde jag inte att jag skulle hinna lämna tillbaka boken läst före slutet på nästa vecka, men faktum är att jag läste ut den i kväll.

Jag måste emellertid redan från början göra klart att jag läste den här boken med ett visst mått av skepsis. Det är svårt för mig att köpa vissa saker rakt av, för min inställning är att allting har en logisk förklaring och inte nån… andlig. Men… jag kan se och jag kände under läsningen att boken kan ge människor viss coachning.

Vissa kapitel läste jag med stor behållning och önskade att boken var min så jag kunde göra mina egna markeringar. Men jag är inte bokens ägare och jag är inte den första som läser den. Framför allt tar jag till mig texterna om en egen handlingsplan liksom det som handlar om livsenergi och hur vi kan blockera den energin genom våra tankar och känslor. Däremot känns inte de parallella dimensionerna som nåt jag kan acceptera – jag tycker inte att dåtid, nutid och framtid ligger parallellt med varandra.

Vidare är jag inte överförtjust i de många återgivanden av ”nöjda kunders” brev. Det känns som sätt att försöka övertala läsaren att det här är sant och att författaren/mediet har vissa förmågor. Men jag tycker om många av de övningar som beskrivs och kan tänka mig flera stunders god meditation.

Jag trodde att den här boken skulle var tung att läsa och ta lång tid att plöja. I själva verket läste jag den på ett par timmar. Det som är bra i den tar jag till mig, det jag inte kan… acceptera slår jag ifrån mig – precis som jag gör med allt jag läser.

En sån här bok är svår att betygsätta, men jag sätter ändå ett högt omdöme för den flummar aldrig ut.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Förlåtelsen

Ett inlägg om en bok.

---

 

I april i år gav jag bort en bok till Fästmön i födelsedagspresent. Hon hade önskat sig Förlåtelsen av Hanne-Vibeke Holst. Som vanligt är jag sen fräck nog och lånar boken jag har gett bort. Hanne-Vibeke Holst brukar nämligen skriva bra romaner, ofta med något politiskt tema eller nånting från kommunikations-/journalismvärlden och vanligen med starka kvinnor i viktiga roller. Den här gången handlar det om opera, relationer och passion.

Helena Tholstrup bor i Berlin där hon arbetar som operachef. Hon är mycket framgångsrik och ska få ta emot ett demokratipris. Till evenemanget är hennes dotter Sophie med pojkvän Khalil inbjudna från Köpenhamn. Trots att dagen börjar med en översvämning i Helenas hem och trots att Helena är lite orolig över att dottern har en muslimsk pojkvän blir det en fin kväll. Men så ändras plötsligt allting: Khalil tar Helena och dottern som gisslan på Helenas kontor. Han har en bomb i sin rygga. Det är medan Helena fruktar för sitt och dotterns liv som boken hoppar mellan dåtid och nutid – två berättelser om passion och lögner, som så småningom går in i varandra. Och svaren finns i den skokartong som Helena lyckas rädda undan från översvämningen…

Under läsningens gång får jag lite Camilla Läckberg-känsla. Men bara lite. Och det handlar om greppet att varva dåtid och nutid och på så sätt föra händelserna framåt till en aha-upplevelse. Fast Hanne-Vibeke Holst är lite bättre på detta grepp än Camilla Läckberg. En lång och märklig historia rullas upp för läsaren – som hela tiden försöker gissa hur nuet hänger ihop med det som har varit. En spännande berättelse skriven av en lysande författare!

Toffelomdömet blir det högsta för denna bladvändare!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet

Ett inlägg om en novell.

---

 

Nä, nån stor fan av noveller är jag icke. Däremot gillar jag ruskiga berättelser, deckare, psykologiska thrillers och sån litteratur som är på gränsen till det övernaturliga, det spöklika. Och så gillar jag Uppsala, där jag bor sen 32 år tillbaka. Jag hade därför höga förväntningar när jag, efter en del leveransproblem, slet upp Mohamed Omars gotiska Uppsalanovell med den långa titeln Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet ur kuvertet.

Genast kastas jag in i en mystisk tillvaro, där tiden tycks glida mellan dåtida gaslyktor och nutida iPhones, med dimman som fond. Inne i Gustavianum hittar vi professor Frans Stenberg och hans assistent Henning. Professorn är av en udda sort – som väl många professorer är? Henning tycker att han är lite lik Clark Kent. Men mest utmärkande för professorn är nog den röda fezen han bär då och då.

Det knackar på dörren och in stiger en kyrkoherde med ett dödsbud. Hon ber professorn granska ”fallet”. För utan tvivel är den döde mördad: hans huvud saknas.

Mohamed Omar, som vanligen skriver lyrik, kan sannerligen konsten att bygga upp en kuslig stämning. Persongalleriet lånar drag av såväl levande som döda Uppsalaprofiler – författaren själv tillhör den förra sorten. Det får mig att fnissa förtjust.

Men sen då? Är det spännande? Ja, det är det. Fast som den vana deckarläsare jag är listar jag förstås ut i förväg vem mördaren är. Jag hade gärna sett en lite längre berättelse, faktiskt, just för att dra ut på såväl stämning som spänning.

Omslaget, signerat Olov Redmalm, är otroligt snyggt och ypperligt passande till den här boken. Språket är vackert och böljande, lite som ett musikstycke. Tyvärr stör jag mig på alltför många korrekturfel. De 22 1/2 sidorna inlaga hade vunnit på att korrekturläsas bättre! En och annan språklig miss hakar jag också upp mig på, samtidigt som jag gillar Mohamed Omars lekfulla uttryck som

[…] den där sjuka, sliskfuktiga dimman! […]

Det var riktigt härligt att läsa den här novellen, utgiven på Aguéli förlag, en mörk novemberkväll. För endast 30 kronor plus porto kan den för övrigt bli din – mer information hittar du här! Kanske en liten julklapp..?

Toffelomdömet blir högt!

Här kan du läsa vad jag skrev om Mohamed Omars lyrikbok Skymning öfver Upsala!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »