Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lära sig’

Ett inlägg om en bok.


 

Slut hennes ögonDet var många fynd i bokkassarna från vännen Agneta! TACK!  Böckerna tillhörde en gång Siv, en kvinna som uppenbarligen var lika förtjust i brittiska deckare som jag. Efter att ha läst ett par Elizabeth George testar jag nu PD James, det vill säga jag har tillfälligt lämnat Thomas Lynley och Barbara Havers för Adam Dalgliesh. Den allra första boken om Dalgliesh kom ut samma år jag föddes. Slut hennes ögon är dess svenska titel och i natt läste jag ut den. Siv köpte den 1991 som julklapp till sig själv. Idag är den slut på såväl förlag som hos bokhandlare.

Boken utspelar sig på engelsk herrgård. Det har typiskt nog hållits basar och mrs Maxie har arrangerat den. I hushållet ingår familjen, förstås, men även kammarjungfrun Sally. Sally är ensamstående mamma till lille Jimmie. Hon får ofta höra vilken tur hon har som har fått den här möjligheten att lära sig bli kammarjungfru. Men det här är en deckare och innan dan är slut ska nån tas av daga. Sally avslöjar vid middagen att sonen i huset har friat till henne. Nästa morgon hittas hon strypt. Adam Dalgliesh från Scotland Yard kallas in för att lösa fallet.

Det skulle ha kunnat vara Agatha Christie som hade skrivit den här boken! Den har nästan alla klassiska Christie-ingredienser, framför allt samlingen av de misstänkta mot slutet för att avslöja mördaren. Så trots att det är en mordhistoria känns berättelsen lite söt – och ganska gammal. (Nästa PD James-bok jag ska läsa kom ut cirka 45 år senare… Förutom att den senare boken är betydligt tjockare finns där mobiltelefoner i händerna på poliserna. Däremot ingår inte kammarjungfrur i persongalleriet…)

Jag är väldigt glad över att ha fått den här boken till min samling, så även om den troligen inte är den bästa av PD James 20 böcker om Dalgliesh får den ett högt Toffelomdöme.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett antikt inlägg.


 

Antikintresserad i Västerås den 31 marsI kväll var det säsongsavslutning för AntikrundanDet känns väldigt trist att ett av de bra underhållningsprogrammen där en samtidigt lär sig nåt tar slut. Förhoppningsvis är det bara ett tillfälligt slut och att nya program spelas in i sommar.

Säsongens sista runda gick från Västerås igen. Och som vanligt satt jag framför TV:n och amatörvärderade från bästefåtöljen via rundans app.

 

 

Här är några av kvällens häftigheter:

  • Oljemålningen av Evert Taube var vi överens om – värdemässigt. Mellan 25 000 och 30 000 kronor hamnade värdet.
  • Det ryska cigarrettetuiet värderade jag till 12 000 kronor. Experten tyckte 15 000 kronor.
  • Ljuskronan värderade vi till 40 000 – 50 000 kronor.
  • Autografsamlingen var värd 10 000. Även om den tyckte vi lika.
  • Reseschatullet var både Magnus Bexhed och jag lyriska över. Vi tyckte att det var värt 50 000 spänn.
  • Det vackra fickuret tyckte jag skulle betinga ett värde av 80 000 kronor, men experten värderade det till hälften.
  • Ishinken värderade jag till 1 500 kronor. Experten tyckte att en tusenlapp räckte.
  • Klänningen från 1920-talet värderade jag till 10 000 kronor och experten till mellan 7 000 och 12 000 kronor.
  • Dioramat var bland det häftigaste jag har sett. Experten värderade det till mellan 60 000 och 80 000 kronor. Och precis där emellan, på 70 000 kronor, la jag mitt värde.

I denna andra runda från Västerås kan en säga att jag började väldigt bra, men sen gick det utför… Det är nog bara att låta experterna stå för kunskaperna och jag själv för intresset. Jag fick diplom som Antikintresserad.

Vi ses igen nästa år, Antikrundan, hoppas jag!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-dokumentär.


 

Palme sista timmarnaDet har snart gått 30 år sen statsminister Olof Palme mördadesVarje år vid den här tiden påminns jag, men framför allt Olof Palmes familj, om detta. I år är det som sagt 30 år sen mordet. Då lyfts det fram ännu mer i media.

För grejen är ju att mordet inte är färdigutrett. Det är inte klart vem mördaren är och motivet är därmed inte heller klarlagt. En man dömdes för mordet efter att ha blivit utpekad i en konfrontation av Olof Palmes fru Lisbeth som var med när maken sköts. Senare frikändes mannen i hovrätten. Och nu är han död.

Jag är inte sosse, men jag tycker att den här ovissheten gnaver. Jag vill verkligen veta mördarens identitet och motivet. Frågan är om det nånsin blir utrett. Men förutom detta gör det mig dessutom så ont om Olof Palmes familj. Ingen hustru ska behöva se sin man bli mördad på gatan, inget barn ska behöva förlora sin far genom ett mord.

Under två kvällar har jag sett dokumentären Palme – sista timmarna på TV4. Bakom dokumentären står journalisten Göran Ellung. I programmet medverkar bland annat paret Palmes son Mårten. Han är övertygad om att mördaren är den man som först dömdes för mordet och senare frikändes – Mårten vet ju att hans mamma såg mördaren.

Den första delen i serien behandlar Olof Palmes karriär, men också hans person. Olof Palme kunde vara ganska hätsk i sina anföranden och han var illa omtyckt, till och med hatad, på många håll. Tillbakablickarna består av olika klipp. Vidare får vi höra partikamrater i dåvarande regeringen berätta, liksom kontrahenten och moderaten (och i mina ögon pajasen) Ulf Adelsohn. Första delen handlar också om makarna Palmes sista kväll, från promenaden utan säkerhetsvakter till det ganska spontana biobesöket i stan.

Den andra delen behandlar det som hände efter mordet. Sverige är i chock – ingen kunde nog tänka sig att vår statsminister skulle mördas mitt i Stockholm. Ingvar Carlsson får, som vice statsminister, ta över. Han är givetvis skakad av förlusten samtidigt som han får rollen som ledare för regeringen i vårt land.

Programmet avslutas med Anna Lindhs tal vid Olof Palmes begravning. På nåt vis kändes det som att Sverige inte lärde sig nånting efter mordet på Olof Palme. Anna Lindh blev ju, som bekant, själv mördad sjutton år senare.

Det här är en mycket sevärd dokumentär. Särskilt uppskattar jag att människor som kände Olof Palme får komma till tals. Det blir förstås extra starkt när sonen Mårten syns i rutan.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om skräck, spänning, läsning och sånt jag älskar. (Förutom Fästmön, dårå, förstås!)


 

Chucky

Chucky är en skräckfilmsfigur som en mest skrattar åt.

Idag är det torsdag. Nåt jag länge drömt om att få bevista är den årliga bokmässan i Göteborg. Den kör igång idag. Men inte heller i år är jag där. Det är en aktivitet för min bucket list.

Nä, jag nöjer mig med att läsa böcker och att läsa om böcker. För ett tag sen läste jag i Metro att skräcken är på väg att ta över litteraturen. Svensk skräck petar ner klassiska polisromaner och deckare och klättrar på topplistorna inom såväl litteratur som film och TV. Personligen föredrar jag nog att läsa deckare, men se skräck. På nåt vis är skräckgenren för mig förknippad med film. Men det är intressant att fundera över varför jag – och en del andra, uppenbarligen – gillar skräck och spänning. Genom att uppleva fiktiv skräck får vi uppleva skräck, samtidigt som vi är säkra, enligt Metro-artikeln. När vi blir rädda jobbar våra hjärnor ihop resurser för att förstå var det farliga är och hur vi ska undvika det. Samtidigt samlar hjärnan rädslominnen. Ett skäl till att vi gillar att få igång stresshormon och spara på otäcka minnen blir då att vi får ökad handlingsberedskap, men också att vi lär oss för eventuella framtida händelser. Sen tycker jag att det är fascinerande att i en kriminalroman försöka hitta gåtans lösning – motiv och den skyldige – innan det avslöjas i boken…

tvangstrojan

Siv Dahlin är till exempel med i Aino Trosells bok Tvångströjan, som jag läste 2011.

Ett TV-program som jag inte tycker är så särskilt spännande är På spåret. Häromdan flaggade lokalblaskan för att en Uppsalaprofil är med som tävlande den här säsongen. Ärligt talat hade jag aldrig hört talas om ”Uppsalaprofilen” Tina Mehrafzoon tidigare. Men det var väl viktigt för UNT att lyfta fram att hon har jobbat på tidningen. Tina Mehrafzoons tävlingspartner känner jag däremot till. Det är Aino Trosell, som också på sätt och vis är en Uppsalaprofil – i alla fall en länsprofil. Aino Trosell har även hon jobbat på lokalblaskan ett kort tag. Hon efterträdde faktiskt mig i den redaktionella bloggen Skrivrummet. Det var ett roligt uppdrag, men ett gratisjobb och sånt ägnar vi oss inte åt längre. Men åter till Aino Trosell… Hon skriver ruggigt bra böcker och hon har bott i länet, i Bålsta, om jag inte minns fel. Fast såna som vi, som inte är typ 30nånting, är visst inte intressanta för lokal media. Har du som läser detta inte läst nåt av Aino Trosell kan jag varmt rekommendera de spännande böckerna om Siv Dahlin, en sorts psykologiska thrillers.

I augusti nästa år återuppstår deckarfestivalen Crimetime Gotland. Mellan den 17 och den 20 augusti intas Visby av deckarfantaster och dito författare. Den allra första festivalen hölls i år och lockade 2 500 besökare och 50 författare från Skandinavien, Storbritannien och USA. Jag var sååå sugen på att åka dit, men… inte heller detta kunde jag göra på grund av den livegenskap som arbetslöshet innebär. Ytterligare ett evenemang som hamnar på min bucket list.

Crimetime Specsavers Award header

Det blir ett Crimetime Gotland även 2016.


Men… bästa läsare…
Idag ska jag faktiskt göra nåt som är ännu bättre än att läsa. Jag ÄLSKAR verkligen böcker, men… idag är det min första arbetsdag på mitt nya jobb. Och att jobba är en förutsättning för att kunna skaffa sig alla underbara böcker en vill ha. Bland annat…

Ha en fin torsdag!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citerande inlägg.


 

Nej, jag deltog ju inte i Almedalsveckan i år heller. Men det hände att jag då och då skrev om saker som skedde där under veckan. På så vis fick även jag känna fartens fläkt och trängselns svett. Jag följde en del händelser i sociala medier. Ett företag som jag uppmärksammade en dag var Sitoo som skötte Almedalsbutiken. Det var ett roligt och tjänstvilligt gäng (som självklart inte jobbade gratis, men…), uppfattade jag via andra, som fixade det mesta åt Almedalsbesökare i trångmål. Jag skrev några rader om detta i ett inlägg, för jag vill skriva om bra företag också, inte bara om såna som stör mig genom att ringa i syfte att få mig att köpa nåt jag inte behöver.

Sitoo är uppenbarligen ett företag som omvärldsbevakar och som bevakar vad som skrivs om dem. Det borde alla företag göra, även Telia, SJ och Trafikverket. En del kanske till och med kan lära sig nåt av det… I vart fall blev jag citerad i Sitoo Magazine – och det är ju alltid roligt att även Petite Moi får lite positiv uppmärksamhet. Tack för det!

Citerad av Sitoo

Citerad av Sitoo. Klicka på bilden så kommer du till webbplatsen och kan läsa bättre!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett försök till göra nytta-inlägg.


 

Idag helgar jag inte vilodagen. Jag har försökt göra lite nytta. Fysiskt arbete är sånt som lindrar oro. Fysiskt arbete är sånt jag kan ta ut min ilska över så kallade välmenta råd på också. Att skrubba och slita mig svettig.

Jag har rengjort min soffa och bästefåtöljen. Det estimerade inte ryggen, men själen. Vidare smorde jag in dem med läderfett. Innan nån ”välmenande” person vill sticka nålar i mig kan jag avslöja att soffan köpte jag 1999 i samband med min skilsmässa. Det dröjde några månader innan jag hade råd att köpa den. Till dess att jag hade det satt jag på en balkongstol. Bästefåtöljen sparade jag till och köpte 2006, tror jag, när jag hade så kallat fast jobb.

Soffa soffbord och bästefåtölj

Soffan och bästefåtöljen är både rengjorda och insmorda.

 
Efter rengöringen fick jag inte sitta i dem på en och en halv timme. Vad skulle jag då hitta på??? Äh, jag grep mig an ballen*. Vännen FEM kommer ju till nästa helg och om det är fint väder och grannarna inte grillar eller röker parfym vattenpipa kan vi kanske sitta där på kvällarna. Där dammsög jag och skrubbade och torkade av mina stolar, inköpta på rea i samband med skilsmässan, och mitt bord, inköpt på IKEA en sommar för åtta år sen när jag uppbar lön. Vaxduken är inköpt på rea samma sommar som bordet.

Balkongmöblerna på plats

Balkongmöblerna är på på plats på min skurade balle.


Sen gick solen i moln. 
Och det var nog lika så gott, det, för jag är så ilsken att jag inte skulle ha kunnat sitta stilla på ballen och njutit. Men jag var inte bara ilsken utan också nöjd och ringde därför min lilla mamma för att skryta lite. Då blev det mer jobb, för mammas kaffeperkolator krånglar och hon klarar inte av sin mobil. En perkolator ska jag eventuellt köpa åt mamma och skicka med FEM när hon åker hem nästa söndag. Mobilen vet jag inte hur jag ska kunna hjälpa mamma med, för hon vet inte vad det är för modell och har ingen manual kvar. Dessvärre har jag inte råd att köpa henne en ny mobil heller. I sommar fyller mamma 80 och om jag hade pengar skulle jag kanske ha köpt en iPhone åt henne, för det tror jag att hon skulle kunna både lära sig och sen klara av. Men tyvärr har jag inte möjlighet att köpa henne en sån – om det inte sker nåt mirakel snart. (Eller jag kanske ska tigga pengar av personen som förstörde mitt liv. H*n hade ju råd att köpa en jacka för många sköna tusenlappar till sin dotter och skulle gott och väl kunna avstå en del av sin lön på runt 80 000 kronor i månaden. Jag är glad att jag inte har barn som jag har varit tvungen att försörja de här senaste åren, men mina bonusbarn och min lilla mamma har jag inte kunnat ge det jag har velat tack vare en viss person. Nä, jag kan inte förlåta, det går inte.)

Nu tror jag att mitt blodsocker är lågt. Bäst att skutta ut i köket och grilla ett par kycklingkorvar, inköpta på extrapris, i min nyligen rengjorda ugn. Även om många saker är otroligt slitna här har jag i alla fall ett rent (helvete). Är det det ni som förser mig med så kallade välmenta råd är avundsjuka på? Ta och skrubba ugnen i stället!

Glänsande ren ugn

Glänsande ren ugn!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett språkligt inlägg.


 

Inte vet jag vad man får lära sig på universitet och högskolor idag. Inte är det att skriva i alla fall. Eller vad sägs om denna bildtext, upphittad i Svenska Dagbladet (papperstidningen) idag (eftersom den löper över ett uppslag blev det lite svårt att fota den, så jag skrev av den i stället):

XX led länge av depressioner och ångest och blev till slut beroende av starka receptbelagda mediciner: ”Till slut kände jag att jag inte kunde slösa bort livet genom att ligga i fosterställning”. I stället för att ta starka bensodiazepiner började han i stället att röka cannabis. Idag är han gift, har barn och egen tatueringsstudio.

Den kvalificerar sig till dagens sämsta bildtext. Och klockan är inte ens tio på förmiddagen än…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »